Pudlar är bäst
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
5
7
8
9
10
11
12
13
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
Juni (2018)
>>


Hektisk vecka

Den gångna veckan har varit fullspäckad och jag har haft svårt att hinna med att skriva. Husvagnen tömdes och kördes till vinterförvaring. Gräset klipptes, förhoppningsvis för sista gången detta år, för att vi ska kunna träna hemma nu och i vinter. Det var träff med Pudeltanterna och pudlarna för agilityträning. Sist men inte minst var det den tredje träffen på kursen i nosework med Stoja.

Vid måndagsträningen på klubben stod solen så lågt att alla tusentals spindeltrådar i gräset kastade ett enastående vackert skimmer över gräset. Skulle det vara möjligt att fånga detta skimmer på bild? Tja, lite i alla fall! Fast det är bara en bråkdel av alla trådar, som syns på fotot.

 

 

Sagitta och jag har nu tränat moment i mästarklass i två veckor. Det går riktigt, riktigt bra. Backandet vid sidan (från avancerad klass) går fortfarande strålande, så det verkar vara befäst. Backa från mig och stanna har aldrig varit någon svårighet men Sagitta har som i alla övningar haft svårt att stå absolut stilla. Därför har mycket krut lagts på momentet stillastående. Fast allra mest har vi jobbat med skicket till konen. Det kan tyckas konstigt, då Sagitta fixar att springa runt lydnadskonen på 12 meters håll. I rallylydnad är maximala avståndet 5 meter. Rallykonen är tydligen något helt annat enligt Sagitta men jag har listat ut, att bara jag pekar med höger hand så går det bra. Problemet var också att Sagitta gjorde för stor lov runt konen. Hon ska ju stanna inom en halv meter från konen. Lite knep och knåp har lett fram till näst intill perfekta skick, stannande och stillastående. Det känns fantastiskt!

Stoja och jag har de senaste dagarna jobbat med doftletande. Stoja är så förtjust att hon är minst lika exalterad som inför agilityträning. Och det vill inte säga lite det! Jag har däremot haft svårt att uppamma något riktigt intresse för nosework men nu har Stojas stora lycka fått mig att bli mer intresserad. Stoja är jätteduktig och klarar betydligt svårare saker än vi tränat på kursen. Sen har vi ett litet problem att ta itu med. Stoja gillar inte att söka doft i papplådor. Så småningom erinrade jag mig ”prova-på-nosework” förra hösten, där locket till en papplåda flög upp och slog Stoja i huvudet. Det resulterade i att jag fick använda resten av det kurstillfället till att få Stoja att komma på något så när god fot med papplådor. Detta hade jag nästan glömt – men uppenbarligen inte Stoja.

Den, i mitt tycke, fascinerande historien om Stoja, jag och rallytävlingen förra lördagen får anstå till en annan dag.

 

12 November 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Härligt väder - härliga hundar

Både i söndags och måndags blåste det så mycket på vår klubb att vinterjackan åkte på och dessutom halsduk. Vantar och mössa kändes också skönt när öronsnibbarna blev kalla och händerna violetta.

Träningen på söndagen gick bra. Stoja kunde naturligtvis alla de övningar, som hon inte kände till på lördagens tävling. Både söndag och måndag fixade Stoja frestelserna. Sagitta däremot kunde inte låta bli att smyga fram till stora pipgrisen och nosa på den. Henne kan man inte bli arg på, för då vill hon över huvud taget inte vara med på någon träning. Hur ska jag göra för att få henne att strunta i frestelserna? Det är inte nog med att Sagitta vill ta frestelserna, halva hjärnan är ockuperad av tanken på dem hela banan. Då förstår man lätt att hennes prestation är långt under förmågan. Missmodet började sprida sig när hon absolut inte kunde backa, som är en svår övning, men inte heller normalt lättare moment.

I dag var det soligt och vackert väder. Det var så varmt att jag fick ta av västen! Jag hade pratat med en god vän, som tipsat om ett helt nytt sätt att angripa backandet med Sagitta. Det funkade och backa på vänster sida om mig gick näst intill perfekt direkt. Även på högersidan blev det efter en stund riktigt hyfsat. Här finns verkligen något att jobba vidare med. Sagitta och jag har ju kämpat med detta förbaskade backandet väldigt intensivt i fjorton dagar. Det har verkat hoppfullt men så fort jag tagit bort hjälperna har vi misslyckats igen. Denna metod har inga hjälper och från början använde jag inga hjälper eftersom jag egentligen inte tror på någon långsiktig effekt av dem.

Jag byggde de första fjorton momenten av en domares numera berömda/beryktade mästarbana från i söndags. Den är uppbyggd med ”Åttans frestelser” som ett nav. Man skall gå inte mindre än fem gånger genom den!!! Den är moment 3,5,7,9 och 11. Däremellan byter hund och förare sida på fyra olika sätt genom att vända mot varandra, från varandra, båda åt vänster och båda åt höger. Det betyder att hunden går genom åttan till vänster varannan gång och till höger om föraren varannan gång med början till vänster. Det är inte helt enkelt och två av bytena kommer egentligen först i mästarklass men Sagitta och jag klarade detta utan misstag. Sagitta verkade dessutom vara helt ointresserad av frestelserna trots att de som vanligt bestod av flera riktigt härliga gosedjur. Fullständigt obegripligt!

Sedan tog jag ut Stoja, vilket kan vara väldigt jobbigt när hon taggat till riktigt rejält under Sagittas arbetspass. Vi gick runt byggnaderna på klubben och allt fokus låg på ”lugnt och fint” med väldigt många godisbitar som belöning. Stoja gick faktiskt nästan perfekt hela uppvärmningsrundan utan hopp och studs!

Jag berättade som vanligt för Stoja före start att frestelser är ”Förbjudna”. Vi gick den byggda banan men gjorde vanliga bakombyten, där hunden hela tiden är på vänster sida om föraren, för så är det i fortsättningsklass. Hela banan gick perfekt. Når vi hade gått genom ”Åttans frestelser” tre gånger provade jag med att strunta i ”handen” som styrmedel de resterande två gångerna och det gick lika bra. Det verkar faktiskt (peppar, peppar) som om inlärningen av åttan nu är befäst.

Gissa om jag var lycklig när jag åkte hem!

10 Oktober 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Städdag på agilityplanen

I går kväll var vi ett gäng, som räfsade gräs efter klippning av agilityplanen samt tömde den från hinder. Vi hade så klart våra hundar med oss. Lars och jag stod och pratade. Kvar på planen fanns en del slalom med fyra pinnar. Mina pudlar älskar ju slalom, så Stoja sprang frivilligt genom den några gånger. Jag skickade henne in i den absolut svåraste ingången och det gick strålande. Då anslöt Sagitta  och skulle visa att hon minsann var lika duktig.

Båda pudlarna störtade in. Stoja är alltid snabbast, så hon tog täten. Antagligen för att inte gå miste om belöning, så lämnade Sagitta slalom samtidigt som Stoja. Sagitta struntade således i att gå runt sista pinnen. ”Fuskis!”, sa jag, som inte hade något godis. Till Lars och min oerhörda förvåning vände då Sagitta och tog om slalom ensam och fullföljde den. Lars tyckte hon såg ut som hon sa: ”Förlåt, jag gjorde fel men jag gör om den!”

Ida, webbisen för klubbens facebooksida, kom och ville ta foto av oss med hundar. Vi radades upp vid A-hindret, som fortfarande stod kvar på planen. Säg den agilityhund, som inte gillar A-et! Alla hundarna for upp och ner för hindret. Några skällde forcerat – inte pudlarna. Idas mål var nog att alla hundarna skulle befinna sig på hindret men insåg sedan att lite action t.o.m. var bättre.

Både Sagitta och Stoja är vana vid att de får utföra hinder själva medan jag står ett stycke bort och fotograferar. Detta demonstrerar Sagitta här på ett strålande sätt. På träning är hon alltid väldigt noga med att utföra den perfekta nergången. D.v.s. hunden ska för att undvika felpoäng springa ner på kontaktfältet (vitmarkerat på kanten) och inte hoppa av för högt upp. Läroboksexempel.

Jag, Jessica och Lars. Pudlarna Sagitta och Stoja, Dansk svenska gårdshunden Joppe samt Västgötaspetsen Rufus.

Foto Ida Johnsdotter

19 September 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Upprop i pudelagilityskolan

 

Ceasar, Mange,Tabbi, Dallas, Sagitta, Stoja, Harri och Nora

 

6 September 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Rallyträning med tre svarta pudlar

När jag tränar i köket så kommer oftast minst två pudlar och vill vara med och jag kör då med en hund vid var sida. Det är jättekul.

I förrgår hade vi bestämt att mina två svarta flickor och Sixten skulle träna rallylydnad. Oftast är jag på klubben på dagtid och då är vi ensamma där. Det är roligt med nå’n att träna med. Och så blir det ju av!

Sagitta tränar för avancerad klass och här är det den nya skylten med steg framåt, där hunden efter ett steg ska stå i stället för att som tidigare sitta. Det tyckte Sagitta var svårt på vänster sida men fungerade bra på höger. Märkligt! Högerhandling är normalt svårare eftersom lydnadshundar alltid skall befinna sig till vänster.

Sixten är nybörjare och jag försökte träna lite fokus och bakdelskontroll med honom. Sixten gillar mig, så det gick jättebra. Mina pudlar ville också delta eftersom Sixten fick JÄTTEMYCKET godis (från deras godissnusdosa!), vilket krävs när varje litet framsteg måste belönas.

Det blev lite för mycket med en trojka, så det slutade med att de alla tre fick göra en massa sitt, ligg, stå. Vi hade roligt allihop och Maria, Sixtens matte, fotograferade.

Inte kan man klaga på fokuseringen i alla fall!

 

Godiset gömde sig visst i gräset. Sagitta är helt fokuserad på att hitta det.

 

11 Augusti 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Matte bättrade sig uppåt dagen

I går skrev jag om två lopp, de med kontaktfältshinder. Hur gick det då med hopploppen?

Vi stod vid bangränsen och väntade på Stojas första lopp. Plötsligt tog hon sig ur halsbandet och stack iväg en bit. Jag blev nog lite hysterisk innan jag fick stopp på henne. Hela vår startprocedur blev ju spolierad när jag fick gå fram till startpunkten med Stoja i famnen för det signalerade återgång till gamla tider med flygande start. Man kan inte påstå att hon satt särskilt länge men det var mycket viktigt att det INTE blev flygande. Hela loppet blev ett enda snurrande och skällande med tre vägringar och disk som följd. Inte så kul.

Med Sagitta gick det däremot strålande. Jag tror faktiskt att vartenda steg, både Sagittas och mina, följde instruktionsboken. Loppet filmades och det visar sig att min känsla överensstämde med verkligheten. Det blev ett nollat lopp, sjätte plats bland 35 startande, pinne och rosett. Priset blev ett presentkort för en timmes träning i Olserödshallen. Det var så himla kul. och jag var verkligen glad. Efter det kunde jag nästan släppa mitt fatala misslyckande från morgonen. Vi var inte enda ekipage från Simrishamn, som lyckades med felfritt lopp. Alice, 12 år, med lilla Sandy, Bichon Havanais, fick också till ett felfritt lopp men det blev ingen pinne.

Tyvärr finns inget foto från dagen. Man kan inte fotografera en obadad pudel med rester av plåster på kinden. Det skulle vara att skämma ut min fina Sagitta. Obadad var hon just p.g.a. att jag varit så rädd om det nu läkta såret.

6 Augusti 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Vad ska vi göra med matte?

Dagens agilitytävling i Ystad började för min del med banvandring agility small och därefter direkt över för banvandring hopp medium. Sen skulle jag hålla två banor i huvudet.

Sagitta älskar A-hindret mest av allt på en agilitybana. Denna bana började med två hopphinder och därefter skulle Sagitta ta sig genom en tunnel under A-et. Gissa om den starten bekymrade mig! Den gick emellertid jättebra eftersom jag kunde gå nästan ända till tunneln och styra in Sagitta. Loppet gick väl inte så särskilt bra. Sagitta och jag hade inte den där riktigt fina kontakten och loppet blev ganska ryckigt. Det låg en böjd tunnel under mitteldelen på balansbommen och Sagitta ville hellre ta balansbommen än tunneln så jag fick hojta till ordentligt och då kom hon för långt fram (= vägran) och var oerhört nära att ta fel tunnelingång. Banan var över 170 meter lång och jag var utmattad vid målgång.

Någon sa, att vi nog var diskade men jag slog ifrån mig och trodde vi fått en vägran samt en massa onödiga kringelikrokar, som kostar massor med tid.

Lite senare skulle jag köra samma bana med Stoja. Då insåg jag att jag gått fel på banvandringen och således blivit diskad när jag skickade Sagitta till en böjd tunnel extra. Det tror jag aldrig hänt mig tidigare under min snart 18 år långa agilitykarriär!

Jag blev SÅ störd av upptäckten att jag hade svårt att koncentrera mig på banvandringen.

Stoja satt i alla fall kvar i starten så jag kunde styra henne i tunneln under A-et. FANTASTISKT! Stoja sitta kvar i starten!

Stoja och jag lyckades ta oss genom banan med 20 fel. Fem fel på varje kontaktfältshinder. Gungan for hon av i full fart innan den slog i marken. Vi fick nog en vägran någonstans p.g.a. Stojas studsande hit och dit mellan hinderna. Eventuellt kan det i stället ha blivit fem fel för beröring, då hon for runt mig och skällde på mig mest hela tiden. Men fort gick det och vi fick inga tidsfel utan klarade tiden med marginal!

5 Augusti 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Se upp! Allt eller inget!

Poängen kommer till sist - jag lovar!

Pudelklubben, som jag varit medlem i mer än 19 år, beslutade på Pudelfullmäktige i år att centralstyrelsen skulle se över statuterna för hur vi utser bästa agilitypudel, bästa brukspudel, bästa lydnadspudel, bästa rallylydnadspudel samt en del andra, för mig mindre intressanta statuter. Det skulle bli så bra! Rättvist och lätt att anpassa.

I förslaget stod bland annat följande att läsa;

"Pudelklubben vill kännetecknas som en klubb som ”hänger med” och där våra medlemmars engagemang med sina pudlar ska ges en rättvisande uppskattning."

"CS har inte för avseende att radikalt förändra nuvarande statuter och poängberäkningssystem utan önskan är att öppna möjligheterna att snabbt kunna anpassa systemet vid behov."

Döm om min enorma förvåning när de första nya statuterna presenterades i veckan. Tidigare hade rallylydnaden statuter, där alla resultat räknades oavsett klass eller poängmängd. Ja, man fick faktiskt 1 poäng bara för att man deltagit! Sagitta fick alltså 1 poäng för sina 68 poäng i fortsättningsklass förra året. Om tävlingsresultatet varit 70 poäng, så hade hon belönats med 1+3 poäng. (Sagitta fick naturligtvis 4 poäng för vart och ett av sina övriga resultat.) Jag påstår inte att den poängberäkningen var särskilt bra men alla fick i alla fall vara med! Och det är det absolut viktigaste i en rasklubb, som vill premiera tävlande medlemmar, eller ge uppskattning enligt ovan.

Nu blåser det nya vindar. Numera måste de tävlande prestera toppresultat för att överhuvudtaget komma med på listan. Det betyder att en pudel i mästarklass måste uppnå 90 poäng, vilket innebär cert-poäng, för att uppmärksammas i Pudelklubben. Och så påstod centralstyrelsen att inga radikala förändringar skulle göras!!! Minst 90 poäng är minsann inget självklart eller enkelt att leverera i mästarklass. Vilket otroligt elittänkande i en rasklubb!

Resultatlistan från en stor rallytävling i helgen gjorde mig full i skratt. En mellanpudel från kenneln Se Upp fick i mästarklassen 89 poäng. Det innebär att den pudeln med namnet "SE Upp Allt Eller Inget" inte får någon listpoäng alls. Hade den däremot haft 90 poäng, så hade prestationen varit värd 117 poäng på pudellistan! Snacka om ”Allt eller inget”!!!

23 Juli 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Så var det dags igen!

Jag har fått nya grannar med småbarn och pudlarna håller på att vänja sig vid spring, lek och prat. Pudlarna skäller, jag ropar på dem och när de kommer vankas det godis. Det verkar gå fortare än jag befarade.

I går morse kom inte Sagitta in och hon skällde inte heller. Naturligtvis blev jag misstänksam och undrade om hon trots alla vidtagna åtgärder lyckats rymma. När jag gick ut mötte jag Sagitta på väg uppför trappan med någonting i munnen. Det var en fågel, som hon villigt lämnade till mig. Den lilla koltrastungen var i chocktillstånd. Jag tog den i min kupade hand och la sedan en trasa runt den samt placerade den i en liten plastburk så jag kunde göra klar och intaga min frukost. Sedan fick den lite vatten från mitt finger och den verkade må efter omständigheterna väl.

Jag gick ut och satte burken på ett bord och då hörde jag att den lilla fågelungen hade en orolig familj i närheten. Koltrasten hade lite fjädrar och en begynnande stjärtutväxt men den kunde definitivt inte flyga. Jag lyfte upp den för att kolla hur oskadd den var. Då stack den iväg, ”flygspringande” över bordet, och lämnade en lång bajssträng efter sig. När bordet tog slut hamnade den i en vintergrön buske. Jag fotograferade den och lämnade den i föräldrarnas vård. Nästa gång jag kom ut kunde jag inte hitta den och jag kunde inte göra något mer.

I dag på morgonen före min frukost var jag i källaren och läste av vattenmätaren. Då jag kom upp däifrån såg jag något, som liknade ett gammalt, brunt löv. Det visade sig vid närmre betraktande vara en liten koltrastunge och jag misstänker det var samma unge. Kanske gjorde jag fel men jag tyckte inte den lilla kraken kunde sitta där i det våta gräset och försökte fånga den. Jag hade missat att jag lämnat dörren så att pudlarna kunde komma ut. Stoja, som alltid är snabbast, uppfattade händelsen och lyckades få tag i fågelungen. Hon är ju inte precis mjuk i munnen så jag tänkte att den fågelns liv var avslutat men vid mitt skrik släppte Stoja fågeln och jag fick nästan tag i den. Då kom den lite saktfärdigare Sagitta och grep tag i fågelungen. ”Tack!”, sa jag och Sagitta lämnade den bums.

Stackars lilla pippi, tre besök i pudelmunnar på ett dygn!

Behandlingen blev samma som i går. Fågeln var uppenbarligen jättehungrig och glufsade i sig de färskulor jag matade den med. Efter min frukost placerade jag koltrastungen i svalungen Hermans gamla korg med ett skynke över och ställde den åter på bordet. Även denna gång hördes familjens tjattrande. Den var så klart bekymrad för sin unge.

Så fort jag gått från platsen skuttade den lilla koltrasten upp och satte sig på kanten av korgen. Där blev det fotografering igen. Jag kunde iaktta händelseförloppet från trappfönstret och det dröjde inte lång stund förrän mamma koltrast dök upp och matade ungen. Oj, vad gärna jag ville ha det på bild men medan jag hämtade kameran och gick ut på yttertrappan hade både mamman och ungen försvunnit.

Fågelungen med mat i munnen, förlåt näbben

På eftermiddagen skulle jag jobba i trädgården men vågade inte. Jag tog ut Sagitta och hon markerade direkt var den lilla krabaten fanns, dessbättre utanför vår lilla inhägnade träningsplats. Det dröjde innan jag kunde se den, där den satt under några grenar på stentrappan upp till den högre etagen av trädgården. De andra pudlarna noterade ingenting!

 

4 Juli 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Fågelhotellet tillfälligt öppet

Nu har jag åter gjort en liten rehabinsats för en fin liten sommarfågel. I morse väckte Stoja mig och ville gå ut. När hon kom ut på trappavsatsen tvärstannade hon och luktade. Det är inget ovanligt, då platsen under trappan ofta besöks av katter. När hon inte slutade, så öppnade jag dörren mer och såg då en fågel ligga på rygg. Den är död tänkte jag och lyfte den i stjärtfjädrarna. Men den viftade då febrilt med fötterna. Jag la den i handen och sen fick den ligga som i en grotta i en hopknölad filt.

Efter någon timme låg den lugnt kvar men verkade ganska pigg. Den fick då flytta in i en hundbur. Där fick den en frottéhandduk att ligga på, en keramikform för muffins med vatten i samt en pinne att sitta på. Nästa gång jag tittade till den smet den ut. Tyvärr landade den nu mot fönstret och jag fick plocka upp den än en gång. Återbördad till buren försåg den sig ordentligt med vatten och intog sedan pinnen. Vattenskålen var ändå bäst. Den återvände dit och där satt den länge och föreföll vara OK.

Efter drygt tre timmar ställde jag ut buren på trappräcket med ca två meter till en syrenbuske. En annan fågel sjöng i trädgården och min lilla gäst tycktes svara. Fågeln blev fotograferad. Trots öppen grind stannade den kvar. Jag hann titta till den ytterligare en gång men sedan drog den vidare på nya äventyr.

 

 

24 Maj 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Fullspäckad dag

I dag har det hänt en massa saker.

Först var Stoja och jag på agilityträning med pudeltanterna. Det viktigaste för dagen var starterna. Alla de andra pudlarna var inom bara några meters avstånd och två av dem fjantade omkring lite. Vi började med vänster-start. Stoja blev lite distraherad och hade definitivt inte full koll på mig vilket resulterade i tjuvstart. Bättre krav på fokus från min sida och starten fungerade.

Sen blev det högerstart och jag använde metoden från i går. Stoja gillade verkligen inte att jag ställde mig med ryggen mot hindret. Hon rabiatskällde och gjorde rejält motstånd. När jag väl fått henne att sitta tyst och stilla, så var det inget problem alls att gå över och få Stoja på höger sida. Hon satt jättefint och jag gick mer än två hinder fram. Samma procedur en gång till med fint slutresultat. Nu gäller det bara att få inledningen lite lugnare och kortvarigare.

När de andra fikade provade jag med inkallning, som fungerade klockrent. Fjärren gick lite trögt men var klart godkänd.

Jag åkte till Kristianstad och köpte bland annat ett barnbadkar till Selina. Det behövs då jag inte kan ha henne i det stora badkaret. Nu var frågan om jag kunde locka henne att kliva i det frivilligt. Jodå, med godis gick det jättelätt. Då vaknade Sagitta till och anslöt. För två år sedan konditionstränade vi mycket att pudlarna skulle kliva i och ur en låda. Just kliva med ett ben i taget var då det viktiga med övningen men Sagitta envisades hela tiden med att kliva i och hopp ur. Detta hade jag glömt men blev ordentligt påmind av Sagitta. Badkaret var längre än lådan så nu gick hon snyggt och prydligt i och ur. Sedan gick hon runt och gjorde om det ett oändligt antal gånger hela tiden i samma riktning.

Stoja gick runt badkaret ganska länge innan hon hakade på så att det hela tiden var minst en svart pudel i badkaret. Selina är ju lite ostadig i bakbenen och tyckte det var höga kanter. Hon såg riktigt bekymrad ut och undrade om hon nånsin skulle klara att komma in i kön. Ingen av dem brydde sig om något godis. Det borde filmats. Besvikelsen blev stor när jag packade ihop badkaret och ställde undan det - leken slut.

5 April 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
En riktig jobbedag

I dag har jag verkligen slitit. Först borrade jag så många hål jag orkade i almstubbar. De var verkligen hårda och jag har ont i hela armen. Hålen var till för att slå i Eco-pluggar, vilka ska hindra stubben från att slå nya skott och kanske påskynda förruttnelsen av stubbarna.

Jag hade några ”gubbar” här för lite sedan, som fällde levande och döda träd samt tog bort en del buskar i min trädgård. I dag fick mina pudlar för först gången vara lösa på hela tomten. Jag inbillade mig att jag hade staket runt om men plötsligt upptäckte jag att grannens staketdel hade tagits bort på ca 7 meter. Hjärtat i halsgropen. Jag har bara en tomt mellan mig och den vältrafikerade Kristianstadsvägen. Dit smet Smilla en gång för länge sedan då hon hittat ett smart sätt att ta sig över staketet. Till all lycka märkte aldrig mina pudlar vilka möjligheter de hade. Det blev fart på mig. Jag letade fram en bit överblivet plaststaket. Det fick kompletteras med ett kompostnät i vardera änden för att få till ett heltäckande, provisoriskt staket.

Jag körde hela startklassen med Sagitta. Det gick strålande. Hon var lika duktig som i går. Nu fixade vi även ”helt om halt”. Tyvärr var hon fortfarande lika seg på apportmomentet. Jag kastade åter apporten och då fick hon fart. Sen återgick jag till det aktuella momentet men hoppade, skuttade och klappade och si Sagitta genomförde apporteringen med glädje och fart.

Allra sist fick Stoja också träna. Hon var jätteduktig. Oj, vilket läggande hon presterade i fjärren! Apporteringen gick riktigt bra och jag kände, att jag nog kan sikta på att tävla någon gång framöver. I värsta fall får jag väl försöka blunda för det där med tugget.

Förra veckan funderade jag på om mina pudlar kunde identifiera jättekonen som en kon. Eller går de bara på ordet runt? Nu vet jag beträffande Stoja. Plötsligt när vi höll på och tränade lydnad, så sa jag runt då hon var riktad mot den busken, som Sagitta kissade på i går. Jodå, Stoja sprang glatt runt busken vid två tillfällen.

I kväll har jag suttit i telefonmöte om handlingarna till Pudelfullmäktige. Jag brukar använda uttrycket; ”Herre giv mig styrka!” Detta trots att jag inte är särskilt kristen. Det var verkligen passande efter händelserna på mötet. Kanske skriver jag lite om detta senare.

27 Mars 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Vad är en kon?

Efter klubbmästerskapet i febuari tänkte jag vara lite mer restriktiv med träning av skick till konen men i går svek jag mina föresatser. På appellplanen står det en gigantisk kon. Den är minst en meter hög och jag funderade på om mina pudlar betraktar den som en kon.

Vi bara befann oss där och höll inte på med någon träning alls. Först gick jag med Sagitta och på så där sex meters avstånd sa jag: ”Konen runt” Jo minsann! Sagitta skyndade sig fram och rundade konen. En stund senare, när Sagitta inte var med utan hade hittat en pinne att gnaga på, gjorde jag likadant med Stoja. Hon var inte heller det minsta tveksam utan satte full fart runt konen! Visst är mina pudlar fantastiska! Eller inte?

21 Mars 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Utmärkelser

Vid pudelklubbens möte fick jag hämta två rosetter för att Stoja erövrat RLD N och Sagitta lyckats få rallylydnadsdiplom i fortsättningsklass.

Jag hade i mycket god tid (för tidigt?) meddelat mina pudlars prestationer till ansvarig ledamot i styrelsen. Trots det tänkte de lämna utdelandet av utmärkelser för nybörjarekipage i rallylydnad och gå vidare till fortsättningsklassen utan att jag blivit framkallad. Då frågade jag med försynt stämma (jo, faktiskt!): "Får jag ingen rosett?" Pinsam tystnad.

Sedan följde rosettutdelning för fortsättningsklass. Även här hade de tappat bort mig och jag fick återigen ta till min försynta stämma. "Fick jag inte någon rosett här heller?" Ett litet försiktigt fnitter hördes i salen. Den, som ropade upp namnen, kände sig nu ännu mer förvirrad och pinsamt berörd. Efter en del letande, kollande och hummande sa hon: "Hur kunde du bli bortglömd två gånger?" Jag hade rest mig och på väg fram för att hämta rosetten replikerade jag: "Jo, det beror på att jag är så diskret att jag inte märks." Uttalandet utlöste ett rejält skratt. Till saken hör att jag var den, som stått upp och energiskt påtalat felaktigheter i styrelsens verksamhetsberättelse samt krävt att få en anteckning till protokollet om felaktigheter. Jag valdes till att justera prootokollet och jag valdes till suppleant för representation vid Pudelfullmäktige och slutligen till sammankallande i förberedande valberedning, så ingen i salen kunde ha missat mig!

En bekant till mig, som var på årsmöte för första gången, trodde de mobbade mig men så var det definitivt inte. Jag var säkert den sista person de skulle velat missa. Förargligare kunde det inte bli.

Vid årsmötet i Simrishamns Brukshundklubb fick jag ett litet glas med ljus för att Stoja blivit Årets Agilityhund 2016. Egentligen skulle jag även fått motta tavlan med graverad plåt, men som jag tidigare berättat, så var den inte på plats. 

Den sista utmärkelsen, ytterligare ett glas med ljus, fick jag för att Sagitta blivit uppflyttad till avancerad klass i rallylydnad.

Jag brukar ju alltid tjata om att jag är traditionsbunden och har svårt att acceptera förändringar (förnyelse skulle somliga hellre kalla det) I fjor fick Sagitta en liten pokal för uppflyttning till forsättningsklass och jag saknar kontinuitet.

Det är ingen måtta på hur bortglömd jag kan bli!

Efter mötet blev det fotografering av pristagare. Bilden lades ut på fb. Förarna till Årets lydnadshund, Årets Rallylydnadshund och Årets Brukshund ser ni här.

Saknas på bilden gör Berit Lönnerstam som blev "Årets Agilityhund" // Anette

Tillägget gjordes nästa morgon. Det blev stor uppståndelse efter missen och kompletterande text om mig och mina pudlar kom dagen efter. De lyckades få tag i denna bild och lade någon dag senare, mot min vilja, ut den.

 

4 Mars 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
MITT LIV SOM HUND

Har jag använt uttrycket förut här i min blogg? Jag är osäker även om jag har sagt det många gånger.  

I går var jag på årsmöte igen. Den här gången var det ett fullständigt okomplicerat årsmöte. Även utdelningen av utmärkelser förflöt utan problem om man bortser från att tavlan med ingraverade namn på ”Årets Agilityhund” hade glömts bort. Ändå hade jag för säkerhets skull själv tillverkat tavlan. Missen är förlåten för jag vet hur stressiga timmarna kan vara för de ansvariga före ett årsmöte.

Sedan skulle evenemanget förevigas på Facebook. Där står det; ”Berit Lönnerstam blev Årets Agilityhund för 19:e året i rad!” Det är väl att ta i lite för mycket! Nu har jag alltså varit en hund i 19 år, så det borde kännas naturligt!

22 Februari 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Åren går men ”Alla hjärtans dag" består.

Jag kan inte minnas att jag någonsin firade denna dag före 1999. Då firade emellertid Smilla och jag att vi tillbringat ett år tillsammans.

Således är det 19 år sedan pudeln gjorde entré i mitt liv. Klart att jag tänker jättemycket på Smilla i dag. Nummer ett bland alla pudlar!

Smilla 12 år

Det var faktiskt Smilla, som kom på det där med agility! Matte ville träna uppletande i ett hörn av agilityplanen i början av juni 1999.  Smilla var genuint ointresserad av föremål av alla slag och tyckte detta var en dum och onödig sysselsättning. Smilla gillade äkta pudelfnatt, något hon gärna tog till som en överslagshandling. Den speciella dagen startade hon ett litet race, där hon hoppade över en del agilityhinder, som råkade stå i vägen för hennes framfart. Smilla såg så lycklig ut med sina fladdrande öron.

Jag visste ingenting om agility men erinrade mig att det skulle vara inträdesprov till agilitykurs kommande lördag. Snabbt beslut. Jag och Smilla gick dit och kan man tänka sig! Smilla uppförde sig exemplariskt och vi blev antagna.

Smilla gillade agility och hon blev Simrishamns Brukshundklubbs första ”Årets agilityhund”2000.

14 Februari 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Hot och utpressning inledde årsmöte

Vid den här tiden förra året gjorde jag en del inlägg om årsmöten och alla tokiga upplevelser förknippade med dylika.

Nu har jag varit på ett årsmöte 2017 och jag säger bara ”mamma mia”!

Jag trodde knappt det kunde bli värre än förra årets möte. Då skedde ett häpnadsväckande utspel, som ledde till ett långt och tidvis häftigt ordkrig. Ett ordkrig som inte är avslutat ännu. Nu på mötet uttalade sig en medlem på ett kränkande/förlöjligande sätt om föregående års mötesordförande. Som den ”riddare” jag är gick jag naturligtvis till försvar för denne och talade om att han inte plötsligt fick en idé och hittade på något nytt utan att han läste innantill i dagordning och stadgar.

Tillbaka till årets möte. Avdelningens ordförande inledde med förslaget att ordningen på punkterna på dagordningen skulle ändras! Mycket märkligt! Men värre blev det när vi fick höra argumentet för ändringen. Behandling av propositioner och motioner till årsmötet skulle läggas före val av styrelse.

Styrelsen hade lagt en proposition om att avskaffa alla listor över pudlar, som tävlar i agility, bruks, lydnad och rallylydnad. 2016 var styrelsen mycket angelägen om att alla resultat skulle inrapporteras inom en månad för att dessa kontinuerligt skulle kunna följas på hemsidan. Nu skall det inte längre stå någonting på hemsidan om tävlande pudlars prestationer. Det kan man kalla en radikal omsvängning!

Alla vi, som vill visa upp våra pudlar, var så klart negativa till propositionen och hade vässat argumenten emot den. Detta insåg styrelsen och då hade man kommit på att hot och utpressning var den effektivaste metoden att få igenom förslaget.

Min sammanfattning av det, som sades;

”Om propositionen inte tas av mötet, så har vi ingen styrelse!”

På direkt fråga senare förklarades argumentet riktigt tydligt. "Om vi väljer styrelse först och propositionen sedan inte går igenom, då vill ingen i styrelsen sitta kvar och ny styrelse måste väljas."

Hur tror ni att det gick med propositionen?

 

8 Februari 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
En underbar dag

Vindstilla, solsken, nollgradigt och lite frost i gräset. Det blev en rejäl runda där både pudlarna och jag njöt i fulla drag.

Lite träning blev det men inte på något nyttigt inför vår kommande tävlingsvår. Stoja sprang ett antal gånger över bruksstegen. Jo, hon sprang! Stoja tog också IPO - a - hindret.

Sagitta talade om att stegen är läskig medan jag hade fullt sjå med att hindra Selina från att gå upp på den. Selina har alltid älskat stegen och kunde förr ta sig över den hur många gånger som helst. Fram och tillbaka gång på gång. Selina vill inte inse, att hon nu av säkerhetsskäl bör avstå från den kärleken trots att hon har fallit ner. Turligt nog var det bara från den låga varianten hon för ett år sedan föll och landade på rygg.

Sagitta klarade att runda konen från ungefär sex meters håll. Efter några försök gjorde Stoja det också. Tidigare var det 2 meters avstånd, som gällde i rallylydnad men nu är det utökat till 2- 5 m i mästarklass. Där är vi ju inte, så det är överkurs. Mitt mål är att få båda svartingarna att runda en kon 20 meter bort. Det momentet ingår i elit lydnad. Nej, så exklusivt namn har klassen tråkigt nog inte längre utan den har bytt namn till något så trivialt som klass 3.

27 Januari 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Berit Lönnerstam                                             Skaffa en gratis hemsida