Nyårsafton i fjor saknade jag plötsligt Stoja. Hon hade gått in i badrummet och lagt sig. Hon var uppenbarligen väldigt störd av fyrverkerier och smällandet. Det hade hon inte varit tidigare år.

Senare visade det sig att Stoja också blivit skottberörd. Vår brukshundklubb är granne med lerduveskytteklubben och i somras gick det inte att träna med Stoja då skytte pågick. Det var inte så illa att hon sprang iväg men hon var så pass distraherad att hon hade svårt att göra rallyövningarna med fullt fokus.

I somras träffade jag en person från USA, som håller på med T-touch. Hon visade hur man gör body wrap för att få hundar att behålla lugnet i olika situationer. Nåja, behålla och behålla. Min Stoja är med viss överdrift bara lugn när hon sover.

Jag vet att folk köper Thundershirt för dyra pengar till sina hundar inför nyår och jag bestämde mig för att prova med body-wrap i dag. För att skoja till det lite, så tänkte jag att hörselkåpor kanske också kunde vara bra. Jag har sådana någonstans i huset. Men var? Då fick jag infallet att sätta en militärmösssa med öronklaffar på Stoja. Först gillade hon det inte men hon vande sig snabbt och lät sig gärna fotograferas iförd både mössa och wrap. Visst är hon söt!

GOTT NYTT ÅR!

Otrimmad men vältränad Stoja är rustad för nyårsfirandet.

Förra veckan avslutade Stoja och jag första kursen i nosework. Stoja älskar nosework. Hon är precis lika taggad inför nosarbete som agility. När jag förberett lite övningar i uterummet och sätter på Stoja halsband och koppel blir hon verkligen exalterad.

Till min stora glädje taggar hon emellertid ner direkt när jag säger att vi ska jobba samt sätter henne fot. Jag var så klart orolig att Stoja skulle vara hoppig och studsig och fara runt okontrollerat. Så var det också första gången men nu är hon lugn och söker systematiskt efter den gömda doften.

Innan man får börja tävla nosework måste ekipaget genomföra ett godkänt doftprov. 12 pappkartonger, varav en innehåller doftämnet, står uppradade på golvet med dryga meterns avstånd. Stoja går med full koncentration från låda till låda tills hon hittar den med doft.

Jag har lite kaxigt sagt, att Stoja redan är klar för att göra doftprov men när vi söker hemma, så vet jag ju var doften finns. Blir jag påverkad av det och ägnar mig åt önsketänkande vid Stojas markering?

I går när vi tränat agility med Pudeltanterna i Olserödshallen bad jag dem om hjälp. Jag la ut sex uppochnervända glasslådor och en av kompisarna gömde en glasburk innehållande en doftande möbeltass under en låda utan att jag tittade på. Stoja hade varit lika vild och tokig som vanligt vid agilityträningen men letandet genomfördes exemplariskt lugnt. Stoja hittade lätt rätt låda och markerade mycket tydligt.  Vi gjorde det två gånger och pudeltanterna var allt lite imponerade av Stoja.

Det är jättekul att se Stojas enorma förtjusning vid denna aktivitet.

Vid senaste kurstillfället pratade vi om doftprov. För att få tävla officiellt i nosework måste hund och förare tillsammans ha genomfört ett godkänt doftprov.

Doftprov går till så att 12 kartonger ställs på en rad med 120 cm mellan lådorna eller också placeras de i två rader med 120 cm mellan raderna. I en av lådorna finns doften eukalyptus. Hunden går i koppel och skall inom tre minuter hitta rätt låda, på något sätt markera den så att föraren förstår det. Föraren räcker upp handen och säger ”Markerat”. Domaren svarar med rätt eller fel. Är det rätt får hunden belöning 20 cm från lådan. Är det fel visar domaren på rätt låda och hunden får lukta och belönas 20 cm från lådan.

Föraren får prata med hunden och visa på lådorna men inte röra dem. Kopplet ska inte vara sträckt. Föraren måste hålla  reda på vilka lådor hunden kollat så ingen låda missas. Jag insåg att min heta Stoja måste fatta finessen med sökandet och förmås att gå systematiskt från låda till låda.

Vi är inte ens klara med första kursen men det är lika bra att vara ute i god tid. Jag har nu fixat mer än tolv lådor. Utrymmet i uterummet medger inte reglementsenliga avstånd. Det blir kanske 30 cm mellan lådorna och 30 cm mellan raderna. Jag började med 4 lådor på rad och Stoja hade inget problem alls med att hitta rätt låda. Det finns olika sätt att markera och jag har förstått att många försöker lära hunden ett sätt att markera medan andra låter hunden välja sätt själv.

Stoja använde alla sätt hon kom på samtidigt eller i varje fall i mycket snabb följd. Puffa med nosen på lådan. Titta på mig. Lägga sig ner med armbågaran i golvet framför lådan. Vifta på svansen. Slå med tassen på lådan. I sista hand flytta på lådan med nosen. Fem lådor på rad var inget problem. Men när det blev två rader fick jag ingripa med lite hjälp. Sen gick det lika fint med 10 lådor på två rader. En enda gång var jag lite osäker på markeringen men Stoja fick gå vidare och vända tillbaka. Då markerade hon väldigt tydligt. Jag är enormt imponerad. Lådorna byter så klart plats mellan varje sök. Stoja sitter snällt och väntar på ett ställe, där hon inte ser vad jag gör med lådorna.

Allra först var Stoja lite intresserad av ställen, där jag tidigare gömt dosan med doft. På en ny plats kan det ju inte hända men det kan kanske finnas andra spännande ställen, som påminner om gömställen vi använt under kursens gång. Stoja är alltid jättetaggad, så jag bestämde mig för att lära Stoja kommandot ”Leta låda!”

Vi har provat två gånger i dag och vid andra tillfället fanns doften i en kartong med helt annorlunda utseende jämfört med det första. Fantastiskt duktig pudel! Hon är dessutom SÅ lycklig och ögonen tindrar.

Stoja vilar ut hemma i fåtöljen

Stojas senaste tävling

Jag hade lyckats få Stoja fokuserad. Vi gick in på banan och hon satte sig perfekt vid startskylten. Jag kände mig nöjd, andades djupt och frågade Stoja om vi var redo.

Första momentet 360 grader höger. Jag hade noga memorerat att jag skulle gå ganska långt ut från skylten för att få bra plats men vad händer? Jag upptäcker plötsligt att jag är nära skylten och på väg att göra svängen åt vänster i stället. Otroligt nog hinner jag ändra mig och lyckas få Stoja med mig. Sen var det spiral höger och Stoja började öka avståndet till mig. Jag klappade mig på vänster lår, en signal många använder ofta men inget jag brukar göra. Stoja brydde sig följdriktigt inte utan verkade vilja dra iväg ännu mer. Jag böjde mig ner som en fällkniv, höll vänster hand över ryggan/huvudet på Stoja och högerhanden framför nosen på henne. Samtidigt upprepade jag hela tiden att hon skulle följa handen. Det gjorde effekt men jag minns att jag hann tänka: ”Det här ser verkligen inte vackert ut men So What!”

Skylt tre var 360 grader vänster, en övning, som Stoja brukar göra med bravur. Denna gång missförstod hon mig totalt och gjorde i stället en märklig snurr, som jag aldrig sett förut. Fel övning = minus tio poäng. Skylt fyra var en sväng till höger, där hunden ska sitta kvar medan föraren svänger för att sedan bli inkallad. Denna skylt brukar aldrig vara något problem men Stoja tjuvstartade. Ytterligare minuspoäng. Nästa moment var en enkel nybörjarskylt, där hunden bara ska lägga sig ner och sedan gå vidare tillsammans med föraren. Stoja gjorde inte ens en ansats att lägga sig och när jag upprepade kommandot ”ligg” gick hon i stället och satte sig snett framför mig och tittade glatt på mig. Ännu en 10-poängare.

Efter fem skyltar hade vi alltså gjort oss av med minst 23 poäng och för godkänt resultat kan vi som mest missa 25 poäng. Varenda människa förstår ju att med 12 moment kvar lär det bli marigt men jag kämpade tappert vidare.

Större delen av banan gick jag i fällknivsposition, jag som brukar ha ont i ryggen och har svårt att räta upp mig efter att ha suttit ner! Det fanns en massa lockelser, för banan var lagd på en del av agilityplanen och arrangörerna hade inte flyttat undan agilityhinderna. Ett hopphinder stod precis framför oss då vi skulle svänga höger! En balansbom hade uppfarten bara några meter rakt ut från banan, och en tunnelingång lockade just där jag skulle gå runt Stoja ut mot tunneln. Som tur var tittade Stoja som hon brukar dvs vände huvudet mot stället där jag kom runt henne för att gå vidare framåt. Banan innehöll ingen frestelseskylt men snacka om frestelser utöver det vanliga!

Allt detta klarade vi utan ett enda poängavdrag men till slut gick det inte. När Stoja hoppat över banans hopphinder studsade hon upp mot mig och sedan satte hon sig snett på näst sista momentet. Det blev tre poäng för mycket i avdrag.

Jag hade en känsla av att jag inte andats på hela banan men det lär väl vara omöjligt att klara. Domaren såg detta och sa: ”Nu kan du andas!”

Jag lovar, att jag aldrig någonsin varit så utmattad efter en tävling.

Ser ni att boven i dramat skymtar fram till vänster?

Vid prisutdelningen fick alla ekipage en påse morötter och en godispåse. Godis till hunden och morötter till föraren, tror jag att det skulle vara. Stoja visade emellertid tydligt att hon för sin del tänkte lägga rabarber på morötterna. Matte fick väl hålla till godo med hundgodis!

I går var det åter dags att tävla fortsättningsklass med Stoja. Jag har säkert aldrig varit så noggrann med förberedelserna. Det gick väldigt lätt och snabbt att få Stoja att gå lugnt och fint. Eftersom vi hade startnummer tre (alltid med risk att någon är struken eller är löptik) fann jag det bäst att ta fram buren och placera den så där 30- 40 m från banan vid stugväggen. Stoja gillar inte buren över sig men det värsta är ju att ta ut henne och få henne lugn igen. Jag är alltid på plats väldigt långt före banvandringen, vilket ger möjlighet att jobba med Stoja, sätta in henne i buren, ta ut henne och gå runt lite och upprepa det några gånger.

Ekipage nummer två var inne på banan. Jag och en lugn Stoja var redo att bli inropade. Då börjar Stoja plötsligt hoppa och nafsa mot min vänstra västficka. Jag ser då att jag gjort en gigantisk tabbe. Jag har glömt att ta bort Sagittas belöningsleksak från fickan och dessutom sticker den ut en liten bit. Vilken tur att jag inte gick in så! Det hade ju varit poängavdrag (-10) direkt.

Sagittas belöningsleksak

Panik, panik! För några veckor sedan hände just detta på träning och det resulterade i att Stoja hoppade och nästan klängde på mig när vi skulle gå banan. Att bara stoppa undan leksaken är ett fullständigt omöjligt scenario. Jag rusar till buren och lägger leksaken där och rusar tillbaka till banan med en ganska uppjagad Stoja i kopplet. Alternativet att låta någon hålla henne medan jag springer iväg är definitivt inte bättre.

Det blir vår tur och jag försöker i detalj följa den uppgjorda planen för entrén. Stoja sitter fot 4-5 m från banan med huvudet riktat från banan. Jag tar av kopplet och stoppar undan det noga på min högra sida. Då skuttar Stoja ett varv runt mig (nära) men kommenderas omedelbart fot. Skuttet måste inte ingå i proceduren! Vi gör en sväng så vi befinner oss rakt framför startskylten. Vi går några steg mot skylten och stannar än en gång och fokuserar innan vi går in till startpositionen. Allt går lugnt och fint.

Det kändes fantastiskt men det skulle visa sig att jag andats ut lite för tidigt. Fortsättning följer senare.

För två veckor sedan tävlade Stoja och jag rallylydnad fortsättningsklass. Jag har tidigare nämnt att det blev en riktigt traumatisk upplevelse, som jag inte orkade skriva om.

I våras när jag började tävla lydnad visade det sig att det inte var nog med att bedömningen skärpts sedan jag senast tävlade lydnad 2008. Okunskap om den nya startklassen visade sig var omfattande både hos tävlingsledare och domare, vilket resulterade i fullständigt tokiga kommenderingar och märkliga domarbeslut. 

Folk som tidigare tävlat lydnad på hög nivå säger att lydnadsbedömning är väldigt strikt reglerad. Själv var jag övertygad om att rallydömandet från 2017 är mycket tydligt beskrivet i skriften ”Allmänna avdrag rallylydnad”. Vi har kanske alla haft en överdriven tro på anvisningar.

Över till min tävling. Stoja är ju lite hoppig och studsar gärna iväg då kopplet tas av. Jag hade lyssnat mycket (för mycket?) på en domare, som alltid påpekar att kopplet ska av precis utanför bangränsen. Andra domare tillåter att man tar av det i stort sett var som helst.

Så här gick vår start: Vi befann oss nära banområdet. Stoja satt fint vid min vänstra sida.

1. Vi hade fått startsignal. Jag hade tagit av och stoppat undan kopplet. Stoja gjorde ett litet glädjeskutt in på banan, mindre än en halv meter.
2. Stoja kom självmant tillbaka. Vi ställde omgående upp i utgångsställning och gick in till startskylten. Det tog inte många sekunder.
3. Vi genomförde därefter en bra runda, som resulterade i 91 poäng med kommentar ”Snyggt och bra jobbat + smiley.”

Vid ett tidigare tävlingstillfälle smet Stoja iväg då hon fick syn på en fågel. Stoja sprang långt in på banan men återvände när jag ropade. Vi gick direkt in och gjorde en urusel runda. Men vi blev inte diskade.

Den här gången blev vi diskade. Jag argumenterar normalt inte med domare men dessa så diametralt olika bedömningar gjorde att jag beslöt mig för att ta reda på så mycket fakta som möjligt. Jag läste den ovan angivna skriften. Den skriften emanerar (citat) ”från de tankar som sammanfattats från tidigare protokoll och konferenser kring bedömning osv.”  Under Moment - Start hittade jag detta.

Citat;

Om hunden råkar springa in på plan efter startsignal och föraren kallar ut hunden eller om hunden vänder tillbaka in på plan när ekipaget är klara ska ingenting hända. Om det kan gå under "hund utom kontroll" så blir det D.

Vi skulle alltså, enligt min tolkning av texten ovan, inte blivit diskade och vi blev bestulna på uppflyttningen till avancerad klass. Det här är ju rena vilda western. Ett fullständigt eget påhitt av domaren. Domaren har förmodligen inte läst texten utan lever i förvissningen att domslutet är korrekt.

Jag har fortfarande inte riktigt kunnat svälja detta och ta nya tag. Om det var så att Stojas "brott" enligt anvisningarna skulle bestraffas med diskning, så skulle jag inte ha det minsta att invända mot en sådan regl. Men nu ska det ju inte vara så!

Vintern kunde ägnats åt träning av avancerad klass. Stoja älskar att träna men nu är allt bara trist och tråkigt. Jag är väl överdrivet känslig men det är svårt att rent viljemässigt göra något åt.

Finns det värre banor ur frestelsesynpunkt än de jag byggt de två senaste veckorna? Skulle knappast tro det. Dagens var en sådan, där sista skylten fanns mitt inne i banan och ”avfarten” från banan gick precis intill frestelserna.

Stoja värmdes även i dag upp med ”lugnt och fint” med massvis med godis. Det gick väldigt bra. Ytterst få studs. Dessutom informerades hon om det förbjudna.

Frestelserna var lika litet problem i dag som de senaste tretton dagarna. Strålande!

”Sitt, ligg, stå” var återigen misslyckad. ”Stå - nej jag ska sitta!”, tyckte Stoja. Fick göras om. Även i ”sitt, stå, gå runt” var det svårt att få Stoja att stå. Vi gjorde om och då var det ingen konst att stå kvar medan jag gick runt. Dessa två skyltar har ju varit de allra bästa för Stoja ända sedan inlärningen och nu plötsligt gör hon ofta fel på dem. Visst är det märkligt!

Två starter i fortsättningsklass i dag och Stoja var inte ens nära att röra någon frestelse!

På uppvärmningen slängde jag ut två gosedjur och en påse godis medan Stoja satt bredvid mig. Sen gick vi slalom mellan dem fram och tillbaka flera gånger utan att Stoja gjorde någon ansats att ta dem.

Ingen av banorna var väl särdeles bra men lyckan över framgången med frestelserna är total. Det var inget fel på banorna men vi lyckades inte så över sig bra. Första banan var Stoja väldigt studsig och hoppade mot mig ett flertal gånger. Det blev inget kvalificerande resultat och för första gången fick jag avdrag (-3) på helheten. Det motiverades med ”lite hoppande här och där + en smiley”.

Andra banan gick betydligt bättre. Lugnare hund och mindre studsande. Några minuter innan vi skulle starta började det regna. Jag blev rejält blöt och fick hänga mina kläder på tork över sätena i bilen. Märkligt nog kände jag mig inte störd av regnandet på banan. Jag kan inte ens erinra mig att jag märkte regnet. Stoja däremot ville inte gärna lägga sig ner. Nåja, hon gjorde det men snett och vint. Hon satte sig flera gånger lite snett bakom mig.

En läxa för framtiden för mig. Jag satte om Stoja vid startskylten, vilket innebar -10 poäng. Visst vet jag att vi bedöms hela vägen från vi går in över bandet till vi går ut över bandet runt banan men trots det gjorde jag denna tabbe. Inne i banan skulle jag aldrig kommit på tanken eftersom jag vet att det bara ökar på antalet minuspoäng. I det här fallet var det dessutom så, att Stoja satt aningen snett men absolut inte så mycket att det medfört poängavdrag. Vilken tur att vi ändå klarade kvalificerande resultat!

Nu har Stoja i alla fall två uppflyttningsresultat men behöver ett till.

Dagens fortsättningsbana var om möjligt ännu värre än gårdagens för en frestelsegalen pudel. Första momentet  "framför sitt, höger ingång”. När hon skulle göra framförsvängen låg frestelserna direkt framför nosen och så skulle hon vända från dem och därefter åter vända upp mot dem. Hemska tanke! Jag hade slängt ut lite extra frestelser och i dag fanns bl.a. en favoritpipgris på plats. Stoja klarade det och sedan gick vi direkt in i åttan. Där var hon precis som den sista tiden bara intresserad av mig. Otroligt bra!

Efter en stund kom det en kråka, som började spatsera omkring vid balansbommen 12 - 15 meter bort (vi höll till  på agilityplanen). Stoja slängde en blick på den men jag sa ”Förbjudet” och hon tittade genast på mig i stället. Jag kunde knappast tro mina ögon.

Morgondagen blir som alltid med min lilla heta pudel väldigt spännande.

Men fy vad blöta vi blev. Direkt när Stoja och jag gått första (och enda) rundan började ett stilla regn, som snabbt övergick i en kraftig regnskur. Sagitta fick inte träna alls. Jag såg ut som om jag tvättat håret och pudlarna var ingen skön syn. Våta pudlar ser ganska ynkliga ut.

I dag byggde jag tuffast möjliga bana vad avser frestelsernas placering. Första skylt 270 grader vänster och bara någon meter framför skylten fanns frestelser. Sedan gick vi från dem och senare mot dem och in i åttan. Slutligen passerade vi åter bredvid frestelserna före målgång.

Skulle det lyckas? Stoja kikade lite några gånger före start men fick direkt höra det berömda ordet ”förbjudet”. Det blev godisbelöning när hon direkt tittade på mig. Hon rusade inte in på banan. Hon försökte inte gå framåt vids svängskylten. Vi klarade själva åttan utan minsta problem. Stoja försökte inte heller återvända in på banan för att ta de åtråvärda sakerna, godis och flera gosedjur.

En försiktig optimism börjar slå rot i mig men jag kan inte låta bli att fundera på hur jag skall agera på tävling om Stoja inte kan motstå önskan att springa fram till frestelserna. Ska jag ta ut henne från banan eller ska jag låta henne fortsätta? Ja, det är inget lätt beslut. Vilket är bäst för framtiden? 

Pudlarna tränas var sin period. Stoja är anmäld till dubbel fortsättningsklass kommande lördag och så fort vi klarat av agilitytävlandet i lördags blev det hårdträning med Stoja.

Söndagens vackra väder lockade och jag byggde bana med frestelserna lite mitt i banan. Stoja smet tämligen omgående i väg och fångade upp den allra mest lockande, gosiga frestelsen. Jag kastade mig blixtsnabbt efter henne och hon spottade innan jag hann be henne. Stoja bars omgående till bilen och blev inlåst i buren. På väg dit fick hon höra ordet ”förbjudet ”  många gånger från en matte med rynkade ögonbryn och arg röst.

Sagitta fick komma ut och gå banan i stället. Hon fick helt enkelt göra den på vänster sida och det gick jättebra.

Det blev åter Stojas tur. ”Förbjudet, förbjudet, förbjudet!” Ordet måste ha ekat i huvudet på Stoja. För första gången upplevde jag att Stoja verkligen tagit till sig tillrättavisningen. Hon gick hela banan utan att försöka dra i väg till frestelserna. När vi passerade genom åttan med riktigt fina frestelser gick hon bara och tittade på mig som den värsta Bc.

Efter första rundan fick Stoja en härlig leksak att springa omkring med och slänga för att ”döda”. Detta resulterade i att Stoja blev väldigt upphetsad till andra rundan, vilket gjorde att hon var lite för het. Hon visste att leksaken låg i min vänstra västficka och hon ville gärna ha den lite då och då mellan momenten. Men frestelserna fick ligga i fred. Vad lärde jag av detta? Att Stoja i motsats till Sagitta inte bör påminnas om leksakens existens före tävlingsrundan!

Måndagen bjöd på ruskväder så det blev bara lite inomhusträning men tisdagen var strålande fin. En ny bana med frestelser byggdes. Lite extra frestelser i form av nytt gosedjur och hundgodis fanns på banan. Skulle Stoja komma ihåg den lyckade träningen från söndagen?

När jag tog ut Stoja från bilen upprepades ordet ett antal gånger. Jag verkligen tjatade ”Förbjudet”. Stoja tittade bort mot frestelserna och jag sa omedelbart ordet. Och kan man tänka sig, Stoja markerade inte en enda gång att hon funderade på att sticka till frestelserna. Att gå genom åttan var inga som helst problem. Stoja var som vanligt väldigt ”på” och några övningar fick göras om.

Andra rundan blev nära nog felfri. Efteråt fick hon springa och leka med leksaken, som jag kastade till henne. Jag börjar faktiskt känna en viss förhoppning om framtiden men jag har förstås det gamla talesättet kvar i huvudet. ”Man skall inte ropa hej förrän man är över ån!”

Stoja klarade sitt första kvalificerande resultat i fortsättningsklass genom att slå till med 91 poäng.

Kommer ni ihåg att jag för en tid sedan skrev om det där med att ”Bättre och bättre dag för dag” inte passade in på Stojas och mitt tävlande? Våra starter i fortsättningsklass i rallylydnad hade resulterat i först 57 poäng och därefter 35 poäng. Sen tävlade vi i Hässleholm. Stoja gick så himla bra och det var bara frestelserna och en fågel (de två f-en), som hindrade oss från ett godkänt resultat. Vi hade i alla fall vänt trenden och påbörjat en uppåtgående kurva med 69 poäng.

Nu skulle vi pröva lyckan två gånger i en dubbeltävling i Forsakar. Det hade regnat hela veckan. Gräset kändes som decimeterhögt och det var verkligen VÅTT. När jag fått banskissen och konstaterat att andra momentet var ”ligg” samt att senare fanns även ”sitt, ligg, stå” med, så letade jag upp platsen med absolut kortast gräs uppe i en skogsbacke. Där skulle Stoja vänjas vid att ligga i det våta gräset. Då visade det sig, att hon inte ens ville sitta i gräset. Hon halvsatt utan rumpan nere. Låg gjorde hon med armbågarna i och rumpan i vädret. Efter ihärdigt tränande med massvis med godis gick det bra och så fortsatte vi med högre och blötare gräs som underlag.

Starten med "snurr under gång" och "ligg" gick jättebra. Stoja var precis lika följsam och fin som i Hässleholm. Det kändes riktigt bra men längre fram väntade TVÅ passager av ”åttans frestelser”. Domaren sa vid banvandringen att det var askar med hundmat, som luktade väldigt gott!

Åttans mittpunkt ska passeras tre gånger. Precis som i Hässleholm gick det bra till sista gången. Då måste hon bara lukta på en burk. Jag hojtade till och klappade i händer men Stoja kunde inte slita sig utan att också göra en liten nosdutt. Efter en vändomskylt skulle vi ta oss genom åttan en gång till. Då klarade vi det!!!

Resten av banan kändes lika bra. ”Sitt, ligg, stå, som jag tidigare kallat Stojas paradnummer, gjorde hon SÅ fantastiskt bra att domaren sa hon rös och pekade på hur håret rest sig på armarna.  Inte illa! Två transportsträckor med ”spring” fungerade utan allt för mycket studs av Stoja. Jag lyckades komma ihåg att efter att ha gjort en övning så skulle vi springa igen. Jag lyckades också med att ändra till normalt tempo vid passerandet av målskylten. Rallylydnad är egentligen en massa minnesövningar för föraren.

VILKEN  HELG!

Tävlingar i Åhus hela helgen. Agility för klass 1 på lördagen, där både Sagitta och Stoja tävlade. På söndagen rallylydnad för alla klasser, där Sagitta deltog i Avancerad klass. Stoja är i fortsättningsklass men fick stå över denna gång. Den enkla sanningen är att jag inte orkar hålla samman förberedelse och start med båda på samma dag eftersom Stoja är så exalterad. Andra värmer upp sina hundar. Jag ägnar mig mest åt nersvalning av Stoja!

Agilityn började med agilityklass. Stoja har ju suttit kvar ganska bra i starten på sistone men i dag sa hon tvärt nej och jag insåg att det var ett dödsdömt projekt. Det blev inte flygande start men näst intill. Hon satt så pass att jag kunde ta av halsband och koppel innan vi stack iväg. Banan började med två hopphinder och gunga. Många hundar hade struntat i det och tagit A-hindret som nummer två men jag ignorerade den svårigheten eftersom jag redan sprungit med Sagitta, vilket gått enligt planen. Sagitta är ändå den av mina hundar, som är den riktig A-älskaren. Ni gissar säkert redan att Stoja laddade direkt upp på Aet och så var det roliga slut även om hon efter det gjorde det kanske bästa agiliyklassloppet någonsin. Det kändes så klart bra.

Hopploppet gick något bättre i starten men Stoja var alldeles för taggad, så det blev snabbstart även där. Banan var inte särskilt lätt och skördade sina offer - totalt 45 % av de startande. Speciellt hindersekvensen 4, 5 och 6 ledde till många diskningar. Den gick strålande för oss. Fast jag hade varit orolig från början, då det krävdes att jag måste hinna med en hel del för att vara rätt placerad efter Stojas snabba genomfart av böjd tunnel. Härlig början!

Platta tunneln har vi nog inte haft framme på träning en enda gång denna säsong och den är sällan med på tävling men här dök den upp som hinder nummer åtta. Skulle Stoja ta den? Jo, det gick fint men direkt efter kom Stojas första utskällning av matte. Jag skickade ut Stoja till hinder tio, vilket gick finfint. Under tiden rusade jag ut och placerade mig för att få en fin sväng till nästa hinder. Det var en av de avgörande punkterna på banan och den lyckades. Sedan fick Stoja ett nytt utbrott av skällande mot matten, så det eleganta bakombytet till nästa hinder, som jag sett för mitt inre öga gick om inte i ett huj. Stoja gjorde en snurr men kom på så sätt ändå rätt till nästa hinder.

Ingången i slalom och genomförandet av den var lika strålande som vanligt. Slutsekvensen gick som planerat och vi kom felfria i mål på en tid, som jag tyckte lät väldigt bra. Det blev stor uppståndelse med många gratulerande tillrop och kramar. Någon öppnade t.o.m. grinden ut från banan för mig!

Det visade sig sedan att Stoja och jag kom på andra plats endast slagna med 13 hundradelar av en sekund. Prisutdelningen blev en överraskning. Lite pinsam överraskning för en, som inte gillar uppmärksamhet för sin person. Jätteapplåder! Det var naturligtvis min ålder, som apostroferades. Jo, jag är stolt över min och Stojas prestation men jag brukar inte tänka på min ålder på det sättet.

Vi fick pinne, det viktigaste, en mycket vacker rosett, lite smått och gott för hundar i en påse samt den dyrbaraste vinsten någonsin, en rejäl friskvårdsbehandling för Stoja hos ”Hund Fitness”.

Stojas andra hopp-pinne

Foto från Åhus Fb-sida

Det syns på klädseln att jag inte tillhör det unga gardet. Det skall vara slimmat i agilityn nuförtiden så inte luftmotståndet blir för stort! Något att tänka på! Hade det minskat tiden med 14 hundradelar? !3 hade ju räckt för delad seger.

Early in the morning. Tävlingar brukar vara i ottan men denna slog nog allt. T.o.m. domaren kommenterade tidpunkten vid samlingen. Jag stannade motorn exakt 07.00. Inte illa då jag satt senaste ankomsttid till exakt det klockslaget.

Banskissen gav mig hicka. Den började med ”skicka över hinder” och därefter kom frestelserna! Tyvärr var det så, att jag direkt bara kunde se ett enda scenario framför mig. Jag började planera hur jag skulle hantera avtagandet av koppel på bästa sätt men då hade jag bortsett från vilken domare vi hade. Där bestämmer inte jag var det sker. Kunde jag möjligen sätta Stoja så, att hon inte var riktad mot banan?  Jag talade i mycket bestämda ordalag om för lilla fröken att hon skulle sitta kvar. Ni kommer väl ihåg starten i Sölvesborg?

Stoja satt verkligen kvar. Vi gick in och sättandet vid startskylten var perfekt. Hoppet var perfekt. Jag försökte ”knyta” Stoja hårt till mig och det verkade som jag skulle lyckas få henne att avstå från frestelserna men plötsligt tvärvände hon och greppade den vi just passerat. Hon spottade snällt ut den och vi gick vidare (-13 p) men det ingick så gott som i kalkylen.

Stoja har aldrig gått bättre. Hon var som klistrad. Allt gick som en dans ända fram till skylt 14, då Stoja smet bakom min rygg. Jag hörde en hund skälla väldigt långt bort men Stoja är lite polis och ansåg väl att hon borde hålla koll på läget. Suck, suck! Hon vände snabbt tillbaka till vänstersidan och jag började styra in och sätta henne framför mig. Det gillade hon inte utan ville åter titta åt högersidan. Som tur var, så blev även denna manöver väldigt kortvarig men facit blev två stycken avdrag på vardera 3 p. Nr 15 var en skylt, som jag varit lite rädd för i veckan men jag frågade särskilt om den på banvandringen. Den gjordes perfekt och jag kände fortfarande vissa förhoppningar. Sista skylten var Stojas paradnummer ”sitt, ligg, stå". Inför vår start hade jag tränat den tillsammans med en kompis, som kommenterat hur snyggt Stoja gjorde den.

Vad hände med paradnumret? Jo, min lilla Stoja konstaterade att hon inte skulle stå utan sitta. Det blev den slutliga spiken, då en felaktig övning ger 10 minuspoäng!

Jag var jättelycklig över Stojas fantastiska följsamhet men naturligtvis på samma gång hur besviken som helst. Efteråt träffade jag en domare, som stått och tittat på oss.

”Synd på det där med fågeln!” sa hon. Vadå fågel? Jag hade ju inte sett någon fågel. Men Stojas små utflykter till högersidan berodde på en fågel!

Vad ska jag ta mig till med Stojas fascination för frestelser och hennes fågelintresse? Förra gången i Sölvesborg sprang hon ju tvärs över hela banan för några fåglars skull. Första gången vi tävlade i Sölvesborg var i nybörjarklass, så hennes stirrande på en hel flock starar bredvid banan blev just bara stirrande även om det också kostade poäng. Hon hade ju koppel på.

I lördags tävlade Stoja och jag rallylydnad fortsättningsklass för tredje gången. Jag tänkte kolla vad jag skrivit om de tidigare tävlingarna. Ingenting visade det sig. Kan det möjligen vara någon slags förnekelse? Det jag inte ser finns inte!

Den 14 maj debuterade vi i Lomma. Dagen före skrev jag en hel del om träningen under veckan samt sista dagens lyckade lösning på ett problem. Förhoppningarna var kanske inte skyhöga men Stoja (och jag) "kan" alla momenten. Sen har vi ju frestelserna förstås! Allting fram till och med slutet av momentet före frestelserna gick bra. Där kastade hon sig fram en bra bit och tog en av frestelserna. Hon spottade snällt och vi fortsatte. Sedan fick vi nästan gå över frestelsen och det fixade vi. På väg mot målskylten passerade vi åter frestelserna och gjorde två sitt-moment alldeles intill dem utan att Stoja brydde sig. Resultatet blev 57 poäng – inte över sig med andra ord. ”Förfärligt söt hund” sa domaren, ”men du måste få henne att sluta hoppa och studsa för det kostar poäng”.

I Sölvesborg var det värre. När jag tog av kopplet precis utanför banmarkeringen drog Stoja som en projektil rakt över banan. Hon hade fått syn på några fåglar på andra sidan banan! Efter det var den tävlingen tuff och jag fick jobba kopiöst. Domarkritiken var i alla fall massivt positiv och berömmande. ”Glad och lycklig hund!” stod det också. Men 35 poäng gjorde inte matte glad och lycklig. Jag trodde vi var diskade men slet mig i alla fall genom banan.

Nu skulle vi på nytt ge oss i kast med frestelserna. Momentet hänger som ett damoklessvärd över mitt huvud. Hur ska jag kunna förtränga det? Jag vet, man ska inte vara pessimistisk men man måste vara realist. I fredags sa en kompis: ”Och så får vi hoppas där inte är några fåglar!” Fåglar hade jag över huvud taget inte tänkt på!

I går kväll på agilityträningen var vi fem ekipage. Tur att våra medlemmar från Stockholm fyllde på med två hundar, pudeln Sixten och dansksvenska gårdshunden Gandalf. Gandalf är bara 10 månader men riktigt duktig. Det finns en äldre hund också i familjen, så föraren är rutinerad.

Agilityklassbanan, utan gunga, hade två luriga passager, där jag på förhand visste att jag inte skulle kunna utföra de framförbyten, som vore bra för flytet. Det fick bli bakombyten i stället, där det första resulterade i hopp bakåt (disk) och det andra, som egentligen var två stycken direkt efter varandra blev riktigt snurrigt.

För första gången sedan Stojas utveckling i kvarstannandets ädla konst tog jag av halsbandet också. Det tolkade Stoja som fritt fram att dra direkt. Snopet! Fast hon tog inga hinder och startade inte tidtagningen.

Andra loppet gick väldigt bra. Jag använde en annan taktik för att ta av halsband och koppel, som medförde att hon satt kvar. Första bakombytet fungerade perfekt och nummer två eliminerade jag genom att använda en helt ny handling, där jag sprang förbi första hindret så det inte blev något byte överhuvudtaget. Det fungerade perfekt. Jag försökte stanna Stoja på bommens nerfart. Det blev ingen hit. Hon hoppade ner mot mig stående precis ovanför kontaktfältet och jag tänkte direkt på Zizi. Som hon har skällt på mig för att jag stannade så med Selina! Att man inte lär sig.

Sen ville Maria att jag skulle springa med Sixten. Sixten och jag träffas ju bara några gånger varje sommar men jag mutade honom med kycklinghjärta före start och han följde mig perfekt hela vägen. Sixten är inte lika snabb som Stoja, så jag hann göra det där framförbytet, som gav möjlighet att stödja honom vid ingång i slalom. Det andra bytet från Stojas lopp satt som ett smäck med Sixten också. Det var jätteroligt.

Det mest fantastiska med kvällen var ändå att Maria, Sixtens matte, och jag lyckades få Stoja att följa med Maria de fem sista hinderna. Första försöket fick jag lura Stoja lite och sen ställa mig för tunnelingången så hon inte kunde vända. Andra försöket blev hur lyckat som helst. Stoja har ju aldrig velat följa med någon annan förare mer än två hinder, så det var verkligen kul. Stoja ville efter målgång springa till mig och få godis men jag skickade henne till Maria och det funkade.

Äntligen kom vi igång med rallyträning. Det är verkligen hög tid för Stoja är anmäld till tävling 19 augusti och vi har inte sysslat med rally sedan tävlingen före midsommar. Det har ju bara regnat och regnat men i dag var det fint väder hela dagen. Med tanke på det låga poängtalet förra tävlingen, så lär ju träning vara ett måste. Till min stora glädje brydde Stoja sig inte om alla kråkorna på Haravången vid rastningen. Fåglar var en anledningen till misslyckandet förra tävlingen.

Jag försökte bygga första halvan av en fortsättningsbana ritad av den person, som kanske kommer döma vår nästa tävling. Tyvärr var en del skyltar ute på vift och ”de nya skyltarna”, som varit aktuella i sju månader finns inte på vår klubb. Jag har ju skrivit ut dem men hade glömt dem hemma. Blev till att ”föreställa sig”.

Banan började med ”skicka över hinder” rakt in i frestelsen. Stoja drog som en blixt direkt från hoppet, snodde den finaste frestelsen av många och stack iväg med den. Skulle jag våga bli arg? Sagitta blev så låg av det att det inte gick att träna med henne på en god stund men Stoja har ju ett annat temperament. Jag dristade mig att visa mig ganska sur och arg med följd att hon gick som en ”klocka” vid omstart. Hon var hur duktig som helst och bara tittade på mig hela vägen.

Jag testade en del av lärdomarna från Sagittas träningsförmiddag för några veckor sedan. De anammades direkt av Stoja och jag fick en fantastiskt följsam hund i frestelsen, spiral och slalom. Härligt!

I går kväll var det agilityträning på Simrishamns BK och sex ekipage deltog. Bichon Havanais Sandy, Mellanpudeln Sagitta, Dansk-Svensk Gårdshunden Joppe, Västgötaspetsen Rufus, Mellanpudeln Stoja och Shetland Sheepdogen Pixi var där. Ja, de hade såklart mattar och husse med också som kartläsare/polis. Kartläsaren kollar var ekipaget ska springa och polisen dirigerar.

Vi tråcklade oss sakta men säkert genom en svår klasstvåbana. Nåja, så sakta gick det inte alla gånger. Joppe och mellanpudlarna har mycket bråttom. Stoja skötte sig fantastiskt och satt kvar i starten! 

Det där med sakta syftade på att vi delade upp banan i tre sekvenser. Först övade vi på hinder nummer 12-16. Förflyttningen mellan 13 och 14 var knivig och alla ekipage fick jobba ordentligt innan den satt.

Sedan gav vi oss på 7-11. Där fanns två riktigt svåra moment. Först skulle man springa förbi ena tunnelingången i en makarontunnel och sedan ta den andra – jättesvårt! Efter ett lite halvknepigt hinder kom en stor utmaning, sned ingång i slalom från det svåraste hållet. Dessbättre är båda mina pudlar i stort sett bombsäkra på det men flera fick kämpa ordentligt för att få till det. Alla våra hundar börjar bli riktigt bra på slalom när de väl kommit igång på rätt sätt. Rufus kunde ingen slalom alls när vi började träna i våras och nu går det oftast felfritt med lite pekande från husse. Jättekul! Joppe har blivit bra även på den svåra sidan. Stoja är dock fortfarande slalomdrottningen i gänget.

Slutligen hinder 1-7 med en sekvens som särskilt Pixi inte lyckades med. Hon hade gett sig tusan på att hon skulle ignorera alla mattes förtvivlade försök att få Pixi att vända upp till den närmaste tunnelingången. Vilka knep vi än hittade på, så smet Pixi bakom mattes rygg och tog den bortre ingången, som egentligen var naturligaste valet. Enda sättet, som lyckades, var när jag blockerad Pixis favoritingång. Fast det hjälpte inte med mindre än att jag även stampade i marken och såg hotfull ut!

Till sist sprang vi hela banan i ett svep. Den enda, som klarade det utan att bli diskad var Stoja. Det hade nog inte lyckats om inte Stoja suttit kvar i starten och det är något, som varit omöjligt tidigare. Sagitta satt som vanligt i starten och allt gick bra till hinder 14, där hon struntade i mitt kommando och med full fart kastade sig in i den där tunnelingången, som Pixi älskade så högt.

Slutord; En härlig och lyckad träningskväll.

Noterbart

4 ekipage från Simrishamn är anmälda till agilitytävlingen i Ystad om ett par veckor. Joppe, Sagitta, Sandy och Stoja ska tävla. Dessutom Toypudeln Sixten vars matte också är medlem här fast Stockholm är hemorten. Det var längesedan och agilityn kunde kanske vädra morgonluft om klubben tyckte det var något att satsa på!

Stoja har haft en hektisk vecka.

Måndag: Agilityträning med klubbkompisar.

Tisdag: Rallyträning med klubkompisar.

Onsdag: Rallyträning med inslag av lydnad och kontaktfältsträning.

Torsdag: Agilityträning med pudeltanterna.

Fredag: Lydnadskurs under tävlingslika former med               uppföljning och träning av vissa moment.

Lördag: Rallyträning inför debut i fortsättningsklass samt kontaktfältsträning och inkallningar med nya tekniken.

Jag vet många, som skulle förfasa sig. I morgon får vi visserligen inget facit men vi får veta hur Stoja och jag lyckas i första starten i fortsättningsklass. Vi tränade på årets nytillkomna skyltar samt kollade de ”svåraste” i klassen. Med svårt menas det jag inte fixar så bra plus frestelserna, som är jätteknepiga för Stoja.

Huvuddelen av träningen gick åt till att försöka hitta ett kommando, som får Stoja att stå i det nya momentet där hon från sittande ska utföra 1 steg stå, 2 steg sitt, 3 steg ligg. Det är SÅÅÅ svårt, tycker Stoja. Från början lärde vi ju in stegsekvensen men med sitt varje gång och båda pudlarna tycker det är näst intill omöjligt med stå.

I dag bestämde jag mig efter lite misslyckat tragglande på gammalt sätt att försöka hitta på ett nytt sätt att angripa problemet. Använda olika ord, flytta mina fötter annorlunda. Jag använder ju ”stanna” i stället för ”stå” i momentet ställande under gång. Nej, det köpte Stoja inte här. När momentet introducerades för pudlarna räknade jag högt (för min skull) One stå, One two sitt, One two three ligg.

Till slut fastnade jag i dag vid att börja med ”Kom stå” samt hålla höger hand som stopp och belöning med vänster hand efter en liten stund i stående. Det föll direkt i god jord och vi gjorde det massvis med gånger - varje gång med lyckat resultat. Nu vill det till att befästa detta i köket i kväll samt på uppvärmningen i morgon.

Nu är det i stort sett bara rally, som gäller de närmsta veckorna. Stoja är anmäld till att debutera i fortsättningsklass och Sagitta för första start i avancerad klass. Vi har tränat varje dag sedan Stoja och jag sannolikt avslutade vår lydnadskarriär i söndags. I går, tisdag var vi tom på klubben två gånger. Egen träning på em och sedan den fria träningen tillsammans med klubbkompisar på kvällen.

Huvuduppgiften är att få mina svarta leksakstokiga pudlar att ge sjutton i frestelserna och det är inte någon enkel utmaning. Sagitta är nog värst om man ska gradera besattheten. Vi har dessa dagar alltid börjat med koppel på för att de inte ska kunna belöna sig själva. Varje gång bygger jag en liten bana, där vi har frestelsen som första moment och sedan går runt om och genom den flera gånger till.

På eftermiddagen i går hade jag bara Stoja med. Vi gick den lilla frestelsebanan och det går ju nästan alltid bra att just göra de tre korsningarna av frestelsen men sedan smiter hon till den vid ett oberäknat tillfälle. Det gick inte den gången för det var koppel på. Sen gick jag runt husknuten för att träna inkallning. Säkerhet i att sitta kvar behövs inte bara i lydnad utan även rallylydnad och agility. Direkt när kopplet togs av, så tvärvände Stoja och rusade tillbaka till rallybanan och tog det mysigaste gosedjuret. Till min förvåning och glädje åtlydde hon min uppmaning mer än 20 meter bort att spotta ut det.

I går kväll gick vi en hel mästarbana, där vi direkt gick förbi frestelserna och avslutade med det momentet. Sagitta var jätteduktig. Vi började för säkerhets skull med koppel, som togs av när vi kom till hindret. Sagitta hade sin lilla nos högst två centimeter från den underbart doftande köttbullen i frestelsen. Det enda moment, som inte funkade var ”skicka till konen”. Märkligt.

Kvällsträningen med Stoja gjordes på samma sätt bortsett från att jag gjorde andra övningar vid sådana moment, som hon inte lärt. Kopplet åkte av vid första hoppet. Det gick bra men sedan gjorde vi en helomvändning för att ta hindret en gång till på andra hållet. Då var vi riktade mot frestelserna, som var längst bort på andra sidan av banan. Den frestelsen kunde hon inte motstå utan det blev en blixtsnabb utflykt till gosedjuret. Stoja luktade på det men ratade det för att försöka komma åt köttbullen i stället, Jag tror hon lyckades smaka på den genom musnätet, som fanns runt skålen, för hon slickade sig belåtet om munnen när jag hämtade henne.

I dag klarade båda pudlarna att hålla sig borta från frestelserna (dock inga köttbullar) både på rundorna med och utan koppel! Viss framgång men jag har ju av bister erfarenhet lärt mig att ”inte ropa hej förrän …"

I dag har Stoja och jag äntligen tränat agility med agilitygruppen. När tidpunkten närmade sig blev himlen blåsvart och jag tänkte en massa negativa tankar. Ska nu denna träningskväll också regna bort? Vi åkte till klubben. Det var rejält med kläder på men de bara händerna blev snabbt lite violetta.

Till all lycka försvann alla moln, solen lyste och det var vindstilla. Vi var fyra tränande där och det blev en väldigt lyckad kväll.

Lydnadstävling är ingenting för mig har jag ju sagt. Men lydnadsträningen har gjort underverk med min lilla vildpudel. Så här kan Stoja sitta jättelänge i väntan på inkallning. Numera gäller detta också på agilityplanen. Det är helt enkelt en revolution.

Foto R.Rörlien

Foto R.Rörlien

Nej, det gäller i varje fall inte för Stoja och mig!

Men njut av en lite oskarp bild av min fina pudel i full fart och en av en mera sansad Stoja, så kommer text om dagens tävling senare. Jag behöver lite tid för att smälta allt, som hänt på tre tävlingar.

Foto R.Rörlien

När Stoja och jag efter tävling lämnade planen så sa en person:"Vilken härlig hund! Vilken attityd!" Jag har alltid undrat vad det betyder men det låter passande på Stoja.

Det är ju inte bara domaren, som har betydelse för hur tävlingen känns. Dagens startklass genomfördes alldeles i anslutning till klubbstugan. Precis när vi börjat med vår klass startade prisutdelning för tidigare lydnadsklasser plus rallytävlingen med två klasser. Jag vet inte hur mycket det störde min hund men mig störde det i alla fall. Dålig stil tycker jag.

Det fanns en jätteplan, som ingen använde och ingen vågade nyttja till uppvärmning. Jag upplevde att jag inte hade en enda liten fläck med klippt gräs, där jag i lugn och ro kunde förbereda min hund. Min lilla studsboll måste jag springa lite med för att belöna markkontakt. Vi småsprang lite mitt bland allt folk, som väntade på prisutdelning. Ingen bra förberedelse.

Sedan fanns det ju inte heller något ställe att avsluta och belöna hunden på. Det fanns bara en utgång från planen och det var rakt in i samlingen av människor och hundar direkt utanför klubbstugan. Jag satt på en bänk mellan två kompisar med Stoja i knät och lät henne mumsa i sig favoritgodiset från snusdosan. Det blev liksom inte privat mellan mig och min hund. Usch!

Hur gick tävlingen då? Min magkänsla sa mig ju att jag egentligen inte skulle tävla. Man ska nog följa sådana känslor. Hela dagen kändes som ett enda stort fiasko. Stoja och jag var definitivt inte så tighta som i lördags. Kommenderingen gjorde mig osäker och efter sväng höger så fick jag plötsligt för mig att jag skulle svänga vänster. Det skulle jag ju men inte då. Tävlingsledaren hade inte sagt det ännu. Varje gång TL sa något och jag måste svara, så tappade jag Stoja. En gång drog hon iväg till en stolpe och jag fick ta i ordentligt för att få tillbaka henne. Inte bra för koncentrationen och inte för helhetsbetyget. Tur jag tävlat en gång annars hade jag blivit väldigt villrådig inför apporteringsmomentet.

Följsamhetsmomentet vill jag helst dra en barmhärtighetens slöja över (fast Stoja studsade inte på språngmarschen). Sen gick det jättebra med både inkallning och sittande under marsch. Du milde vilken fart Stoja har på inkallningen! Stoja satt kvar medan jag gick, som det kändes en hel evighet, efter det jag lagt ner apporten. Hon kom på uppmaningen att apportera. Hon tog apporten men styrde mot min högra sida!? Vad i all världen tänkte Stoja göra? Jo, hon hade plötsligt fått en innovationsidé. Hon gick in till höger, runt bakom mig och satte sig vid min vänstra sida. Efter kommendering tog jag apporten och momentet var slut. Det hela kändes smått förbryllande. Men det finns ju ingenting, som säger att man inte kan göra så!

Det där med Stojas egna uppfinningar är fascinerande. Eftersom Stoja är duktig på inkallning började jag med att lära Stoja att gå in direkt till vänster och lämna apporten. Stoja tyckte det var mycket roligare att springa en rejäl runda förbi mig innan hon hade några planer på att lämna ifrån sig apporten. Då tänkte jag att det var bättre med avlämnande framför, så det övade vi flitigt och det gick bra.

Plötsligt för tio dagar sedan började Stoja i stället att springa in till vänster så, som jag ville från början. OK, tänkte jag och ägnade hela förra helgen och veckan till att förfina den ingången. I fredags på generalrepetitionen bestämde sig Stoja ändå för att sätta sig framför mig och på tävlingen i förrgår gjorde hon likadant. Hur i all världen kom hon på dagens genomförande?

För arton år sedan när jag började träna med Smilla hade vi den ingången på inkallningen. Det hade nog alla på den tiden. Sedan började man med metkroksingången. Då kom apporteringen först i klass 2, så inte ens Smilla gjorde apporteringen med ingång bakom ryggen.

Jag kände mig ganska deprimerad och trodde inte ens vi uppnått godkänt resultat på minst 120 poäng.

Stoja la sig ner på fjärren innan jag hann ut och vända mig om och jag avbröt direkt med betyg noll som resultat. Jag hade ingen aning om ifall man kan göra något för att rädda någon ynka poäng. Troligen inte men det måste kollas. Att jag aldrig läst om det beror på att Stoja aldrig lagt sig ner på detta moment, så tanken på det har aldrig föresvävat mig. 

Efter hoppet satte Stoja sig inte vid sidan så även där avbröt jag och vet inte ens om momentet var slut. Det var det visst för det visade sig att det inte blev en nolla.

Nu efteråt har jag läst bedömningsinstruktionerna och kommit fram till att vi nog kunde fått 5 poäng på fjärrdirigeringen om jag gått tillbaka och satt Stoja upp. Det hade ju inte spelat någon roll med de 10 poäng det gett eftersom det saknades 25 poäng till uppflyttningsresultat.

Nu har Stoja och jag genomfört vår första tävling i startklass. Som helhet var Stoja helt fantastisk och jag var så enormt nöjd när Stoja efteråt fick glufsa i sig och tömma snusdosan. Jag har tagit till mig det där med megabelöning som en investering i nästa tränings/tävlingstillfälle. Snusdosan innehöll torkade kycklingvingspetsar och rå vom. Smaskens! Smilla älskade dessa små kycklingvingar. Stoja har aldrig förr smakat sådana.men de var populära.

Någon detaljerad beskrivning av tävlingen tänker jag inte göra men Stoja satt kvar överallt, där hon skulle. Hon tog apporten och lämnade den sittande snett framför mig. Tyvärr hittade Stoja ett gammalt löv på väg till mig efter hoppet, så jag fick påminna med ett extrakommando ”fot”. För min egen del, så är jag väldigt nöjd med att jag inte alls fäste mig vid eventuella missar utan använde den berömda teflonpannan absolut föredömligt och fortsatte lika glatt med nästa moment. "Teflonpannan" är ny men jag tror aldrig att jag låtit missar förstöra resten av tävlingen.

Trots att Stoja gjorde allt, så var jag jätteledsen och jättebesviken på vägen hem. Jag bestämde mig för att jag aldrig mer skulle tävla lydnad. Inte tusan kan man hålla på med en sport med till synes fullständigt slumpartad bedömning. En hund, som inte ville lämna ifrån sig apporten utan milt våld från föraren, fick full pott. En hund tjuvstartade vid apporteringen och var bara dryga metern från föraren, när denne vände sig om. Det belönades med 5 poäng. (Är underkänt enlig reglerna)

Nu är jag visserligen ingen domare men jag och flera med mig kunde ju se. Om man som åskådare vill bedöma högre än domaren, så kan förklaringen helt enkelt bero på att verbala dubbelkommandon inte hörs ut till publiken. (För resten tror jag att domaren stod så långt bort från tävlingsekipagen att denne inte heller hörde dem) På andra hållet är det svårare att hitta förklaringar. Ser man tydligt flera missar och tror att 7 skulle vara rimligt men bedömningen blir 9,5, då är uppenbarligen något på tok. Dessa iakttagelser härrör sig från både före och efter min egen runda, då jag inte visste något om mina egna poäng. Jag trodde nog att de skulle räcka till.

Jag är fortfarande lika uppörd men har ändå kommit fram till att Stoja och jag ska åka till Höör i morgon. Det skulle se väldigt illa ut om jag ”bojkottade” just den tävlingen. Jag hade ju tänkt anmäla även Sagitta till startklass senare men det blir nog inte aktuellt. Rallylydnad är visserligen också en bedömningssport och jag har bara startat sju gånger med Sagitta och åtta med Stoja men hittills har jag bara varit oense med domaren i en enda bedömning.

Nu undrar ni förstås hur tävlingen i går slutade för Stoja och mig. Jo, vi fick 159 poäng och det krävs 160 för att bli uppflyttad. Klart att det är surt och att jag blev rysligt besviken över det men ändå är det inte det, som min upprördhet bottnar i. Jag har helt enkelt inte lust att offra tid, pengar och gott humör på sådant tävlande om detta var så, som bedömning normalt går till.

PS. Det är inte klokt hur fort man vänjer sig, och dessutom tror det skall vara för evigt. Ta av kopplet efter följsamhetsmomentet var överhuvud taget inget problem. Det, som var omöjligt utan studs och springrundor för en dryg vecka sedan. 

Ett litet PS till. En gång (första gången i fortsättningsklass) lät jag min miss följa med på väg till nästa moment i rallylydnad men den påverkade aldrig genomförandet av det momentet eller fortsättningen.

Dagen efter ”skrytdagen” gjorde inte någon av mina pudlar särskilt mycket rätt. Kan det möjligen vara matte det var fel på? Speciellt apporteringen gick åt pipan med båda. Och på lördag är det tävling för Stoja!

I går var det klippdag sedan Stoja badat efter den misslyckade träningen på onsdagen. Stoja måste ju vara lite fin till debuten.Sagitta gick mästarkurs i rally och var jätteduktig medan Stoja hade träningsfritt.

I dag skulle Stoja och jag göra den sista finslipningen inför tävlingen. Vi var som vanligt på plats långt före alla andra, vilket är viktigt för att få ner Stoja i varv. Det gick överraskande fort och bra. Efter lite uppvärmning skulle kopplet av och det fungerade precis enligt planen men Stoja hade inte en aning om hur fjärren går till, inte ens på bara någon meters avstånd. Jag tror jag nästan skrek ”ligg” innan hon brydde sig. Apporten ”vågade” jag inte ens prova på.

De, vars hundar inte vill ta apporten, fick specialtrimning medan vi andra fick börja med skick runt kon. Där kunde Stoja och jag glänsa lite. Sen passade jag på att fråga lite om introduktion och inlärning av rutan. Jag är ju så tokig att jag i går började kolla på momenten i klass1. Jag, som absolut inte har/har haft några ambitioner att göra mer än startklass!

Vi gjorde sittande i grupp och det gick som senast. Stoja blev så uttråkad att hon la sig ner! Jag borde naturligtvis gjort lite extra för att hålla hennes intresse uppe.

Vi gjorde alla startklassens moment med kommendering. Alla gick tillfredsställande. Apporteringen var jättelusig och jag var riktigt orolig att Stoja över huvudtaget inte skulle greppa apporten men hon tog den och gick in för avlämning vid sidan. Loven in blev långsam och större än önskvärt. Stoja tuggade ganska mycket och satte sig aningen snett. Men jag blev ändå lycklig. Jag gjorde absolut ingenting för att korrigera henne. Det vågar jag helt enkelt inte. Jag tar vad jag får och hoppas på bättring så småningom.

Precis som förra fredagen var jag fullständigt utmattad och fick lägga mig att vila efter hemkomsten. Det har de svarta absolut inget emot och intog direkt ”sina platser" i sängen. Selina hängde med in i sovrummet och la sig på Sagittas plats men nästan omgående gick hon ut i hallen och fortsatte sedan ner till köket. Sover det gör man i köket anser Selina sedan snart ett år.

Nu har Stoja och jag genomfört hela programmet ute på nyklippt gräs på klubben. Hon satt kvar som planerat efter följsamheten för att få av kopplet lugnt och fint. Om det hade varit tävling hade vi garanterat klarat uppflyttning. Jag är ingen domare men så pass bra var det. I och för sig kan jag ha gjort något, som orsakar avdrag. Lydnad är ju petigt men startklassen skall enligt reglerna bedömas välvilligt. Fast det är icke alls säkert att alla domare gör det.

Följsamheten var SÅ bra att jag bedömer den som 9. Allra sist gjorde vi vänster om halt och Stoja satte sig snett.

Inkallningen var klockren. Likaså sitt under marsch och hopp över hinder.

Fjärren var lite lusig men felfri.

Apporten. Stoja satt kvar, tog apporten i god fart men fick för sig att den skulle avlämnas vid sidan. Då satte hon sig snett. (Tur att domaren inte vet hur jag tänkt genomföra avlämningen!) Lite tugg men inget ihållande och inget jonglerande. Borde vara 8 eller 7 om man är sträng.

Helheten efter ett sådant genomförande tycker jag är värd 10. (Jag har kollat igenom en hel del startklasser den senaste tiden och sett hur helheten bedöms. Visserligen verkar det variera en del men generellt ligger den ganska högt.)

Nu VAR det ju inte tävling men jag är enormt nöjd och glad. Det är alltså fullt möjligt att lyckas – nå’n gång. En person höll på och jobbade med en hjullastare en liten bort. Det var ganska bullrigt och Stoja var klart störd och intresserad men valde att jobba tillsammans med mig ändå. Inga andra människor på planen och inga andra hundar. Det allra viktigaste är kanske att jag inte var nervös. 

På söndagseftermiddagen blev det ett lydnadspass med Stoja. Vi gick ut i trädgården MED koppel på. Följsamheten började väl så där. Det fanns nämligen fåglar i full fart med vårbestyr och det är väldigt tufft för lilla fågeljägaren. Efter en liten stund blev det i alla fall bra fokus. Stoja fick godis och måttligt med beröm. Det gäller att inte berömma för översvallande för då exploderar Stoja i glädjeskutt svåra att hejda. Vi gick några steg och stannade i fotposition. Mer beröm. Kopplet av på en stillasittande Stoja! Jättemycket men stillsamt beröm. Vi vände upp i en liten sväng och gjorde oss beredda för inkallningen. ”Nu ska vi jobba! Är du med?” Javisst, var Stoja med och gjorde en perfekt inkallning. Vi hade lyckats genomföra planen till hundra procent.

Fjärrdirigering och sitt under marsch gick som vanligt d.v.s. strålande bra.

För första gången fixade jag till ett provisoriskt hopphinder bestående av en vit fårstängselpinne liggande över två blomkrukor. Stoja tyckte det såg väldigt skumt och opålitligt ut, så hon valde att springa runt denna mystiska anordning. Jag fick visa henne, att man kunde hoppa över den. Sedan gjorde Stoja ett perfekt hopp.

Och så återstod apporteringen! Jag varierade upplägget lite. Stoja fick sitta kvar utan att apportera och blev belönad för det. Därefter genomfördes apportering fram till överlämnandet. Jag hade bestämt mig för att överse med tugg och bara bli lycklig över resten även om det inte känns så bra i mitt huvud.

En stund senare gjorde vi om det men då blev det tjuvstart. Ett nytt försök resulterade då i att Stoja sprang förbi apporten. ”The same procedure as last day”. Nu fann jag mig emellertid direkt och talade om att hon hade glömt apporten. Då vände Stoja tillbaka och hämtade apporten. Resten gick enligt regelboken. Visst är min lilla Stoja helt underbar!

Nu har tre (fyra) nya träningsmoment påbörjats.

1.

Stoja skall gå in på lydnadsplanen och genomföra följsamhetsmomentet med koppel på. Det är väl inget problem men sen ska kopplet av inför inkallningen. Då får Stoja fnatt och börjar studsa runt, småskälla på sitt rabiata sätt och nosa på marken. Det funkar så klart inte för vi skall omedelbart vara klara för att starta momentet.

Hemma i trädgården har jag i dag börjat träna ”sitt fot”, berömma, ta av kopplet och berömma igen. Efter några försök och massor med godis gick det riktigt bra. Skillnaden mellan detta och allvaret är att här har vi så mycket mindre ytor, känd mark och inga andra personer närvarande.

På rallylydnaden tar vi av kopplet utanför banan och det fungerar. Hur ska jag kunna överföra detta till lydnaden? Nu är vi ju mitt i programmet. Vad händer om jag berömmer efter första momentet och sedan sätter Stoja fot, tar av kopplet och säger som på rallyn att nu ska vi jobba? Tål att provas på klubben senare i dag.

2.

Stoja ska inte tjuvstarta vid apporteringen! Går ej att träna här hemma, för där gör hon inte det felet.

3.

Sagitta ska inte smyga/halvkrypa fram med apporten som om hon är på väg till stupstocken! Vid tidigare träningstillfällen har jag lyckats liva upp henne genom att kasta apporten i stället för att lägga ut den men jag är osäker på om detta spiller över till glädje i det korrekta momentet.

I går på ”träningstävlingen” såg jag en kurskamrat, som slängde ner apportbocken lite nonchalant på marken så att den studsade till. Då tänkte jag direkt på Sagitta. Får man göra så? (Jag kan kanske råka tappa apporten!? Det kan väl inte vara förbjudet. Men då får jag lär in en ”tappteknik”!)  I dag har jag provat en lite överdriven variant, där jag både småsprang och tappade. Det fungerade perfekt på Sagitta. Hon tjuvstartade inte men sprang med god fart både före och efter gripandet av apporten.

4.

Jag tänkte ha avlämnande framför även med Sagitta men hon fattade inte att hon skulle skutta in till fotsittande vid kommandot ”fot”. Mycket märkligt. Oj, vad Sagitta blivit präglad av rallyn. Vid framförsittande pekar jag ju till vänster och så går hon in. Nu får jag ju inte peka. Eller får jag det? Får det får jag så klart men jag menar förstås utan poängavdrag. Nåja, nu kom jag på något annat, som Sagitta direkt nappade på. Varför fattar jag inte. ”Vänster” sa jag och smack satt Sagitta fot. Fullständigt nytt kommando! Jag tittade kanske till vänster. Nästa problem. Är ordet för långt. Lydnaden har ju en massa knepiga regler.

Vän av ordning undrar förstås varför jag inte lär Sagitta att förstå ”fot” och börjar använda det i rallyn. Sagitta kan naturligtvis redan fot och vid avslutningen av följsamhetsmomentet skuttar hon glatt in både till vänster och höger vid vändning 90 grader. Visst är det märkligt. Men just i framförposition har jag nog aldrig använt ”fot”.

Ja, så var det tid för sista kurstillfället ”Lydnadsklass Start”.

I dag var det examen. Vi skulle genomföra hela programmet utan dirigering med momenten i rätt ordning. Det senare lyckades jag i alla fall göra. Kursledaren gjorde ingen poängsättning men skrev ner kommentarer och gav plus och minus. Bedömning av alla levererades offentligt vid kaffet och avslutningstårtan. Jag fick nummer fem av åtta, en väldigt gynnsam ”lottning”.

Först fick vi titta på hur vår instruktör genomförde hela programmet med sin bc. Sen träning/uppvärmning i 10 minuter och därefter samling och alla tittade på alla.

Jag provade naturligtvis apporteringen, som Stoja och jag inte gjort så mycket åt på senaste tiden. Första och andra försöket resulterade i att Stoja tjuvade och kom rusande med apporten i full fart, sprang förbi mig på min väg ut till vändpunkten och la sig framför mig. Hon fick sätta sig upp och lämnade därefter apporten perfekt och intog på order utgångsställning. Sen lyckades vi faktiskt genomföra en lyckad apportering.

Stoja har ju precis nedkommit med ett antal "valpar". Hon bäddar och gnäller, speciellt vid träning och då alldeles extra vid apportering. Månne apportbocken är en av hennes valpar! När vi stod och väntade på vår tur gnällde hon mest hela tiden. Inte ett ljud under vår runda!

Vi skulle genomföra programmet på agilitybanan, vilket ingav mig vissa farhågor. Där fanns gunga, balansbom och däck, så jag planerade noga var på planen jag skulle hålla till. Naturligtvis hade jag lagt märke till att det låg flera pinnar, ca 20-25 cm långa, precis där vi måste gå in. Jag hade ju valt att gå in utan koppel, så det var en lätt match för Stoja att norpa åt sig den allra finaste pinnen. Dessbättre lämnar hon ju snällt ifrån sig alla fina fynd, så jag kunde kasta ut den utanför staketet.

Fritt följ fungerade inget vidare. Stoja gick flera gånger för långt iväg från mig, kollade efter fler fynd, men följde med hyfsat. Hon var aldrig utom kontroll men många poäng skulle det inte gett. Eller snarare en del avdrag. Var Stoja mer än en meter från mig? I så fall var det ej godkänt. Båda svängarna till vänster och höger, tempobytena och halten fungerade. Som avslutning valde jag ”höger om halt”, vilken blev perfekt. Sedan testade jag även ”vänster om halt” men då gjorde Stoja ”helt om halt”.

Kritiken: Krävs bestämdare förare! Annars dribblar hon med dig. Använd koppel!

Inkallningen utfördes som vanligt i full fart men med lite yvig avslutning för ingång.

Kritik: Bra tempo. Sent sättande p.g.a. studs.

Sitt under marsch gick enligt mig perfekt.

Kritik: Jättebra. Transportsträckorna före och efter själva momentet borde varit längre. (Men det fixar ju tävlingsledaren vid tävling)

Apportering. Två rejäla tjuvstarter. Antagligen perfekt gripande och naturligtvis högt tempo. Sedan provade jag med att krympa avståndet mellan Stoja och apporten samt mellan mig och apporten. Jag tror jag hann vända mig om innan Stoja tjuvstartade. Denna gång sprang Stoja förbi apporten fram till mig. Hennes vanliga ”tjurande” när hon märkt att jag inte varit nöjd! Jag tog upp apporten och stoppade den i fickan. Slut på momentet.

Kritik: Inga kommentarer mer än ett litet skratt.

Fjärrdirigering gick kalasbra. Jag använde inget handtecken och sen satte hon sig upp med bordercolliefart.

Kritik: + + +

Hopp över hinder. Kunde knappast gjorts bättre.

Kritik: + + Bra.

Om jag räknar 4x5 poäng för följsamheten blir det 117 poäng utan helhetsintryck. Mindre än 3x5 otänkbart på helheten. Troligare 3x7.men det hjälper inte. (Ska jag vara helt ärlig, så har jag egentligen ingen aning. Jag bara gissar beträffande helheten.) Det senare skulle ge 139 poäng, vilket är godkänt. Uppflyttningsresultat med över 160 är nästan omöjligt med totalmiss i apporteringen.

Både pudlarna och jag mår bra. Anledningen till uppehåll i skrivandet är lydnadsträningen, som Stoja och jag håller på med. Ofta är det kul att skriva även om ganska misslyckade träningstillfällen men just nu har det hela gått i stå.

Det är den förbaskade apporteringen, som gått likt en berg och dalbana. Senast jag skrev var jag väl ganska förtröstansfull och ett par dagar senare anmälde jag oss till den första tävlingen. Efter ett antal bakslag började jag i stort sett om från början igen. Häromdagen såg det ganska hoppfullt ut men i dag var det nattsvart.  Först sprang Stoja bara förbi apporten och kom till mig. Sedan tog Stoja helt sonika apporten och sprang iväg en runda i trädgården utan att visa minsta avsikt att komma och leverera den till mig. OK jag lyckades skoja till det och få henne att lämna apporten, så det kunde bli belöning till slut.

Vad gör man efter en så totalt misslyckad träning? Slickar såren och försöker hitta en helt ny strategi?

Jag hade två moment jag ville prova.

Gå in med Stoja utan koppel och hoppas att hon inte skulle dra iväg över första hindret direkt. Stoja var väldigt taggad och studsig men det lyckades ändå bra.

Problemet var att vi skulle starta i högerhandling. I går kväll var det vänsterhandling och det fungerar därför att jag går in med Stoja i fotposition (vänster sida) och sätter henne likadant som vid start i lydnadsmoment. Nu hade jag planerat att gå in med Stoja till vänster och sen skulle jag gå in framför henne och sätta henne i frontposition som i rallylydnad. Därefter tänkte jag gå åt sidan och ställa mig så Stoja kom att sitta vid min högra sida. Sedan skulle jag ge kommandot "sitt kvar" och gå framåt i banan. Jag hade testat med inkallning på detta sätt utan hinder 3-4 gånger och det hade gått perfekt.

Inledningen gick enligt planerna men jag var tyvärr lite för rädd att Stoja skulle tjuva som vanligt. Jag kände hur jag utstrålade osäkerhet men Stoja satt kvar. För att inte misslyckas valde jag att ge startkommando redan direkt efter första hindret i stället för vid andra hindret.

Själva starten fungerade men jag hade behövt gå längre för att kunna styra Stoja rätt efter andra hindret. Nu blev det disk där. Det ingick visserligen i kalkylen att detta kunde hända men kanske skulle jag vågat ha mera is i magen och gått längre. Svårt att veta vilket som var bäst. Nu fick vi ju ingen tjuvstart och det är trots allt prioritet ett.

Banan var av typ ”halvsvår” klass ett (egentligen ska den enligt våra regler vara lätt klass ett). Dessutom var den jättelång och innehöll 22 hinder, nytt för i år. Tidigare var maxantalet 20. Redan i går konstaterade jag ju att min kondition absolut behöver förbättras. Stoja var jätteduktig och sög fantastiskt bra men till slut blev hon sur på mig och skällde ut mig. Att jag bara ”överlevde”! Ett rent under.

Det var fruktansvärt kallt, 4 grader, fuktigt och blåsigt. Jag var alldeles för tunt klädd – samma som i går kväll. Då kunde jag ta av jackan. Som tur var hade jag mössa och tjocka vantar i bilen, vilka hämtades efter en stund när händerna redan var violetta. Min vänstra fot, som var lindad pga stukningen häromveckan, blev så kall att jag saknade känsel i den. Jag bestämde mig för att svika gänget och åka direkt hem efter mitt lopp.

Trots det passade jag i alla fall på att lite avsides träna apportmomentet. Det blev fyra försök. Nummer ett, tre och fyra var kalasbra. I det andra fick Stoja ett dåligt grepp på apporten, så det blev svajigt med osäker ingång.

Slutligen gjorde vi fjärren också felfritt. Före agility hade vi ju kört inkallningar och jag åkte hem med ett leende på läpparna. Så duktig Stoja är!

Bara för att visa på kylan så måste jag berätta om hemkomsten. Jag skulle ta hand om maten, som stod kvar på spisen. Då la jag handen på spisen ett stycke från den tidigare använda plattan. ”Oj, har jag glömt att stänga av elen”, tänkte jag. Så var det inte men jag började fundera på om det var något fel på spisen eftersom hela hällen kändes varm. Då tog jag på köksbänken och kunde konstatera att den var lika varm! Det var alltså bara mina kalla händer (trots vintervantar), som lurade min hjärna.

I dag har jag tränat agility utomhus för första gången sedan i oktober. Stoja var jättetaggad och hade en makalös fart, så jag hade inte en chans att hänga med. Stoja blev jättearg över min långsamhet och skällde på sitt otrevliga, rabiata sätt. Min kondition bör förbättras avsevärt om det ska vara någon idé att syssla med agiility.

Men det viktiga och fantastiska, som hände i dag, var att Stoja vid båda starterna satt kvar medan jag gick till andra hindret! Det går inte att beskriva den lycka jag kände.

Mellan de båda loppen stod vi ett antal ekipage och väntade. Förarna pratade medan Kalle, Sjojas älskling, och Pixie småbusade. Då gick jag i väg drygt fyra meter bort och satte Stoja. Sedan gick jag bort till bushundarna och vände mig om mot Stoja. Efter viss väntan beordrade jag Stoja att lägga sig, vilket hon gjorde. Jag gick tillbaka, gick runt henne, väntade och satte henne upp. En perfekt fjärrdirigering med den störningen!

Jag är mäkta stolt över mig själv. Både i går och i dag har Sagitta och Stoja fått göra alla övningarna (utom hopp).

Stoja har blivit riktigt duktig med apporteringen. Hon sitter kvar, skyndar sig till apporten, tar den snabbt och fint, springer med full fart fram till mig, sätter sig rakt framför mig och väntar på att få lämna apportbocken till mig. Först ville hon resa sig för snabbt men nu sitter hon kvar till jag efter viss väntan kommenderar fot. Allra sist lyckas jag nu få henne att inte resa sig så fort hon tycker sig vara klar. Det vill till att jag verkligen drar ut på alla delmomenten så Stoja, lilla fröken bråttom, sitter kvar hela vägen. Jag måste dröja ordentligt med att berömma. Förmodligen har jag tidigare varit för snabb där men numera verkar Stoja ha fattat, att man alltid väntar på nästa uppmaning.

Sagitta har blivit mycket gladare vad avser apporteringen och den kommer säkert att bli finfin vad det lider.

Jättehärlig vecka vi har bakom oss. I morgon ska Sagitta och jag börja kurs i mästarklass! KUL!

I fredags var det halvexamen i startklasskolan. Vi stannade till på klubben i Simrishamn. Det blev promenad och lite träning av alla moment utom apport och hopp. Det brukar ju heta att ett dåligt genrep ger fin premiär. Stoja satt inte kvar en enda gång!

När det blev vår tur att visa upp oss och få hjälp med våra problem var Stoja full av studs. Jag fick frågan om jag ville bli tävlingsmässigt kommenderad. Jag hade tänkt mig det men Stojas status just då var ju inte så lovande.

Jag bestämde mig för följsamhet utan koppel. Stoja var inte särskilt fokuserad och jag avbröt och började om. Det gick i alla fall hyfsat. Vi gjorde om momentet med koppel, vilket gick bättre. Sen kan man ju fråga sig varför. Hade Stoja helt enkelt ”landat”? Alla de andra momenten gick jättebra och då var hon ju lös.

Nej, nu talade jag osanning. Jag bestämde mig för att genomföra apporteringen fullt ut trots mina tvivel. Jag hade glömt apporten men det var väl inte så dumt för nu tvingades vi använda en okänd apport och se hur det gick. Det visade sig att Stoja inte brydde sig om det. Hon satt kvar, sprang ut och tog apporten men när den skulle avlämnas gjorde hon en jättelov runt mig och ville inte komma och lämna den. Anna-Kerstin trodde så klart att det var problemet. Nej, men det här sättet att apportera uppfann Stoja just nu, så nu har vi ytterligare något att jobba på.

Vi bestämde att jag skulle återgå till att få Stoja att avlämna sittande framför. Det gick bra bortsett från att hon tuggade för mycket på apporten.

Både lördag och söndag har vi tränat inne och i trädgården och det har faktiskt gått riktigt bra.

I dag skulle även Sagitta få sig en genomkörare av startklassen (utom hoppet, eftersom jag inte fixat till något hinder). Det gick jättebra. Sagitta var duktig på ”höger om halt” och alldeles speciellt på ”vänster om halt” från sittande. Det gladde mig oerhört men sen skulle vi apportera också. Sagitta har ju inte alls samma fart som Stoja. Trots att Sagitta verkligen gillar apporten går hon i sakta mak fram till apporten och smyger sedan fram med sänkt huvud och avlämnar vid sidan. Hon ser närmast ut, som om hon är på väg till stupstocken. (Det blir nog inte så hög poäng på helhetsintrycket!)

För att lätta upp stämningen lite provade jag på att kasta ut apporten i stället (vanlig apportering alltså). Då blev Sagitta lite mera uppspelt men på väg in med apporten kom hon plötsligt på att hon måste stanna upp och kissa på en liten buske. Med apporten i munnen rusade hon fram till busken, lyfte på benet, kissade och snurrade runt för att sedan springa fram och avlämna apporten. Tala om nymodigheter!

I dag har Stoja och jag tränat alla momenten ute på klubben. Allt gick riktigt, riktigt bra utom den olycksaliga apporteringen. Jag ser ingen levande råd. Vilket gammalt uttryck! Men det passar verkligen in på min situation. Mitt hopp står nu till enskild undervisning i morgon.

Lite hjälp med helt om halt behövs trots förbättringen. Jag känner mig inte alls bekväm med den. Den sitter definititivt inte i ryggraden.

Språngmarschen har förbättrats men kan bli bättre. P.g.a. den vrickade foten har jag varit lite sparsam med springandet.

Det känns i alla fall bra att jag gjort läxan.

Sedan i fredags (dessförinnan med för den delen) har jag hållit på att träna Stoja i att sitta och hålla apportbocken utan att tugga. Det går riktigt bra. Jag försvårar övningen med att lägga apporten på golvet mellan oss, vilket också fungerar.

I går tränade Stoja och jag alla moment i startklass utom hopp över hinder ute på klubben.

Inkallning med lååång väntan på verkställande gick bra. Ingångarna var jättefina.

Sitt under marsch var superbra. Stoja har nu vant sig vid att gå en längre sträcka och likväl vara alert och sätta sig så snart jag stannar.

Fjärrdirigering med väntan mer än 3 sekunder före läggandet och lång väntan på att sätta upp Stoja igen lyckades lika bra som inomhus.

Följsamhet. All förflyttning utom språngmarschen var bra. Tränade att springa småsträckor med godis i handen för att hålla ner farten och Stojas studsande. Gick väl så där. Höger om halt samt vänster om halt var vi duktiga på men på stället helt om halt är förskräckligt svårt för MIG. Jag tränade och tränade utan hund. Förra veckan vrickade jag höger fot och denna exercis gillade inte min fot. Nu har jag lite småont hela tiden och måste verkligen tänka på vad jag gör med foten.

Dumt nog började jag med sorgebarnet apportering. Att flytta det momentet utomhus visade sig var riktigt besvärligt. Det slutade nästan med konflikt, vilket naturligtvis inte var så lyckat. Stoja gillade inte att jag ”påpekade” och försökte avstyra tuggandet och det slutade med att Stoja inte ville veta av apporten. Vi fick avbryta tränandet och leka ett slag. Sen gjorde vi alla de andra momenten men struntade i apporten.

I dag visade det sig att Stoja, i varje fall inomhus, hade kommit över oviljan mot apporten. Vi har med mycket lyckat resultat jobbat en del med kortkort apportering och ingång vid sidan. Jättelättnad.

Träna lydnad blir en hel vetenskap för mig. Momentbeskrivningarnas formuleringar faller mig inte i smaken vid granskning. Det är möjligt att en van ”lydnadsmänniska” förstår dem men här handlar det om att introducera en nybörjare i lydnadens mysterier! Jag tränar ju ”Startklass”, en ny enklare variant än den tidigare ”Klass 1”. Då borde det var övertydligt enkla beskrivningar. Jag vill att allt solklart skall framgå av momentbeskrivningen men jag måste hela tiden fråga om en massa saker. Det allra värsta är ändå att olika, mycket erfarna domare inte ger mig samma svar. Hur sjutton ska jag då veta!

Vid tävling i lydnad är det fler parter inblandade ute på banan jämfört med rallylydnad; förare, hund, tävlingsledare domare och skrivare. I rally får man klartecken från domaren och sen sköter ekipaget sig själv genom hela banan. I lydnad får man nästan inte bestämma någonting själv.

Tävlingsledaren (TL) ger föraren order om allt och hunden måste vänja sig vid en aktiv person till på banan. En person, som talar om vad föraren ska uppmana hunden att göra. Hunden ska alltså inte reagera på vad TL säger utan vänta på förarens kommando. När jag för länge, länge sedan tävlade lydnad med Smilla, så lärde hon sig programmet och tyckte det var onödigt att vänta på order från någon. Det orsakade oss onödiga, stora neddrag på betygen.

Stoja har ett allt överskuggande fokus på banan nämligen mina fötter och jag hoppas hon inte har tid att bekymra sig om vad TL säger eller gör. Dessvärre vet Stoja att det ska hända något när jag stannar och vänder mig om. Det kan komma att kosta minuspoäng vid eventuella tjuvstarter i alla inkallningssituationer (rak inkallning, hopp över hinder och apportering). Även att fjärrdirigera Stoja från sittande till liggande kan orsaka tjuvstart. Stoja är ju en liten ”fröken bråttom”!

I fredags var vi på kurs igen med halv storm i byarna. Jag frös vansinnigt och Stoja gillade inte heller vädret eller för den delen en opålitlig hundkompis, som skrämt henne vid båda kurstillfällena. Den här veckan fortsätter vi träna på antitugg på apporten samt på att VÄNTA!

I tisdags kväll var det en noggrann genomgång av de nya rallyreglerna på klubben. En del givande diskussioner blev det.

Onsdag kväll bar det av till Åhus Hundarena för rallyträning, fortsättning. Endast fyra deltagare kom. Stoja snodde frestelsen före start och kom med den till mig. Hon lämnade den direkt. Jag hade frågat innan och vi hade fått tips om hur man kan minimera antalet minuspoäng vid sådana missar. Det viktigaste rådet var att inte göra för stor affär av händelsen. Se till att inte belöna felhandling och inte jobba med förbudsträning så det blir negativa konsekvenser genom tex flyktbeteende (det hände ju mig och Sagitta förra vintern).

Vid andra rundan tog Stoja och jag oss genom frestelsen på ett strålande sätt men direkt efter på väg till nästa moment kastade hon sig blixtsnabbt tillbaka och tog en leksak. Jag andades ut och slappnade av. Det borde jag inte gjort! Som vanligt kom Stoja direkt med gosedjuret. Jag testade mina nya tankar direkt. ”Spotta”, sa jag och det gjorde Stoja. Sen gick vi över det på vår väg till nästa övning. Det gick jättebra.

Torsdag kväll var det rallyträning i Olseröd. Vilken lyx! Endast Stoja och jag var där. Jag hade tagit med fem leksaker och sen fanns det tre på plats. Jag byggde under övervakning av Stoja en fortsättningsbana och efter det gick vi tillsammans och placerade ut åtta leksaker lite varstans i och runt banan. Stoja belönades rikligt när hon kikade på dem men avstod från att ta dem.

Vi gick banan med ganska uselt genomförande. Stoja hade förmodligen jättemycket fokus på frestelserna (fast själva åttan klarade vi) Sen pausade vi och Stoja fick jättemycket godis för att hon hemskt gärna ville ta leksakerna men lyckades avstå från det. Vi gick banan en gång till och det gick bra. Hade Stoja nu insett att leksakerna fanns där men kunde strunta i dem? Vi avslutade med att sitta ner och åter ta paus. Stoja fixade det liksom att jag gick runt och stoppade ner leksakerna i min plastpåse. Helt otroligt bra!

Fredag eftermiddag var det dags att börja tävlingslydnadskursen, startklass, i Åhus. Ledare är Anna-Kerstin, som vann Årets brukshund samt Årets spårhund 2016. Ingen dålig instruktör med andra ord. Hennes man Tommy assisterade på ett strålande sätt.

Så här stod det i inbjudan;

Jag ser fram emot att ni ska kunna tävla efter avslutad kurs

Det blev ett par jobbiga timmar för både Stoja och mig men det gick riktigt bra. Stoja var jätteduktig när vi jobbade själva. Sitt under marsch, gå runt hunden och gå vidare var inga problem när vi visade upp det. Först tyckte dock Stoja det var jättekonstigt att gå så långt (10 m) innan vi stannade, så hon brydde sig inte om att sätta sig. Vi har bara tränat momentet i köket och där blir det ju inte fråga om några längre sträckor.

Följsamheten var väl så där. Mest berodde det på att jag, enligt mig själv, inte är särskilt bra på att gå. Det blir att öva på hållning, fart, riktning och bestämdhet. Fast A-K sa inget. Jo, för resten jag fick tipset att hålla kopplet långt ner för att om möjligt få Stoja att gå på alla fyra benen. Jag tror minsann det hjälpte.

Jag passade på att jobba lite med andra övningar också.Stoja fixade fjärrdirigeringen även med all störning runt om! Positiv överraskning! Hyfsad träning på inkallning med en tjuvstart.

Dagen slutade med inkallning i full längd med alla ekipagen på rad. Självklart bara en hund i taget. Första gången gick det hyfsat bra. Andra gången var absolut perfekt beroende på att jag skärpte till mig ordentligt. Tydliga kommandon och bestämd hållning.

Jätterolig träning. Vi fick mycket läxa. Jag kommer att få problem att hinna p.ga. mitt fullspäckade program kommande vecka men jag ser verkligen fram emot nästa fredag.

Stoja fick prova på fortsättningsbanan i klubbmästerskapet. Det var första gången vi skulle ta av kopplet innan tävling, vilket gick jättebra (bortsett från mattes fumlande). Vi fick gå förbi nästan hela banan längs ridhusets vägg innan vi kunde vända 90 grader höger och gå in till startskylten. Det var inga problem.

Första övning ”snurr”, något som Stoja älskar att göra blixtsnabbt men nu visste hon absolut inte vad det handlade om! (-10) Slalom och tysk sväng bra. Nya övningen med ”ett steg- stå, två steg- sitt och tre steg -ligg” kan vara problematisk men det gick hyfsat med viss tveksamhet (bristande samarbete och -1).” Sitt, föraren sväng vänster + långt kliv medan hunden sitter kvar för att sedan kallas in”. Ingen tjuv och felfritt.

Sitt, stå, gå runt brukar funka men blev inte hellyckad. Stoja tvekade och sen rörde hon sig två gånger (-3 totalt). Dessa uppräknade fel var de enda utöver frestelsernas inverkan på vår runda, vilka orsakade oss 25 minuspoäng. Jo, så var det faktiskt. Jag borde varit mer observant för så här har Stoja gjort flera gånger på träning. När vi vänder upp i en pågående övning får Stoja plötsligt(?) syn på frestelserna och rusar med full fart dit och plockar upp en av dem. Märkligt nog sprang hon förbi gosedjuret och tog en liten ask. Stoja lämnade snällt asken till mig och jag fick gå bort och lägga tillbaka den. ”Snygg apportering” sa domaren efteråt (-20).

Vi fortsatte som om inget hänt med ett perfekt skick över hinder och något mer innan vi slutligen kom till frestelserna. Man ska ju inte ropa hej förrän … Jag trodde vi skulle klara dem men precis när vi var på väg ur åttan, så kunde inte Stoja motstå lusten att pussa på gosedjuret (-5).

Resultatet blev alltså 61 poäng. Bra om vi bara sluppit frestelserna!!!

Fotot från dagen då Stoja tagit första pinnen i hoppklass  1 i Ystad 2015

Stoja är 5 år. Stoja har aldrig gått någon kurs och vi tränar mest för oss själva på eftermiddagen.

När Stoja var nästan ett år gammal började vi träna tillsammans med Klara, som är några månader äldre än Stoja, och hennes matte Lena. Det var en slitsam tid för båda hundarna var rymmare. Vi byggde små banor och satte sedan upp ett fårstängsel runt om. Allteftersom hundarna lärde sig mer fick vi utöka till att sätta upp två fårstängsel, som efter träningen skulle plockas ner och rullas ihop. Puh! Vi höll ut och andra året kunde vi träna utan stängsel.

Jag har hållit på med agility sedan sommaren 1999. Under de åren har jag tränat och tävlat med mina fyra mellanpudlar (Smilla, Selina, Sagitta och Stoja) samt två andra pudlar (Fanny och Milly-Molly).

Stoja älskar agility och hon är så taggad, att det verkligen inte är helt lätt att styra henne på agilitybanan. Stojas största problem är att hon med rätta anser matten vara en slöfock, som hon måste mana på och skälla ut nästan hela loppet.

Stoja är fantastiskt duktig på slalom. Hon är mycket snabb och klarar alldeles själv alla möjliga svåra ingångar. Stoja gillar alla hinder men mest älskar hon A-hindret. Tunnlar är inte så dumma heller.

2015 tog vi en pinne i hoppklass 1. Även 2016 lyckades vi genomföra ett felfritt hopplopp, dock utan att få pinne. Vi tog oss genom 62% av loppen, vilket får anses godkänt.

Målet för 2017 är att klara något felfritt lopp i klass 1 och att undvika alltför många diskvalificerade lopp. 

2016 erövrade Stoja och jag RLD N, rallylydnadsdiplom nybörjarklass.