Pudlar är bäst
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
7
8
9
10
11
12
13
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2018)
>>


Alla Hjärtans Dag

Denna dag får naturligtvis inte passera obemärkt. I dag är det 26 år sedan jag blev pudelägare eller kanske pudelägd. En dag som för alltid förändrade och förbättrade mitt liv.

SMILLA

SELINA

SAGITTA

STOJA

Alla har förgyllt mitt liv. Tack älskade pudlar!

14 Februari 2024  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
*

            GOD JUL 2023

24 December 2023  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Ja, det är våren som har kommit igen

Inlägg från 10 maj 2021

Så här mysigt har vi det på gatan sedan veckor tillbaka men nu förgylls den lite av att magnolian och häggmispeln blommar och olvonen precis håller på att slå ut.

Prognosen är att gatan ska asfalteras nästa år! Något att se fram emot!

Ja, det var förhoppningen i maj för två år sedan. Men oj, vad vi blev lurade!

Så här såg gatan ut november 2022. Betongsuggor hade placerats vid grannarnas hus samt vid infarten till Mossgatan från stan. Bussen klagade på dålig framkomlighet. Tacka tusan för det - tvingas köra slalom mellan suggorna med lång, tvådelad landsvägsbuss!

Då infördes parkeringsförbud på min sida och nu kan jag inte stanna utanför huset. Man får ju stanna för lastning  men då kommer bussen inte fram. Det är min bil som syns framför suggan (På motsatt sida av gatan). Mitt liv blev definitivt försämrat och jobbigare. Och inte hjälpte den åtgärden mot bussens problem!

2 maj 2023 ser det ut så här sett från norr.

Och så här från söder. Nej, det är inte asfaltering på gång!

Magnolian blommar i alla fall även 2023! 

Precis som jag och grannarna sa på möte för två år sedan, så är brunnarna felplacerade. De ansvariga sa att vi hade fel. Vem hade rätt?

Fotot ovan från em 4 maj 2023. Gatan är uppgrävd igen! Brunnarna flyttade 20 cm ut i gatan. Annars hade trottoarkanten blivit slalomformad. Minst en dags arbete med extra kostnad för kommunen. Money, money, money.

 

 

 

 

 

1 Maj 2023  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Sagittas födelsedag

I dag är det andra gången Stoja och jag ensamma får fira Sagittas födelsedag (den sextonde). Sagitta var en otroligt cool pudel. Tänk bara att hon vid 14 år och 5 månader med enorm glädje satte igång att lära sig en ny hundsport, Hoopers! Tre månader senare fixade hon en hel bana med väldigt lite hjälp av mig. IMPONERANDE!

Sagitta blev jätteglad när jag tog fram grejerna för att bygga hoopersbana. Hon följde med när jag byggde och för varje port, som blev klar, skuttade hon förtjust genom den.

När banan var klar skulle Stoja springa den. Jag satte Stoja vid starten. Då ställde sig Sagitta bredvid. När jag sa "Sitt kvar!" till Stoja och gick iväg till dirigeeringsområdet följde Sagitta med mig och stod i rutan.

När Stoja klarat av banan kom hon till mig och båda fick belöning. När godiset var uppätet tittade Sagitta på mig och visade tydligt:"Nu är det min tur!" Sen skuttade hon i sin takt runt banan med stort allvar och enorm glädje. Helt underbart!

Oj, vad jag saknar min härliga Sagitta.

Samtidigt blir jag så varm om hjärtat.

Sagitta har just sprungit genom den korta hooperstunneln. Glädjen kan man inte ta miste på.

Fotot är ju inte världens bästa.

 

27 Februari 2023  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Alla hjärtans dag

TJUGOFEMÅRSJUBILEUM

För första gången skrev jag ingenting på denna viktiga dag. Fast jag tänkte såklart jättemycket på Smilla. Min underbara, fantastiska första pudel! 

14 februari 1998 kom Smilla in i mitt liv.

Vilken vändning i mitt liv! Efter det ytterligare tre pudlar! Selina, Sagitta och Stoja.

Kanske ett gott tecken att jag inte funderade på 5-årsminnet av den eländigaste dagen.

Det var årsmöte på Simrishamns Brukshundklubb och risken fanns att vi inte skulle kunna välja en ordförande! Skräcktanke! Så illa gick det inte men för sörsta gången gjorde styrelsen bort sig kapitalt genom att inte ta foto av de prestationer, som gjorts under året. Otroligt dåligt! Vad är det för klubb jag tillhör?

I höstas slog man på trumma för utmärkelser. Hela systemet skulle läggas om. Helst hade man velat utradera alla gamla traditioner och skapa nya regler - lika för alla. Ingen skulle kunna glömmas bort!!! Nu lyckades man tvärtom missa alla!

Kul att tänka på att alla mina pudlar finns representerade på diverse tavlor med tidigare års prestationer.

Stoja och jag åt i alla fall Gorgonzola-Mascarpone ost.

26 Februari 2023  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Black Basic Gambling Grace

I dag för 20 år sedan kom Donna Selina in i mitt liv. Hon var 9 månader gammal och hade redan haft två hem. Först kom hon tillbaka till kenneln efter ägarens sjukdom och sedan efter skilsmässa i nya familjen. Hon var mera vild än tam och det visste jag om och jag fick ha henne på prov i fjorton dagar.

Första kvällen lekte detta yrväder skeppsbrott i vardagsrummet. Ni vet leken man ibland fick ägna sig åt på gymnastiklektionen. En massa grejer placerades ut på golvet och sedan skulle man ta sig från start till mål utan att vidröra golvet. Hemma hos mig fanns ju soffor, bord, fåtöljer och dessa hoppade Donna Selina omkring på i full fart. Jag vet faktiskt inte vad Smilla gjorde i denna cirkus. Förmodligen låg hon på sin kudde nedanför soffan, där jag brukade sitta.

Märkligt nog upprepades aldrig dessa övningar och min nya pudel uppförde sig sedan som en vanlig hund. Nåja, vanlig och vanlig. Hon blev väl aldrig särskilt vanlig. Hon hette egentligen Gambling Grace, vilket var ett ytterst passande namn.

Med denna fantastiska pudel inleddes ett kringflackande liv med agilitytävlande, som slutade på högsta nivå. I hoppklass gjorde hon snabb karriär. Agilityklass var en helt annan femma. Det finns något som heter kontaktfält! Som framgår av namnet ska hunden ha kontakt med dem.

Donna Selina ansåg att kontaktfälten på balansbommen var livsfarliga och i möjligaste mån borde undvikas. Hon fick alltså fel  i varje lopp. Detta resulterade i att hon hade tävlat i hoppklass 3 i ett år innan hon lyckades få sitt allra första felfria agilityklasslopp! Ett ganska svårslaget rekord.

25 Augusti 2022  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Aet åter på agilityplanen

I tisdags kväll bar några hjälpsamma tisdagstränande ut Aet på agilityplanen. ÄNTLIGEN!

På onsdagen var så klart detta det första Stoja gjorde!

Sagitta har sedan länge insett att A-hinder inte är något för henne längre, så hon tittade inte ens åt det.

Sen byggde jag en ganska svår Hoopersbana, som jag filmade med min gamla videokamera från 2000. Det är kul att se det jag beskrivit tidagare om Sagittas assisterande tränarroll.

Första försöket misslyckades vid ett ganska sent hinder. Stoja gjorde något som händer då och då. Hon genade vid kon i yttre hörn. Jag märkte genast att jag var otydlig och det syns tydligt på filmen. Gör matte rätt, så gör Stoja rätt!

16 Oktober 2021  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Tiden ur kontroll

Tiden har sprungit i från mig och jag har inte den ringaste kontroll på vad som hänt och borde beskrivits. Nästan varje dag händer något, som jag tänker att detta borde berättas men inget blir satt på pränt.

Stoja är jätteduktig på Hoopers. Full längd mellan hinderna, 5 - 6 m, mer än 10 hinder på en bana. Styrning från långt håll - minst elva meter. Skall bli ännu längre.

Sagitta talar tydligt om, att nu är det minsann hennes tur att köra Hoopers och hon går verkligen in för att göra allt rätt. "Runt" tunnan är hennes absoluta favorit och hon gör det på långt håll. Annars är jag bredvid henne utom vid skick till sista hoopen. Det är kvar från agilityn, där hon älskade att ta  upplopp på egen hand.

I dag blev jag äntligen färdig att förbereda filmning av träningen. Jag letade upp det minsta avsåndet mellan kameran och banan, vilket är ganska långt. På måndag hoppas jag göra allvar av filmning. Turligt nog har jag både stativ och fjärrkontroll på min gamla video jag köpte 2000 för att min mor ville se Smillas agilitylopp på alla tävlingar, då hon inte kunde följa med. Fantastiskt att allt fungerar fortfarande. Bara att ladda upp originalbatteriet till kameran!

Senast kameran användes var 2015 på hösten då Sagitta och jag började med Rallylydnad. Man har ju en makalöst bra hjälp av att filma det man gör. Dessförinnan var 2003 när Selina hade fått för sig att bara gå ur slalom till synes helt utan anledning. Vi rådde bot på det men jag minns inte om det var tack vare filmningen. Selina var ju väldigt duktig på helt självständig slalom men så började hon plötsligt gå ur.

Det ska bli kul och spännande att kunna studera hur jag dirigerar Stoja och hur hon verkligen reagerar på min styrning.

Somliga instruktörer är visst allergiska mot vad de kallar "viftande armar". Nu bryr jag mig ju inte så mycket om vad folk tycker - bara så där. Jag vill såklart använda mig av invanda kommandon och gester från agilityn, som funkar även till Hoopers.

Igår satte jag stegpinnar på Aet i slutskedet av dess renovering. Stoja och Sagitta var med på logen och Stoja tyckte Aet borde användas under tiden jag arbetade. Hon for upp och ner på den sida, där jag inte jobbade och så stannade hon på toppen och kontrollerade mitt arbete.

 

 

2 Oktober 2021  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Varför transporterar Post Nord så mycket luft?

Nej, detta har ingenting med Post Nord att göra men för en tid sedan läste jag en tidningsartikel med den rubriken.

Förra veckan beställde jag medicin på nätet. Jag valde som vanligt leverans med Early Bird, vilket innebär att tidningsbärarna kommer med min medicin. Via SMS fick jag som vanligt information om kommande leverans. ”Om paketet är för stort för att gå ner i brevlådan kommer det att hängas på brevlådan.”

Jag hade beställt två små medicinförpackningar. Döm om min häpnad, när jag kom ut och hittade en stor plastpåse innehållande en drygt skokartongstor låda hängande på min brevlåda! Snacka om att transportera luft!

14 Juni 2021  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Jag har fått en grind

Min ingång har försetts med grindar. 2 stycken för att göra den mer rymningssäker!

Kan jag månne ta mig ut via bilinfarten? Jag har för tillfället min bil på en allmän parkeringssplats norrut. Kontroll visar att det är ytterst tveksamt om pudlarna och jag kan göra den vanliga utflykten till Brukshundklubben i dag. Vi kommer ut på trottoaren men sen ser det ut så här. Jag tycker inte det verkar vara en säker väg för en halvskraltig matte och två pudlar.

Det är min provisoriska postlåda, som sitter på staketet. Frågan är uppenbar. Blir det postleverans till den? Tur jag har digital prenumeration av Ystads Allehanda!

27 Maj 2021  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Pingst - hänryckningens tid

Nu har jag en knapp meter bred söndertrasad asfaltremsa, där jag kan ta mig ut från tomten. Den utfarten hade grävarna den dåliga smaken att spärra med en grind på fredagsetfermiddagen. Samtidigt blockerades min brevlåda, så jag fick släpa iväg hindret upp på en jordhög för att kunna åka till affären eller ta mig ut med pudlarna. Gissa hur glad jag var! Numera handlar jag alltid lördag kväll. Extra bra en lördag med ESC. 

Kommande vecka kan bli intressant. Häromdagen fick min näst-näst-granne ta sig över en två meter hög jordhög för att över huvudtaget komma hemifrån! Som grädde på moset så saknas även gatubelysning så man behöver ficklampa för att ta sig fram på detta minst sagt ojämna underlag och undvika mer än meterdjupa hål.

23 Maj 2021  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
JAG HAR I ALLA FALL ETT FAN

Efter promenaden på brukshundklubben satt pudlarna och jag på bänken på gården och solade oss. Då kom bordercollien Link och hans matte in genom gattet. Vi har inte setts på nästan två år men han blev så glad. Han är nu 13 år men för länge sedan, då matte inte kunde agility, fick han springa med mig. Varje gång vi träffades blev han överlycklig, för han var egentligen en vältränad agilityhund, som tvingats byta hem. (Hittade att jag skrev om detta november 2013)

Nu kom de fram till oss och Link ville såklart hälsa på mig. Då fick jag uppleva något ytterst oväntat. Min lilla fegis, Stoja, kastade sig fram och markerade att han minsann inte fick komma så nära hennes matte! Link la sig ner och tittade på mig med tindrande ögon. Han tittade ömsom på mig och ömsom på gången ut mot agilityplanen och matte konstaterade att Link fortfarande hyste förhoppningen att jag skulle köra agility med honom. Tyvärr har han artros och haltar av och till lite på höger framben.

Vi gick till agilityplanen och Link skyndade sig ut på den, stannade då och då upp och tittade sig förväntansfullt tillbaka mot mig Jag tyckte vi skulle ta balansbommen, som han kan gå över men Link saknade insikt om sin oförmåga att hoppa och försökte ta sig över hinderna ändå. Jag la ner pinnarna och Link småskuttade överlycklig över dem. Link och Sagitta är ju i samma situation och de gjorde glatt allt de kunde tillsammans.

Sen sa matte att de skulle gå en runda ut i skogen som de brukar göra och styrde stegen ut mot Haravången. Jag tog in pudlarna i bilen för att åka hem. Då fick jag se att Link stannat upp och vägrade följa med matte så långt att jag kom utom synhåll. Matte tvingades vända. ”Jag kunde ju inte strypa honom”, sa matte.

Link kom fram och la sig vid mina fötter och tittade åter förväntansfullt mellan mig och agilityplanen och gick sedan ut och la sig på planen. Jag hade mobilen med, så jag tog några foton.  Gullehund!

21 Maj 2021  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Belöningar

I dag på klubben, när pudlarna ville ha belöning för något de tyckte sig ha gjort bra, så kom jag att tänka på en massa godisbelöningar jag delat ut genom åren.

Det började med Smilla. Jag kastade godis och Smilla kämpade tappert med växlande framgång att fånga godiset. Hon hoppade och hon stod kvar på marken . Ibland lyckades det, ibland inte men hon gav aldrig upp. Kastade leksaker ignorerades helt av Smilla. ”Så’nt är bara löjligt!”

Selina ansåg att allt, godis, bollar, leksaker eller pinnar, ovillkorligen måste fångas så högt upp i luften som möjligt. Kanske berodde det på att hon för säkerhets skull måste vara före Smilla, så ingenting gick till spillo. Selina var makalöst skicklig. Oftast hade hon alla fyra tassarna i luften vid infångandet.

Sen kom Sagitta. Hon har varit så där med att fånga saker och bekymrar sig inte så mycket över tillvägagångssättet. Huvudsaken man får tag i godbiten eller leksaken!

Slutligen har vi lilla hoppetossan Stoja. Allt ska gå i flygande fläng. Vilken metod använder hon? En högst pragmatisk! ”Varför i all världen ska man lägga ner en massa energi på att fånga kastad belöning? Allting faller ju förr eller senare till marken och då är det bara att plocka upp det med minimalt energislöseri!” En liten tokfia med stor klokhet! Stoja skulle aldrig drömma om att hoppa för att fånga belöningar. Aldrig!

14 Maj 2021  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Javisst är det vår

Så här mysigt har vi det på gatan sedan veckor tillbaka men nu förgylls den lite av att magnolian och häggmispeln blommar och olvonen preci håller på att slå ut.

Först hade vi inget vatten och sen var vi tvungna att koka vattnet men nu behövs det inte längre. Alltid något! Prognosen är att gatan ska asfalteras nästa år! Något att se fram emot!

10 Maj 2021  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Ja, det är våren som kommit igen

I dag var det 17 grader varmt vid hundklubben i Simrishamn! Det blev en chock. Där är det alltid blåsigt och kallt på våren eftersom den ligger så nära det kalla vattnet.

Resultatet blev att jag nu sitter här och skriver. Oj, vad set var länge sedan.

Sedan dess har mycket hänt. Stoja fick livmoderinflammation. Operationen gick bra men vid hämtningen kom det ut en haltande hund. Hon haltade till bilen. Hon haltade in huset vid hemkomsten. Är hälta en vanlig följd av denna operation? Nej, inte på mina två äldre tikar. Hon hade ett bandage om benet, där kanylen suttit och det skulle jag ta bort efter hemkomsten. Oj, va härligt "sa" Stoja och började gå normalt!

Senare framåt kvällen satt jag i soffan med Stoja iförd tratt liggande bredvid mig. Hon gnydde och gnällde nå't hjärtskärande och jag började bli orolig. Skulle jag behöva åka 10 mil till Malmö igen med en sjuk hund? Jag tyckte så synd om henne, tog av tratten och började klappa hennes huvud. Äntligen "sa" Stoja, rullade ihop sig kloss intill mig och somnade!

Jag fixade en body av en gammal t shirt och så kunde Stoja  bete sig normalt. Och så klippte jag av benen på en gammal overall för utebruk.

Numera är Stoja precis som vanligt igen, tokspringer i rundor, hoppar och tycker livet är härligt.

9 Maj 2021  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
JRT-blogg?

Det ser inte bättre ut än att detta håller på att bli en JRT- blogg. Häromdagen träffade jag Svea igen. Hon fick åter låna selen, så jag vågade låta henne vänja sig vid bruksstegen. ”Ha, ha, det här är väl ingen match” tänkte Svea och tog sig snabbt över stegen. Det gick så fort att vi fick göra det tre gånger innan matte Ulla hann med att fotografera. Första gången fick hon godis på uppfarten men sedan var det tydligen belöning nog att få jobba lite.

Det är inte utan att jag känner mig stolt över att jag fått Svea att så snabbt klara av och tycka om stegen. Hon har ju egentligen väl korta ben men med rätt teknik går det geschwint.

Stoja var lite sur över att jag bara höll på med Svea. Medan Svea gick över stegen tre gånger så hann Stoja med minst dubbelt så många gånger. På fotot syns Stojas svarta framben bredvid Svea.

9 Januari 2021  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Mullvadsland

Häromdagen skrev jag att vår agilityplan är en mullvadsplan men jag bifogade inget bildbevis. Det fanns visserligen ett foto, där Svea jämnade en mullvadshög med marken men     ”en fluga gör ingen sommar” skulle man kunna invända.

Så här ser det ut när man kommer från landsvägen och kör in på klubbområdet. V S B

Vi skulle behöva många Svea!

30 December 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Solskensdag

Åter en dag med solsken.

Ny träff på klubben. Svea skulle få prova på den läskiga bruksstegen än en gång. Därför hade jag tagit med en sele till Svea, så hon inte skulle riskera att falla ner.

Jag tog hand om själva ”inlärningen” där Svea skulle lära sig att flytta fötterna mellan stegen trots att hennes ben är i kortaste laget. Med lite små hjälper kom Svea redan efter några steg på att hon kunde hoppa fram med bakbenen så de hamnade tillsammans med frambenen samtidigt som hon flyttade frambenen framåt ett i taget. Låter det krångligt? Det tyckte inte Svea när polletten trillat ner. De tre sista stegen behövde hon ingen hjälp alls och till min förvåning klarade hon efter lite övervägande nerfarten alldeles själv.

Svea fick godis av matte Ulla efter varje steg på övergången men Ulla hann inte med på nerfarten. Och inte skakade Svea sig efter väl förrättat värv heller. Förra gången stack hon iväg från stegen och skakade sig eftertryckligt. Lyckad inlärning. Jättekul!

Jag hade planerat att fotografera Svea i hennes nya sele. Var? Jo, det kunde lämpligen ske på agilityplanens balansbom, som Svea älskar att springa över. Det gjorde hon så fort att det blev flera helt misslyckade fotoförsök. Första gången kom bara svansen med på bild. Andra gången fotograferade jag bara matte, som stod bredvid bommen och tittade på. Fjärde försöket lyckades bara därför att Svea stannade upp vid starten och undrade vad jag höll på med.

 

Vår agilityplan är numera en ”mullvadsplan”. Stoja hoppar ibland över några av de talrika högarna och ibland försöker hon träna lite slalom kring dem! Svea har en helt annan uppfattning om vad mullvadshögar skall användas till. Hon är ju en grythund och älskar att gräva. Hon går verkligen in för sin självpåtagna uppgift med stort allvar och kolossal iver. Oftast väljer hon ut den största högen och det tar inte lång stund innan den är fullständigt jämnad med marken och gärna med ett litet hål grävt i mitten.

Jag tänkte få grävandet på bild men Svea hade ingen lust att ställa upp som fotomodell. Sagitta tog några hinder och då gav Svea sig på en hög, så en fin bild blev det. Det var väldigt vått i gräset efter regn i går och Svea blev nästan svart till slut. Dusch högst behövlig vid hemkomsten. 

Jag tackar min lyckliga stjärna att mina pudlar inte delar Sveas intresse för mullvadshögar!

23 December 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
I dag har jag sett solen av och till i flera timmar!!!

I dag har jag sett solen av och till i flera timmar!!!

Ulla och jag bestämde för evigheter sedan att när det blev en vackert-väder-dag skulle vi och hundarna träffas på klubben. Det gjorde vi. Först blev det en promenad. Då fick vi se flygvapnets flygning i julgransformation. Det var jättekul.

Jag glömmer aldrig första gången jag såg/hörde den. Plötsligt hörde jag ett dånade ljud i luften ovanför mig. När jag tittade upp på himlen såg jag ingenting. Konstigt, tyckte jag. Jag visste ju inte vad det var. Nu vet jag var man skall titta - en bra bit ”före” ljudet.  Ljudets hastighet är som bekant betydligt långsammare än ljusets. Numera flyger de inte över oss utan utanför kustlinjen så detta faktum behöver inte beaktas nu. Från Simrishamns horisont ser man nu flygplanen från sidan. Det innebär också att ljudet inte är så bedövande högt och att det inte heller är en lika spektakulär händelse.

Stoja skuttade glatt över bruksstegarna. Sagitta tiggde för at få gå över den låga stegen. För att detta ska vara möjligt har Sagitta numera alltid sele på sig eftersom jag inte litar på att hon klarar allt hon vill göra utan att falla ner. Uppför gick det strålande. Överfarten blev lite knagglig men Sagitta kom ihåg tekniken. Nerfarten behövde hon hjälp med.

Svea, Jack Russeltik med korta ben, fick för första gången prova på lilla stegen. Fastän jackrusslar är ena riktiga tuffingar, så tyckte Svea det var ganska läskigt trots mycket hjälp och stöd från matte.

Sedan var det dags att gå på kanten vid uthuset. Stoja älskar att springa på kanten och gjorde det många gånger. Sagitta tycker det är kul men förflyttar sig lite långsammare. För Sveas del var det andra gången. Första gången tyckte hon det fick räcka efter en stund och hoppade ner. Det är ganska högt och Svea blev nog lite rädd då. I dag var hon inte så sugen på att hoppa upp från grushögen till kanten men efter mycket övertalning och lite hjälp påbörjade hon promenaden på kanten. ”Ingen hit” sa Svea och hoppade ner på plattformen vid slutet av kanten så fort det bara gick. En rejäl luftfärd som slutade bra.

Slutligen gick vi till de liggande elstolparna. Mina pudlar skuttade upp och balanserade på dem som vanligt trots att de är ganska blöta och hala så här års. För Sveas del var det premiär men hon halkade och bestämde sig för att i stället undersöka, om det fanns något intressant under stolparna.

Jag tror att alla tre hundarna hade en trevlig stund. Svea tilltalades nog allra mest av att hon fick tillfälle att jaga Stoja, något som Stoja ogillar å det bestämdaste. När Stoja fått nog sökte hon skydd hos mig. Svea vågar inte ens försöka få fart på Sagitta för hon morrar lite lätt och talar säkert mycket bestämt om för Svea vad som gäller.

PS. Fotot är från en tidigare flygning. I år hade de snålat in ett plan, så stammen var kortad till endast ett plan!

16 December 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Besök från Malmö

Som jag skrivit tidigare har jag förlorat lite av lusten att skriva men för en tid sedan fick vi besök från Malmö. Mina hjältar från tiden efter mitt lårbensbrott, som tog hand om Sagitta och Stoja i sju veckor. Det är faktiskt deras "fel" att jag nu haft fyra pudlar. När jag lärde känna dem för 25 år sedan hade de en svart storpudel vid namn Benson. Jag blev blixtförälskad i honom. Han var jättehärlig. När jag kom in genom dörren nappade han direkt till sig en sko och sprang runt i huset i vild glädje. Jag kan ha fel men har för mig att han frivilligt lämnade skon till mig efter några rundor.

Förälskelsen ledde till att Monica med döttrarna Ida och HannaMaria följde med mig för att titta på pudel i Hörby. Resultatet blev att jag köpte min fantastiska Smilla och hennes lillebror Floyd( en betjänt till) hamnade hos dem. Sensmoralen är att man ska aldrig bara "titta" på hund! Fast Floyd blev en högt älskad familjemedlem så det slutade ju bra.

Vi gick en runda på klubben och pudlarna fick visa upp en del av sina konster såsom att gå på höga bruksstegen, gunga pargunga, hoppa på plintarna, gå på huskanten, backa uppför trappa samt lite agility. Sedan fikade vi. Monica hade bakat morotskaka och Sagitta kom direkt ihåg det lyckade besöket från Stockholm i somras. Sagitta kastade sig över papperskassen och hoppades på att liksom då hitta godsaker där att mumsa i sig men denna gång hade hon inte samma tur.

Efter fikat blev det dags för fotografering men det var som vanligt inte så lätt att få båda pudlarna på bild samtidigt. Ida fick fotograferas med en i taget och det blev några underbara bilder.

Sagitta får Ida att känna saknad efter pudel.

Stoja spanar mot något, som vi människor inte lagt märke till.

4 Oktober 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Kaos på Österlen

Det är inte ofta jag kommer mig för att skriva här i dessa tider. Luften har liksom gått ur mig.

Bild från Expressen häromdagen

På Österlen är det kaos p.g.a alla turister. Nästan varje dag åker jag med pudlarna till brukshundklubben. Trafiken är så tät att jag stundtals inte kan ta mig ut med bil på Kristianstadsvägen med vänstersväng. Lika illa som när Kiviks marknad pågår (inställd i år). Rastplatsen vid infarten till Simrishamn är hela dagarna fullpackad. Inte en bil till kan tryckas in även om man använder alla otillåtna parkeringsmöjligheter. På gatorna trängs folk som om ingen pandemi pågick.

I går skulle jag försöka handla sent på kvällen. Jag var jätterädd men det visade sig vara lika tomt i affären, som de få gånger jag handlat i vår och sommar, när jag kom vid niotiden. Min rädsla hade varit helt obefogad. Allt förflöt utan minsta incident ända tills jag skulle använda betalkortet i kassan.

Nej, det var ingen turist, som ställde till det. Till min enorma häpnad kastade sig kassörskan i kassan bakom mig fram för att ta något i hyllan bakom ”min kassa” till sin kund. ”Kom inte nära mig!” sa jag och lyckades retirera något steg, så vi inte hamnade ansikte mot ansikte. Ingen social distansering där inte. "Min kassörska” och jag hade ju plexiglas mellan oss. ”Jag försöker bara göra mitt jobb!” sa människan. Som om inte hennes jobb är att hålla avstånd till kunderna!  Att jag inte exploderade är ett rent under. Jag blev verkligen ARG.

Jag har knappt hämtat mig ännu.

17 Juli 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Jubileum

Idag fyller Öresundsbron 20 år och så firar rallylydnaden sin tioårsdag som officiell tävlingsgren. Förlåt det var bara nio!

Jag har aldrig åkt på bron fast en gång var det rysligt nära att jag hamnat där. Jag skulle till Malmö brukshundklubb och körde fel. Plötsligt såg jag en skylt framför mig om att jag nästan var framme vid betalstationen. Mitt hjärta började slå extraslag. Panik, panik! Men jag lyckades på något mirakulöst sätt vända om. Fråga mig inte om jag gjorde något olagligt men så småningom kom jag till klubben och kunde tävla agility. Jag vill minnas att det var DM. Sedan dess är jag skräckslagen för att åka till den klubben. För säkerhets skull väljer jag att köra någon krånglig inre väg. Räknar med massor av extratid. Huvudsaken är att jag så småningom tar mig till klubben.

Jag var i alla fall nästan där när invigningen ägde rum. Det var en stor hundutställning och på den tiden innebar det även en agilitytävling. Det var Smillas och min första säsong och resultatet blev väl så där även om vi gjorde vårt första felfria agilitylopp i startklass (motsvarande hoppklass 1 i dag). Dessvärre blev vi diskade för att jag belönade Smilla innanför inhägnaden, där banan fanns. Jag hade aldrig tävlat i inhägnad och fattade inte att allt innanför den räknades till banområdet och att vi måste lämna inhägnaden innan Smilla kunde få sitt godis. Snopet!

Innan den snöpliga disken hade Smilla och jag för första gången tagit oss genom en debutantklass (motsvarar dagen agilityklass 1) med fem fel. Helt otroligt! Där fanns ingen inhägnad, så vi blev inte diskade utan resultatet bidrog till att Smilla blev Årets Agilityhund i Simrishamn det året.

Det hade förstås varit mycket bättre om debutantklassen gått  i inhägnaden och medfört disk. Det är dumt att spekulera om OM men Smilla var ju faktiskt felfri i det diskade loppet.

Så här lurvig var min underbara Smilla. Jag hade ännu inte lärt mig om klippandets ädla konst. Öresundsbron syns i bakgrunden.

Sommaren 2012 hade Stoja just blivit medlem av min pudelflock men var ännu för ung för tävling. Det var första gången Sagitta tävlade agility på Malmö BK. Efter tävlandet fotograferade jag min pudeltrio med bron i bakgrunden. Det syns på träd och buskar att det gått några år (12) mellan fotona. I dag tror jag knappt man kan se bron därifrån.

Något mer har hänt mellan bilderna. Jag blev så småningom lite intresserad av utställning också och det har satt sina spår på alla pudlarna och främst på Stojas huvud. Eftersom pälsen ska vara så lång på utställning, så måste Stoja till vardags ha en massa ”tottar” i pälsen för att över huvudtaget kunna se.

1 Juli 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Nya foton

I går skrev jag om elstolparnas nya placering. Det är nog inte särskilt lätt att förstå hur det ser ut, så jag tog med kameran för att fotografera dem i dag. Vädret var ljuvligt och för att inte få värmeslag knöt jag jackan runt midjan. Det blev mycket stavgång och åter gick jag tre gånger uppför branta sluttningen i god fart. Lite pulshöjning blev det och det lär ju vara hälsosamt för hjärnan (!?).

Jag tog fram kameran och tog två foton bara för att visa stolparna. När Stoja fick syn på det skuttade hon direkt upp på dem och började undersöka vad hon kunde göra på dem. 

Medan jag passade på att plåta Stoja hade Sagitta lite diskret tagit sig upp på den lägsta stolpen och kom mig ovetande med på bilden. Det var så starkt solljus att jag inte såg tydligt utan fotograferade i blindo. Båda pudlarna är troligen ute efter godisbelöning!

Ännu har jag inte lärt dem någon övning på denna formation av stolparna för jag hittade några klamrar, som hundar kan riskera skada sig på. Så fort jag hinner ska jag ta med en hovtång och försöka ta bort dem.

På agilityplanen såg jag några kanske 7 cm djupa hål med en diameter på sådär 4 cm där gamla mullvadshögar funnits. Detta måste också åtgärdas så inte hundar bryter benen eller stukar sig. Får leta aktivt och fylla i jord  vid nästa besök. Jag är ju rädd om mina hundar.

13 Maj 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Nya upplevelser på klubben

Nu har jag använt stavarna fyra gånger och igår gick det som en dans. Jag gick ett rejält antal rundor och tre gånger uppför det brantaste stället på klubben, vilket kändes bra.

Förra gången skulle jag testat hur Stoja uppförde sig i slalomen med en stavgående matte bredvid men jag fick ge upp p.g.a. dålig kondition (hos mig). Nu bar det sig inte bättre än att Sagitta gick in först med påföljd att tempot blev lågt för Stoja. Eftersom Sagitta gick hela vägen så gjorde Stoja likadant. Sen gjorde vi ett försök med Stoja ensam och då lämnade hon åter slalom för tidigt! Jag fattar inte vad, som händer i hennes hjärna.

I helgen var det städdag på klubben och nu hade man sågat sönder den sista långa elstolpen. Alla de kortade delarna hade lagts ovanpå varandra, vilket gör att pudlarna kan göra lite nya övningar på dem. En jättestor sten ligger som broms så stolparna inte ska kunna rulla ner för backen. Sagitta upptäckte omedelbart att hon kunde använda stenen som trappa. Nu kan hon alltså enkelt själv ta sig upp på en stolpe. Stoja hoppade såklart vidare till den översta stolpen.

Det var länge sedan vi körde backamoment på trapporna, Men det visade sig att Sagitta hade kvar sin passion för backning. Medan jag ägnade mig åt Stoja, så bestämde sig Sagitta för att hoppa ner via stenen och när jag tittade ner stod Sagitta färdig att backa upp på stenen och stolpen. Då skulle Stoja också visa att inte heller hon glömt bort backandet men hon ställde sig bredvid stenen. Det blev högt upp till stolpen och hon försökte förgäves ett antal gånger att få upp bakbenen på stolpen och backa upp men hon fick ge sig. Mina pudlar är verkligen för härliga.

Vi gick en sväng in på gården och Sagitta sprang helt på eget bevåg över den otrevliga skrapmattan i metall, som hon tidigare avskytt helhjärtat.

Det blev en härlig stund för oss alla tre för pudlarna fick småbitar av nykokt kyckling som belöning och jag belönades med förhoppningar om förbättrad kondition.

12 Maj 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Dogparkour nyttigt och roligt

Man kan verkligen inte påstå att min hundklubb hjälper till att göra denna jobbiga period roligare för hundarna.

I mars försvann ett bildäck, som jag använde till att träna pudlarnas muskler i benen. Jag har efterlyst det flera gånger på hemsidan men ingen tycks veta vart det tagit vägen!

Pudlarna har, som jag visat här, lärt sig en massa krävande övningar på en liggande elstolpe. Både Sagitta och Stoja älskade att jobba på den. Speciellt för Sagittas del var den rolig därför att hon kunde göra en hel del utan hjälp. Jag skrev älskade. Den har nämligen försvunnit under den gångna helgen. Det är en rejäl grunka, som man inte bara tar under armen och går iväg med. Det är riktigt trist och jag undrar så klart varför. Den har legat där flera år.

Undrar just vad som ska bort härnäst. Bruksstegarna och trapporna till klubbhuset måste väl vara kvar. De jättestora stenarna vid infarten ska hindra viss biltrafik, så de borde inte vara i farozonen.

4 Maj 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Pudlarna har paus i träningen

I måndags hade Stoja ont i ett bakben när vi kom hem efter besöket på klubben. Jag misstänker att hon stukade foten när hon hoppade ur bilen. Därför går pudlarna bara omkring och äter kaninapluttar, så jag får skriva om annat.

I går klippte jag mig. Så brukar jag lite slarvigt säga men i själva verket menar jag att jag varit hos frissan och blivit klippt. Så icke denna gång. Jag klippte verkligen mitt hår. Häromdagen kortade jag luggen och håret kring ansiktet. Nu var det på dagen tre månader sedan senaste friseringen och jag kände mig inte alls bekväm med hårlängden.

Att gå till frissan i dessa tider finns inte på kartan. Att hålla avstånd försöker jag leva upp till även om det tidvis är svårt. Två gånger sedan det här eländet tog fart ordentligt har jag struntat i avståndet. Båda gångerna var när jag besökte veterinären med Sagitta. För klippning av mitt hår - never!

Hur gick det frågade en bekant. Jo, jag tycker det blev riktigt bra, långt över förväntan. Jag blev så nöjd att jag tänkte föreviga resultatet.

Alla som känner mig väl vet, att mitt förhållande till mobiltelefoner är obefintligt. Jag använder den när jag behöver ringa efter bärgning då bilbatteriet laddat ur. I går när jag var ute på hundklubben med pudlarna fick jag för mig att jag skulle ta en selfie. Jag!!! Om det inte vore så att en kompis av misstag fotograferade sig själv när avsikten var att ta ett foto av hunden, så skulle jag nog aldrig ens snuddat vid tanken.

Jag tänkte till ordentligt. Solen skulle inte lysa på skärmen. Då ser man ju ingenting. Det skulle syns hur fin form klippningen gett håret. Bakgrunden skulle vara den fina utsikten ut över havet. Resultatet av fotograferingen blev sämre än klippningen.

Sen kom nästa moment. Jag skulle importera bilden till datorn. Tja, det kommer nog att lyckas någon gång. Jag är som bekant oerhört envis!

25 April 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Förnyad agilitydress

Det känns absolut nödvändigt att visa foto av den gamla agilitydressen, som utsattes för make-over. I dag har den börjat sin tjugoförsta säsong. Jag är lite stolt över att jag verkligen fixade det, då jag inte sytt något på flera år.

Till höger skymtar en del av Selinas rosetter från lagtävlingar. Selina var en del i laget "Hjärter dam och triss i ess", som blev årets lag i mediunstorleken 2006. Hjärter dam var en sheltie vid namn Joy och de tre essen var Sune (foxterrier), Selina (mellanpudel) och Smile (sheltie).

24 April 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Skåningarna återvinner mer i coronatider

Denna rubrik såg jag i dagens tidning. Ojdå, då är jag ju i takt med tiden! Jag är en sådan person, som aldrig slänger någonting (med viss reservation).

Smilla och jag debuterade i agility oktober 1999. Jag frös kopiöst (har skrivit om den dagen någonstans i bloggen) och bestämde mig omedelbart för att införskaffa lämplig utrustning *. Då köpte jag bl.a.en mörkblå klubbdress med röd krage och lite andra röda detaljer. Jag har använt den flitigt i alla dessa år. Lite sliten och väldigt fälld är den men den hänger med.

Jag har alltid retat mig på att det inte finns någon bakficka på byxorna och nu har jag blivit bortskämd med ryggficka på jackan. Den är väldigt bekväm att ha pudlarnas koppel i och få händerna fria. I går kom jag på vad jag skulle göra. Jag hade en gammal röd jacka i likartat material, som numera är för liten. En utanpåficka skulle flyttas från den och bli bakficka på klubbdressen. De röda färgerna är fantastiskt nog exakt lika. Nedre delen på den röda jackans rygg klipptes av för att bli ryggficka på klubbdressen. Visst var det smart! En ny vår för agilitykläderna.

När jag gick in och läste artikeln blev jag varse att man kan läsa en text på olika sätt. Rubriken syftade på att Sysav i Malmö under påskveckan tagit emot 654 ton mer på återvinningen än motsvarande vecka förra året. 654 ton MER! Raka motsatsen till mitt leverne!

* Så här skrev jag;

"Hundbur av stål, hundfällar, klubbdress med logga, värmande underställ och vattentäta skor lämpade för agility inhandlades tämligen omgående. det gällde att vara rustad inför vinterns träning och tävlingssäsongen 2000!"

20 April 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Shitlista

I morgon ska jag berätta om min uppfinningsrika Sagittas nya påfund men i dag blir det återigen något icke-pudelrelaterat här i bloggen.

Jag beundrar Agnes Wold. Hon utsågs av Expressen till "Årets kvinna 2016", fast det fick jag veta först idag. I dessa coronatider har hon blivit riktigt känd och figurera stup i ett i media.

Kopierat från dagens Expressen 

Agnes Wold är överläkare och professor i klinisk bakteriologi. Framför allt är hon en kvinna som vägrar att underordna sig okunniga män som tror att de vet bäst.

Hon gillar att retas, att döda myter, hon har en egen ”shitlist” och hon tänker aldrig hålla tyst.

 

Agnes Wold intervjuades i Expressen och fick frågan;

Har du en ”shitlist”, några du aldrig kan förlåta?

– Ja, absolut. Den har länge bestått av två personer. Nu finns det en tredje där också.

Visst är det lite skönt att ha en egen ”shitlist”?

– Ja, haha, det är det faktiskt. Jag har listan för mig själv i huvudet. Det är otroligt bra. Det är väldigt lugnande. Sedan vet jag också att jag inte är ensam, många skitstövlar är inte bara dumma mot mig, utan mot andra också. Så man kan dela sin lista med andra. Jag rekommenderar alla kvinnor som blir trakasserade att på olika sätt jämföra sina listor.

 

Jag utgår från att Agnes Wold syftar på män men det finns faktiskt kvinnor också som platsar på en ”shitlist”. Det är ju allmänt känt att kvinnor är extremt missunnsamma mot varandra. (Värre än män sinsemellan!)

Jag var helt okunnig om ”shitlistans” existens. Det hindrar dock inte att jag också har en sådan lista. Precis som Agnes Wold så ämnar inte heller jag avslöja vem, som står på den.

Egentligen tror jag att jag har flera stycken listor relaterad till olika sektorer av mitt liv.

 

18 April 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
PÅSKBILDEN med stora bokstäver

Den senaste veckan har pudlarna och jag varit på klubben varje dag. Jag har presenterat en utökad mängd övningar för hundarna.

Sagitta fick prova på att sitta på pargungan som Stoja gjorde i början av året. Hon var helt med på noterna och stod t.o.m. upp med framtassarna på handtagen. Sagitta ville upp på lilla bruksstegen, vilket hon slutade med för flera år sedan. Hon gick både upp och ner samt horisontellt uppe på stegen alldeles själv medan jag gick bredvid beredd att stötta henne. Det behövdes aldrig.

Vi har inte varit vid den liggande elstolpen på länge och båda pudlarna blev jätteglada, då vi närmade oss den. Båda hoppade upp. Sagitta gick några steg och satte sig sedan. Stoja for fram och tillbaka som vanligt. När hon tvingades stanna för att Sagitta var i vägen, så bad jag henne backa. Det gick såklart som en dans.

För rätt länge sedan hittade Sagitta alldeles själv på att hon kunde hoppa fram och tillbaka över stolpen men mellanlanda på den. Nu gjorde hon så igen helt oombedd.

Sagitta har tidigare uppfunnit övningen att gå sidledes på marken med frambenen uppe på stolpen. Stoja vänder ju lätt som en plätt på stolpen och nu kom jag plötsligt på att jag kunde lära Stoja att stå på tvären och förflytta sig i sidled. Först förstod hon inte vad jag menade men jag puttade henne lite på skinkan samtidigt som jag höll godis framför henne. Efter några försök flyttade hon sig lite försiktigt. Dagen efter gick det riktigt bra och det blir nog en ny favoritövning.

På agilityplanen blir Stoja bättre och bättre på avståndshandling och jag är riktigt imponerad. Grunden till allt är ju att Stoja sitter kvar. Sitta kvar var verkligen inte Stojas paradgren då vi tävlade agility men nu är det praktiskt taget hundraprocentigt säkert. Hon är självfallet helt bergsäker på att skickas till slalom från alla möjliga håll precis som hon varit nästan hela tävlingstiden. Det är hur kul som helst.

Inför stundande påskhelg fotograferade jag pudlarna vid påskliljorna så snart de slog ut. Fotot publicerade jag på påskafton.

En dag erinrade jag mig ”blomsterapporten”, som jag gjorde till Sagitta för några år sedan. Sagitta är ju en störtsäker apportör med full poäng varje gång. Jag tog en hushållspappersrulle, knölade ihop lite tidningspapper och stack in tre påskliljor och vips så hade jag en påskliljeapport. Nog skulle väl Sagitta kunna posera med den och bli fotograferad med den. Det skulle förmodligen bli svårare med Stoja, för så var det med midsommarapporten. Stoja tuggar gärna lite grand på apporten och den här var mjuk och lätt att demolera.

Jag började experimentet med Sagitta. Hon tog villigt påskapporten men la nästan bums ner den på marken. Hon tyckte väl det var en konstig sak. Det var varken en lydnadsapport eller en sådan pinne som vi använder vid bärande av föremål i rallylydnaden. Något foto blev det inte. Ja, jag kunde förstås plåtat när Sagitta stod och tittade på den underliga tingesten hon spottat ut på marken.

Jag provade utan förhoppningar med Stoja. Man ska aldrig ha förutfattade meningar! Voilà! Här har vi påskkortet!

13 April 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
PÅSK

11 April 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Borde kanske byta namn på bloggen

Mullvadshögar är inte populära hos oss människor, i synnerhet inte agilityfolket på Simrishamns Brukshundklubb, men det finns uppenbarligen andra varelser i vår värld, som gillar dem och drar nytta av dem. Häromdagen noterade jag att en mängd högar hade många hål av varierande storlek på ytan. Jag sparkade sönder högen och blev mäkta förvånad. Det myllrade av myror! De verkade vara på väg att svärma men inte svärmar väl myror vid den här tiden på året!

Myrorna hade alltså övertagit redan gjorda högar. Nästa dag tog jag med kameran och fotograferade en demolerad mullvadshög. Där såg jag inga myror men däremot en massa små gulgröna ”gryn”. I min värld är myrägg vita och jag har ingen aning om vad det är. På fotot ser grynen gråvita ut. 

I dag förstörde jag ytterligare en hög. Nere i högen försökte en stackars omtumlad humla komma på fötter. Det var en liten, ljus humla (mindre än 2 cm). Jag visste ingenting om sådana små humlor men nu har jag googlat på jordhumla. Jo, det finns små, ljusa jordhumlor, som enligt Wikipedia bosätter sig i sorkbon under jord. Fast denna humla hittade väl inga sorkbon utan jättestora mullvadshögar ovan jord. Man tager vad man finner. Jag hade tyvärr ingen kamera med i dag.

När jag ändå var i gång och sökte kunskap fick jag klart för mig att de gulgröna grynen är myrpuppor. Tänk, vad man kan lära sig när man fått mullvadar på hjärnan!

I dag, när jag inte hade någon kamera till hands passade Sagitta på att tigga godis genom att backa uppför en mullvadshög. Typiskt!

4 April 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Absolut inte hundrelaterat

Jag är fortfarande arg.

Kvart över åtta på kvällen åkte jag till ICA för att handla tillräckligt för att klara sådär fyra veckor innan Stockholmarna kommer för att fira Påsk här. Jo, jag vet att så’na som jag ska avhålla sig från affärsbesök men vid den tiden är det väldigt få besökare och man kan hålla jätteavstånd.

När jag närmade mig kassan var det några stycken i kö så jag ställde mig lite avsides och väntade. Affären stänger klockan nio. Ett långt stycke före kassan var stora röda märken, ca 30 cm i diameter, med texten ”Tänk på avståndet” klistrade på golvet.

Jag trodde jag lyckats bli sist till kassan men det kom en medelålders dam efter mig med väldigt få varor.  Det blev en incident, där en man fräste till ordentligt mot henne. ”Jag vet att han hade rätt men jag hade inte sett markeringarna” sa hon till kassörskan som om det var en ursäkt för att inte hålla avstånd. Dessutom berättade hon att hon kommit hem från Spanien, där det ju var ... något jag inte hörde och att hon hade blivit insläppt i Sverige utan någon koll. Man får ju hoppas att det var länge sedan.

När jag var nästan klar med packandet skulle hon tränga sig förbi mig mellan mig och mina kvarvarande varor. Mycket märkligt! Så går man ju aldrig! Och i all synnerhet inte i dag. Jag vände ryggen mot henne och gick iväg. ”Kom inte i närheten av mig för f. Det här är allvar” sa jag ganska ilsket. ”Jag vet” svarade människan. Man kan ju undra hur folk är funtade.

Borde fotograferat henne tänker jag så här efteråt.

Närjag skrivit ovanstående gick jag in på Ystans hemsida och fick då veta att kommunen listat vilka företag, som kan hjälpa 70+ att få hem varor. Det var ju kul!

2 April 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Ännu en fin vårdag

Det blåste lite men det var överkomligt. Lena och jag bestämde oss för att träna rally för första gången i år.

Vi byggde en kort bana med tio moment. Medan vi byggde och banvandrade var Sagitta och Stoja lösa och de gick omkring med var sin röd gris. Sedan kopplades pudlarna medan jag gick och la ut grisarna som frestelser i åttan. Det var verkligen en utmanande manöver. Hur skulle detta avlöpa? Man ska ju inte ha negativa förväntningar men jag uttalade klara farhågor om att det skulle gå åt fanders åtminstone med Stoja.

Jag började med att gå med Sagitta i vänsterhandling. Hon tittade och visade intresse men jag hummade och Sagitta följde fint i åttan. Vid nästkommande moment kastade Sagitta trånande blickar bakåt men agerade inte. Det var fantastiskt bra med tanke på att hon överhuvudtaget inte gått en bana sedan september/oktober och dessutom med hennes älskade gris i åttan. Jag hade dessutom lagt grisarna väldigt nära mittpunkten i åttan.

Därefter en runda med Stoja på vänstersidan. När jag inför starten tog kopplet av en sittande Stoja, då spanade hon rejält bort mot grisarna. Jag sa nej och belönade att hon satt kvar. När vi gick genom åttan tror jag inte ens att Stoja kollade grisarna utan gick som en lydnadshund. Lena menade också att Stoja inte visat minsta intresse. Fantastiskt!!!

Sedan var det Klaras och Lenas tur. Klara snusade en del men så fort Lena ökade tempot blev Klara mera uppmärksam och hade fin ögonkontakt med Lena. Klara är ju en nybörjarhund, så hon är kopplad och kunde inte gå fram till frestelsegrisarna. I nybörjarklassen finns egentligen inga frestelser vilket innebär att Klara bara utsatts för frestelser ett fåtal gånger. Lena och Klara lyckades riktigt bra andra rundan.

Stoja och jag gick en runda med högerhandling. Det gick lika bra vad avser frestelserna men mot slutet av banan fick Stoja plötsligt för sig att hon precis som i Olseröd förra veckan inte kunde gå på min högra sida. Det började med en enkel 360 grader höger och sedan trodde hon bergfast att den s.k. tysksvängen var en sidbytesövning. Det blev jättebökigt och vi gjorde om dessa övningar flera gånger. MEN trots all frustration det ledde till, så valde Stoja inte att sticka iväg till grisarna. Det kändes bra!

Slutligen gick jag en runda med en okopplad Klara. Första halvan gick väldigt bra men hon passade på att snusa på en gris. Vi tillsägelse slutade hon och följde med mig. Annars snusade hon, som jag minns det, bara en gång på marken. Plötsligt fick hon för sig att hon skulle sitta alldeles för snett vid min sida.Vi övade en hel del med det och Klara blev bättre och bättre. Det var jättekul.

19 Mars 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Alla hjärtans dag 2020

Den fjortonde februari, en av mina allra lyckligaste dagar och kanske den mest olycksaliga dag. Olika år förstås.

Det är inte lätt att skriva om men det förstnämnda väger trots allt ändå högst och jag har för avsikt att försöka få ihop något någon dag. Här börjar jag med att lägga in ett foto med anknytning den lyckliga dagen.

14 Februari 2020  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Selinas födelsedag

19 november är min fantastiska Selinas födelsedag och minnet firas naturligtvis med Gorgonzola Mascarpone ost.  

Hon kom till mig vid nio månaders ålder, 25 augusti 2002, och det var hennes tredje hem utöver uppfödarens. Selina var superstressad men hon blev ganska snabbt en trygg hund.  Vi hälsade på hemma hos jämngamla mellanpudeln Milly Molly och hennes matte. Där togs en serie foton, där Selina ser väldigt avslappad ut.

Fem foton från augusti 2002 till agilitydebuten i mars 2003, en inofficiell tävling i Åhus, där Selina endast blev besegrad av Smilla trots att hon inte uppnått den officiella debutåldern (18 mån) och flera hundar med flerårigt tävlande deltog. Inte illa!

Hemma i uterummet. Vilken sötnos!

 

På besök i Brantevik.

Selina, Milly Molly och Smilla förväntar sig något gott från Milly Mollys matte Karin.

Agilitydebut. Uppfödarmatte Laila tog fotot.

Prispallen efter öppna hoppklassen. Selina har ännu ingen vana vid situationen.

19 November 2019  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
JAG HAR SÅLT MIN HUSVAGN

På parkering vid Brahehus. Den största husvagnen på bilden är min tillsammans med min röda SAAB.

Jag har sålt min husvagn. Det var verkligen vemodigt att se den rulla iväg mot nya äventyr - utan mig!

När jag köpte den hade jag bara Smilla. Vi bytte upp oss från enrummare till tvårummare och vi fick ett sovrum, vilket underlättade husvagnslivet. Visserligen hade jag gjort om den gamla, riktigt lilla husvagnen så jag slapp bädda om varje dag men nu blev det mycket bekvämare.

Denna husvagn har betytt så mycket under så många år. Den gjorde det möjligt att åka och tävla agility ganska långt bort. Direkt efter midsommar tävlade vi Varberg och Borås. Den första riktiga  långfärden gick i september till Södertälje, där Smilla och jag tävlade lydnad och agility på Pudel SM.

Andra året kom Selina in i vårt liv. I morgon för 17 år sedan. När Selina skulle debutera i agility åkte vi till Kumla för tvådagarstävling. Sedan skulle vi till Fagersta för en ny helgtävling. På vägen dit mellanlandade vi på en camping i Arboga. Där upplevde jag några av de värsta skräcktimmarna i hundägarlivet.

Eftersom vi mitt i veckan var ensamma i vår del av campingen, så fick pudlarna vara lösa. Selina var alltså ett och ett halvt år och plötsligt var hon försvunnen. Hon hade lyckats hitta ett hål i stängslet bakom häcken. En stor motorväg passerade förbi ett fåtal meter bort. Smilla och jag började leta men tro inte att Smilla gjorde mycket nytta! Jag såg inte Selina någonstans trots att hon inte kunde ha varit borta mer än några minuter. Ett stycke bort fanns en tunnel under vägen. Vi följde vägen dels för att jag tyckte Smilla markerade dels för att det inte fanns så mycket att välja på. Vi gick flera km, åtminstone kändes det så, och kom till en liten grupp av gårdar och hus. En ung man kom cyklande och jag frågade om han sett en pudel. ”Ja, jag såg en hund, som gick bort till gården där.” Vilken lycka när vi svängde runt hörnet på huset och jag fick syn på Selina! Tänk, att hon valt tunneln i stället för att helt enkelt gå rakt fram över vägen!

Vägen syns i bakgrunden. Selina står i dörren. Smilla sitter på soffan och tittar ut genom fönstret.

Färden gick vidare till Fagersta. Det tydligaste minnet från dagarna där är knotten. Smilla blev så illa åtgången att hela magen var rödprickig, tätt, tätt. Det var inte roligt för det är faktiskt farligt att bli så biten. Det har ju hänt att boskap dött av svåra angrepp.

Smilla och Selina kikar ut. Selina är fullpälsad (lite oborstad) för hon ska ställas ut.

24 Augusti 2019  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Ny hundbekantskap

Häromdagen träffade vi Jack Russell tiken Sally samt hennes matte Berit och husse Ove. Sally var en toppenhärlig bekantskap och mina pudlar accepterade henne direkt. Sally är väldigt försiktig och avvaktande men trots det, vågade hon sig på att helt sonika smyga fram och lukta Sagitta i baken. Sagitta kan vara lite småtuff mot yngre hundar men hon kvitterade med att omgående lukta Sally i baken och så var presentationen klar.  Ja det är så hundar gör! Stoja är inte så noga med rutinerna så det är aldrig något problem att bli kompis med henne – om det inte är en stor hund.

Sally fick prova att springa genom tunnel. Det var inget problem alls och dessutom klarade hon tämligen enkelt att ta först ett hinder, sedan två och slutligen tre i rad. Jag har ju genom åren jobbat med att introducera massor av hundar på det här sättet. Det är fascinerande att kunna konstatera att i stort alla har exakt samma beteendemönster.

Ett hinder är inget problem men sen funderar hundarna på att springa förbi hinder två på sin väg till en väntande matte/husse. När det så kommer till tre i rad då fuskar de nästan säkert och rundar minst ett hinder. Sally var inget undantag men hon gjorde det bara en gång och bara ett hinder. Det är väldigt bra.

Tyvärr har jag inte något foto men det kommer.

26 Maj 2019  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Knäbäckshusen

Stenshuvud syns i bakgrunden

I samband med påskhelgen bestämde jag och Kerstin, en av ”pudeltanterna”, att jag och mina pudlar skulle besöka henne och hennes två pudlar i Knäbäckshusen. Knäbäckshusen är ett väldigt vackert ställe strax söder om Stenshuvud, där jag varit någon gång för väldigt, väldigt länge sedan.

Det skulle bli jättekul men jag var samtidigt lite nervös. Vi skulle så klart ta oss ner till havet och promenera på stranden. Hur skulle jag klara det? Jag hade ju inte varit ute i naturen på riktigt sedan skadan.

Vi gick först en bit på vägar, sedan gick vi nerför en sluttning och slutligen nerför en hög trappa. Det gick bra och när jag släppte Sagitta och Stoja på stranden blev de väldigt glada. Glad är ett understatement när det gäller Stoja. Hon blev tokig av lycka och bara rusade fram och tillbaka i absolut högsta möjliga fart.

Sagitta samt de vana strandvandrarna Tabby och Ceasar tog det lite lugnare. Samtidigt måste man vara ärlig och tala om, att Stoja som vanligt var den lydiga, som tvärvänder så snart jag nämner hennes namn medan de andra tre tyckte att de själva bestämde var de skulle vara. De måste hälsa på andra hundar vi mötte men det gick bra. Alla människor och alla hundar var trevliga bekanta. En turist kom och frågade om vi inte kunde fotografera honom med Stenshuvud i bakgrunden.

Kerstin tog foton av mig och pudlarna men tyvärr hade jag ingen kamera med mig.

Dessa fyra pudlar känner varandra och är goda kompisar sedan flera år men Sagitta och Stoja är likväl noga med att vara närmast mig.

Konkurrensen mellan Sagitta och Stoja om var de skulle stå på stammen var stor. Sagitta upptäckte plötsligt att Stoja stod närmast mig och trängde sig in emellan.

Resultatet blev att Sagitta inte syns alls men det var inte det vkitiga för Sagitta. Hon är ju närmast matte!

Vi skulle ju tillbaka till huset också. Strandkanten var ganska hög men det gick bra. Naturligtvis hade jag släpat med mig en krycka, min snuttefilt, men jag använde den aldrig. Däremot ställde den till problem eftersom jag glömde den lite här och var så jag fick gå tillbaka och hämta den.

Sen fikade vi och pudlarna lekte på tomten. Det var en helt underbar eftermiddag.

19 Maj 2019  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Tänk om jag skulle bli lite aktiv här igen !

Det var länge sedan jag skrev något här. Mitt liv går liksom på sparlåga och ingenting känns så där himla kul. Jag älskar mina pudlar och de gläder mig jättemycket varje dag. Jag går obehindrat och ingen kan se vad jag varit med om, så jag borde väl vara glad och nöjd.

Jag har hela livet varit en sportfåne och tävlat i alla möjliga sporter. De senaste 20 åren har allting kretsat kring träning och tävling med mina fantastiska pudlar och på någon sekund förändrades hela min tillvaro och den blir aldrig som förr. Det låter kanske melodramatiskt och det är faktiskt inte så lätt att ta till sig.

Just nu fundera jag i alla fall på att skriva lite trevligare text här, så kanske kanske.

18 Maj 2019  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Alla hjärtans dag 2019

MIn älskade Smilla i dag för tio år sedan

I dag för 21 år sedan hämtade jag Smilla. Vilken lyckodag! Hon var 18 månader gammal och hade hela sitt liv burits omkring av uppfödarfamiljens yngsta flicka. Hon satt alltid med tassen runt halsen på henne och det dröjde inte länge innan hon satt likadant hos mig. Smilla hade bott ute på landet och aldrig varit i ett tättbebyggt område. Hon var rädd för en massa saker i sin nya omvärld. En dag stod det plötsligt en jättestor vägarbetskon på trottoaren. Fy, så hemskt! Folk, som såg mig, måste ha tittat på och tänkt undrande om mig. För att visa Smilla att konen var ofarlig gick jag fram och klappade den och talade vänligt till den. Efter en stund accepterade Smilla att gå fram till konen. Med tiden blev Smilla en tämligen kaxig pudel, som inte var rädd för någonting.

Smilla och jag skulle gå på allmänlydnadskurs på brukshundklubben. Där trivdes Smilla utmärkt men hon tyckte alla konstiga övningar, vi skulle göra, var ganska fåniga och fullständigt onödiga. Våra instruktörer rev sitt hår i vanmakt.

Så här skrev en av dem på min blogg i samband med Smillas femtonårsdag;

GRATTIS GRATTIS Smilla på din stora dag, om än lite sent. Minns dig som igår, då du kom som ett yrväder till klubben o skulle gå kurs./Iréne

Regn och kyla var ingenting för Smilla. När det regnade stannade hon i dörröppningen med en tass i luften för att sedan tvärvända och tydligt förmedla, att hon inte var det minsta kissnödig och tänkte stanna inne. Jag sydde en riktigt varm och härlig fleecedress men den imponerade inte på henne. Världen var ändå kall och ogästvänlig. Det ser man tydligt på foton från trettonårsdagen.

På brukshundklubben. De andra två pudlarna studsade lyckliga omkring i snön.

14 Februari 2019  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Annus Horribilis 2

I går levererade jag ingen översättning av det latinska uttrycket. Det kunde kanske varit på sin plats även om man kan gissa, veta (eller googla!).

Annus horribilis = hemskt år.

Motsatsen Annus mirabilis = fantastiskt år.

Alla mina tidigare 21 år med en eller flera pudlar från Smillas ankomst 14 februari har varit av det senare slaget även om 2011, då Smilla lämnade mig, var ledsamt också.

 

3 Februari 2019  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Annus Horribilis

It has turned out to be an 'Annus Horribilis'. Ja, så uttryckte sig Drottning Elisabeth 1992. Vid summering av 2018 drar jag mig inte för att stjäla uttrycket.

På alla hjärtans dag, tidigare en av de mest positivt laddade dagar i mitt liv, bröt jag lårbenshalsen. Några dagar senare tvingades jag avsluta min fantastiska Selinas dagar, då hon inte kunde lämnas till någon under min sjukhusvistelse och därpå följande rehabilitering. Det var en förfärlig upplevelse, som jag såklart inte hämtat mig från ännu.

När jag efter 17 dagar var tillbaka i mitt hus tyckte jag det kändes kyligt i badrummet. OK, det är ju vinter. Jag får gå ner i källaren i morgon och höja termostaten, tänkte jag. Nästa dag var det kyligt överallt i huset och jag började inse, att pannan helt enkelt lagt av men det var lördag, så jag fick vänta till måndag att ringa till rörläggaren. Det blev riktigt kallt. Tur att jag hade ett antal värmefläktar!

Det hade hunnit bli fredag igen och en ny panna installerades. Då visade det sig att den inte fungerade. Jag blev panikslagen. Inte en helg till utan värme! Vid femtiden hade problemet lösts och elementen kunde sakta börja värmas upp. Det blev inte billigt!

Sju veckor utan mina härliga pudlar.

Min gamla men väldigt pålitliga bil skulle besiktigas. Killen, som besiktigade, hittade ett ”fel”, som fanns redan förra året men då passerade. ”Felet”, som alltså inte var ett fel, måste åtgärdas. Det blev inte billigt! Det där med alla digitala grejor ni vet!

Livet var ju ganska trist, när jag inte kunde träna mina hundar. Jag kämpade på med min egen träning. Det gick nog ganska bra men jag är ju en otålig typ.

Nästan exakt ett halvår efter operationen startade jag i den första rallylydnadstävlingen. Resultatet blev långt över förväntan och jag blev lite uppåt. Jag tävlade några gånger men så blev det höst och mörkt om morgonen. Av någon anledning anses det normalt att stiga upp vid tre-fyratiden för att åka iväg till tävling i mörkret. För mig är det snarare onormalt. Jag tog tidigt vinterlov. Träningen med hundarna var inte så kul med mina problem och utan näraliggande mål, så blev inte ens hundträning rolig. Ofta ledde promenaderna med pudlarna till överansträngning, smärta och bakslag. Livet var ganska trist.

Sakta men säkert ledde träningen av mig själv till en del framsteg. För tre veckor sedan var jag i Ystad och hälsade på vänner. Jag parkerade och gick iväg med kryckorna i handen utan att använda dem. Allt gick bra och jag fick inte ont efteråt.

Förra veckan gick jag för första gången på långpromenad med hundarna – utan kryckor.

I förrgår var jag för första gången på stan och uträttade ärenden utan att ta med kryckor. Jag gick som förr i världen!

Jag blev så till mig att jag i dag har möblerat om i köket så pudlarna och jag kan träna rallylydnad där. Precis som före skadan! Livet kanske återvänder trots allt!

2 Februari 2019  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
FRÅN PUDELTANTER TILL RALLYTANTER

Blivande rallystjärnorna Klara och Svea provar prispallen på klubben

För ett år sedan höll jag på med Pudeltanterna. Starten skedde med en prova-på-träff i pudelklubbens regi januari 2015. Sedan ville deltagrna fortsätta. Vi träffades varje onsdag i en varm och härlig hall och tränade agility bara på skoj. Jag själv tränade mer på allvar och tävlade. Under 2017 tog jag faktiskt pinnar med båda tävlingshundarna. Sedan råkade jag ut för skadan, som hidrade mig från att hålla på med agility.

För sexton år sedan började jag på onsdagseftermiddagar hålla kurs i agility på Simrishamns Brukshundklubb med ett antal kvinnor med hundar av olika raser samt en man med bc. Det var Dansk Svensk gårdshund, Mellanschnauzer, Jack Russelterrier, Mellanpudel, Dvärgpudlar och Norwich terrier. Tre av dem tävlade också en del. Mellanpudeln Milly Molly tävlade även jag med. Vi höll på tills gruppen ”dog ut” p.ga. för gamla hundar, skadade mattar eller flytt från orten.

Förra året skaffade en av deltagarna, Ulla, en ny hund och i somras ville hon aktivera sin unghund. Hon frågade mig, om jag kunde tänka mig att ställa upp. Jag hade blivit så pass bra att jag så smått börjat träna mina två pudlar i rallylydnad och jag svarade ja på frågan. Vi har haft kontakt alla dessa år utan att träna hundar, så det var ju kul att åter börja träffas med hundar. Det skulle bli rallylydnad.

2012 kom Stoja vid sju månaders ålder in i mitt liv. Hon skulle naturligtvis bli en agilityhund. Då hade Lena, en agilitykompis, också skaffat en ny hund, som är några månader äldre än Stoja. Vi hade två rymmarhundar och kunde inte ha dem lösa hur som helst. Om våra vedermödor med den inledande agilityträningen kan man läsa på annat håll i min blogg. Lena och borderterriern Klara samt jag och mina pudlar har regelbundet träffats ända sedan dess och tränat agility. Jag tävlar ju men Lena har nästan hela tiden deklarerat att det bara handlar om träning. 2018 blev det av nödtvång mer eller mindre slut med våra träffar.

När jag lovat Ulla att träna henne och hennes Jack Russel, Svea, i rallylydnad, så tänkte jag att Lena kanske också ville vara med. Lena var nog ganska tveksam för Klara har snusat sig genom livet. Hon kunde springa agility och snusa samtidigt om hon inte fick upp farten ordentligt. Jag talade emellertid varmt för träning i kontakt. Lena accepterade och vi började träffas på klubben på onsdagseftermiddagarna. Jag tror Lena är väldigt nöjd med sitt beslut. Klara har gjort stora framsteg och tidvis går hon som en riktig lydnadshund och tittar på sin förare – utan godis som lockmedel. Svea är ju så ung och hon har svårt att koncentrera sig. Hon har mycket studs i benen och snacka om att snusa!

Det är kul att hålla på med något igen och så blir jag ju tvungen att ta mig samman och åka ut till klubben.  Mina pudlar älskar att springa lösa där. Stoja springer det fortaste hon kan i stora rundor en lång stund. Vädret har varit fantastiskt varmt och fint ända till nu, men med begynnande höstrusk saknar jag den varma goa hallen, där Pudeltanterna höll till.

10 November 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Sömntuta=smart

Hej alla ni, som häcklar mig för min ovilja mot att gå upp tidigt på morgonen!

Läs Svenska Dagbladet i dag;

Studie: Att ha svårt att gå upp på morgonen är ett tecken på intelligens

"... på att du är intelligentare, mer kreativ och lyckligare än andra. Enligt författarna till studien Why nightowls are more intelligent är snoozknappen en relativt ny..."

SvD Perfect GuidePERFECT GUIDE  Idag 12.34

24 Augusti 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Come back

I morgon är det meningen att jag åter skall våga mig ut på tävlingsbanorna. Sagitta ska debutera i MÄSTARKLASS och Stoja kan eventuellt ta sitt tredje kvalificerande resultat i fortsättningsklass och i så fall bli uppflyttad till avancerad klass. Nej, jag påstår inte att jag förväntar mig sådana stordåd men vi ska försöka. Stoja har inte tränat mer än tre gånger sedan februari, så det är mycket begärt att kräva det. Sagitta och jag har gjort lite fler pass men hon ska ju å andra sidan starta i en ny och svårare klass med en något handikappad matte.

De senaste dagarna har jag kört igenom alla mästarmomenten och en del av de "svårare" från lägre klasser. Sagitta har varit SÅÅ duktig! Häromdagen var hon helt fantastisk med frestelserna. Jag kunde skicka henne till en kon, där hon nästan fick trampa på ett gosedjur på sin väg fram och det fungerade.

I dag var hon som besatt av ett gosedjur. Det gick bra i "åttans frestelser" men hela hennes hjärna tycktes vara inriktad på pipdjuren vid skick till kon. Hu, så svårt!

Stoja är hellycklig och det fullkomligt strålar om henne. Frestelser var inte något problem den enda gång vi jobbat med dem men jag tar verkligen inte ut något i förskott. Och för resten, så blir det kanske ingen start för Stoja. För att hinna dit måste jag stiga upp före halv fyra på natten. Det har jag gjort massvis med gånger även om det tar emot men nu har jag rejält ont i lårmuskler och rygg på morgnarna. Det tar flera timmar innan jag är uppmjukad och fit for fight. Det kan bli tufft att komma iväg. 

Sagitta ska inte tävla förrän på eftermiddagen, så det borde bli av.

18 Augusti 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Objuden gäst

Ni, som läst här tidigare, har säkert lagt märke till att det då och då dyker upp fåglar i bloggen. I söndags var det dags igen att göra en ny bekantskap. Det var sista dagen på EM-veckan. Jag satt i soffan och tittade på TV med Sagitta i knät och Stoja tätt intill mig. Plötsligt small det till i uterummet.

En sparvhök hade tagit sig in i uterummet och satt vilt flaxande uppe vid taknocken. Båda pudlarna störtade ut och skrämde slag på den redan skräckslagna fågeln. Det står en vikvägg som insynsskydd tätt inpå glasväggen. Fågeln kom in däremellan och fastnade där hängande upp och ner.

Hur i all världen skulle jag få ut min objudna gäst? Jag började med att öppna dörren. Hur den lyckats ta sig in fattar jag inte, för ett skjutfönster var bara öppet ca 35 cm! Fågeln lyckades ta sig ut vid sidan av vikväggen. Fy, vilken näbb och vilka klor! En halv flyttfilt låg lägligt nog på bänken nedanför fågeln. Jag placerade den så fågeln inte skulle ta sig in bakom vikväggen igen.

Efter en kort fundering beslöt jag mig för att försöka dra ut en flik av filten och placera den över fågeln. Det lyckades och jag lyfte paketet. Den vägde nästan ingenting och jag blev lite orolig att jag missat fågeln trots att jag inte såg någon fågel. Samtidigt var jag väldigt rädd att hålla för hårt och kanske skada min besökare.

Jag gick ut och satte ner fågeln på trappan och den flög elegant sin väg. Allt frid och fröjd!

Men Sagitta har letat upprepade gånger utan att hitta någon fågel! Sagitta är ju fågelspecialisten.

PS. Alla mina fågelbekanta ger mig en del kunskap. Det var en hona för den var brunspräcklig. I min okunskap har jag alltid trott att alla sparvhökar ser ut så men hanen är blågrå. Tänka sig! Hur många sparvhökshanar har jag sett i mitt liv utan att veta om det?  En fullvuxen sparvhökshona är 25 % större än hanen. Hon är 35-45 cm lång och har en vingbredd på 65 - 80 cm. 

14 Augusti 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Besök från Malmö

I dag kom Monica och Thomas och överraskade oss på brukshundklubben i Simrishamn. Sagitta och Stoja blev så klart glada över att se dem. Sagitta viftar normalt aldrig på svansen men när hon pussade och kramade Monica, då var det full fart på hennes svans. Jag blev verkligen överraskad över det.

Vi gick en runda på Haravången tillsammans med Lena, Ivar och deras Klara. Lite smolk i glädjebägaren var det att Freja inte längre finns. Freja min lilla älskling, som trots att hon länge varit nästan totalblind, alltid kom till mig och ville ha del av godisutdelningen. Vi var verkligen kompisar. Till skillnad från Klara tog hon godis mjukt och fint och inte glupskt och hårdhänt som Klara och för den delen även Stoja.

Jag skiftade om med att gå med kryckor och utan. Det kändes mycket bra och jag kände mig väldigt nöjd och glad.

Monica och Thomas bjöd på kaffe med hembakat vetebröd. Efter fikat visade jag upp lite av vad mina duktiga pudlar kan i rallylydnad. Alla moment, som Sagitta tränat men som jag knappast trodde var befästa, visade sig sitta. För första gången sedan min skada tränade vi på klubben och jag använde inga kryckor. Det gick över all förväntan på alla sätt. Härligt! Det finns kanske hopp om en rallyframtid.

Allra först skickade jag både Sagitta och Stoja runt den jättestora konen, en meter hög, på ca 6 meters avstånd. Båda fixade det och Sagitta stannade dessutom, precis som det ska vara i rallyn, direkt när hon rundat konen. Utan stannakommando! Fantastiskt!

Monica tog några foton. Här ser man verkligen skillnaden mellan Sagitta och Stoja. Stoja är så taggad att hon knappt kan hejda sig medan Sagitta tar det hela med ro.

Sagitta, som tränar för mästarklass, går till höger och Stoja till vänster.

Nej, jag har inte kissat på mig utan Sagitta välte ett glas vatten över mig.

 

Här var det meningen att båda skulle "sitta fot" bredvid varandra men Sagitta ville se mig och satte sig snett framför i stället.

 

15 Juni 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Naturintresse

För första gången på åratal fick pudlarna följa med bort. De uppförde sig exemplariskt. I huset bor en katt, som inte var inne vid vårt besök. Stoja luktade omsorgsfullt på fåtöljen just där katten senast legat. Här har hon blivit störd i undersökningen för att bli fotograferad.

Mina naturintresserad pudlar satt jättelänge sida vid sida och beundrade utsikten från verandan i Mellby.

 

 

14 Juni 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Kryckagility

I förrgår var jag hos sjukgymnast i förhoppningen att hon skulle ha något ”enkelt” knep för att hjälpa mig att sluta halta och i stället gå rent. Det hade hon kanske inte men vi inventerade alla tänkbara orsaker till mina problem att förmå min hjärna att sluta ”tvinga” mig att halta. Jag har ju inte ont, så haltandet är rent psykiskt betingat. Träningen gick väldigt bra och jag fick sex övningar att jobba med. I går var jag duktig och gjorde alla utom en (och en halv).

I dag har det ännu inte blivit så många övningar gjorda men jag har varit med pudlarna på klubben i det vackra vädret. Det blev några långa rundor på Haravången (flera km) och sedan körde vi lite agilityhinder. Båda pudlarna var förtjusta och väldigt duktiga på kontaktfältshinderna.  Det mest fantastiska av allt var Stojas träning. Hon kan ju inte sitta kvar i starten utan tjuvstartar i minst nittio procent av försöken. I dag satt hon kvar alla gångerna medan jag gick förbi två hinder!!! Nu, när jag går med kryckor och det tar ännu längre tid än vanligt!

 Vilken fantastisk dag!

18 Maj 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Nya problem

Nu har fler problem dykt upp. Plötsligt i morse hade jag ingen linje till min hemtelefon. Jag har ingen aning om varför. Jobbigt är det i alla fall.

Jag pratar mycket i telefon. Nu kommer folk åter tro att jag är försvunnen. När jag låg på sjukhus utgick efterlysning på fb!

Jag har mobil men ett abonnemang, som ruinerar mig om jag ringer längre samtal. Dessutom har jag talat om för släkt och vänner, att mobilen svarar jag aldrig i. Och nu är mobilen min enda möjlighet till kontakt med omvärlden utöver mejl! USCH!

28 April 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Framsteg

Sedan sist jag skrev här har en del hänt. Min snälla granne fixade luft i bildäcket så jag kunde åka och byta till sommardäck. Jag hade en fullständigt otrolig tur. Just när jag ringde måndag morgon fanns det en tid onsdag förmiddag! Annars var det minst en veckas väntetid. Det kändes fullständigt självklart att åter köra bil.

Efter hjulbyte åkte jag in om och handlade för första gången på två månader. Varuvagnen tjänstgjorde som rollator. Det gick bra men jag blev ganska trött.

Torsdag eftermiddag åkte pudlarna och jag till klubben och träffade borderterrierna Freja och Klara med matte och husse. På väg dit tjöt Stoja av glädje. Pudlarna var överlyckiga och sprang hejdlöst. Klara bör rimligen också vara nöjd för när vi är på klubben tillsammans får Klara vara lös. Jag gick omkring med kryckor en och en kvarts timme. Det kändes härligt.

I dag gjorde jag äntligen vid motionscykeln, så sadeln kom på rätt höjd. Det har blivit ett antal kortare ”cykelturer” under dagen. Förhoppningsvis ska konditionen bättras på.

Dessutom har jag tränat gång utan krycka ett flertal gånger i dag. Tar jag bara tillräckligt små steg så går det riktigt bra men jag har en tendens att ta längre steg och då blir det mer haltande gång. Framstegen är stora, långt över min förväntan. Inte trodde jag för åtta veckor sedan att detta skulle vara möjligt.

19 April 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Fortsättning av berättelsen om hemkomsten

Sagitta kom in. Hon blev jätteglad och hälsade på sitt lite mer behärskade sätt. Efter en stund fick hon sitta på min arm och hålla sitt huvud vid min hals precis som när vi möttes första gången.

Nya matten, Monica, gick ut igen och Stoja började åter skrika. Sagitta ville också gå med ut och tog på sitt speciella sätt med sin tass på glasdörren och gnydde lite grand. Jag mutade pudlarna med rå vom i köket men när den var uppäten ville de ändå ut.

Vi satt och pratade alla tre i vardagsrummet. Sagitta hoppade upp i mitt knä men Stoja låg vid Monicas stol. När Monica och Thomas skulle åka iväg bestämde vi att jag inte skulle följa dem ut för att Sagitta skulle få sitta kvar i mitt knä. De gick ut och stängde dörren. Sagitta låg kvar i mitt knä men Stoja stod vid dörren och skrek. När jag ropade på henne kom hon direkt men återvände snabbt till dörren och gnällde.

Efter kanske en halv timme hoppade Sagitta ner och jag gick ut för att hämta posten och rymningssäkra tomten. Pudlarna fick stanna inne i huset och de satte igång världens tjutande och ylande. De var helt hysteriska. När jag kom in igen blev de tokiga av lycka över att se mig. Efter det var allting som vanligt. Jag lade mig att vila med fötterna högt och Sagitta och Stoja trängde ner sig i den smala soffan hos mig. Vi var återförenade.

 

14 April 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
En underbar vårdag

Nitton grader varmt med strålande sol från en blå himmel. En riktigt ljuvlig dag. En passande dag för mina små pudlar att komma hem igen.

Jag hade tänkt en del på en händelse från Smillas första år. Hon hade varit hos mig i sju månader. Jag och Smilla följde med goda vänner för att hämta en ny pudel hos Smillas kennel. Medan vi fikade satt Smilla i uppfödarmattes knä men när jag tog på ytterkläderna för att åka hem skyndade Smilla sig att följa med mig till ytterdörren. Jag var hennes matte.

Nu hade Sagitta och Stoja varit hos nya, älskade vårdare i sju veckor. Skulle de, hemska tanke, bete sig som Smilla? Först kom Stoja in. Hon blev överlycklig över att se mig. Hon hoppade, studsade, slickade och lät. Men när vikarierande matte gick ut för att även hämta in Sagitta blev Stoja alldeles ifrån sig. Hon ylade och skrek precis som hon gjort i Malmö varje gång hon blev lämnad. Jag var alltså inte viktigast! Det gick inte att muta henne mer än för sekunden det tog att äta upp godismutan.

9 April 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Anpassning av livet

I går promenerade jag inte trots hyfsat fint väder, soligt men blåsigt. Hela dagen gick i städandet/röjandets tecken. Med stor sorg håller spåren efter Selina att sakta tas bort.

Allt måste vara i ordning för Sagittas och Stojas hemkomst. I uterummet har jag ordnat med en stol, som de kan hoppa upp på för att få sina tassar torkade. Det gäller ju för mig att inte böja mig ner för mycket, då det kan skada mitt ben.

Jag håller på att få till deras bäddar i sovrummet, så att de inte kan hoppa upp i min säng. Även det kan skada mig. Stoja kommer att bli vansinnigt sur och hon är verkligen inte den, som ger sig i första taget, så hur jag kommer att lyckas återstår att se.

Till min stora glädje gick jag i alla fall så där sex - sju meter, från köket genom hallen och till vardagsrummet, utan att ”halta” och utan att sätta kryckan i golvet. Jag vet ju att jag kan men mitt undermedvetna lägger ständigt in veto och menar att det är jättefarligt. Resultatet blir då antingen att jag inte vågar flytta mig över huvud taget eller att jag blixtsnabbt flyttar det friska benet för att minimera tiden för stödjande på det skadade benet.

I dag har anpassningen av hemmet fortsatt. Jag har också gjort i ordning i bilen så att pudlarnas burar lätt kan placeras in på sina platser på måndag.

Jag har klivit in i bilen, startat den och kört ca 75 cm! Det kändes bra men en liten kudde till sätet ska jag nog fixa till för att få sitsen rakare, vilket blir bättre för benet. Pyspunkan på vänster bakhjul tycks inte ha blivit så stor, som jag var rädd för. Jag pratade med nästgrannen, som håller på en massa med sina bilar. Han har kompressor, så han kommer över i morgon och pumpar däcket till mig. Det betyder att jag direkt kan åka ut till brukshundklubben och låta mina små pälsklingar springa lösa som vanligt. Underbart! En sten föll från mitt hjärta.

Och så kan jag åka och byta till sommarhjul utan problem. Fast det lär bli svårt att få tid kommande vecka p.g.a. vårens fördröjning. I måndags pratade jag med däckhotellet. I stället för planerade 300 hundra bilar hade de bytt på 20 stycken. De har det nog hett om öronen nu, när vädret bättrat sig. Jag får väl hålla mig hemma från nästa helg tills jag får någon tid. Det är ju olagligt att köra med dubbdäck om en vecka.

7 April 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Proviantering

ICA är bara ett symbolmål men i dag (14 grader varmt) promenerade jag till Zoo-affären. På måndag, när pudlarna kommer hem, måste de ju ha mat. Jag inhandlade nötvom, viltkött och lammkött, så de blir nog nöjda och glada. Vom är den absoluta favoriten. Zoo-butiken ligger ca 700 meter bort och det tog knappt 20 minuter att gå dit. Jag är nöjd men blev lite trött och vilade sen en stund med fötterna högt.

5 April 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Träning att leva

 

Påskdagen 2018. Grannhuset snett över gatan syns knappt.

För två dagar sedan hade vi 25 cm snö. I dag snöfritt och 13 grader varmt med strålande sol hela dagen. Det blev en härlig promenad på 1,5 km. Nåja, härlig och härlig! Vädermäsigt ja. Resultatmässigt ja men det kunde ju varit roligare. Målet är att gå till ICA och handla denna vecka, vilket nu ser ut att vara en rimlig förhoppning.

På måndag, om fem dagar, kommer mina pudlar hem igen och det ser överkomligt ut även om det kan bli en tuff utmaning. Allting är så omständigt och tar så lång tid att göra.

4 April 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
Olyckor

Det är bara att fortsätta på olyckstemat. Efter en hektisk vecka var den nya pannan installerad och alla element i huset skulle luftas. Då kom elektrikern, som lagt in en ny elkabel, och såg väldigt bekymrad ut. Han undrade hur många fläktar jag hade igång eftersom pannan inte gick att starta. (Som om elen inte skulle räcka till!!!) Det var bara en fläkt och ett elelement, så det borde inte vara orsaken. Han ringde tillverkaren/leverantören och de slog sina kloka huvuden ihop för att hitta lösningen på problemet. Klockan var 14.00 och jag såg ytterligare en kylslagen helg framför mig. Slutligen visade det sig att det var elfel i pannan. Det var helt enkelt en avklippt kabel i pannan.  Den fick bytas ut och vid 15-tiden, efter flera timmars problemlösning, kunde pannan startas. Det är dyrt nog med ny panna utan en massa extrajobb och jag var lite småsur vid tanken på risken att få stå för dessa kostnader också.

24 Mars 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar
En olycka kommer sällan ensam

Alla har väl någon gång stött på uttrycket ”En olycka kommer sällan ensam”. Aldrig kunde jag föreställt mig hur sant detta kunde bli.

Jag skadade mig. Först trodde/hoppades jag att det inte var så allvarligt men dessvärre hade jag fel.

Det blev nödvändigt att låta min fantastiska Selina vandra över regnbågsbron. Jag hade haft gädjen att få behålla henne väldigt länge men det gör inte sorgen mindre.

Detta är väl inte någon olycka eftersom jag har turen att ha fantastiska vänner. Sagitta och Stoja har blivit storstadshundar och bor tillfälligt vid Triangeln i Malmö, där de på allra bästa sätt tas om hand av goda vänner. De lever rena lyxlivet, sover i sängarna och går på massor med promenader. Stoja, fågeljägaren, gillar så klart Pildammsparken med alla fåglarna.

Sagitta fick öroninflammation med veterinärbesök som följd. I förebyggande syfte tömdes även analsäckarna, vilket visade sig vara ett förnuftigt beslut. Annars hade de snart svullnat upp igen med allt obehag det medför.

Att ligga på sjukhus, vilket jag aldrig tidigare gjort, var en otrolig upplevelse av mindre positivt slag. Alla var snälla och rara men du milde vad mycket märkligt jag fick uppleva! Vård är nog inte vad den var.

Kontakten med kommunen inför hemkomsten var en ännu värre upplevelse. Sjukhuset skulle överlämna mig i kommunens "vård". Jag kunde inte i min vildaste fantasi förställa mig något liknande. Fullständigt osannolikt! Det är för väl att jag är ganska tuff och handlingskraftig ibland. Och vilken tur att jag tog laptoppen med till sjukhuset, så jag kunde googla! Jag fick verkligen lita till min egen förmåga att ordna upp min situation.

När jag varit hemma en vecka fick jag veninflammation med en hård ”propp” i höger hand, vilken jag också skadade vid olyckan. Det var en riktigt obehaglig känsla innan jag lyckades ta reda på vad det var frågan om och att det inte är farligt. Det ska läka av sig själv men lite omvårdnad påskyndar läkningen.

Dagen efter upptäckten av veninflammationen pajade värmepannan och temperaturen i huset sjönk till 8 - 10 grader! Inte så mysigt! Tur jag är uppvuxen ute på landet under första halvan av förra seklet. Där var man van vid att det var kallt. Fast jag hade nästan glömt bort det.

Bilen har nu stått stilla i fyra veckor och luften har nästan gått ur vänster bakdäck. Batteriet är säkert mer eller mindre urladdat, så i går pallrade jag mig ut och apterade batteriladdaren. Nu återstår att se hur laddningen lyckats.

I övrigt är det bra.

22 Mars 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 1 kommentar
Alla hjärtans dag

Den fjortonde februari 1998 är en minnesvärd dag, en mycket viktig dag i mitt liv. Smilla, min första pudel,kom in i mitt liv. Hon var ett och ett halvt år gammal och jag var nog lite orolig över hur hon skulle uppleva flytten. Smilla hade hela sitt liv burits omkring av yngsta dottern i kenneln. Smilla satt som ett litet barn med frambenet om halsen på flickan.

Det visade sig dessbättre att det inte var det ringaste problem med flytten. Smilla fick bara en ny hals att hålla om. Efter ett dygn hos mig besökte vi goda vänner till mig. Smilla var så trygg med mig att hon omedelbart accepterade mina vänner och blev även kompis med deras gamla labbe.Smilla blev väldigt "mammig" och ville helst vara med mig men mina vänner hade en liten flicka på 4 år, mycket yngre än hennes gamla favorit, och de blev jättefina vänner. Smilla kunde t.o.m. gå på promenad med henne utan att jag var med.

Införskaffandet av denna underbara pudel är ett av mina absolut viktigaste beslut. Det förändrade hela mitt liv. Till dags datum 20 år fyllda med pudel. Fyra stycken har det blivit. Alla har sina personligheter och alla är lika älskade även om jag måste erkänna att Smilla på något sätt alltid förblir nummer ett i mitt hjärta.

Smilla på prispallen på brukshundklubben i Simrishamn.

 

14 Februari 2018  | Länk | diverse 2018-2021 | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Berit Lönnerstam                                             Skaffa en gratis hemsida