Den 24 september träffade jag av en ren slump på mellanpudeln Stella och hennes matte, Lillemor.

Stoja och jag kom ut genom grinden och blev utskällda av en pudel från andra sidan gatan. Det kunde naturligtvis inte Stoja acceptera. Utskälld på SIN EGEN gata av en främmande hund!

Vi gick över gatan och mattarna började prata, något som inte togs väl emot av pudlarna. De tystnade men de var ytterst misstänksamma mot varandra. Stella tyckte Stoja var alldeles för livlig för hennes smak. 

Det visade sig att pudlarna kommer från samma kennel och är nära släkt. Stojas mamma är mormor till Stella. Moster Stoja!

Sedan dess har vi träffats ett antal gånger. Stella blir numera glad och viftar på svansen när vi träffas men hon är fortfarande lite skeptiskt inställd till den tokigt glada Stoja. Stella är dessutom ganska misstänksam mot mig.

Jag har använt alla knep jag kunnat komma på för att bli kompis med Stella. Förra veckan trodde jag att jag var på väg att lyckas men jag har tvingats erkänna att Stella är smartare än jag. Lite snopet! Hon är faktiskt den enda hund, som inte jag lyckats få riktig kontakt med. Jag som hållit så många kurser med så många hundar

Jag skall lyckas! Men hur?

Stella viker inte frivilligt från mattes sida och Stoja håller respektavstånd till Stella.

Synd att vi inte träffades tidigare i somras! Nu är ju inte vädret så trivsamt.

Ceasar fyllde tre år i april 2016. Vilka duktiga pudlar! Den dagen var det 5 stycken, som väntade på festen efter agilitypasset. Dallas,Tabby, Stoja, Ceasar och Nora.

I drygt tre år var vi ett gäng, ”Pudeltanterna”, som träffades  regelbundet och tränade agility, fikade och pratade. Utomhus på sommaren och i inomhushall vid kallare väder. Sen bar det sig inte bättre än att jag under träningen på ”Alla hjärtans dag” 2018 föll och bröt lårbenshalsen. Då tog träffarna slut och efter hand, så flyttade den ena efter den andra till andra platser i Sverige, från Falsterbo i söder till Björnlunda söder om Södertälje i norr.

Endast Kerstin och jag bor i trakten och vi har inte träffats sedan pandemin började. För ett par veckor sedan sågs vi äntligen på Brukshundklubben i Simrishamn. Numera har vi bara var sin mellanpudel, Ceasar och Stoja.

Vi gick en promenad och sen visade Stoja och jag vad vi håller på med nuförtiden, Hoopers. Stoja briljerade såklart med ett felfritt lopp och sedan fick Ceasar springa banan med sin matte. Trots att han inte tränat agility på fem och ett halvt år, så följde Ceasar med glatt och fint och klarade sig runt banan.

Mattarna pratade och fikade med av Kerstin hembakad skånsk äppelkaka. Smaskens! Stoja sprang runt lite men höll sig kring oss. Ceasar hade fullt sjå med att kolla av hela omgivningen.

Sen gick vi till agilitybanan. Båda pudlarna gillade det mycket och tog hinderna tillsammans. Ceasar verkade vara riktigt nöjd. Ceasar sprang utan minsta tvekan över vippgungan. När han kom hem var han enligt husse gladare än vanligt och naturligtvis ganska trött av allt han upplevt. Massor med nya dofter, hoopers och agility.

Jag tog några foton av de glada pudlarna. Vi var nog lika nöjda med eftermiddagen alla fyra. 

Det har blivit lite si också med skrivandet. Lördag 16 september var det ny kvalificerande tävling. Ulla och Svea samt Stoja och jag var på plats.

Ulla och Svea har ju inte kommit så långt att Ulla kan styra på lånt håll utan måste springa med. De klarade sig runt i alla fyra loppen. Svea var mycket alertare än i Ystad. Fast det krävdes att Ulla skuttade och var glad. I lopp ett fick Svea 15 poäng. Sedan missade Svea en hoop i ett lopp och då får man inga poäng. Två lopp var felfria med 10 poäng. Sammanlagt 35 poäng.

Stoja och jag hade det lite motigare. Vi gjorde fyra misstag. Tre av dem får jag helt ta på mig och det fjärde kan vi kanske dela på, där det i alla fall blev missförstånd mellan oss.

Lopp ett blev felfritt men jag trampade över en linje så vi bara fick 25 poäng Det resulterade i en silvermedalj.   Officiella foton togs men har tyvärr inte publicerats. En ny bekantskap tog foto av Stoja och mig på pallen innan vi fått medaljen. Jag tänkte mig foto av hela pallen men är glad över detta.

På prispallen. Stoja är engagerad för andra tävlingen.

Loppet därefter gjorde jag fel, vilket resulterade i att Stoja sprang förbi första hoopen – 0 poäng. Jag tror dock att det var det bästa lopp Stoja över huvud taget gjort. Ett sånt driv och vilken fart!

Koncentration inför starten av Stojas fantastiska lopp

Sedan en märklig diskning på slutet, där vi var tämligen ensamma om att klara den jättestora svårigheten. Antagligen slappnade jag av efter det varpå Stoja struntade i de två sista hoopsen (heter det så?) och kom till mig för belöning.

Sista blev en 10-poängare. Alltså sammanlagt 35 poäng för Stoja precis som Svea.

Stoja har plötsligt börjat vara med på noterna vid fotograferandet. Här tittar hon på fotografen utan allt för mycket lockande .

Nu måste jag skynda mig och skriva om den för på lördag blir det tävling nummer två i Åhus . Jakten på uppflyttningspoäng har börjat.

Stoja tjuvstartade hej vilt denna gång. Hon är ju SÅ taggad.

Lopp ett blev katastrof med noll poäng.

I starten på andra loppet lyckades jag parera så Stoja gjorde ett felfritt lopp. Då får hon 10 poäng men inga bonuspoäng. Till min förvåning kom vi ändå på tredje plats. Det berodde på att många andra klantade sig värre än vi.

Lopp tre blev också felfritt och jag befann mig i ett område på bana, som ger 15 bonuspoäng. Alltså 25 poäng och en fjärdeplats.

Lopp fyra fick amma resultat och ledde till ytterligare en tredjeplats.

Sammanlagt fick Stoja 60 poäng. För uppflyttning från startklass till klass 1 krävs 200 poäng.

Stoja är jätteduktig men så har vi ju starten...

Prispallen efter vårt sista lopp för dagen. Observera att för första gången lyckades jag få Stoja att vara med och vara positiv på prisutdelningen! Jättekul!

Nu har Stoja nått lågvttenmärket när det gäller tjuvstart! Tjuvstart är verkligen inget nytt. Både i agility och Hoopers är det ofta svårt att vänta på tävling. På träning sitter hon som ett ljus.

I juni tjuvade Stoja bak ryggen på mig. Då hade hon fått godisdoft i nosen och rusade in på banan långt från hinderna och letade godis.

I Ystad i söndags stack hon. Tog som vanligt första hoopen och sedan efterföljande tunnel. Inget ovanligt men nyheten var att när Stoja kom ut tvärvände hon och tog tunneln tillbaka. Det räckte inte med en gång utan hon sprang fram och tillbaka flera gånger och sniffade i tunneln och utanför. Varför? Ingen vet säkert men hanhundsförare sa, att där luktade löptik. Jo, tikar är också intresserade av löptiksdoft. Smilla kunde aldrig låta det passera utan att kissa över men sånt sysslar ju inte Stoja med. Oavsett vad, så var jag inte speciellt nöjd med beteendet,

Kunde det bli värre?  Ja, i går i Svedala vet jag inte säkert om det verkligen var tjuvstart. Jag upplevde att jag kom in i rutan och skulle starta Stoja. Då kom hon in till mig i dirigeringsområdet i stället för att ta första hoopen! Det betyder omedelbar diskning. Naturligtvis funderar jag på om jag gjorde något ovanligt, men hur i all världen kunde Stoja tro att hon skulle komma till mig. Matten var inte så glad. Banan passade oss perfekt. Vi borde inte ha minsta problem att fixa en felfri runda med full poäng.

Inledningen på den första kvalificerande tävlingen kunde onekligen varit bättre!

Simrishamns BK har inte satsat på Hooppers. Jag vet inte hur många, som skulle vara intresserade men några finns det. Nu är vi tre stycken, som håller på. Ulla med Svea och jag med Stoja gick kurs sommaren 2021. Sedan stötte jag av en slump samman med Nina, som bara bor här på sommaren. Hon sa, att hon var intresserad av hoopers men att klubben ju inte har det.

Jag sa, att jag höll på och hux flux hade vi bestämt att Nina med bearded collien Maja skulle komma och prova på med hjälp av mig. Sen började vi träffas varje vecka tillsammans med Ulla och Svea. Maja visade sig ha fallenhet för sporten.

Plötsligt beslöt sig Ystads Bk för att prova på och ordna en träningstävling. I söndags var vi alla sex med på den. Jag tror att Nina och Ulla fick lite blodad tand. Stoja och jag är ju redan helt frälsta. Denna tävling  vsade inte upp några resultatlistor mest beroende på att de inte hade tillräckligt med funktionärer för det.

Domaren är i alla fall auktoriserad. Eva Hall, som förra sommaren höll en prova på dag i Simrishamn. En dag som inte ledde till någon fortsättning. Som tur är har jag ju lite fantasi och har skapat förutsättningar för att träna. Två fårstängselpinnar blir till en hoop. En hoop är egentligen en båge, som hundarna ska springa genom. Hundarna bryr sig inte ett smack om ifall det finns båge eller inte. Staketet, som hunden ska springa bakom utgörs av kompostnät. Tunnorna, som hunden ska springa förbi eller göra en rund båge kring, ersätts av allt möjligt. En stor trafikkon, en mindre rallykon, en stor blomkruka, en stor spann eller en lövtunna. Sagittas valppresent från Zoo-affären och två gamla, platta tunnlar för agility från Rusta fick släpen bortklippta och blev ca en meter långa tunnlar.

Tillbaka till tävlingen, så blev alla ekipage vinnare. Hundarna fick var sitt tuggben och förarna fick hembakta, jättegoda kakor. Tävlingsledaren Viktoria Lundh hade själv bakat. Snacka om att var angelägen om att komma igång med Hoopers!  Viktoria håller sedan många år på med agility och är utbildad domare i agility.

Min lilltös Stoja fyller 12 år. Det är ofattbart ur alla synvinklar. Som tur är så vet inte Stoja hur gammal hon är. Hon beter sig alltjämt som en unghund.

Födelsedagen firades precis som vanligt med Gorgonzola-Mascarpone ost. Smilla såg till att denna tradition infördes och jag tror faktiskt att Stoja tycker det är det godaste i världen. Vilken tur!

I går var jag och köpte djupfryst, rått kött. Denna gång blev det Nötvom och Lammkött. Dessutom fick Stoja en stor påse med diverse torkat godis i present. Det var vomhamburgare, lunga och en massa annat. Stoja har hela tiden span på påsen och tigger med trånande blickar.

På födelsedagen passade Stoja rollatorn på promenad, där vi skulle visa hur korkat kommunen har utfört ombyggnaden av vår gata och jämföra med andra "gamla" gators utformning. 

Vår "nya gata". Lite hög trottoarkant! Än värre för rullstol!

Ingen kant alls - som det ska vara.

Besök på klubbens nya aktivitetsbana. Stoja är inte imponerad.

Redan när Stoja var unghund lärde hon sig gå på höga bruksstegen för elithundar. Den är garanterat hennes favorithinder alla kategorier. När den var sönder förra året och inte fick beträdas, var jag tvungen att binda fast stora plattor för att hindra Stoja att ta sig upp.

Stoja går snabbt över och börjar om men nu ville jag ta foto av en stillastående Stoja. Det skedde under protest och krävde fyra fösök.

Orkar du inte läsa en litania? Då skall du sluta här!

Att stiga upp tidigt är ju ingen hit men inför denna tävling kunde vi sova till sju på morgonen. Väckarklockan ringde inte men till all lycka vaknade jag ändå. Jo, jag vet att moderna människor använder mobilen men inte jag.

Morgonen förflöt som planerat. Morgongympa, påklädning av framlagda kläder, frukost, packning av ryggsäck och kylväska. Sen skulle alla prylar ut i bilen.

Jag öppnar dörren på högersidan och lyckas få det där riktigt spetsiga hörnet precis under ögat, en knapp centimetern ifrån. Makalös tur men det kändes vill jag lova.

Ögat kommer att svullna igen! Nu blir det ingen tävling tänkte jag. In i huset, fram med Hirudoidsalvan (reklam för en av mina bästa vänner). Håller fingret med salva på hårt tryckt mot området en bra stund, sedan en försiktigt titt på området. Det hade inte svullnat upp men det hade gått hål. Jag får sätta på ett plåster. Går det att använda glasögonen? Jodå! Det gör fortfarande ont. Vågar jag åka?

Jag håller på och velar en bra stund men efter ett försenat schema ger jag mig ändå iväg. Stoja har nästan blivit bortglömd men hon tittar väldigt konstigt på mig och vill pussa på plåstret. Underbara pudelkompis! Stoja tycker fortfarande det ser lite konstigt ut.

Vi kommer i alla fall fram i tid. Det visar sig att vi denna gång, beroende på andra aktiviteter, ska hålla till ett bra stycke iväg från parkeringen. Buren måste med. Eftersom jag har en utbrytardrottning är det svintung stålbur, som dessutom måste låsas med karbinhake, som gäller. Det är jättevarmt utan ett moln på himlen. Regn framåt em väntas enligt prognos.

Första loppet. Stoja tjuvstartar så fort jag går iväg. Men tro inte, att min kära pudel gör det för att ta hoop och tunnel rakt framför henne! Nej, hon springer in i mitten där det inte finns några hinder och börjar leta godis! När jag ropar på henne, så kommer hon på att vi håller på med Hoopers och tar tunneln baklänges. Nå’n måtta får det vara. Efter lite krångel lyckas jag koppla en motsträvig hund och marscherar ut från planen. Stoja såg något moloken ut. Sedan visade det sig att alla utom tre largehundar blev diskade. Nej, de letade inte godis utan missade företrädesvis sista hoopen.

Nu ska det bli kul att få en UL-bana! Nej, det blir en bana till med dirigeringsruta, säger någon initierad. Fy, vad sur och besviken jag blir! En intensiv diskussion bland oss tävlande utbryter. Tävlingen hölls enbart för att examinera en ny domare och en tävlingsledare, så att Hoopers snart kan bli en officiell tävlingsgren. Men då måste väl båda sorters banor köras tyckte man!

Det var bara att gilla läget. I andra loppet satt Stoja kvar och vi gjorde ett jättefint felfritt lopp. Stoja och jag skulle få kliva högst upp på prispallen Äntligen lite uppåthumör!

Medan vi väntade på prisutdelningen började det regna. Nej, regna är inget passande ord. Det blev skyfall. Min tröja var lika våt som om den legat i blöt. Pudlar ser ganska ömkliga  ut efter skyfall och Stoja demonstrerade tydligt vad hon tyckte om vädret. Vi fick i alla fall en ny rosett, den sjätte. Här gällde det att vinna för endast segraren med felfritt lopp skulle få rosett.

Allt frid och fröjd? Trodde ni! Vid den improviserade prisutdelningen visade det sig, att jag inte hållit mig i dirigeringsrutan. Stoja fick alltså bara 15 poäng och inte 30. Det har ju inte den ringaste betydelse men jag var SÅ säker och jag stod i stort sett helt stilla hela loppet. Det gjorde jag nog men på linjen till rutan. Surt!

Bilen var blöt invändigt p.g.a. nerdragna rutor. Uteburen var dyngsur. Åskan började mullra och Stoja är ju rejält åskrädd. Ett lopp i klass 1 återstod. Vi startar bara i ”startklass" och jag hade såklart tänkt stanna och titta men jag stack direkt när jag packat in alla blöta prylar.

För att försöka torka upp i bilen hade vi termostaten på 25 grader vid hemfärden. När vi kom nå’n stans vid Sturup öppnade sig plötsligt himlen på nytt. Det är motortrafikled med100 km/h. Det regnade så det rök. Jag såg absolut ingenting och jag kände mig skräckslagen och försökte sakta ner men folk körde som galningar. Jag har ju blivit påkörd bakifrån en gång inne i Växjö för många år sedan. Då stod ändå min bil stilla vid ett övergångsställe och jag hade foten på bromspedalen, vilket resulterade i att min bil blev hoptryckt och fick riktas. Inget skönt minne att ha med sig. Allt gick dock väl.

I Ystad stannade jag och köpte kycklinghjärta på Lildl, de enda som har svenska dylika till salu. Kycklinghjärta är liksom navet i all vår träning.

I Simrishamn köptes min belöning - varmrökt lax. Mums!

Tyvärr inte en droppe regn hemmavid.

Stoja är aldrig samarbetsvillig när det gäller fotografering på prispallen. Den här gången tänkte jag försöka en ny taktik för att ändra på detta. Tji fick jag! Det blev om möjligt värre. Här är i alla fall två tredjeplaceringar förevigade.

Lopp 1 Pax och Sidde före Stoja

Lopp 3

Här lyckas Stoja och jag reparera min tabbe i lopp 3,där jag befann mig på fel plats vid början av svängen åt höger i bild. Fantastiska Stoja!

Ny tävllng 30 maj. Denna gång i Åhus. Första loppet resulterade i snopna miner hos alla förare! Jag har aldrig varit med om något liknande. Alla hundarna utom de två sista (förarna hade blivit medvetna) gjorde precis likadant oavsett var förarna befann sig. Runda tunnan (nr 4) passera staketet och i stället för att fortsätta rakt fram mot hoop nr 6 sprang hunden in till föraren - bara så där!

Lopp 2 var en svår bana, där endast ett largeekipage lyckades helt med banan. Alla vi andra fick förarvalt eller hundvalt nöja oss med felfria lopp med 10 poäng (eller disk). Stoja fick en silvermedalj.

Pax, som kanske är Sveriges bästa Hooopershund, vann. Mot Pax har Stoja inte en chans, om han inte snurrar till det förstås.

Stoja poserar hemma på klubben

Stojas och min sjunde tävling i Hoopers, Himmelshoopersen, förde mig till sjunde himlen. Du milde vilken pudel jag har!

I första loppet, med DO, gick allt som på räls. Vi fick 25 poäng, vilket är maxpoäng, och hamnade på tredje plats. Vi fick en stilig blå/guldfärgad rosett.

Andra loppet var med utmaningslinjer. Om jag som förare håller mig bakom den mest utmanande linjen kan vi få 35 poäng. Sedan finns ett område med 25 poäng, lika mycket poäng som att stå i DO (dirigeringsmråde) och slutligen ett område med 15 poäng. Går föraren utanför den får ekipaget inga extrapoäng utan bara 10 poäng vid felfritt lopp. Jag bedömde att en tunna stod så långt bort att jag misstänkte att Stoja kunde få för sig att gena. Då får vi inga poäng alls, så jag valde att hålla mig i mittenområdet. Det var ett bra beslut och vi gjorde ytterligare ett felfritt lopp med 25 poäng! Jag klantade mig vid ett tillfälle och befann mig på fel ställe, så jag blev tvungen att skicka Stoja från mig, vilket vi inte är alls säkra på än. Dessbättre gjorde Stoja trots allt rätt så vi blev felfria! Fantastisk duktigt av Stoja! Fyra förare valde 35-poängsområdet och lyckades. Ett ekipage med föraren i 25-poängsområdet hade snabbare tid än Stoja, så vi blev sexa. Jättenöjd!

Tredje loppet var även det med utmaningslinjer. Jag bedömde att vi skulle klara oss från svåraste området. Det gjorde vi också men tyvärr hade jag dålig koll på mina fötter och lyckades helt i onödan  precis på slutet trampa på linjen till nästa område. Till min stora förtret blev det alltså bara 25 poäng. Svårsmält! Sen var det många diskade ekipage, så vi hamnade ändå på tredje plats och fick ytterligare en stilig rosett. Utan min tabbe hade vi blivit tvåa.

Fjärde loppet drar vi en glömskans gardin för. Jag hade vansinnigt ont i ryggen och skyller mina felbeslut på det. Banan var dessutom verkligen svår för oss. Man ska ju ha något att jobba med också. Det blir måndagens uppgift. Jag tror jag bestämt vad första försöket blir och så får vi se hur det fungerar.

På hemfärden var jag minst lika lycklig som första gången Stoja gjorde ett bra agilitylopp utan att skälla ut mig, studsa och fjanta sig i största allmänhet! Jag log nog fånigt hela vägen.

Förra tävlingen vann vi ett lopp, fick 5 fel i ett och diskade två. Ulla trodde de andra hunnit fatt oss nu. Nej, det är Stoja och jag som börjar hinna fatt de andra duktiga ekipagen. De var ju minst ett år före oss då vi utan att vara klara med grundkursen tävlade första gången. Och det blev av bara pga Covid. Jag fick ju inte komma och titta, så jag anmälde till tävling i stället.

Om man räknar samman resultaten från startklassen i torsdags fick sheltin Sidde 85 poäng och Stoja fick 75 poäng. Därefter fick bästa ekipagen 65 och 60 poäng. Pax, som brukar vinna en hel del fick denna gång nöja sig med en seger och tre disk. Så är det med tävlande!

Ite visste jag att Stoja drar ihop sig så inför språnget framåt!  

Nej, det blir nog inte så mycket skrivet. Jag är alldeles för uppfylld av skräck och äckel för annat i vår värld, så det blir som vanligt inte nu.

Men fotot lägger jag ut.Inte för att det är så himla bra men för att det var en härlig känsla att få kliva högst upp på prispallen i denna nya sport. Jag känner mig verkligen som en föregångare!

Som vanligt var Stoja svårövertalad, med att visa upp sig på pallen

Detta var en fin tävling. Ett lopp där vi missade en hoop med 5 fel som följd. Det ger 0 poäng.

Men sen lyckade vi få till ett felfritt lopp, där jag stod i diriregingsområdet. Det ger maximal poäng nämligen 25 stycken!

Sammanlagd poängsumma är nu 55 - nästan en dubblering!

Nu har Stoja och jag tävlat Hoopers igen. Ändring sedan första juli är att vi tävlar i två storleksklasser, small och large, så nu behöver vi inte tampas med alla bordercollies längre.

Vi hade lottats som startnummer ett i alla fyra loppen. Först kändes det inte så positivt. Jag vill ju gärna kika på några ekipage och se om det finns några svårigheter jag missat. Men så kom jag på att det skulle minska risken för tjuvstart om det inte finns några jagande hundar på banan när vi står i ingångsrutan och väntar på start. Tänka sig, Stoja var faktiskt betydligt lugnare än vid tidigare tävlingar.

Första loppet med en svårighet, som vi aldrig tränat, två tunnor i rad, där hunden inte skulle svänga runt tunnan och byta färdriktning. Den första skulle springas förbi i rak linje samtidigt som jag stod i dirigeringsområdet dit sväng runt tunnan ledde. Där måste jag verkligen vara med och styra distinkt.

Stoja tjuvade såklart bak ryggen på mig när jag var på väg till rutan. Jag upptäckte det och lyckades styra Stoja så fällan klarades. Jag trodde hon gått felfritt men så visade det sig att hon missat ett "hinder" bak ryggen på mig. Snopet! Fem fel och en sjundeplats av tretton.

Andra loppet var en bana, som skulle passa oss perfekt om Stoja satt kvar i starten alltså. Jag tvekade länge men valde den allra längsta vägen från starten in till önskad plats i rutan. Modigt eller dumdristigt?

Stoja satt kvar och loppet blev klockrent! Felfritt och maximal poäng, 25 stycken. Det visade sig att vi var ensamma om det och vi tog vår första seger.  Vilken lycka!!!

Stoja poserar trots stol med väldigt opålitligt underlag, svajigt med stora hål.

På prispallen efteråt, laddad inför nästa prisutdelning. Fina priser i påsen.

Mer om de andra två loppen kommer. Jo, jag vet att jag lovar och lovar men den här gången ska det ske! Jag väntar på foto med Stoja och mig högst upp på pallen.

I dag har Mikael Wiehe och jag sjungit för fantastiska Stoja. Kan ni gissa vilken låt?

"Du är det finaste jag vet" med text av Björn Afzelius..

Stoja uppskattade det jättemycket men ännu mer förtjust blev hon när jag tog ut osten ur kylskåpet. Då kom hon rusande ut i köket. Gorgonzola Mascarpone ska det vara på alla födelsedagar sedan Smilla för mer än 20 år sedan klart visade att denna ost, som då hette Magor, var det bästa som fanns!

Så här finputsad har väl Stoja aldrig mer varit! Den tar vi!

I tisdags firade vi Sveas femårsdag. Jag tänkte fotografera alla tre träningskompisarna tillsammans men det visade sig vara lite knepigt, så det blev tre olika foton.

Födelsedagshunden Svea.

Den nytillkomna träningskompisen Maja. Maja är en bearded collie på sex år. Hon har tidigare tränat lite av varje bl.a. agility. Förmodligen hjälper det Maja att ha agilityvanan. Hon är väldigt förtjust i Hoopers och gör stora framsteg.

Stoja, äldst i gänget, har kommit längst i hoopersträningen och är fullsändigt dedikerad tilll Hoopers. I dag tror jag att Stoja nog skulle välja Hoopers före Agility trots att hon var supertaggad på agility.

Stoja och jag tävlade i Åhus i lördags. Som synes gick det ganska bra. Mer text kommer förhoppningsvis.

Felfritt lopp, som ger 10p. Det ledde till en fjärdeplats. Samma klasss som largehundar. Två large före oss, vinnaren Pepsi är vindsnabb och en Spanjoren blev trea. Tvåan, smallhund och spanjoren är båda uppflyttade till klass 1 i Danmark, där sporten är officiell. 

Inget dålig placering för lilla Stoja och mig, som gick grundkursen juni/juli 2021!

Nu har vi fått ihop 3x10 poäng. Det behövs 200 för uppflyttning!

Nej, nu får jag skärpa mig! Jag har ju en livslevande pudel fylld av entusiasm inför allt hon får chansen att göra. Vi har tränat Hoopers på våren. Vi har tävlat Hoopers med varierat resultat. Anledningen till missarna är ofta att Stoja inte har tid att sitta kvar i starten och som vanligt är en stor del beroende på mattes felaktiga styrning. Det går fort! Vi klarar ett lopp på ca 11 sekunder.

Kristi Himmelsfärd var vi i Svedala och tävlade. Sista loppet blev felfritt och Stoja blev bara besegrad av fyra bordercollies och två blixtsnabba perro (Spanska vattenhundar, som numera är väldigt vanliga och framgångsrika i agility)

I fredags kväll var vi i Marsvinsholm och tävlade. Det stora framsteget var att Stoja satt kvar i alla tre startena! Alldeles fantastiskt!!! Nu får vi se, om jag vid nästa tävlingstillfälle kan göra likadant och förhoppningsvis få detta att bli en vana.

I sista loppet  fegade jag lite för att inte få en disk till och resultatet blev ett felfritt lopp med en tredjeplacering. Nu har Stoja fått sin första rosett i Hoopers!

Stoja har inte så många rosetter. Hon har kommit lite sent i mattes tävlingskarriär! Men hon har CK i utställning, tre agilityrosetter varav en för en andraplats på stor tävling, en hel del rosetter från rallylydnaden med bl.a. RLDN och RLDF. Den senare talar om att Stoja har kvalificerat sig till och tävlar i avancerad klass.

Svårt att komma åt att fotografera - därav kvaliteten.

PS. Jag försökte ta foto av Stoja med rosett på tävlingsplatsen men jag och mobiler är inte kompatibla!

Dock lyckades jag härförleden plåta Stoja med en jätteapport hon hittade på klubben.

Jag förstår inte varför jag inte kommer mig för att skriva något när Stoja är så fantastiskt duktig vid alla träningar. Kan det vara årstidens fel? Senhöst är inte min favorit! Inte ens dagens temperatur på 14 grader hjälper upp mitt humör. I dag förstördes dagen ändå p.g.a. storm i vindbyarna.

I onsdags var vi i alla fall i Olseröd och tränade Hoopers i hallen tillsammans med Christina och Diesel. Det var SÅÅ kul! Vi byggde en Gitte-bana. Båda hundarna var jätteduktiga. Naturligtvis gjorde hundarna fel vid ett par tillfällen. Gissa vems fel det var! Frågan är superenkel. Förarens!

När jag körde banan baklänges sprang Stoja lite-lite förbi en hoop inåt mot mig men en återände till banan, backade in och tog hoopen. Otroligt bra! Sen gjorde hon exakt likadant med nästa hoop. Jag fattar inte att hon fixade det. Felet var såklart att jag var för sen med kommandon. Alltså man blir ju så lycklig över Stojas lyhördhet.

Jag måste tillägga, att jag befinner mig på en liten, liten fläck och dirigerar. På tävling finns ett DO (dirigeringsområde) på 16 kvadratmeter, där man får röra sig. I högre klasser kan det även finnas ett BO (bonusområde på kanske 1 kvadratmeter) Föraren måste ju röra sig runt och ha kroppen riktad i i hundens rörelseriktning för att kunna styra med kropp tillsammans med rösten.

Vi bestämde direkt att göra om detta nästa onsdag. Härligt att ha att se fram emot!

Egentligen borde jag skriva detta nästan varje dag = de dagar Stoja och jag tränar Hoopers.

Såklart att det blir bättre och bättre. Varför skulle vi annars träna? Men ändå! Jag blir alldeles lyrisk varje träning.

Stoja är tokigt glad i Hoopersträning. Hon vill bara fortsätta och köra i all oändlighet. Det senaste är att hon inte längre unnar Sagitta att få sin efterlängtade runda efter Stojas träning. I dag gick hon med och gjorde banan vid sidan av Sagitta.

Stojas enorma förtjusning i att gå ut på agilitybanan har försvunnit. Det har jag märkt länge. I dag fick Sagitta göra slalomen utan att Stoja trampade henne på "hälarna"!

Nu har jag anmält oss till tävling i Marsvinsholm lördagen den 13 november. Jag hade bestämt, att om jag inte direkt märkte några biverkningar på dos 3 mot Covid, så skulle det ske. I går fick jag sprutan och det enda obehagliga var "himla ont i armen". Inte kostigt då redan sticket var smärtsamt. Men en Alvedon gjorde det möjligt att ligga vettigt i sängen.

I dag bestämde vi oss för att börja med Hoopers  i förhoppningen att Svea skulle bli på fint humör. Jag byggde en bana med två halvcirklar inne i varandra. Avstånden var ca 4 m för Sveas skull men det gör inte träningen sämre för Stoja.

Stoja är väldigt beroende av att jag nämner varje hinder. Struntar jag i att nämna något hinder och hoppas att hon ändå ska ta det för att det förefaller naturligt att ta ändå, så struntar hon i det. Hon går först in mot mig,återvänder till banan och väljer sedan själv hur hon vill fortsätta. Om jag pekar på varje hinder och nämner det klarar hon banan med bravur! Jag står numera nästan stilla inne på planen.

Förra träningen sög Svea verkligen på hoopers och inte minst på tunnor. I dag var det först lite si och så. Hon tittar för mycket på mattes händer och missar då hoopen. Vi gjorde först bara fyra hinder och när jag vid andra försöket stod framför sista hoopen och kastade pellefanten så hon tvingades springa fram gick det bättre.Vi gjorde små delar på detta sätt. Det gick bra och vi avslutade med sex hinder.

Slutligen körde Svea sex rallyskyltar, där det aldrig var  något stopp. Det blev en lyckad övning - näst intill perfekt andra gången. Jättekul!

Sagitta småsprang hela banan med 14 hinder (fuskade på två) och kände sig nöjd och belåten.

I går byggde jag den första, svåra banan från tävlingen i Åhus. Otroligt men sant. Stoja klarade den med fem fel och jag dirigerade från pyttelitet dirigerinsområde. Enligt banskiss var DO 2 meter gånger 8 meter, som reglerna föreskriver. Jag är verkligen imponerad av Stoja känslighet för styrning på avstånd.

Allvarligt talat så berodde nog den missade hoopen på att jag missat vid byggandet och inte gjort svängen med rätt böj. Det finns ju regler för vilken böj en bana ska ha!

I går satte Anna och jag de sista 11 stegpinnarna. På slutet kom Roger och hjälpte till att sätta de två sista samt hålla emot medan Anna kröp omkring under hindret och spännde alla muttrar på undersidan av hindret.

Det var några stegpinnar, som stack ut lite och Roger sa att en Japansåg skulle vara bra. Jag hade aldrig hört talas om sådana men jag hade faktiskt en, så i dag sågade jag av fem små bitar. Denna såg var så enormt effektiv att jag fixade det på endast några minuter.

Min Japanska såg gjord av Schwedenstahl, som inhandlades hösten1963 hos Heimers Järnhandel i Malmö för 4,25 kr! Den har sannolikt inte använts sedan dess! Prislappen finns kvar på handtaget! Kostar sådär 200 kr i dag.

Stoja har ju varit med och inspekterat och nu fick hon springa på det färdiga hindret. För sju och ett halvt år sedan var både Stoja, Sagitta och Klara med på invigningen av förra reparationen av A-hindret.

Klara med matte Lena

 Sagitta passerar nocken medan Klara och husse Ivar tittar på

I dag testade jag en helt ny typ av bana. Den såg lite knepig ut men Stoja klarade den utan vidare. Då gjorde jag ytterligare en försvåring. Varför tror jag hela tiden att det kanske är för svårt? Stoja är fantastisk och så ser hon hela tiden så lycklig ut!

Tänk om hon skulle sitta kvar på tävling! Då skulle Stoja slå en hel del stjärnor". Christina har ju redan från träningstillfälle två spått Stoja en lysande framtid men då visste hon ju inte till Stojas faiblesse för tjuvstartarter!

Två hoopers i pris!

Fyra lopp resulterade i två placeringar. Alla, som kom i mål fick pris och jag tog två fyrkantiga flätor i olika färger.

I lopp nummer ett kom vi på femte plats med 10 fel. Det var endast fem ekipage av 24, som kom i mål, så det får väl anses vara godkänt.

Lopp två startade med en rejäl tjuvstart, där Stoja tog första hoopen men sprang förbi den andra. Min hjärna reagerade i gamla agilitybanor, så jag skickade Stoja genom hoop två och disken var ett faktum. Fast det tog mig ett rejält antal minuter att fatta vad jag gjort för fel. Snacka om gamla tankebanor! I agility måste man ta om ett förbisprunget hinder annars blir det diskvalificering. I Hoopers blir man diskvalificerad vid samma agerande, för man får inte göra om efter vägran. Ingenting går bakåt i Hoopers utan grundtanken är att loppet ska vara flyt framåt. Mitt minne är att resten av loppet gick hyfsat bra och jag trodde då att vi kommit i mål.

Även tredje loppet började med en tjuvstart men jag redde upp situationen och vi kom i mål med 5 fel, vilket innebar en elfte plats av 23 startande. Eventuellt finns en film, som kan visa hur loppet såg ut.

Inför sista loppet var jag mycket besviken på Stojas tjuvstarter och bestämde mig för att sätta ordentligt tryck på Stoja. Jag såg direkt att hon tänkte sticka så fort det gick, så jag gick och ställde mig mellan henne och hoopen med mitt ansikte mycket nära Stoja. Sedan backade jag från henne men Stoja hade inte ändrat uppfattning varpå jag åter gick fram till henne och tittade henne stint i ögonen och uppmanade henne bestämt: ”Sitt kvar!” Det gav resultat och jag kunde gå förbi första hoopen, tunneln och ytterligare en hoop. Kanske kunde jag gått längre men ville inte riskera en ny tjuvstart och satte igång loppet där.

Vi kom iväg bra men när Stoja sprungit förbi staketet på fel sida och vände tillbaka till mig blev det ganska kaotiskt. Stoja började studsa, skälla och fara runt mig och jag kände mig förflyttad fem år tilbaka, när Stoja gjorde så i agilityloppen. Detta är ju inget jag kunnat träna på. På träning sitter Stoja som en ängel i starten oavsett vad jag gör och hur långt jag går. Hon har heller aldrig hållit på med det där gamla fjantandet från agilityn. Fy, vad jag blev besviken!

Så här flera dagar efteråt är det värsta är att jag inte vet hur jag ska träna framöver. Vi får väl se om jag kommer på något. Men lördagen var en härlig upplevelse.

Information; 5 fel betyder att hunden gjort en felaktighet.

Nu har Stoja och jag tävlat Hoopers för andra gången. Bara att behöva stiga upp 06.00 är en prestation. Sagitta brukar ofta väcka mig vid den tiden för att gå ut och kissa och sen sover vi vidare men idag var det väckarklockan, som bestämde. Jag satte direkt igång med att förbereda morgonmål och packa lite. Sagitta fanns trots detta inte vid mina fötter. Var fanns hon? Jo, hon stod vid sovrumsdörren på andra våningen och väntade på att få fortsätta sova. Jag bar ner henne och fortsatte med mina bestyr. Pudlarna skulle ha mat. Sagitta är besatt av mat men var inte där. Ni gissar rätt. Hon stod åter vid sovrumsdörren!

Det var alltså inte bara jag, som tyckte det var för tidig start på dagen. Stoja däremot hade en helt annan uppfattning om starten på dagen. Hon var redan jättetaggad och hade inte tid med något morgonkissande men när vi kört ett par mil av de tio vi hade till tävlingsplatsen i Skabersjö (mina barn/ungdomstrakter) började hon gnälla.

Jag är aldrig för tidigt ute, så jag ville helst inte stanna vid vägen väl vetandes att Stoja då skall kolla hela nejden för att sedan ändå inte uträtta sina behov. Väl framme skyndade jag mig att rasta Stoja men tro inte att hon gjorde något! Hon gjorde ingenting på hela dagen och jag var jätterädd att hon skulle bli så nödig att hon satte sig på banan. Det pinsammaste jag kan tänka mig! Först när vi varit hemma någon kvart vid 16-tiden tyckte hon att hon hade tid med sådana trivialiteter!

Hur det gick på tävlingen får jag återkomma till men jag är i alla fall nöjd med dagen. Det var jättekul!

I tisdags var vi på kurstillfälle nummer sju. Vi försökte oss på första, supersvåra banan, från fredagens tävling. Instruktören, Christina, ville att jag skulle ställa mig en bit in mot dirigeringsområdet. Jag kände viss tvekan. Stoja satt kvar men precis som jag misstänkte smet hon iväg mot mig utan att ta första hoopen. Nytt försök och jag placerade mig där jag tänkte i fredags. Det gick jättefint och Stoja klarade några hinder och sedan belönade jag.

Vid min andra träningsomgång tog vi resten av banan med framförbyte efter tunna. Det gick toppenbra bortsett från att Stoja fick sällskap av en lågtflygande svala efter näst sista hoopen. Svalan tog inte sista hoopen. Vad tror ni Stoja gjorde? Egentligen ingen svår fråga. Drog efter svalan förstås!

Stoja har verkligen snappat upp hur Hoopers går till. Jag insåg att det är dags att börja nöta lite på detaljer. Redan tidigare har jag jobbat med att gå ett stycke in och framåt för att börja styra därifrån. Nu är det dags att börja med att ha en rad hoppers mellan mig och den rad, som Stoja ska börja med. Första försöket misslyckades men sen trillade polletten ner. De två yttre hoopersen parallellt med min rörelse, runt tunna och sedan de två inre hoopersen tillbaka funkade perfekt. Sen gjorde jag tvärtom och stod utanför alla hinderna på andra sidan. Strålande bra. Slutligen flyttade jag de båda raderna längre från varandra och jag var då mer än fyra meter från Stojas startraka. Vi lyckades på båda hållen och avslutade träningen. Jättejättenöjd! Vilken hund jag har!

Allra sist fick Sagitta göra banan fram och tillbaka med mig bredvid. Hon är helt säker på vad hon skall göra och blir så lycklig när hon skuttat genon sista hoopen. Runt tunnan gör hon på långt håll utan att jag följer med! Jättekul att se henne!

Nu har jag läst reglerna igen. För vilken gång i ordningen är obekant men många är det.

Man har ju alltid gamla erfarenheter med sig och det här är något helt nytt och mycket förvirrande.

Man får fem fel för olika saker ungefär som i agility, vägran vält hinder av förare eller hund mm.

I min enfald trodde jag att man brydde sig om dessa felpoäng för att få en slutpoäng, kanske som i rally. Men så är det inte alls, vilket förklarar varför jag och Stoja inte fick några poäng för andra loppet trots att vi kom i mål med bara en vägran. Hon struntade ju i en tunna ute i ett hörn på banan.

Poäng får man bara om loppet är felfritt! Efter tillräckligt många poäng kan man blli uppflyttad till högre klass. Nåt i stil med pinnar i agility fast bara en liten pinnbit om man fått avdrag (men ändå är felfri!)

Felpoängen är till för att rangordna deltagarna i ett lopp - tror jag just nu.

Eftersom endast ekipage med poäng nämndes vid prisutdelningen trodde jag att alla andra inte var något att bry sig om  - dock snäppet bättre än diskade.

Och så måste jag ta tillbaka ett påstående. Det ska visslas före start även i Hoopers. Antingen har jag blivit döv för visselsignaler eller också hade de glömt visselpipan på tävlingen i fredags.

Oj, vad långt det blev!

Lydnad, agility, rallylydnad och nu Hoopers. I juni 2000 startade Smilla och jag i vår första officiella lydnadstävling. I går var Stoja och jag med om något historiskt(?) Vi var på första (?) hooperstävlingen  Sverige – åtminstone i Skåne. Däremellan massvis med agilitytävlingar med Smilla, Selina, Sagitta och Stoja samt en del rallylydnadstävlingar med Sagitta och Stoja. Efter nya lydnadsreglerna 2017, då startklassen infördes, blev det också några lydnadstävlingar med Sagitta och Stoja.

Fråga mina pudlar vad som är roligast! Jag är hundra procent säker på att alla skulle svara AGILITY, men Stoja är väldigt, väldigt förtjust i Hoopers också. Jag har ingen avvikande uppfattning. I brist på agility är Hoopers mer än acceptabelt!

Stoja har visat sig vara lite av en naturbegåvning vad avser Hoopers. Vi har ju inte kommit särskilt långt efter endast sex träningstillfällen men jag beslöt mig efter två för att anmäla till tävling för att lära mig hur det går till. Efter att ha läst de nya, ”provisoriska” reglerna var jag okunnig om mycket.

Jag kände mig lite fånig för anmälan men när jag sett ett antal av de första startande försvann den känslan. Inte var Stoja och jag sämre än flera av dem! Nu är ju träning och tävling två skilda ting men jag räknade absolut inte med att Stoja skulle göra bort sig helt.

Vi har varit många gånger och både tränat och tävlat i Åhus. Senaste gången ligger fyra år bakåt i tiden men när vi svängde in på grusvägen mot klubben började Stoja skrika. Jag riktigt kände hur det lyste ”agility” i ögonen på henne. Sen visade det sig dessutom att tävlingen skulle äga rum på agilitybanan!

På agilitytävlingar hade jag fullt sjå att hindra Stoja från att tjuvstarta. I Hoopers är en tjuvstart om möjligt ännu värre. Där går man ju inte bara framåt från starten utan rejält inåt banan också för att kunna dirigera hunden runt banan och om hunden sticker är man helt offside.

På träning har det aldrig varit problem. Jag kan gå långt, titta mig runt och hitta optimal plats medan Stoja sitter som en staty och väntar på startsignal. Jag hade ju mina farhågor (trots att man ska tänka positivt) att Stoja skulle känna tävlingspulsen. Jag försökte att inte alls göra som vid agilitystarter. Gissa om hon tjuvade! Det blev lite kaosartat men sen kom hon fint igång ändå och jag var nöjd med vårt första lopp på en för oss omöjligt svår bana. Det visade sig till slut att endas två ekipage av 24 fick poäng!

Lopp två var annorlunda men kändes långt och därför svårt för mig, som inte kan springa. I Hoopers ska hunden styras från en dirigeringsruta men i startklass får föraren springa med. Jag försöker hålla mig så nära mitten som möjligt och styra med kroppen och röstkommandon. Stoja är jätteduktig på att gå på rösten. Till min stora förvåning var jag väldigt nöjd vid målgång. Stoja  struntade i att springa runt en tunna (vägran) och kanske missade hon även en hoop efter det men jag tror inte det och inte heller vår instruktör.

Eftersom det krävs tre vägringar för diskvalificering så borde vi alltså ha tagit oss genom loppet. Fast vi fick visst inga poäng. Vid prisutdelningen nämndes bara fyra ekipage med poäng! Ska bli spännande om jag får se protokollen så småningom.

Stoja var fantastisk och satt efter många om och men kvar i starten! Hon studsa runt mig och markerade att hon inte hade minsta tanke på att överhuvudtaget sitta men efter barsk tillsägelse gjorde hon faktiskt det och satt kvar till startkommandot kom. Supernöjd.

Efteråt kom tävlingsledaren fram och berömde sista loppet och sa, att det kommer att bli bra!

Tyvärr är jag nästan lika okunnig som när jag kom till tävlingen då vi inte fick protokollen och jag således inte har koll på bedömningen. Stor besvikelse! Själva startandet är ju som i agilityn fast otydligare. Ingen tydlig signal för start och start före godkännande medför diskvalificering. Kanske ska jag glädja mig åt Stojas fjantande för vi kommer säkert aldrig bli startklara för tidigt!

Dessvärre har jag varken foton eller film från kvällens övningar.

Jag gav mig själv en kurs i nya hundsportgrenen Hoopers som födelsedagspresent.

Stoja och jag for iväg till Olseröd och för första gången någonsin lämnades Sagitta ensam hemma. Jag bekymrade mig så klart om Sagitta men jag ställde ett par små skålar med pyttelite godis i varje och så fick hon leta upp dem när jag gick.

Till min förvåning så reagerade Stoja med att gnälla hela vägen till Olseröd. Vi har ju kört iväg ensamma många gånger men det var mer än tre år sedan och då var både Sagitta och Selina kvar hemma. Det var alltså länge sedan det hände men jag hade verkligen inte väntat mig denna reaktion

När jag öppnade dörren in till den lokal, där vi tränat agility så många gånger ända tills den dagen jag bröt lårbenshalsen, blev Stoja tokig av lycka. Hon hoppades så klart  på agility men det blev Hoopers.

Stoja var duktig och gjorde vad jag uppmanade henne men efter varje utfört moment, så skuttade hon bort till agilitygungan, som stod vid väggen. Undrar vad hon menade med det! Godiset som instruktören kastade framför henne var hon måttligt intresserad. För Stoja är det ju belöning nog att få göra mer.

Det var fem hundar på kursen och vi var sist ut på varje moment. Vi satt inom ett kompostnät i väntan på vår tur. Jag hade tagit med fäll till Stoja och vatten. Stoja var så exalterad att hon knappt kunde andas normalt. Hon brukar inte sitta i knä och hon har definitivt aldrig lyft upp sig själv om jag tar henne om nacken så som Sagitta gör. Jag har försökt lära henne det men alltid misslyckats. Vad gjorde Stoja nu för att få bättre utsikt och vara mer på gång? Jo precis detta när jag lugnande klappade henne på nacken.

När hunden före oss höll på för femte gången ställde hon sig med nosen mot stället där kompostnätet skulle öppnas. Stoja hade alltså lärt sig turordningen! Det upprepades vid sjätte träningsmomentet, så det var solklart att hon visste när vi skulle in!

Efter kursen var hon så dämpad, rejält trött i huvudet, att hon gick perfekt linförighet till bilen och på hemvägen sov hon uppenbarligen som en stock.

Jag var ju lite orolig hur Sagitta skulle reagera över att bli lämnad ensam hemma. Jag hade bara provat en gång när jag var och handlade i tre kvart och då skällde hon upprört när jag kom hem.

Denna gången brydde hon sig knappt om att jag kom hem. Stoja rusade in och hälsade på Sagitta och försökte sätta igång en lek. Sagitta visade måttlig glädje och kollade bara Stoja i rumpan. Sedan hälsade Sagitta högst behärskat på mig och sen var det inte mer med det.

När jag kommer hem till båda blir det alltid full cirkus och jag kan nästan inte freda mig. Hur ska man tolka detta? Men upplösningen kändes bra.

Jag älskar ju att skriva. Väldigt ofta hittar mina pudlar på en massa kul grejer, som jag tänker att jag måste skriva om. Trots det blir det inte av men i dag, årets sista dag, SKA jag skriva.

På promenad en dag i somras tyckte jag plötsligt att Stojas tänder såg konstiga ut. Vid bättre koll upptäckte jag dessbättre, att det jag såg inte var Stojas tänder. Hon lämnade snällt ifrån sig sitt fynd, en bit av käken från något dött djur. Jag tog hem och fotograferade den.

I dag gick vi våra vanliga rundor på klubben plus lite extra. När vi kommer tillbaka till bilen vid agilityplanen brukar jag lägga in stavarna i bilen innan vi börjar göra övningar med hinderna. När jag öppnade bildörren kom Stoja direkt och ville hoppa in i buren. Så bråttom hem brukar hon inte ha. Hon vet dessutom att signalen till hemfärd är att jag säger: ”Nu ska vi åka bilen” och den hade inte kommit.

Stoja tar ofta små nedfallna trädgrenar, som hon sedan gör ännu mindre pinnar av. Jag noterade att hon hade en drygt 20 cm lång pinne med sig, som hon ville hoppa in i buren med. Men vad är det för pinne, tänkte jag. Det visade sig vara ett djurben, som jag genast beslagtog och lade ovanpå hennes bur samt stängde bildörren. Det var en försiktighetsåtgärd. Om, nej när, Sagitta skulle visa intresse för fyndet skulle det kunna bli ordentligt bråk.

Vi jobbade son vanligt en bra stund på agilityplanen. När jag därefter öppnade bildörren rusade mycket riktigt Sagitta fram och börja sniffa men inget allvarligt hände.

När vi kom hem fick Stoja bära in djurbenet, vilket egentligen inte var ett superbeslut. Det blev en massa morrande från båda pudlarna så jag fick hålla dem isär med väldigt korta koppel. Alternativet att jag skulle bära in äckelpäcklet kändes dock inte så tilltalande. Stoja ansåg benet vara hennes fynd medan Sagitta å sin sida tycker att allt med ålderns rätt tillhör henne. Denna gång var Stoja lite tveksam till att lämna ifrån sig dyrgripen men jag fick in hundarna i huset och benet kvar i uterummet.

Jag fotograferade benet och placera det i en bajspåse på för hundarna ouppnåelig höjd i uterummet. Resultatet blev att båda pudlarna ideligen meddelar att de är kissnödiga och behöver gå ut!

Stoja tycker det är jätteroligt med Nose Work, som går ut på att leta efter gömd doft av eukalyptus. Selina älskade också att leta men Sagitta tycker det är en rejält överskattad sysselsättning. Nu är det emellertid Sagitta som sätter sig nedanför gömstället och markerar medan Stoja är ganska förvirrad och snurrar runt och undrar var benet finns. Sagitta är med andra ord ändå bäst när det blir skarpt läge.

Nu har jag studerat fotona och konsulterat kompisen Lena, som börjat träna viltspår. Vi vet inte vad det kan vara för djurben. Det är ju inte rådjur och troligen inte vildsvin heller. Jag vet inte heller om det är nedre delen av benet eller någon ”mellandel”. Det finns ju ingen klöv… Det blir till att bedriva lite efterforskning. Någon läsare, som vet eller har någon gissning?

I dag fyller min lillflicka, Stoja, nio år. NIO år, det är ofattbart. Fast vi har ju hunnit med en del sedan hon som en sjumånaders helgalen valp kom till mig. Hon är fortfarande lika galen men hon kan ju en massa både agility, rallylydnad, lydnad och diverse konster. Allt lika roligt enligt Stoja. Dessutom är hon en fantastisk gosepudel.

Foto från första dagen i Simrishamn. Visst var hon bedårande söt!

Foton från våren 2020.

Balanserar på en plint

Springer på en smal kant vid husväggen med den röda grisen.

Pussar på matte.

Sixten från Stockholm på besök i Simrishamn.

Sagitta gick sin väg. Kolla svanstoppen i förgrunden på andra bilden! Vad vi inte visste var att hon hade spanat in en papperskasse med överblivet fikabröd. Gissa var det hamnade!

Stoja blev mer och mer närgången och jag hade fullt sjå att värja mig. Stackars Sixten blev av med all uppmärksamhet.

Sixtens husse fotograferade. Avsikten var att ta en bild av mig och alla tre pudlarna.

Stojas ömma vårdande av valpen varade inte särskilt länge. Redan efter en vecka fick den lilla bollvalpen sköta sig själv på hallgolvet. När jag skulle gå och lägga mig frågade jag Stoja, om hon skulle ta bollen med upp men det ville hon inte. För säkerhets skull tog jag med den till sängen. Stoja duttade då lite med den. Nu är den emellertid helt glömd.

I går började Jag gå med stavar medan pudlarna sprang omkring som vanligt på klubben. Fy, vad trött jag blev när en massa andra muskler kom till användning! Jag gick nog lite fortare också jämfört med tidigare dagar.

Jag försökte hitta nya övningar för att ersätta de pudlarna gjorde på den försvunna elstolpen. Stoja kom helt oväntat själv på att hon kunde springa sidledes på cementplattan vid plintarna. Kul!

Mitt stavgående gav ett mycket oväntat resultat. De var ju rädda för kryckorna, som jag använde en period. En fullt rimlig rädsla för kryckorna föll ett antal gånger över hundarna. De bekymrade sig dock inte alls över stavarna. Däremot kunde Stoja inte fullfölja slalomen när jag gick bredvid med stavar! Mycket märkligt! Hon lämnade slalomen en port för tidigt tre gånger i rad! Då gick jag därifrån. Så många gånger får inte ett fel upprepas. 

I dag använde jag stavarna igen men gick inte så långt jag planerat för jag blev totalt utmattad. Därför blev det ingen slalomträning för Stoja i dag. Vi får se hur hennes beteende blir i morgon.

Häromnatten vaknade jag av att Stoja satt bakom ryggen på mig och betedde sig konstigt. Hon är ljudkänslig och följaktligen åskrädd, så jag tänkte hon upplevt något sådant otäckt. Eller mådde hon inte bra och ville ut.

Jag klev ur den varma goa sängen och så fort jag öppnade sovrumsdörren for Stoja ut och rusade nerför trappan i full fart. Hon sprang emellertid inte till ytterdörren. När hon är rädd för ljud vill hon ligga i badrummet men hon störtade in i vardagsrummet och hittade en boll. Hon tog den i munnen, skyndade sig uppför trappan och ställde sig vid sovrumsdörren och gnydde ömkligt.

Jag lade mig för att sova men Stoja höll igång med sitt gnällande och morrade åt Sagitta. Hon hade nedkommit med en styck valp, som hon duttade med och vaktade med stor omsorg.

Den här bollen vann hon på en rallylydnadstävling i Hörby nationaldagen 2016 och hon har aldrig brytt sig särskilt mycket om den. Utöver den pipande bollen fick hon en ko, som råmade. Jag tänkte ta ett foto av Stoja med vinsterna men hon var inte intresserad av dem utan letade upp en gammal boll, den gula till höger, som låg i bagageutrymmet.

Nu hade bollen, som inte längre har kvar pipfunktionen, blivit en valp vilken kräver mycket omvårdnad. Hon har knappt tid att äta. Det håller fortfarande i sig och är faktiskt ganska jobbigt både för Stoja, mig och inte minst för Sagitta. Sagitta blir ideligen åthutad för att hon råkar komma för nära valpen.

Måndagen bjöd på underbart väder. Med samma klädsel som på söndagen blev jag väldigt varm. Jag fick knäppa upp jackan, ta av vantar och mössa. Klara med familj mötte upp på klubben och vi gick den vanliga promenaden med diverse övningar.

Nu har Stoja vittnen, som sett henne backa hela vägen uppför A-hindret så baktassarna stod på toppen. Sagitta, som initierade övningen, kämpade på och kom ett par tre tvärslåar upp. Det finns träribbor på jämna avstånd på hela Aet.

Häromdagen köpte jag två röda gummigrisar, som är avsedda att bli frestelser i rallylydnaden. Två stycken 19 kronor!  De låg i bilen bakom framsätet och Sagitta fick syn på dem när vi klev ur bilen. Efter promenaden skyndade hon sig ner mot bilen och jag anade varför. Mycket riktigt. Sagitta ville ha en gris och matte kapitulerade. Sedan bar hon omkring den resterande tid av vistelsen på klubbområdet.

Stoja fick den andra grisen och eftersom hon är ännu mer för bevakning av fynd, så blev det slitigt för henne. Utöver Sagitta, så var hon grymt misstänksam mot Klaras husse. Han kunde tänkas sno grisen, så tidvis gick Stoja kloss intill mig och höll noggrann koll på Ivar.

Jag försökte få båda pudlarna på en bild men så nära varandra ville de inte vara!

Sagitta

Stoja med sitt gula halsband och den röda grisen.

Stoja kan vanligtvis inte avstå från att hoppa upp på plintarna men hon brydde sig inte om att Klara höll på med dem. Jag frågade om hon skulle gå på kanten vid huset. Stoja tog sig en rejäl funderare. ”Kan man verkligen gå där med grisen i munnen?” Hon sprang tvekande upp på grushögen och beslöt sig så småningom för att hoppa upp på kanten. Efter ett par steg stannade en fundersam Stoja, hoppade sedan ner på grushögen igen, spottade ut grisen och bevakade den.

Sagitta med sin gris kom med i bildens vänsterkant, på behörigt avstånd från alla presumtiva gristjuvar.

En blåsig söndag med tämligen hög temperatur. Jag åkte till klubben men det blev ingen rallyträning för jag frös om händerna trots varma vantar på. Pudlarna tyckte däremot att allt var toppen.

Den enda plats jag hittade med lite lä var en trappa, där pudlarna kunde demonstrera sitt backande. De hade ingen att visa upp sig för då vi var helt ensamma besökare. Den trappan har bara två trappsteg men Sagitta ställde sig som hon numera gör och Stoja slöt upp. Här har de backat upp ett steg.

Vi gick till plintarna och Stoja hoppade upp men hon fick inte gå på kanten vid huset pga blåsten. Kolla på Stojas svans och öron hur vinden tog i!

Slutligen blev det lite, lite agility. Jag tänkte kolla hur det var med backandet på A-hindret. Sagitta var genast med på noterna och stretade på i blåsten.”Det här var jättekul!” tyckte Stoja. Hon såg jättenöjd ut när hon backat nästan ända upp till toppen! Det går ju tyvärr inte att dokumentera. Det ser väl ungefär likadant ut uppåt som neråt.

Detta är Olseröd tycker både Sagitta och Stoja.

I dag för två år och en månad sedan var jag med pudeltanterna och tränade agility i hundhallen i Olseröd. Sagitta och jag sprang och jag skulle göra en tvär bakåtsväng. Jag svängde men foten svängde inte, sulan fastnade i mattan, och jag föll som en fura. Det gjorde ont och jag trodde jag brutit höger handled men det visade sig vara en kraftig stukning men däremot hade jag brutit lårbenshalsen. Efter operationen satte jag direkt igång och tränade mycket flitigt med rollatorn i sjukhuskorridoren. Visserligen befarade jag att jag aldrig mer skulle kunna gå ordentligt men det kändes bättre att hålla igång än att lägga sig och gråta. Min inställning har alltid varit att gråt inte hjälper för någonting! Det enda resultat är att man blir rödögd!

I går var jag för första gången sedan dess tillbaka i hundhallen. Jag och Stoja var tillsammans med Lena och hennes pappis Molly samt Ylva och mitteln Kyra anmälda till kurs i avancerad rallylydnad. Och så kom coronaviruset, vilket naturligtvis gjort att jag tänkt till en del men beslutade att åka dit.

Jag kände inte så mycket obehag av att gå in i hallen men när jag tog på samma rosaröda skor, som jag hade den ödesdigra dagen fick jag lite dålig känsla. Jag tyckte att fötterna fastnade i mattan hela tiden.

Vi skulle alla tre gå en bana utan högerhandling så att Åsa, instruktören, kunde kolla vårt rallykunnande. Stoja och jag hade inte tränat sedan i oktober och vi var båda rejält ringrostiga plus att jag hade min obehagskänsla i skallen. Stoja var exalterad och försökte ha så få fötter som möjligt i golvet. Hela rundan blev ett enda studsande av Stoja och att hejda det tog all min energi. Jag var jättespänd och kände att jag hade axlarna i höjd med öronen. Det underlättade såklart inte för Stoja. En ren katastrofrunda med andra ord.

Åsa blev rent förskräckt men jag kunde lugna henne med att Stoja normalt inte bär sig åt så. Nästa bana innehöll tre sidbyten, däribland det absolut svåraste där förare och hund vänder från varandra. Stoja hade slutat studsa (nästan) och bytena gick bra. Däremot hades Stoja glömt bort hur det går till att gå på höger sida om matte. Hon blev helt förvirrad när jag bad henne sätta sig bredvid min högra fot. Usch, vad jobbigt det blev även om Stoja följde mig mycket bättre och lite av mitt obehag försvunnit!

Tack och lov gick vi den andra banan en gång till. Mina axlar hade åkt ner i normalläge och mina fötter fungerade som vanligt. Stoja blev också normal. Hon var med mig på alla övningar utom ett sättande till höger, där hon såg helt oförstående ut. I ett moment var Stoja lite för snabb och gick vidare från ett stående framför utan att bli ombedd. Hon tyckte att hon själv kunde övningen – och det kunde hon ju!

Jag kände mig väldigt positiv på hemfärden. Det var härligt! Plötsligt på vägen genom skogen promenerade ett rådjur lugnt ut framför oss. Det gjorde sig verkligen ingen brådska utan stannade upp en stund medan bilen stod stilla och jag kunde beundra det vackra djuret.

På kvällen var jag helt enkelt tvungen att testa Stoja i köket i högergående och sättande på höger sida. Som tur var var det inget problem då och inte heller på förmiddagen i dag. Just nu känner jag mig glad och positivt inställd till fortsatt kursande.

I går, söndag, träffades mina pudlar och Klara återigen på klubben. För en tid sedan provade ju Klara på att balansera på belysningsstolpen och i går gick hon oombedd upp på stolpen. Hon gick ett stycke uppför och vände sedan utan minsta problem. Jättekul att se. Naturligtvis hade jag kameran kvar i bilen.

Kameran hade jag med för att försöka få ett bättre foto av Stojas promenad på kanten vid ladugården. Klara hoppade direkt upp på plintarna och jag fick en fin bild av henne.

När Stoja förstod vart vi var på väg, så sprang hon själv upp på grushögen från vilken det är superlätt att ta sig upp den smala kanten. Det gick så fort att jag inte hann med att få kameran klar för fotografering. Hon är mycket mer benägen att vara lite längre från mig när jag inte är ensam med mina pudlar. Väldigt lustigt! Kan det vara hennes glädje i att visa upp sig? Min fantastisk Selina var ju enormt förtjust i att bli beundrad och aplåderad - helst av en stor publik som på Älvsjömässans agility.

Lena beslöt sig för att hejda Stoja nästa gång hon hoppade upp på kanten och jag lyckades få en bild när hon fortsatte framåt. Det syns tydligt att hon har rejäl fart dels på hennes kroppshållning samt att benet är suddigt. Stoja är en makalös hund. Naturligtvis passade hon även på att posera på plintarna.

Jag frågade om vi skulle pröva med att låta Klara också prova på den nya balansakten. Jag anade att matte var lite tveksam, så jag tog hand om första försöket. Klara var lite tveksam på att gå på den smala kanten men jag höll en godisbit så, att hon var tvungen att gå mellan mig och husväggen för att komma åt godiset. Klara är godisfixerad så hon övervann ganska enkelt den lilla tveksamhet hon kände. Hon gick sedan hela vägen två gånger utan lockbete och sista gången gick jag inte alls nära henne.

Sagitta ser ju lite dåligt men Sagitta gick också hela vägen med mig ganska nära medan jag placerade ut godbitar på kanten ganska tätt. Hon tyckte det var läskigt och hon slängde hela tiden blickar nedåt för att avgöra om hon skulle hoppa ner. Naturligtvis såg jag till att Sagitta lotsades fram lugnt och fint. Hon hoppade ner på trappan, som finns där kanten slutar, och så fick hon äta godis direkt ur snusdosan. Sagitta gick ner från trappan och efter ett litet stycke stannade hon och skakade sig, den där skakningen som betyder ”Usch!!!”

Slutligen gick matte, Lena, med Klara. Jag ville ju få det på bild. Matte var definitivt mycket räddare än Klara och gick jättenära och nästan stöttade med handen. Jag stod med kameran och hojtade gång på gång: ”Ta bort handen! Ta bort handen!” Klara hade galant klarat sig alldeles själv men matte var inte lika modig.

I onsdags var det vackert väder och kosan ställdes till klubben. När jag tar på ”hundkläderna” blir båda hundarna tokiga av lycka. Stoja vrålar och skriker samt möblerar om bland mattorna. Sagitta skäller, rycker åt sig saker och kastar omkring i hallen.

Kameran var med. Det blev den gamla vanliga rundan med mycket spring speciellt av Stoja. Först försökte jag ta foton på liggande elstolpe. Förra gången vi var där, så uppfann Sagitta en egen lek. Hon hoppade upp från sidan och sedan ner på andra sidan ett antal gånger. Den här gången skulle hon göra likadant som Stoja men hon har problem att hänga med i Stojas våldsamma tempo.

Här blev det krock på stolpen då Stoja hunnit upp och vända innan Sagitta kommit igång ordentligt. Sagitta satte sig ner och man ser att hon fundrar på att hoppa ner.

Vi gick vidare till den otrevliga skrapmattan vid entrén till stugan. Båda hundarna föredrar att springa upp på trappan eller balansera på framkanten när jag uppmanar dem att gå över gallret. Denna gång samlade Sagitta ihop allt sitt mod och rusade över gallret och jag hann inte riktigt med, så hon var nästan över innan jag hade tryckt av.

Sedan blev det stenhoppning och jag tog en hel del foton varav detta blev bäst. Både Sagitta och Stoja vänder sig ideligen mot mig för att få bekräftelse på att de är duktiga. Det är svårt att se Stojas ansikte för hon är ett pälsmonster, som borde klippas.

Slutligen skulle vi upp till bevis när det gällde Stojas promenad på den smala kanten längs med väggen, mindre än 15 cm och lutande utåt. Stoja är en riktig linslus, vilket resulterade i att hon inte ville gå iväg utan precis som på stenbumlingarna stannade och tittade på mig. Visst blev jag lite besviken på resultatet av fotograferingen. Detta får duga och så får jag nya försök en annan gång.

Stoja vänder sig om och undrar var jag blir av.

Här vänder alltså Stoja helt om på denna smala kant.

Häromdagen blev jag inspirerad av att Eazys matte, Anna Rydström, la upp en bild, där Eazy smög fram på grunden till stallbyggnaden vid klubben. Eazy är en MAS (Miniature American Sheperd).

Tidigare hade vi inspirerat dem genom att Stoja promenerade över bruksstegarna, på en lutande belysningsstolpe samt hoppade upp och balanserade på två betongplintar, som står alldeles intill grunden. Varför hade jag inte upptäckt denna fina balansmöjlighet?

Vid nästa besök på klubben visade jag Stoja möjligheten att gå på grunden. Hon tyckte först det verkade otrevligt men när hon upptäckte att det var enkelt att gå på den blev hon som inför allt nytt väldigt förtjust. Grunden är smal och minst en meter hög. När hon med mig bredvid sig gått hela vägen från trappan till grushögen, där hon enkelt kunde hoppa ner, så sprang Stoja direkt tillbaka till start punkten och började om. Hon har ju alltid bråttom, så då gick det undan.

Tyvärr hade jag ingen kamera med mig men bildbevis kommer.

På promenaden berättade jag om mina olika miljöträningsförslag. Vi började med lilla bruksstegen, som Klara gjort förut. Klara bangar i stort sett inte för någonting och man behöver verkligen inte truga henne till att prova på något nytt. "Man är väl en terrier - borderterrier!" menar Klara.

Klara och Stoja hoppade upp och ner på alla de stora stenarna vid infarten. För Klara var det första gången och hon tyckte uppenbarligen det var jättekul. På Åhus brukshundklubb ligger en hel rad med olikformade stora stenar men de ligger med bara en dryg halvmeters avstånd. Stoja hoppar där från sten till sten hela vägen och varje gång vi kommer till Åhus vill hon absolut att vi ska gå dit så hon får hoppa på dem. Hon brukar börja med att hoppa upp på den enda stenen, som ligger strax utan för klubbstugan och folk kommenterar ofta lite förvånat.

Klara fick gå på ett, enligt mina pudlar, äckligt galler avsett att skrapa av jordiga skor på. ”Det här var väl inget!” tyckte Klara och bara marscherade över.

Vi fortsatte till de nedsågade belysningsstolparna. Klaras matte tog på en och tyckte den verkade hal och otrevlig. Då beslöt sig Stoja oombedd, trots att hon aldrig sett stolpen förut, att hoppa upp på och promenera på den lutande stolpen. Hon såg väldigt nöjd och stolt ut. Klara ville väl inte vara sämre och hoppade upp men halkade så hon hamnade på magen. Eftersom Klara inte är särskilt pjoskig gjorde hon omedelbart ett nytt försök och lyckades. Den som avbröt balansgången var den beskyddande matten, som väl tyckte Klara kom för högt över marken!

Balanserandet på stolpen kom inte på bild, då jag bara tänkt visa en träningsmöjlighet och inte var beredd med kameran. Vi får göra om det någon annan gång.

Vi avslutade med betongplintarna vid infarten, som Stoja hoppat upp och balanserat på ett antal gånger. Stoja demonstrerade villigt och Klara var direkt redo att utföra samma balansakt. Efter ett par lite osäkra försök hittade hon rätt med fötterna och stod säkert. Plintarna är ju inte platta utan rundade.

Juldagens morgon började med solsken men innan jag hann ut hade solen gått i moln. Vädret var ändå helt fantastiskt, milt och inte minsta vindil. I dag tog jag med kameran i förhoppningen att få några fina bilder.

På den tiden det bara fanns ett begränsat antal mullvadshögar försökte Sagitta kissa på allihopa men numera är det ett omöjligt företag. Resultatet blev att jag inte fick ett enda sådant foto. Båda pudlarna valde att leta något ätbart i stället.

När vi passerade lydnadsspegeln tänkte jag på Selinas härliga reaktion på spegeln, som säkert finns dokumenterat någonstans i bloggen (uppkolllat:2011-11-24). Jag är osäker på om Stoja sett spegeln. Hon blev i varje fall inte särskilt imponerad men jag lyckades ta foton av oss alla tre i spegeln. Jag tror inte den används särskilt mycket och den är ganska risig numera. Det går kanske att putsa den men jag försökte inte.

Vi fortsatte till stora stegen och jag skickade upp Stoja på den. Hon stannade precis när hon nådde övre delen.

Sedan gick hon hela vägen ner och möttes av Sagitta, som troligen tänkte något i stil med: ”Skynda dig ner, så jag kan få lite godis!”

Jag struntade i lilla stegen och gick raka vägen till gungan. Stoja är makalös! Hon gick direkt fram till pargungan eller tvillinggungan, som den också kallas, och satte upp båda framtassarna på sitsen. Gungan gav sig iväg och när den kom tillbaka fick Stoja den i huvudet. Det var inte så farligt och Stoja ville genast göra ett nytt försök att bli upplyft. Hon satt jättefint och fick godis.

Såhär ser vår gunga ut, rejält algbevuxen eftersom den aldrig används. Det gör den lätt att sitta på för en liten pudel.

Vi gick vidare till agilityplanen. Slalomen var söderplockad och som så ofta var hinderpinnarna borttagna och stod i en hög vid ett träd. Pudlarna fick nöja sig med att på led gå över balansbommen ett par gånger med Stoja först eftersom hon är snabbast. Sedan skickade jag på avstånd Stoja genom däcket från olika håll.

Precis när vi var på väg att åka hem, så kom Klara med matte och husse. Vi gick en ny runda. Mer därom senare. Jo, jag ska faktiskt hålla löftet den här gången. Jag lovar, för jag tog en del foton.

Det är julafton. Morgonen var gråtrist som vanligt men så kunde plötsligt solen anas genom molnen, temperaturen var nio grader (plus) och det blev dags att ge hundarna årets julklapp. Vi åkte ut till brukshundklubben. Där får de oftast springa så mycket de vill och det är MYCKET. Speciellt Stoja jobbar på som om hon tränar för att bli världsmästare i sprint.

Det blev den vanliga rundan. Sedan ett par månader tillbaka ligger delar av elstängslet på marken. Ingen tycks vara intresserad av att laga det. Stoja vet att hon inte behöver vara orolig för elstötar och våra promenader har blivit jobbiga för mig eftersom jag hela tiden försöker få Stoja att ändå respektera områdets gränser. Som tur är har vildsvinen ännu inte hittat in. Det är bara att hoppas på fortsatt tur.

Promenaderna blir lätt lite slentrianmässiga. Stoja går över höga bruksstegen och förväntar sig belöning. Sagitta går bredvid på marken och förväntar sig även hon belöning i form av bitar av kycklinghjärta. Självklart blir deras förhoppningar bönhörda.

Sen går vi nerför backen och där står lilla bruksstegen, som Stoja naturligtvis tar sig över. Då brukar Sagitta passa på att smita ut genom öppningen i staket till parkeringen. Fråga mig inte varför men det ingår också i rutinerna. Fast det är ju klart – när hon kommer på inkallning får hon belöning. Betingning kallas det visst.

I förrgår var Anna med och fotograferade när den djupt koncentrerade Stoja gick över stegen.

I dag gjorde jag något, som jag skulle grälat på andra hundägare för. Det står en gammal gungställning ett stycke från lilla stegen. Där är bl.a. en pargunga (heter det så) och jag fick ingivelsen att sätta Stoja på ena sidan. Hon är ju med på nästan allt och lät sig villigt lyftas upp. Jag hade fullt sjå att hålla gungan stilla allt medan jag höll om Stoja. Hon tyckte såklart det var jätteläskigt men stod likväl med bakbenen på sitsen och höll framtassarna mot staget till gungan. När jag bad henne sätta sig gjorde hon det! Jag lyfte ner henne och plockade fram godis.

Till min förvåning ville Stoja upp igen. Det är naturligtvis vansinne. Tänk om hon själv försöker ta sig upp! Nu tog jag godisburken i ena handen och gjorde om det hela. Stoja var nu inte rädd för gungandet utan satte sig direkt. Jag rörde gungan pyttelite och samtidigt fick Stoja mumsa kycklinghjärta ur snusdosan. Hon såg fullständigt oberörd ut när jag lyfte ner henne. Oturligt nog hade vi ingen fotograf med oss i dag.

Så här ser gungställningen ut. Vi använde en gunga som den mittersta men med aningen längre sits och ett litet handtag en bit upp, där Stoja satte tassarna vid första försöket.

Senare hittade jag denna bild med handtag. Men sitsen är platt och rektangulär, vilket gör den lättare för hunden att stå/sitta på.

I lördags skulle det åter bli tävling i avancerad klass. Jag mådde bra på morgonen och blev klar för avfärd tidigare än den satta deadline. Det är inte så vanligt för min del. Vädret var fint och uppåt Degeberga blev det solsken men någon mil före Hässleholm började moln sänka sig som ett tak över oss. Sedan blev det ett rejält ösregn. Maxfart krävdes på vindrutetorkarna och jag kunde inte riktigt se om jag var framme vid rätt avfart till idrottsplatsen i Hässleholm. Det blev en liten omväg. Vattnet flöt i floder över gatan men när jag kom ut från klubbstugan efter att ha anmält mig var det uppehållsväder.

Det kom inte en droppe regn därefter, solen visade sig och det var 17 grader varmt framåt middagstid. Att jag uppehåller mig så mycket vid vädret beror på att jag är ”allergisk” mot regn på tävling.

Stoja var precis som den gamla vanliga studsbollen. Hennes glädje att befinna sig på en tävlingsplats gick inte att ta miste på. Det i sin tur gör tävlandet till en rejäl utmaning.

Banan innehöll "Åttans frestelse", där det var ca 1,5 m mellan konerna när avståndet skall vara 2,5 – 3 meter. Frestelserna, varav en var en plåtburk med något ljuvligt doftande ätbart, var ju därmed också så nära att man nästan gick på dem vid passering genom åttan. Avståndet mellan dem skall vara 1,5 – 1,8 meter. 

Verkligen inte särskilt schysst banbygge! Tur att man har en liten hund! Hon är ju besatt av frestelser. Lyckligtvis boll och inte gosedjur denna gång.

Hur det gick för Stoja och mig återkommer jag till.

För fyra veckor sedan tävlade jag för första gången detta året.

Det var en eftermiddagsstart. Jag var som vanligt där i god tid. Jag skrev tidigare så här i bloggen;

Nu får jag bara hålla tummarna för att jag klarar av att träna på allvar fram till tävlingen. Sen gäller det att jag är OK när det är dags. Ingen yrsel den dagen, tack! Ryggen, höften och det sedan många år krånglande knäet måste vara hyfsat smärtfria. Ja, det är inga små pretentioner!

Alla mina förhoppningar var uppfyllda. Dessutom fanns det till stor glädje för mig ingen frestelse i banan. Vid förberedelserna vägrade Stoja att backa på vänster sida. Hon är såklart av dålig erfarenhet rädd att jag ska trampa på henne. Stoja visade inte heller någon förtjusning över att bli skickad över hinder.

Vi hade sent startnummer. Avtagningen av koppel gick perfekt. Stoja var inte alls studsig utan hade, precis som i mina förhoppningar, alla fyra tassarna i marken.

Tyvärr visade det sig att den troliga anledningen till Stojas lugn var, att hon - men inte jag - kände åskan i luften. Stoja är ju väldigt åskrädd. Hon vägrade, precis som ytterligare minst två andra hundar, att på ett ställe på banan gå till vänster om föraren. Det blev väldigt jobbigt med onödig snurr och 3 felaktiga övningar. Då är man redan nere på 70 poäng, viket är hopplöst när det krävs 80 för godkänt resultat. Det blev till min stora besvikelse bara 62 poäng.

Förra lördagen vaknade jag med outhärdlig smärta i ryggen och jag kunde inte åka till tävlingen den dagen. Stor besvikelse.

Så är vi, Stoja och jag, anmälda till en tävling i avancerad klass. Vi startade visserligen i avancerad helgen efter uppflyttningen men detta blir den riktiga debuten i avancerad. Förra året hade vi inte tränat avancerad mer än vid något enstaka tillfälle eftersom jag var indisponibel så gott som hela året.

Nu får jag bara hålla tummarna för att jag klarar av att träna på allvar fram till tävlingen. Sen gäller det att jag är OK när det är dags. Ingen yrsel den dagen, tack! Ryggen, höften och det sedan många år krånglande knäet måste vara hyfsat smärtfria. Ja, det är inga små pretentioner!

Och så har vi ju den andra huvudrollsinnehavaren, Stoja. Hon ska helst vara på rätt humör och i mesta möjliga mån hålla alla fyra tassarna på marken. Det är svårt när hon är riktigt på hugget. I går frågade jag min lugna pudel i hemmet: ”Ska vi åka och jobba?” Du milde vilken reaktion! Hon for upp och börja kråma sig, hoppa och studsa alltmedan hon vrålade ut sin lycka. Då är hon helt ohanterbar.

Häromdagen följde jag en lång tråd i en rallygrupp om reaktiva hundar på tävling. Visst har jag vetat att hundar, som behöver stort utrymme, ska vara gulmarkerade men jag har aldrig funderat speciellt på det.

Min Stoja har ju ända sedan första dagen hos mig haft ett knallgult halsband medan Sagitta har ett regnbågsfärgat gjort av ett spännband inhandlat på Bauhaus. Stoja hade ett något blekare gult koppel. Jag gillar gult och vänner kallar Stoja för den gula. De säger: ”Du får aldrig byta färg till Stoja!”

När Stoja skulle börja tävla rallylydnad i april 2016 letade jag febrilt efter ett kort, mjukt, gult koppel. Det var omöjligt. Gult är tydligen ingen populär färg på koppel! Slutligen erinrade jag mig att jag för väldigt länge sedan av ett speciellt skäl köpte två skarpt gula (nästan too much även för mig) utställningskoppel till Smilla, dock ej avsett för utställning.

Jag letade upp dem och de passade precis för mina behov till rallylydnaden. Tänk, att dessa tre år har jag gått omkring och kanske skrämt upp alla medtävlande med min knallgul-markerade vilda pudel! Min tokglada pudel, som älskar allt och alla!

Stoja blev RLDN i maj 2016 och fick då även gula rosetter!

I dag fyller min tokiga Stoja 8 år. Hon är alltid tokglad. Jag tror aldrig jag stött på en gladare hund. Det har hänt att jag träffat folk, som undrat hur gammal hon är. Jag svarar åtta. Månader? Nej, år!

Födelsedagen firades på sedvanligt sätt. Hundarna får rå vom till dagens första måltid. Matte frossar på sitt sätt. I dag blev det varmrökt lax med massvis med goda grönsaker till lunch. Som mellanmål får vi alla Gorgonzola/Mascarpone ost. Orättvist nog får matte mest medan pudlarna bara får små smakbitar.

Det var Smilla, som såg till att osten blev en tradition. Hon älskade den. Från början var det Magor, ofta kallad gorgonzolatårta i Italien, men den är svår att få tag i. Smilla var helt tokig i Magor och de andra pudlarna har i tur och ordning följt upp traditionen. Stoja, som ju är tokig i största allmänhet, är nog största älskaren av osten. Eller också är det bara så, att Stoja inte är lika väluppfostrad som de andra varit/är när det gäller tiggande.

Stoja var sju månader då hon kom till mig för att bli agilitypudel i stället för den tilltänkta karriären som utställningspudel i Amerika. Jag minns väldigt väl uppfödarens ord; Hon saknar helt hyfs, så det får du ge henne själv!

Se sån stil jag har!

Första dagen i Stojas liv i Simrishamn togs ovanstående foton. Stoja var bara tränad till en enda sak. Hon stod som en perfekt utställningspudel på trimbordet. I övrigt hade hon levt ett underbart fritt liv i skogen utan koppel. Det visade sig att hon inte bara ställde upp sig på trimbordet utan även när hon tillfälligt stannade upp i springandet. Hon hade säkert blivit UCH men denna vilda hund gillar agility mest av alla aktiviteter vi provat, så bytet var nog väldigt lyckat. Agility, rallylydnad tävlingslydnad,utställning och nosework är de provade grenarna.

Jag skulle försöka ta en matchande närbild i dag men det visade sig inte vara så enkelt.

I tisdags var det årsmöte på Simrishamns BK. Om det kan man tänka mycket men det lämnar jag därhän. Peter Rimsby, generalsekreterare i SBK  under många år och nu boende i Gladsax, var med på mötet. Han ska hjälpa klubben med en vision om hur den ska bli ”bättre”. Den 19 mars ska vi ha ett extra möte för medlemmarna. Hur ska man få dit många medlemmar? Svaret var att berätta om det på Facebook. Mamma mia! Det räcker väl inte. Lite mer aggressiv marknadsföring krävs nog för att få effekt. Uttrycket har jag stulit från den pågående kampen mot spelbolagens marknadsföring.

Efter mötet delades utmärkelser till tävlande ekipage ut. Nej, ingen hade glömts bort. Jag delade ut priser för agilityprestationer, vilket jag tyckte om även om det svider att inte längre kunna hålla på med agility. Jag får ju inte lov att springa.

Här nedan återfinns foto av alla utom två prisade medlemmar, vilka inte var närvarande på mötet.

Stående från vänster

Jessica Pettersson; Dansk Svenska Gårdshunden Joppe blev Årets agilityhund 2018. Han blev dessutom uppflyttad till Agilityklass 2 och Hoppklass 2 under året.

Christer Mårtensson; Dvärgpudeln Nova blev Årets Rallylydnadshund 2018 - lyckades trots tävlande i Nybörjarklass vinna över Bezzi i Mästarklass, som var kvalificerad till och tävlade i SM.

Anna Hedar; Mellanpudeln Sniff fick massor med priser i lydnad. Årets Lydnadshund, Lydnadsdiplom Startklass mm.

Sittande från vänster

Mia Skogman; Tollaren Sixten blev Årets spårhund 2018 och uppflyttad till Elitklass.

Berit Lönnerstam; Mellanpudeln Stoja blev under 2018 uppflyttad till Avancerad klass i Rallylydnad.

Denna bloggs namn är "Pudlar är bäst". Visst finns det fog för påståendet!

Finn ett fel!

För ett par år sedan missade man mig vid fotografering av personer, som fått utmärkelser på årsmötet i Simrishamns BK. Det blev ett himla rabalder och dagen efter fick jag och Stoja en speciell presentation på hemsidan.

Nu har jag tvärtom lyckats bli en linslus. På pudelklubbens årsmöte sa ordföranden att alla, som fått rosetter för diverse prestationer, skulle fotograferas tillsammans. Efter mötet befann jag mig i rummet, där fotograferingen skulle göras. En hop människor radades upp och blev plåtade. En stund senare placerades jag med rallypremierade och fotograferades. ”Oj då, tänkte jag, det var värst vad mycket fotografering!”

Nu har fotona lagts ut på fb. Första fotot skulle vara av alla med championrosetter och mitt i detta återfinns jag med en helt annan rosett. Jag såg ju inte detta men fotografen och alla, som tittade på, borde väl observerat misstaget!

Här har jag hamnat rätt.

I dag var det årsmöte i Pudelklubben. Stoja skulle få titelrosett RLDF. Hon blev ju uppflyttad från Fortsättningsklass till Avancerad klass i Osby i höstas.

Ni, som har läst om mina äventyr rörande utmärkelser på olika årsmöten, har kanske lite spänd förväntan inför fortsatt läsande.

Vi hade kommit till rallylydnadsrosetterna. Några hade fått uppflyttning från nybörjarklass. Jag stod vid väggen och väntade på att gå fram och hämta rosetten. Då läste utdelaren upp: ”Splash Rambling Rose, ägare Berit Lönnerstam, och uppfödare Doris Backe, har blivit uppflyttad till fortsättningsklass”.

Ordföranden stod med RLDN-rosetten i handen. Det är fel, sa jag. Hon, som läste, tittade i sitt papper och mumlade något. Nej, jag vill ha en F-rosett! Den andra har jag redan.

N-rosetten lades i en hög med rosetter, som inte delats ut, och man fortsatte dela ut F-rosetter till ett par personer. Jag började tro att jag skulle bli utan rosett men till slut fanns det ändå en RLDF-rosett kvar. Vem skulle ha den? Efter lite dividerande lästes min pudels namn upp igen och Stoja fick sin rosett, men då glömde man nämna uppfödarens namn. Det är viktigt och Doris, Stojas uppfödare, var där och hon blir väldigt glad när hennes "valpar" nämns bland arbetande pudlar. Hon får ju alltid själv någon utställningsutmärkelse. Jag fick alltså lägga till den viktiga informationen.

Här skannad rosett. Var för lat för att hämta kamera och fotografera.

Det är nog meningen att det ska vara strul med mina rosetter. På tisdag är det årsmöte i Simrishamns BK. Nytt för i år är att allt ska gå genom ordföranden, så jag mejlade till henne om Stojas uppflyttning för flera veckor sedan. Jag har inte fått bekräftelse på mitt mejl och jag har funderat på att för säkerhets skull skicka ett mejl till. Nu tror jag att jag struntar i det. Lite spänning måste man ha i livet.

Vilken himla tur att det bara är nyårsafton en gång om året!

För två år sedan upptäckte jag plötsligt att Stoja reagerade för skott. Hon var försvunnen på nyårskvällen och jag hittade henne liggande på golvet i badrummet.

Under sommaren visade sig skotträdslan som att vi inte kunde träna på tisdagsträningarna på klubben p.g.a. aktiviteter på den närligganden skytteklubben.

Förra årets nyårsafton lindade jag in henne i en wrap, som skulle hämma rädslan. Jag hade varit på information om Ttouch och lärt mig. Inte vet jag om det gjorde någon nytta. Hon ville trots det hellre ligga i badrummet än sitta i mitt knä.

Den senaste veckan har det smällts en hel del i grannskapet (Är det inte förbjudet?) och Stoja har till och från tillbringat tid i badrummet. En natt for hon upp och var halvt panikslagen med ojämn andning. Nu tänkte jag försöka förebygga så mycket som möjligt. Vi skulle gå ut tidigt på kvällen men smällandet började tidigt och Stoja ville inte gå med ut. Då lindade jag henne som förra året men med en utökad variant, som gick ner om bakbenen också. Hon tycktes trivas riktigt bra i sin wrap.

Stoja ställde trots allt upp på en del bus och maten smakade henne men hon skickade hela tiden oroliga blickar mot köksfönstret.

Jag hade letat fram en gammal transistorradio. Vi gick och la oss tidigt. Sagitta la sig vid fotändan i sängen. Stoja fick ligga högre upp. Hon blev liksom instängd i ett litet utrymme mellan väggen, ett par kuddar, mig och radion. Jag satte på radion med någon högljudd musik på högsta volym. Stoja satte sig upp och tittade förundrad på den svarta radion, stack fram nosen och luktade på den ena högtalaren. Jag uppmanade henne att lägga sig och sedan låg hon kvar där i detta öronbedövande oväsen. Sagitta la sig direkt till rätta och sov (tror jag) helt obekymrad. Det gick inte att höra smällandet och hela natten förflöt lugnt.

Hur det gick med min hörsel blir en senare fråga. Men förhoppningsvis bra.

Foto av Stoja i wrap, mindre varianten, sommaren 2017. Apportbocken ingick dessbättre inte i utrustningen. Den låg som tyngd på en hopp-pinne och Stoja snodde den och gick omkring med den trots storleken, modell större.

Här går det undan (Inte med mitt skrivande). Förra lördagen blev Stoja uppflyttad till avancerad klass och nu i lördags, en vecka senare, gjorde vi debut i den nya klassen.

Avancerad klass gör skäl för sitt namn. Där ska nämligen hunden kunna utföra alla moment på både vänster och höger sida om föraren. Hundar som även tränat lydnad är vana vid att alltid befinna sig på den vänstra sidan. De tycker det är lite tokigt av matte att ideligen tjata om högersidan och vill gärna av gammal vana smita över till vänster.

Nybörjarklass och fortsättningsklass omfattar sammanlagt 32 + 20 olika skyltar, som beskiver vad ekipaget ska göra tillsammans. Vi har naturligtvis legat lite före och kört lite med högerhandling med betoning på lite.

Det tillkommer 17 nya moment i avancerad klass. Ett är att föraren vid skylten börjar backa i stället för att gå framåt. Därvid skall hunden direkt följa med och backa bredvid föraren. Efter tre steg bakåt bär det åter av framåt och hunden ska hänga med. Hunden ska hela tiden röra sig parallellt med föraren. Det är en tämligen svår övning och den var först på vår debutbanan, vilket inte gjorde det lättare. Vi hade bara tränat den vid två olika tillfällen och den gick inte så bra utan vi fick direkt minus tio poäng.

Längre fram i banan blev det ytterligare en tia, då Stoja gick så där tre varv runt mig istället för ett. Hon var på höger sida och fortsatte för att försöka komma till vänster – rätt sida enligt Stoja. Sen gjorde jag en del tabbar också. Jag har trots allt lite problem med gåendet. Dessutom är det alltför ofta föraren, som gör fel.

Bortsett från de nämnda tjugo poängavdragen, så skötte sig Stoja utmärkt och jag var nöjd med henne och våra 61 poäng vid debuten. 

_________________________________

Förklaring av poängbedömning: Ekipaget börjar med 100 poäng och sen får det avdrag efter olika fel, vilket innebär att Stoja och jag gjorde av med 39 poäng efter banans 15 skyltar. Hunden ska göra rätt övningar på ett korrekt sätt, inte vara längre från föraren eller skyltar än en halv meter, inte snusa på marken eller på skyltar eller koner på banan.

            I dag fick Stoja titeln RLD F 

Stoja är därmed uppflyttad till Avancerad klass i rallylydnad, min jätteduktiga men oberäkneliga charmpudel.

Sagitta var långhårig när hon flyttade till Malmö, så hon blev tämligen omgående badad och klippt av proffsfrisör.

Senare behövde även Stoja putsas till men det visade sig omöjligt att få tid vare sig före eller efter Påsk, så nu har jag något att ta itu med vid hemkomsten. Så lurvig har aldrig Stoja varit. Hon måste ha tofs på huvudet för att kunna se och ses.

Men var befinner sig Stoja? Jo, på köksbordet! Stoja är en soldyrkare och så fort hon får syn på en solstrimma måste hon vara där. Alltså hoppar hon helt sonika upp på bordet för att få njuta av solen utan att ta minsta hänsyn till att det är förbjudet. Dessutom har hon uppmuntrats av skratt vid sin bedrift.

Först trodde pensionatsägarna att Stoja tog sig upp via stolar men när dessa ställdes under bordet tvingades hon hoppa stående höjdhopp upp på bordet. Jo, det är bevittnat och sant!!!

Vi jobbar nästan dagligen med nya moment och att befästa inlärningen av  dylika. Hur mycket då, kan man fråga sig. En snusdosa per hund. Eftersom godisbitarna är mycket små räcker dosan en stund trots frekvent belöning.

I dag är det kallt men solen lyser från molnfri himmel. Uterum i söder är inte dumt i sådana här lägen. När vi tränade var det 10 grader varmt i rummet och ännu mer i solen.

Backa vid sidan är nytt i avancerad klass. Stoja har varit så ivrig att det varit svårt p.g.a. allt förväntansfullt studsande, där hon lätt hamnat bakom mig och riskerat trampade pudeltår. Det gillar hon så klart inte. I dag började vi med backning på höger sida och det var mycket lättare. Jag vill nästan påstå att det var felfritt. Jag provade både att gå flera steg bakåt i följd och att ta ett steg med vänster fot och sedan sätta ihop fötterna. Detta upprepas sedan tills vi backat minst så mycket som krävs (tre steg). 

Sagitta och jag slet verkligen med backandet. Jag använde alla tänkbara hjälper men ingenting fungerade när hjälperna försvann. Backa längs vägg, Backa i smalt utrymme. Backa på planka. Backa bredvid planka, Backa längs en stege stående på högkant. Plus en del andra tips testades. Och förstås godis i massor. Så plötsligt en dag, så hade polletten ramlat ner och backandet satt som en smäck både på träning och tävling!

Stoja försökfte alltid delta i backandet när Sagitta och jag traglade. Därav hennes enorma förväntan, nästan exalterad. I dag kändes det lite likartat med Sagittas och min aha-upplevelse. Tänk, om det var så!

Sedan en tid tillbaka tränar Stoja och jag att göra alla moment på båda vänster och höger sida och senaste veckorna har fokus legat på momenten i avancerad klass.

Svårast har sidförflyttning mot mig på höger sida varit. Stoja sitter på höger sida om mig och jag tar ett steg från henne. Hon ska då direkt följa med och sätta sig igen, fortfarande på höger sida. Det kändes nästan omöjligt men så funkade det plötsligt och nu verkar det vara fullständigt naturligt. Sidförflyttning från mig gick lättare och mycket snabbare att lära in.

Häromdagen insåg Stoja också hur enkelt det var att byta från sida till sida bakom mig. Från sitt på ena sidan till sitt på andra sidan är nu jättekul enligt Stoja.

Byte från varandra och mot varandra har märkligt nog aldrig varit något problem. Det kan bero på att väldigt många moment har Stoja gjort oombedd när Sagitta hållit på att lära in dem.

Just nu känns tränandet jätteroligt och väldigt positivt men då har jag förstås förträngt det där med frestelserna! Dem tränar vi inte alls utan vi koncentrerar oss på att gå slalom, spiral och åttan utan frestelser. Min förhoppning är att om dessa moment ”sitter i ryggmärgen” på mina frestelsetokiga pudlar, så ska de ignorera alla gosedjur. Vi får väl se hur det går med detta önsketänkande.