Jag tyckte det var lite parodi på agility när en knäskadad matte med lite småknäckta revben skulle försöka hinna med två snabba pudlar på ett oklippt gräs med drivor av asklöv till anklarna. Asken har stora löv med långa skaft och många flikar (heter det så?). Därför var det in i det sista osäkert om jag skulle ställa upp. Jag hade naturligtvis hoppats, att någon ansvarig sett till att få gräset klippt. Vi har ju en underbar vaktmästare, som klipper så fort hinderna tas bort från planen.

Det går väl an att tävla på sådant underlag med en lugn och eftertänksam hund, som snällt springer bredvid sin matte. Sådana har konkurrenterna  i medium, men min har ju lite mer av turbo i sig. För att få någon framgång bör två banor klaras av utan diskvalifikation och det är inte alltid helt lätt.

Domare för dagen var Oliver Rasmusson, en ung kille med långa snabba ben. Därför kunde banorna befaras bli ”långsprungna”.

Det började med agilityklass och redan från start var jag långt efter. Selina hoppade sin vana trogen från tredje hindret, balansbommen. Under den låg en böjd tunnel,som lämpade sig väl att kasta sig direkt in i allt medan matte försökte springa efter i det höga gräset. Jag lyckades dock få Selina att fortsätta åt höger till ett hopphinder och därefter till en lång rak tunnel vilket innebar, att jag kom ännu längre efter pudeln. Väl ute ur tunneln skulle hunden ett stycke fram, runda ett hinder och ta det "bakifrån". Selina har emellertid blivit lite mer ”frågande” med åren och hon stannade upp och kollade vad matte hade tänkt sig, så det gick vägen. Det var den svåraste passagen på banan och den skördade offer. Vi kom alltså runt med de obligatoriska fem felen. Det skulle visa sig, att det räckte till seger i den klassen.

Sen var det tid för hoppklass. Efter hinder fyra fanns det tre olika tunnelingångar att välja mellan. Om föraren och därmed hunden sprang rakt fram redan före fjärde hindret, så skulle det automatiskt bli rätt. Jag har emellertid en tendens att vifta lite väl mycket med armarna och få lite vobblande framfart. Då blir även Selinas väg lite svajig. Jag tänkte, att jag blundar väl och hoppas att Selina väljer den mittersta tunnelingången. Det gjorde hon. Fjärde hindret från slutet stod efter en liten uppförsbacke mitt i det värsta lövhavet. Det kunde bli svårt om jag inte var med, men min underbara Selina fattade själv hur hon skulle göra trots att jag var lite sen och nästan höll på att krocka med henne efter hindret. Och så var vi i mål utan hinderfel.

Eftersom vi startade först och var ovetande om utgången av agilityklassen, så visste jag inte om det skulle räcka till slutseger även om det föreföll troligt. Ingen av mina medtävlande skulle rimligen slå oss på tid. Så blev det också. Vi vann även denna klass och vi hade försvarat segern från förra året.

När alla sprungit färdigt stod det klart att det bara var Selina och jag som mäktade med att vinna två år i rad. Det var en jobbig tävling men jag var glad över utgången.

Jenny o storpudeln Albin, mellanpudeln Selina, Else-Mari o blandisen Tyra

Närbild på Selina - min hjältinna

Foton Christina Rasmusson

Lördagens inofficiella tävling i Kristianstad var precis en sådan dröm, som jag talade om i förra inlägget. Vädret var perfekt. Soligt och varmt men inte hett. Absolut inte en regndroppe. En liten talldunge att ställa bilen i. Lagom blandning av gamla bekanta och nya bekantskaper både vad avser människor och hundar.

Donny med matte och husse kom på besök och Donny blev överlycklig av att se mig, kastade sig på marken och kråmade sig. Mycket otypiskt för en tollare sa en annan tollareägare.

En lagottomatte talade om, att hon länge beundrat Selina för att hon har ett sånt fantastiskt temperament på banan, är så vacker och har så härlig päls. Borde berätta för uppfödarmatte Laila.

Resultaten var kanske inget att skryta med, men Selina och jag körde ett makalöst hopplopp med sådan fart och så fina linjer. Tyvärr var jag aningen för snabb med ett bakombyte vid näst sista hindret och drog henne förbi det så hon fick vända om. Trots det fick hon en mycket bra tid. Många, både kända och okända, kommenterade, berömde och var nästan lyriska.

I andra hopploppet fick vi strul i slalom. Jag störde Selina så hon kom i otakt, missade en port och brakade in i sista pinnen, så hon nästan slog knut på sig runt den. Selina skulle ta om hela slalomen men det föll inte damen på läppen. Hon blev så arg, började skälla och studsa och hade inte längre en aning om hur man går in i en slalom. Det var hinder fyra och sedan gick allt som på räls till mål, men vi fick ju massor med fel. Det folk mindes och kommenterade var emellertid det fantastiska flyt vi hade i banan efter slalomincidenten.

En drömdag trots mindre bra resultat. Placeringar är verkligen inte allt! Känslan i båda loppen var härlig. Vi fick pris också.

Ett litet rött paket, som det stod ÄNDHÅLLPLATS på. Varken jag eller den, som skulle välja efter mig, fattade vad det var. Jag vände och läste. Det var ett hopvikt sittunderlag!!! Vi kände oss allt LITE korkade över att vi var så trögtänkta.

Visst är det märkligt, men varje gång jag anmäler mig till en agilitytävling, så ser jag framför mig en strålande vacker dag med behaglig temteratur! En dag att riktigt njuta av. Köra några bra lopp, titta på duktiga agilityekipage, strosa runt och umgås med trevliga vänner från elva säsongers tävlande. Lära känna några nya hundmänniskor att träffa kommande år!? Verkligheten ser inte alltid ut så. Två helger i rad har jag tillbringat ganska mycket tid i bilen medan regnet smattrat på biltaket och vätan runnit i vågor över framrutan.

En trevlig händelse inträffade i alla fall mellan de skyfallsliknande skurarna. Jag stötte på en ung flicka. För nio elller tio år sedan när hon var en mycket ung tävlande träffade jag henne i Ängelholm. Hon tyckte, att det inte gått så bra i ett lopp men jag berömde henne. Jag tror inte, att vi setts sen dess. Hon är vuxen nu och har bott utomlands ett antal år. I dag tävlade hon med samma lilla phalene i seniorklassen. Vi pratade och hon undrade om inte min gamla hund hette Smilla. Jag blev imponerad av hennes komihåg (fast jag mindes hennes hunds namn också). Det var ett skojigt möte.

I Ystad var det nästan lika illa som i Ulricehamn. Hoppbanan stod under vatten. Det stänkte om fötterna på både förare och hund, när de försökte ta sig fram genom banor med platt tunnel och runda tunnlar i vilka vattenståndet var ganska högt. Selina gjorde en vådlig vurpa i en böjd tunnel i Ulricehamn. Jag blev väldigt orolig och ångrade att jag utsatt henne för detta. Hon blir snart nio år, men hon satsar för fullt. Tänk om hon skadat sig!

Jag bestämde mig nu för att inte ens banvandra så jag inte kunde frestas att starta. Tävlingsdjävulen sitter ju djupt förankrad i mig.

Dessförinnan hade vi emellertid startat i agilityklassen. Det var just i början av ett måttligt regnande. Tyvärr så fortsatte Selina sitt i Halmstad påbörjade, nygamla, sätt att bete sig på banan. Fjanta runt skällande och hoppande utan att lyssna på mig. Vi diskade redan på hinder fyra, då Selina tog Aet i stället fär den böjda tunneln under detsamma. Jag visade rätt och sa tunnel men gick förmodligen aningen för snabbt åt vänster. Då kastade sig Selina, precis som många andra hundar, upp på A-hindret. Detta är en svår sekvens, som Selina och jag dock brukar klara. 

När Selina insåg att det var fel, så ville hon ändå inte vända om. Jag försökte igen och pekade på tunneln och sa "tunnel", men Selina for ånyo uppför Aet. Tredje gången gillt och sedan började studsandet och störtskällandet. Vi tog oss i mål men kortade av banan en bra bit. Näst sista hindret var slalom, där jag sprang ifrån Selina med flertalet meter, något som jag inte riktigt vågar annars, och hon gjorde det perfekt.

Foto: Fotograf Daniel

Veckans äventyr började med att vi tog husvagnen till Oxie på tisdagseftermiddagen.

Tisdag kväll tävlade endast mediumhundarna (klass2 och 3). Den danska domaren, som jag aldrig stött på tidigare hade gjort några kluriga banor. Till min stora glädje kom vi runt agilitybanan med enbart fem fel. Någon som kan gissa var vi fick dem? Tiden var bra, vilket berodde på att jag lyckades få Selina att avstå från att studsa omkring på banan. Jag var så nöjd.

Hoppbanan gick åt pepparn redan i starten. Disk på hinder två. Selina brukar svara fint på kommandot "runt" men den här gången kastade hon sig i vild fart rakt fram  och tog hindret från fel håll. Så här efteråt har jag klurat ut, hur jag med stor säkerhet löser en sådan start framöver. Resten av loppet var makalöst bra och jag fick mycket beröm av en kunnig person, som ser massvis med agility varenda helg.

På onsdagen kom Monica och hälsade på oss i husvagnen. Alla hundarna tycker om Monica men Smilla bara avgudar henne. En mycket lyckad eftermiddag med andra ord.

Onsdag kväll var det dags för small och medium. Två klubbkamrater kom och Selina blev helt till sig och skrek av glädje över att träffa dem och gamla kompisen Pila.

Torsdagen ägnades åt träning på kvällens banor. Sedan fortsatte vi färden till Östra Ljungby för övernattning. Och så fick Selina träffa sin idol Zizi. När Selina får se henne, så riskerar man att bli lomhörd så våldsamt som Selina tjuter av förtjusning. Lite mat och mycket snack med gamla lagkompisen. Då fick hundarna stanna i husvagnen, för Zizi har ju två hanar och friden hade säkert inte blivit stor med alla fem hundarna omkring oss.

På fredagen fortsatte vi till Halmstad för en tvådagartävling. Vädrets makter var inte på min sida. På motorvägen regnade det så det rök och sikten var nästan obefintlig. Väl framme skulle husvagnen backas in på rätt ställe och pallas upp. Efter det var jag så blöt man bara kan bli. Det var bara att sätta på värmen och hänga upp alla våta kläder överallt i husvagnen.

Lördagsmorgonen började med banvandring för agility small klockan 07.15. Jag avskyr morgnar! Men det ösregnade i alla fall inte.

Torsdagen

Är det inte stekhett som i Bjuv, så är det skyfall. När det var dags för hopploppet i Ulricehamn stod banan under vatten och vi - både Selina och jag - plaskade omkring i blötan. Selina rev ett hinder - mycket sällsynt - och hon halkade så rejält i en tunnel, att jag blev orolig och ångrade att jag startat. Dessutom var det till ingen nytta eftersom vi diskade oss.

När det var tid för agilityklassen öste regnet ner. Vi stod i partytältet vid start och väntade. Jag velade hit och dit om jag skulle starta eller inte men övertalades av medtävlande. Selina brukar ju hoppa av kontaktfälten på balansbommen men klara gungans. I dag var jag så långsam i blötan, att Selina blev riktigt sur (ha, ha, så vitsigt), stannade, vände sig om på gungan och tittade uppfordrande på mig. Sen hoppade hon skällande av före kontaktfältet och innan vippen slog i marken. Vi tog oss i alla fall runt banan med en del fel.

Det var mycket länge sedan jag var så blöt och vattenfyllda skor tror jag aldrig att jag haft någon gång förr. Här gjorde det minsann ingen nytta med Gore Tex. Fast mitt omsorgsfulla val av mönster på sulorna gav i alla fall utdelning. Jag halkade inte.

Bjuv - det betyder Stekhett eller dyngsurt. Aldrig något mellanting. I år var det sommarens absolut varmaste helg. Smilla fick tillbringa dagarna i husvagnen tillsammans med löpande Sagitta. De hade det relativt behagligt eftersom vagnen stod under jättehöga träd hemma hos Zizi.

Selina och jag försökte tillbringa så mycket tid som möjligt i skuggan under träden i Bjuv. Bara banvandringen i den stekande solen höll på att knäcka mig. Det gick åt mycket vatten för att hålla hundarna svala. Runt hundduschen stod vattnet högt och jag försökte få Selina att gå i det, men hon hade som mål att försöka ta sig runt så torrskodd som möjligt.

Banorna i klass 3 var inte lätta och det värsta var, att alla innehöll maxade oxrar med 90.graderssväng direkt efter. På ett ställe var det dessutom en fördjupning i marken så att hinderstöden stod högre än banan, där hundarna hoppade. Flera hundar fick bäras ut efter att ha kraschat och skadat sig så de skrek. Det är skrämmande att domarna tänker så lite på hundarnas hälsa. I sista smallklassen tror jag att en tävlande lyckades få till en sänkning.

Tävlandet för Selinas del måste betraktas som en framgång. Vi kom runt i tre av fyra klasser och i den fjärde missade jag styrningen och skickade på Selina från fel håll på ett hinder. I Råå diskade vi i alla tre loppen, så det var ett fall framåt. Tyvärr lyckades jag lura in Selina fel i slalom, något som är en oerhörd sällsynthet, annars hade vi haft ett helnollat lopp där.

En av våra värsta konkurrenter i klubben diskade sina lopp, så Selina tog ett kliv på barometern.

I år skulle Selina få tävla agility och inte stå tillbaka för Sagittas utställande som förra året.

Den danska domaren är duktig men gör inte världens lättaste banor. Starten i agilityklassen var värsta mardrömmen för oss. Två hinder och så raka spåret in i en tunnel, som inte skulle tas. Det var många hundar med sittande/liggande start, som ändå lyckades ta fel fast föraren var framme och beredd att styra rätt. För vår del fanns två - båda lika hopplösa - sätt att angripa problemet. Jag valde att försöka styra med bakombyte vid andra hindret, något som Selina oftast svarar bra på, men nu var hon lite väl ringrostig. När jag bytte vände hon sig om och tittade på mig med en min av att "Nu gör du väl ändå fel! - Så här ska det vara!" Och så satt hon smack i fel tunnelingång.

Hoppklassen hade lättare start men slalomingången, hinder fem, gick verkligen inte av för hackor och skördade många offer i alla storleksklasserna. T.o.m. landslagshundar missade den inte bara en gång utan flera. Min fantastiska Selina tvekade inte en hundradels sekund på vad som var rätt. Sen lyckades jag tyvärr styra lite för tidigt tre hinder senare, vilket resulterade i fel hinder. Det var egentligen ingen svårighet och även den stora STORA diskningsfällan klarade vi. Synd på ett bra lopp!

Besvikelsen är emellertid överkomlig, för vi har ingenting att hämta på en sådan tävling. Trots att det egentligen är ett förfärligt ställe att tävla på är det ändå kul att komma igång efter vinteruppehållet. Selina var nästan lika taggad som i söndags, men hon dansade inte riktigt lika mycket inför start som då. 

Mattes ben hade återhämtat sig någorlunda och efter ett lopp kändes det riktigt bra. Ingen smärta alls efter tävlingen. Däremot var jag helt slut i huvudet. Som tur är har vi, som tävlar agility sedan flera år fått möjlighet att gå ut och rasta hundarna ordentlig och slipper de där uräckliga halmbalarna. Senast vi använde den utgången vägrade Selina kissa där, så hon satte sig direkt när vi kom in igen!

Miljön på Mässan är vidrig. Agilityn håller till vid väggen och temperaturen där var bra, men jag var ju in två gånger och kikade på och hälsade på utställarna. Där var varmt och instängt.

Äntligen efter fyra och en halv månads agilityabstinens skulle det tävlas. Selina var så taggad, att hon var på klospetsarna. När hon tyckte det var tid att starta dansade hon runt framför mig och försökte hoppa upp i famnen på mig. Det är ju så vi startar loppen. Inte med dans i vanliga fall men start från famnen.

Allt gick som en dans så när som på det obligatoriska hoppet ut från nedfarten på balansbommen. Således blev det fem fel i agilityklassen - som vanligt. Och felfritt hopplopp. Selina tyckte dock att matten var hopplöst långsam och skällde oavbrutet hela vägen i båda loppen för att mana på slöfocken.

Vi, ja snarare matten vann en pudeltröja med Ursula Wilbys underbara pudellogga. Och så fick vi en godisburk utan godis.

Regionmästerskapet för region 4 i Skåne är en lagtävling, där två ekipage per klubb och storlek får delta. Dessutom får klassegrarna en plakett. Anmälda reserver är föråkare.

Resultat (ur minnet - korrekt kommer - Tänk, att minnet fungerade!)

Plats	klubb	poäng
1	SÖSK	46
2	Ystad	25
3	Skurup	10
4	Simrishamn	9

Selina och jag skötte oss så där. Vi kom trea i båda loppen och tjänade på så sätt ihop 6 poäng till klubben, vilket får anses godkänt med tanke på att Simrishamn bara fick totalt 9 poäng. I hoppklassen var vi klubbens enda tävlingsekipage, som kom i mål. I agilityklass gick det lite bättre med tre, som kom runt - dock fick bara Pila och Selina poäng medan Peggy fick nöja sig med placering.

Jag tror aldrig det hänt att Simrishamn kommit sist, men det berodde mycket på en sammansättning av laget, som gjorts av missriktad hygglighet.

Om man vill att unga nybörjare ska komma framåt, så anser jag att det finns bättre sätt att matcha fram dem än att börja med svårighet klass 2. Det skapar knappast självförtroende att avsluta säsongen så. (För några år sedan införde jag t.ex. en nybörjarklass med låg startavgift i samband med KM, men den har rationaliserats bort.)

Nisses banor var väl inte väldigt svåra men med några rejäla klurigheter. Starten i hopp t.ex. där det efter två hinder rakt fram bjöds ett delikat val mellan platt tunnel snett fram till vänster, lång rak tunnel snett fram till höger och slalom rakt fram - lite längre fram än tunnlarna. Slalom var rätt val. Den starten skördade många offer. Sen fanns det ett hinder som man skulle runt och ta bakifrån, vilket naturligtvis inte är SÅ svårt för en långsam hund men kanske lite förvirrande om den är orutinerad.

Det var en blöt tillställning med regn hela tiden. Jag måste erkänna, att jag blir en minst ett snäpp sämre förare i sådant väder. Nisse dömde och hans kommentar var, att balansbommens kontaktfält i alla fall var lättdömt. Kan man säga, för Selina hoppade i vanlig ordning i god tid före fältet. Nisse sa också, att det syntes väldigt tidigt vilka planer hon hade. "Synd, för annars är hon ju duktig!".

Ett par plusgrader och strålande solsken. Som alltid ute vid kusten i Simrishamn var det lite blåsigt men i lä var det en härlig dag.

I år dömde Jens igen. Det betyder att Selina vann mediumklassen. Inte så att Jens ser till att Selina vinner, men hon gillar hans banor. Tre gånger har han dömt och tre gånger har vi vunnit.

Foto Christina Rasmusson

Sen är det ju trist att hon måste retas med mig på kontaktfälten. Inte någon gång kan hon låta bli att hoppa mot mig och börja skälla. Väldigt tråkigt, men jag har mer eller mindre gett upp projektet kontaktfält med Selina.

Redan Selinas första agilitysäsong sa en elev och träningskompis: "Lika säker som man kan vara på att hon tar kontaktfältet på träning - lika säker kan man vara på att hon inte gör det på tävling."

Hoppklass 3 ritad av landslagsledaren Nisse Lindquist "knäckte" nästan en del av förarna redan vid banvandringen. Banan var inte bara svår, den var inte lätt att komma ihåg eftersom i varje fall jag inte riktigt hittade tråden i den. Framförbytesfantasterna var fullt sysselsatta och jag hörde hur de knorrade över hur många byten de behövde göra.

En förare med ungefär samma kapacitet som jag undrade "Vad gör vi här?" Innan start var målsättningen för oss att komma i mål.

Jag lyckades få runt stackars Selina med mycket rop och hojtande med rekordmånga fel. Det verkade som om vi kom fel till vartenda hinder. 32 startade och 10 kom i mål - sist av dem kom Selina och jag. Vi fick t.om. pris och många tyckte jag var värd det efter en rent heroisk insats.

Sen diskade vi oss på en mycket lättare agilityklassbana, där jag styrde lite för mycket för att undvika fel tunnelingång, vilket resulterade i att Selina tog ett hopphinder i stället. Selina hoppade  som vanligt på balansbommen, men den något kluriga vägen dit fick vi till som ett smäck. Det är sånt man får glädja sig åt en sådan här dag.

Husvagnen och bilen var packade för tolv dagars tävlingstripp och släktträff.

Början skulle ske torsdag kväll med tävling i Varberg. Sen skulle vi vidare till Borås innan kosan åter skulle ställas mot söder och Bjuv.

När jag befann mig utanför Hässleholm på en enfilig del av en sån där väg med vajerräcke small det till rejält. Det lät som om allting i motorrummet for runt. Alla symboler på instrumentpanelen lyste rött inklusive triangeln som lär betyda att man omedelbart ska stanna. Sen kom en explossionslik smäll. Jag hann uppfatta texten "kontrollera fläktremmen". Inte kunde jag stanna där utan fick vänta till en avfart. Naturligtvis ledde den till en likadan väg men där var i alla fall två filer och jag slank in på en utfart till ett hus så att större delen stod utanför vägbanan.

Jag öppnade motorhuven och kunde konstatera att det var ordentligt blött. Smällen kom sig alltså av att kylarvätskan kastats ut. Lätt chockad ringde jag försäkringsbolaget. Efter visst dividerande beställdes bärgning. Kvinnan jag talade med var förvånad att jag inte visste var jag var, men jag hade ju bara stuckit av på första möjliga avfart och hade annat att tänka på än vilket vägnummer den hade.

När "assistanskåren" ringde mig hade jag i alla fall listat ut var jag befann mig, några hundra meter norrut på väg 23 mot Växjö.

Jag var skräckslagen och såg tusenlapparna virvla i väg. Motorn kunde ha tagit riktig skada och i värsta fall skulle jag kanske behöva köpa ny gammal bil. 

Och så kom jag ju inte till Varbergstävlingen. Människan på försäkringsbolaget sa att sen gällde det transport hem. Det visade sig vara lättare sagt än gjort att skaffa ersättningsfordon. Hyfsat stark bil med dragkrok och plats för tre hundar. Efter mer än fyra timmar hade man hittat en bil som hade dragkrok, men absolut hundförbud. Inte ett hundhår fick hittas i bilen. Då måste den saneras för 12 000 kronor. Tolv tusen!!! Jag försäkrade att där inte skulle finnas några hundhår.

Min tro på mänskligheten ökade denna eftermiddag. En man stannade och frågade om han kunde hjälpa mig. Ja, det berodde inte på att jag var en bräcklig kvinna, för jag befann mig i husvagnen. Jag tackade för omtanken.

De som bodde i huset blev inte det minsta sura för att jag blockerade deras infart. I stället frågade de om jag ville ha kaffe.

Bärgaren var hur hygglig som helst och gjorde stora ansträngningar för att få försäkringsbolaget att förstå, att jag måste ha en bil och att han behövde veta var han skulle göra av mig. Det började närma sig kväll och stängningsdags på verkstäder. Så mycket energi som han lade ner på att göra det så bra som möjligt för mig så kan hans vinst på den bärgningen inte ha blivit stor.

Bilen kördes upp på bärgningsbilen och min lilla husvagn kopplades bakefter. "du fotograferade väl detta" frågade min kusin senare. Rubriken "när jag åkte på semester" skulle göra sig bra, tyckte hon. Nej, jag tog inget foto för jag var bara panikslagen och såg just då inget roligt i situationen.

Vid sextiden stod bilen utanför en bilverkstad. Husvagnen stod på en parkering ett litet stycke bort och jag vankade oroligt av och an väntande på besked om lånebil.

Några minuter före arton fick jag besked. Jag gick in på bilfirman och bad en försäljare ringa efter en taxi till mig, så jag kunde hämta hyrbilen. "Jag kör dig dit" sa han.

När jag hade flyttat över "alla" prylar från min bil var jag så trött, att jag inte orkade köra någonstans. Jag sov över i husvagnen på parkeringen och nästa morgon pratade jag med verkstaden. De hade naturligtvis fullt upp att göra men lovade försöka fixa min bil på eftermiddagen. Otroligt men sant! De skulle sluta 16.30 men de jobbade och slet så att jag kunde köra därifrån i min egen bil 17.15 på fredagskvällen. Tala om service!

00.15 stannade jag i Borås. Hundarna och jag skulle ha mat, hundarna skulle rastas, husvagnen skulle pallas upp mm. Väckning 5.30. Hu, vad jag var trött!

I dag har vi börjat med något nytt.

Pudelklubbens södra avdelning hade arrangerat en introduktionskurs i rallylydnad. 4 pudlar, 2 stora och 2 mellan, samt en golden deltog.

Först var det väldigt svårt eftersom mattens hjärna inte var tillräckligt alert. Sen när matten kopplat och fått Selina att fatta vad det gick ut på, så gick det riktigt bra.

Vi får se, om vi håller ut och fortsätter.

Donna Selina har ”dubbelnamn” därför att hon är en omplaceringshund. Hon kom från en rumänsk familj och kallades Donna. Hon lyssnade inte särskilt bra på det – hon förstod väl bara rumänskt uttal!

Namnet SELINA är efter huvudpersonen i ”SLEEPING TIGER”, en roman av Rosamunde Pilcher som på svenska heter ”I pinjeträdens skugga”.

Donna var mera vild än tam när hon kom till mig. Det tog nästan sex år innan det gick att någorlunda enkelt få henne att lämna ifrån sig ett ”byte”.

Det var meningen att jag skulle tävla lydnad med Selina. Hon är riktigt duktig på alla moment i den ”gamla” ettan utom platsliggning. Jag hade inte tillräckligt med tålamod att förmå henne att ligga stilla så länge. Med andra ord; Selina är envisare än jag.

Agility gick lätt att lära henne. Det värsta var att hon blev fullständigt tokig när andra hundar var på banan och Selina ansåg att det ALLTID var hennes tur. Selina är en otålig typ och att sitta i starten är inte hennes grej. Efter oändligt tränande har jag valt att använda flygande start på tävling. Tyvärr så flyger hon även från balansbommens nerfart, vilket resulterade i att hon hade varit i hoppklass 3 i ett år innan hon tog den allra första pinnen i Ag 1! Till min stora förtjusning lyckades vi sommaren 2008 med bedriften att nolla en agilityklass 3 i Borås.

Tillägg 20091015: Selina lär komma från latinets Celeum, som betyder HIMMEL.