Pudlar är bäst
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
4
5
6
7
8
10
12
13
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2019)
>>


Utställningsträning

UTSTÄLLNINGSTRÄNING

Min fjärde pudel har flyttat in hos mig. De andra har ställts ut och naturligtvis ska lilla Stoja också visas upp i den fyrkantiga ringen.

Donna Selina var först ut. Jag visste ingenting om utställningsvärlden. Min enda kunskap härrörde från Borås, där min första pudel, Smilla, tävlade agility och vi gick en runda bland utställningsringarna och tittade bl.a. på pudlar. När Donna Selina blev klippt fick jag lära, hur man håller kopplet och hur hon skulle stå på marken efter springandet. Veckan före den första utställningen, en inofficiell i pudelklubbens regi, kom jag på, att det kanske skulle vara bra med lite träning. ”En blind leder en blind.” Ja, ungefär så kan man beskriva förberedelserna. Det gick över all förväntan.

Första officiella några månader senare var i Q-poolen. Donna Selina var nästan två år och tämligen vild. Jag visste fortfarande lika lite om utställning. Vi fick ett rött plastband. Plastband! Vad var det för trevligt med det? Nå’n sa:”Du ska in igen! Nu!” OK, då gör vi väl om det hela! Donna Selina  hade fått CK och kom på reservplats. Jaha!!! Jag fattade inte, att det var ganska bra, och att hon kunde få en fin rosett.

Donna Selina fick jättefin kritik med massor av superlativer; lovely,  wonderfull, nice, excellent, mm.  Men slutklämmen löd:”Needs more experience in the ring”. Till Malmö internationella hade Donna Selina uppnått två års ålder och hon skötte sig perfekt i ringen. Jag hade härmed fått en fullständigt felaktig inställning till utställandets ädla konst; ”De e bar å åk!”

Min nästa pudel, Sagitta, är mycket mera eftertänksam. Hon ställdes två gånger som valp. Förberedelserna var ungefär lika obefintliga som tidigare. Sagitta stod snällt på bordet. Hon sprang beredvilligt runt i trav utan ett enda galoppsteg och hon stod där jag ställde henne. På Malmö-valp fick hon bra placering och sen var hon med i Q-poolen som unghund och på Malmö internatinella vid just fyllda två. Alla gångerna hade mina underbara pudlar fått ettor trots sin okunniga matte. Egentligen korrekt. Det är ju hunden, som ska bedömas! Eller?

Den vildaste och gladaste pudel jag någonsin träffat har just blivit min vid sju månaders ålder. Hon älskar att träna. Och det gäller allt. Sätter jag på utställningskopplet så blir hon jätteglad och hon travar på förtjust och elegant. Hon ställer upp sig perfekt alldeles av sig själv. Nu bestämde jag mig för att göra det här ordentligt, så jag anmälde oss till utställningsträning.

OBS! Fotot visar inte en tränande Stoja! Hon sprang och lekte med Sagitta och stannade bara upp ett slag.

Stoja är van att vara med pudlar och andra hundar. Hon har varit med på agilitytävlingar med massor av hundar och människor. Den första var på en jättetävling i en fotbollshall med flera banor och ett öronbedövande oljud. Allra först ville hon så klart deltaga, när hon såg andra hundar springa och hoppa på banan men det var absolut inga problem att ha henne med utan hon uppförde sig perfekt.

Jag var inte ett dugg bekymrad inför utställningsträningen men det blev en veritabel chock. Stoja betedde sig som om hon aldrig sett andra hundar eller som om hon jagat alla hundar hon stött på. Hon verkade inte minnas, att hon haft ett utställningskoppel på sig. Jag försökte springa första rundan med henne i ett tunt koppel. Hon förflyttade sig mest på bakbenen vilt dragande och studsande. Det gjorde riktig riktigt ont i min hand. Jag erinrade mig att jag hade Donna Selinas snake i bilen så jag smet iväg och hämtade den med tillhörande lite tjockare koppel.

Vid nästa försök att springa runt i ringen höll Stoja på att ta sig ur snaken. Det var i och för sig ingen konst eftersom Donna Selina är mycket grövre än Stoja. Då fick jag låna en kortare snake med kraftigt koppel av en vänlig själ, vilket gjorde mig betydligt tryggare. MEN Stoja uppförde sig fortfarande lika hopplöst. Jag gjorde naturligtvis inte något bra jobb heller men det var inte lätt, när pudeln inte ville ha minsta kontakt med mig utan körde sitt eget race. Det positiva jag kan säga är, att det i alla fall gick att svänga vänster med henne. Och så gick det att ställa upp henne. Fast hennes uthållighet i ståendet var minimal.

Instruktören hade tagit flera andra pudlar och lyckats få dem att föra sig jättefint. Men det lyckades inte med Stoja. Han sa, att Stoja inte visste vad hon skulle göra och frågade hur det gick hemma. Jag insåg ju, att sanningen skulle förefalla orimlig, så jag ljög lite lätt och sa: ”Någorlunda hyfsat.” Att folk förskönar verkligheten är väl ganska vanligt men min variant är nog inte lika frekvent. Trots detta fick jag lite småspydiga kommentarer; ”Så säger alla!”

Efter ett antal rundor lyckades jag äntligen få Stoja att mestadels hålla sig på jorden. Två timmars uttröttningsträning före utställning. Kan det kanske vara något att fundera på? De andra pudlar instruktören behövt hjälpa till med beskrev han som osäkra. Min Stoja däremot fick omdömet självsäker och jag fick en massa tips om hur jag skulle träna kontakt med Stoja. Jag åkte direkt hem och provade. Gissa hur det gick! Strålande så klart! Ögonkontakt hela tiden – med eller utan störning – trots att jag varken hade godis i munnen eller i synlig hand.

Dagen efter ringde jag en kompis och frågade, om hon sett Stoja träna utställning. Svaret blev: ”Javisst! Hon var ju jätteduktig!” Jag kan inte påstå, att jag blev gladare men jag kunde i alla fall konstatera, att jag inte drömt.

Summering av vår utställningsträning: Stojas ego växte och mattes krympte.

18 Maj 2012  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar
GÅSAHOPPET 2012

GÅSAHOPPET 2012

Det är underbart att tävla agility! Jag får chansen att stiga upp klockan fyra på morgonen! Göra i ordning matsäck, utfordra pudlarna och mig själv, rasta pudlarna, packa bilen och köra ett antal mil. Sedan blir det banvandring 07.30 och då gäller det att ha alla hjärncellerna på plats och vakna. Vem myntade uttrycket ”Morgonstund har guld i mund”? Ett är säkert. Det var inte jag! Var det någon, som sa, att jag inte är gammal nog för det? Nej, men nästan.

Agilitybanor, i synnerhet i klass 3, är inte lätta att memorera på de åtta minuter man har på sig. Först ska man hitta alla nummerskyltarna, vilka numera oftast är ”gömda” bakom hinderna eftersom hälften av alla hinder ska tas bakifrån i stället för från det håll, som förefaller naturligt.

När banan är identifierad gäller det att försöka komma ihåg den. För den oinitierade kan det väl förefalla enkelt. Det handlar ju bara om högst 20 hinder på en 30 x 40 meter stor yta. Efter det kommer vi till det viktiga och ännu svårare. Hur ska pudeln styras för att i full fart ta alla hinderna i rätt ordning och på rätt sätt?

Långfredagsmorgon vid åttatiden skulle detta varit avklarat men problemet var, att jag inte var bombsäker på banan och absolut inte hade kläm på hur jag skulle handla pudeln. Vad då, handla? Det vet väl varenda seriös pudelägare! Nej, nej inte utställningshandling! Det ska jag gå på kurs i någon gång i maj. Nu handlade det om agilityhandling och jag insåg, att jag borde ha gått någon avancerad kurs i det inför säsongsstarten. Man kan kanske säga, att jag var lite ringrostig!

Inledningen på banan hade jag klar för mig och den gick strålande. Hinder nummer sju var ett sådant där, som pudeln skulle runda innan hon fick hoppa mot mig. Naturligtvis har jag både ett kommando och en gest, som talar om för pudeln hur hon ska göra men min visning med kroppen och handen blev lite för yvig. Det resulterade i att pudelns sväng  blev för vid och då åkte den glatt viftande svansen in bland slalompinnarna. Slalomhindret skulle inte tas förrän senare och så blev pudeln diskvalificerad.

Så lätt är det att missa möjligheten att lyckas ta sig genom ett lopp. I just detta loppet, hoppklass 3 för mediumhundar (De flesta mellanpudlar tävlar i mediumklassen.) startade 92 hundar och endast 24 klarade av banan mer eller mindre bra. Det är absolut inte ovanligt att så stor andel av de startande blir diskvalificerade så agility är ingen lätt sport.

Påskafton slogs nog rekord i Agilityklass 2 för mediumhundar. Inget enda startande ekipage kom i mål. Lite skryt kan väl vara tillåtet. På samma bana för smallhundar tävlade jag med min lilla mellanpudel och kom på andra plats av 31 starter. Det blev ett av helgens två glädjande resultat för min del.

Berit och pudelflickorna

18 April 2012  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar
Motion till Södra avdelningen

Egentligen hade jag bestämt, att nu får det vara slutmotionerat, men så bara någon dag före deadline så fick jag en idé och här är resultatet:

MOTION till årsmöte 2011

 

Angående statuter för Årets Agilitypudel i Södra avdelningen 

För ett antal år sedan motionerade jag om instiftande av ett sådant pris och fick gehör för det.

Då valde styrelsen att använda de statuter, som gäller centralt. Det innebär, att endast elithundar kan komma med på listan över agilitypudlar.  Storpudlar t.ex. har minimal chans att någonsin prestera tävlingsresultat, som för upp dem på en sådan lista.

Jag gör nu ett försök att få till stånd statuter, som ger alla agilitytävlande pudlar möjlighet att ”synas” i SPK södra. För bruks- och lydnadstävlande pudlar är det redan så, att alla tävlande får vara med på listan.

Jag har tittat på olika rasklubbars sätt att räkna och tilltalats av Svenska Wheaten Terrierklubbens. Den är i ungefär samma situation som SPK genom att många hundar tävlar i largeklassen och de har, liksom storpudlarna, svårt med konkurrensen från snabba vallhundar.

Poängberäkningen är utformad så att det bara är hundens egen prestation som avgör poängen, oavsett vad medtävlarna presterar. Antalet startande i ett lopp  har heller ingen betydelse. Eftersom det kräver mer att tävla i klass 3 så får hunden fler poäng där än i klass 1.

För att poängberäkningen ska vara så rättvis som möjligt innehåller den många parametrar  men är ändå lätt att hantera.

Beräkningssättet kan se avskräckande invecklat ut, men man lägger bara in formeln i ett dataprogram. Hundens resultat skrivs in i rutor i programmet, som sedan gör alla uträkningar.

Samma statuter eller snarlika används i andra rasklubbar och i flera lokala brukshundklubbar, så de är väl beprövade. Jag är beredd att hjälpa till med program och resultatredovisning,

Jag yrkar att styrelsen i SPK Södra avdelningen får i uppdrag att fastställa nedanstående statuter att gälla fr.o.m. 2011.

 

 

Statuter för Årets Agilitypudel Södra avdelningen

 

Pudlar, som är registrerade i SKK, kan tävla om utmärkelsen.

Ägaren/föraren måste vara medlem i SPK södra avdelningen.

Small, medium och large har ett gemensamt vandringspris.

Resultat från officiella individuella klasser räknas (ej lagklasser).

Maximalt 8 resultat får räknas, varav 4 från agilityklass och 4 från hoppklass.

Alla hundar som kommer i mål får poäng.

 
1. Beräkna Hinderpoäng:
- Börja med en grundpoäng på 15 poäng för att hunden gått i mål.
- Dra av 1 poäng per hinderfel. (Vägran eller rivning medför 5 minuspoäng. Har
hunden mer än 15 hinderfel blir denna poäng alltså mindre än 0).
- Multiplicera poängen med klasskoefficient enligt nedan:

 

Klass 1

1

Klass 2

1,25

Klass 3

1,5

 

2. Beräkna Fartpoäng:
- Dividera referenstiden med hundens tid i loppet.
- Multiplicera med referenstidskoefficienten för klassen, se tabell nedan.
- Multiplicera sedan med 4 för Hoppklass eller 5 för Agilityklass.(Kompenserar
för att det är svårare att hålla hög hastighet i agilityklass jämfört med hoppklass.)

 

Referenstidskoefficienter fr.o.m. 2008

Klass 1

Klass 2

Klass 3

Agilityklass

2,9

3,2

3,5

Hoppklass

3,3

3,7

3,9

 

Domaren bestämmer en referenstid för varje enskilt lopp.  För att räkna ut referenstiden använder domaren en ”Referenstidskoefficient”.

SBKs konferenser för agilitydomare bestämmer referenstidskoefficienterna. Om dessa ändras måste statuternas koefficienter också ändras.

 

3. Beräkna loppets poäng:
- Addera Hinderpoäng och Fartpoäng.

- Avrunda till 1 decimal.

- Om resultatet blir mindre än 1, ersätts denna summa med 1.

 

Berit Lönnerstam    S 0502

 

3 Februari 2011  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar
PUDEL SM 2010

Pudel SM 2010

Sista helgen i september ordnas alltid Pudel SM. 2000 och 2001 deltog jag med Smilla och 2006 med Donna Selina. I år skulle det bli av igen. Tävlingen skulle gå av stapeln i Bro några mil norr om Stockholm.  Jag tänkte försöka försvara Södra avdelningens ”färger” i agility och anmälde Donna Selina i medium och Sagitta i small.

Allting var planerat och på torsdagen skulle vi samt fjortonåriga Smilla åka bil till Stockholm, men det höll på att bli en tävling med förhinder. Helgen före var vi på agilitytävling i Eslöv och när jag hade tävlat färdigt för dagen så small det bara till i mitt vänstra knä. Det gjorde rejält ont när jag körde hem och jag blev orolig att det inte skulle bli något Pudel SM för min del. Knät var svullet och smärtade men så lätt får man ju inte ge sig. Trots allt  bestämde jag mig för att ändå satsa på deltagande.

Sagitta badades på måndagen och Donna Selina på tisdagen. Ska man på pudelträff så måste ju hundarna vara så fina och fluffiga som möjligt. När jag på onsdagen var klar att ta upp Smilla ur badkaret, så tog  jag stöd på badkarskanten men fick inget fäste utan slant med båda händerna och stod på huvudet ner i badkaret. Smärtan i revbenen på höger sida tog nästan andan ur mig. ”Nu är det kört!”, for det genom huvudet. Jag  tog ett djupt andetag för att känna om revbenen var brutna men de hade nog klarat sig med lite sprickor. Bilringarna skulle säkert få präktiga blåmärken men skam den som ger sig. Än en gång beslöt jag mig för att inte ge upp föresatsen att tävla Pudel SM.

Resan till Stockholm gick bra trots smärtan i revbenen. Jag kunde ju inte ligga som vanligt så sömnen var inte den bästa. På lördagen var det väckning 04.30 och så bar det av till tävlingsplatsen för oss tävlande medan Smilla fick stanna hemma i Skärholmen och ägna sig åt favoritsysselsättningarna att sitta i knä mest hela dagen samt intaga en och annan godbit.

 

Donna Selina är alltid så taggad inför start, att hon absolut inte kan sitta kvar i starten. Därför  måste jag lyfta  upp och ha henne under armen före start. Jag var väldigt rädd, att det skulle göra ont i revbenen för hon är inte precis stillsam utan sjuder av iver att komma iväg.

Starten i första loppet var glädjande nog sådan, att jag skulle ha pudeln på vänster sida. Jag förberedde starten precis som jag gjort hudratals gånger sedan tävlingsdebuten sommaren 2003.  Hunden var upplyft, halsband och koppel avtaget,startgroparna grävda så det var bara att få ner Donna Selina på marken och så skulle vi vara igång. Någon har kallat vår start för ”kast med liten hund”, fast det låter lite värre än det är. Det är snarare så att Donna Selina kastar sig ur mitt grepp och sticker iväg.

Domaren Tobbe, en trevlig ung man, som jag känt sedan han var en mycket yngre man, är nyutexaminerad agilitydomare. Jag stod där med hunden i famnen beredd att starta vid domarsignal men jag hörde aldrig någon visselsignal så jag tittade på Tobbe. Han stod där och visade med båda handflatorna mot marken upprepade gånger. Jag fattade egentligen ingenting men domare har lite olika sätt att ge klartecken, så jag släppte ner Donna Selina och så sprang vi iväg. Donna Selina tog två hinder hur enkelt som helst och sen skulle vi svänga till vänster in i banan. Då visslade Tobbe. En visselsignal efter start betyder diskvalificering, så jag avbröt loppet och muttrade något i stil med: ”Vad i all världen gjorde vi för fel?” Donna Selina blev oerhört frustrerad och började springa runt mig vilt skällande. Hon hade ju bråttom och blev sinkad av en stillastående matte.

Tobbe kom fram till mig och förklarade att han inte kunde blåsa igång loppet förrän hunden var på marken. Vi var inte diskade och vi fick börja om igen. På utbildningen hade han lärt sig, att hunden måste stå på marken åtminstone någon sekund för att domaren skulle kunna se att hunden är frisk och inte halt innan startsignal kan ges. Jag förstår inte hur en domare ska kunna dra några sådan slutsatser av att hunden för någon sekund nuddar marken. Tobbe förklarade att som ny i gebitet var det viktigt för honom att göra rätt och DET förstod jag, men Donna Selina var inte vare sig glad eller förstående.

En ny startrutin måste omedelbart införas. Jag fick tag i min upprörda, superladdade pudel och satte med viss möda åter på halsbandet. Sedan gick vi in på banan. Därpå gick vi ut från banan och stackars Donna Selina förstod ingenting. Jag visade Donna Selina att jag skulle lyfta upp henne. Det tog sin lilla tid eftersom hon var mycket angelägen om att komma igång, hoppade, studsade och försökte ta sig upp vid min vänstra sida. När jag väl fått upp henne och höll ordentligt om henne, så skulle halsband och koppel tas av igen. Vid det här laget var pudeln riktigt förtretad, så även detta tog sin lilla tid. Donna Selina försökte nämligen energiskt hjälpa till genom att frenetiskt slå med tassarna på mina händer och kopplet.

Äntligen skulle vi köra agility! Jag gick in på banan igen och nu var det en halv evighet sedan startsignalen givits. När Donna Selina kom ner på marken var hon helt galen och tittade mer på mig än på banan. Hon kastade sig skällande rakt in i första hindret  och hade direkt fem fel för rivet hinder. Min hund, som så gott som aldrig river ett hinder! Loppet blev totalt förryckt. Hon skällde sig genom hela banan och fick otroliga 20 hinderfel. Men fort gick det och tiden blev nästan 9 sekunder snabbare än referenstiden trots allt extra hoppande, studsande  och våldsamma skällande.

Det var verkligen ingen skojig start på tävlingen och jag kände mig helt utmattad vid målgången. All kraft liksom rann ur mig. Hur skulle det gå att fortsätta tävla?  Andra loppet ledde till en diskvalifikation och jag var nästan beredd att kasta in handduken, men sen vann vi tredje loppet och modet återvände  - åtminstone lite.

Andra dagen klarade vi oss genom alla tre loppen och blev tvåa i ett av dem. De fyra bästa resultaten räknas samman och totalt slutade Donna Selina och jag på fjärde plats i medium på Pudel SM 2010.

Foto Christina Rasmusson

15 Oktober 2010  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar
AGILITYFOLK PROVAR PÅ LYDNAD DEl 2

 

Nu innan tävlingssäsongen sätter igång plockar jag väl fram ytterligare lite gammal skåpmat. I förra avsnittet hade vi kommit fram till tävlingen, där Smilla stannade och kissade mitt under fria följet.

I slutet av september åkte vi till Pudel-SM i Ulricehamn.  Där bland sina rasfränder skötte hon sig mycket bra trots eller tack vare att vi fick rusa direkt från ett agilitylopp till lydnadstävlingen. Jag hade inte riktigt fått ner flåset och hann med nöd och näppe byta koppel och få på ”lydnadshalsbandet” på Smilla. Vi fick 10 på både ställande och hopp och hade Smilla bara gjort det, som hon normalt nästan är för snabb med – nämligen sätta sig upp utan dubbelkommando efter läggande under gång – så hade vi fått 160 poäng prick. Nåja, så säger ju alla: ”Om vi bara...”

Så åkte vi till Lund och vad hände där? Jo, Smilla hade nu hunnit lära sig programmet och när det blev tid för ställande under gång, så tänkte hon visst: ”Nu är det snart dags att ställa sig så då gör jag väl det.” Hon hade stannat i god tid före tävlingsledarens kommando. En åskådare, som inte hörde kommenderingen  sa efteråt: ”Vilket  snyggt ställande!”

Vi fick 10 på inkallningen men sen kom det värsta. Min hund – en agilityhund – vägrade att över huvudtaget ställa upp och hoppa över hindret med resultatet 0 poäng. Snopet! Efter tävlingen gick jag dit och försökte igen, men hon gjorde det bara inte. Hon påstod, att det luktade så konstigt där, att det var otänkbart. Däremot gick det alldeles utmärkt att utföra hoppet i andra riktningen. Tävlingsledaren sa att flera andra hundar varit ovilliga, men ingen gjorde så bestämt motstånd som Smilla.

Till Luciatävlingen i Trelleborg åkte en ganska stor skara från klubben varav tre från agilitygänget. Till min enorma häpnad hamnade Smilla på fjärde plats bland fjorton deltagare och vi fick en riktigt vacker liten silverpokal med oss hem. Tror ni att vi nådde den magiska gränsen 160 poäng? Nej, vi fick 158. Det enda som tröstade mig var, att det kunde varit i mina ögon värre. Vi kunde fått 159,5.

Inte tänkte jag ge upp nu. Jag hade hittat en tävling inomhus i ridhus i Olofström i mitten av januari 2001. Det kunde ju vara spännande. Vi hade aldrig tränat i ett ridhus och där luktar det så förföriskt av hästlort. De flesta hundar älskar att äta hästlort och att rulla sig i den är inte heller så dumt. Vi fick ett tidigt nummer och medan tävlingsledaren placerade ut de andra hundarna, så passade jag på att städa bort hästspillningen från området där Smilla skulle ligga  plats. Sånt kan väl inte vara fusk? I golf plockar man ju bort minsta smula skräp innan det är dags att putta. Det gick så där halvbra i alla momenten och vi fick ihop 168 poäng. Lycka, lycka!!! Domaren tyckte att Smilla var en frisk fläkt och hoppades att jag skulle fortsätta tävla lydnad. ”Det är så kul att se en pudel!” sa han.

Nu gällde det att i ytterligare två tävlingar komma över 160 poäng. Nästa försök gjordes i Oxie – och si det lyckades än en gång. Jag anmälde oss till tävling i Ystad och var nu lite övermodig och tog nästan för givet att det bara var att åka dit och inkassera det tredje förstapriset. Men Smilla ville annorlunda. (Den tävlingen har jag skrivit om i ett tidigare kåseri ”Man ska inte ta något för givet”)

Nästa gång tävlade vi i Hörby. Platsliggandet blev en riktig pärs. Smilla låg ytterst av tio hundar. Hunden intill vände sig i 90 grader mot Smilla och började så sakteliga krypa mot Smilla. Fyra hundar reste sig och förflyttade sig till sina förare. Smilla låg kvar, men mitt hjärta befann sig inte på riktigt rätt plats och jag tror jag slutade andas.

Det var precis så blåsigt, som det kan vara på ett öppet fält i Skåne på våren. Domaren stod vid kanten några meter snett framför Smilla. Plötsligt tappade hon sina papper, vilka virvlade omkring i blåsten framför Smilla. Mitt hjärta – var tog du vägen? Smilla låg fortfarande kvar.

När endast en kort stund återstod kom en Springerspaniel springande  (Jo, det var en Springerspaniel!) i full fart bara några meter framför de platsliggande hundarna. Den avverkade en runda på åkern bredvid och återvände sedan galopperande några meter bakom hundarna. Då var tiden ute och Smilla låg alltjämt kvar.

Jag var jättelycklig och svalde ner hjärtat. Av bara farten lyckades vi få det tredje förstapriset. Därmed hade Smilla blivit  LPI Priche’s Wild Rose. Då kan man skaffa ett lydnadsdiplom. Det är inte särskilt vackert och det kostade 219 kr. Gissa om jag skyndade mig att betälla det!

Dessutom fick jag tillfälle att prova mina bakkunskaper, då det är kutym hemma på brukshundklubben att sådant där skall firas med fika vid nästa träningstillfälle. Det gjorde jag så gärna och det blev den godaste tårta jag vet – sån där med sockerkaksbotten, maräng, grädde och nån frukt.

16 Mars 2010  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar
AGILITYFOLK PROVAR PÅ LYDNAD

De som läst mina tidigare kåserier har fått ta del av några av mina tillkortakommanden när det gäller agilitytävlande med pudlar. Jag tar nu risken att även skriva om vedermödorna med lydnadstävlingar. Hur kunde det gå med en tämligen ointresserad pudel kombinerat med en oskicklig förare och en oerfaren lydnadsinstruktör?

Vi var några tappra agilitymänniskor, som i januari 2000 började träna lydnad i akt och mening att så småningom tävla även i denna gren. Vid klubbens tävling till midsommar var det tid att bekänna färg. Sju av oss ställde upp, men det var inga lysande resultat som uppnåddes. Själv fick jag avstå eftersom Smilla löpte vid tillfället.

Jag tror att ”lydnadsfolket” tycker att det inte är speciellt svårt att tävla i agility. Det är ju bara skoj och hundarna springer omkring lite hur som helst på banan. Att tävla i lydnad ser mer precist ut, så vi hade definitivt inte underskattat svårigheten. Ändå fick vi erfara, att det kanske är ännu marigare än det ser ut. Vi är vana vid nervositet före start i agilityloppen, men här höll den ju i sig under hela tävlingen.

I juli skulle jag åka till en veckas pudelläger i Ånnaboda utanför Örebro. På vägen dit passade jag på att delta i min första lydnadstävling i Askersund. Jag vet inte, om det var värre för mig, som var ”ensam” där. Men det var förfärligt. Trots att jag betraktade Smilla som bombsäker på att ligga sina två minuter, så var jag oerhört nervös. Hjärtat bankade så det dånade i öronen. Munnen var torr som om jag ätit krita. (Jag vet hur det känns för så gjorde man förr i världen för att man skulle få håltimme i stället för att vara med på sånglektionerna. Jo, ämnet hette ”sång”)

Smilla låg kvar och när programmet var över återtog hjärtat sin normala plats och rytm. Jag överlevde alltså och när jag fick veta, att vi inkasserat 10 poäng på inkallningen och fått ihop totalt 149,5 poäng blev jag jätteglad. En sann lydnadstävlare blir naturligtvis inte det för mindre än 160 poäng men jag – en agilitymänniska....

För oinitierade meddelas att betygsättningen är följande:

100 – 139,5 Godkänd – tredjepris

140 – 159,5 Andrapris

160 -  200 Första pris och uppflyttning till klass II

Här kommer min underskattning av svårigheten med lydnadstävling in i bilden. Nu inbillade jag mig att det bara var att tävla vidare och så skulle det bli bättre och bättre. Fel, fel, fel. Nästa gång låg min lilla ängel inte ens kvar de två minuterna utan började gnälla ömkligt så fort jag lämnade henne. När det återstod några sekunder hade hon fått nog av att ligga där övergiven, reste sig och sprang lugnt och fint fram till mig och så var den dagen förstörd. Visserligen var hon skendräktig och allmänt gnällig – men detta...

Domaren kallade Smilla ”stundomsinnad”, något som jag är beredd att skriva under på. Den ena sekunden gick hon så fint och såg ut som om hon ville säga:”Titta så duktig jag är!” för att nästa ögonblick ägna sig åt att lukta på plastmarkeringarna eller ställa sig att titta på tävlingsledaren.

Vid nästa tävling var det en ännu mer nervös och stressad matte, som kom till start.  Det gick inte särskilt bra, men min hund har all anledning att klaga på föraren. Hur ska man kunna prestera med en fullständigt knasig matte, som suckar, skakar och är onaturligt stel i alla rörelser?

Smilla är en ganska dominant tik och mitt under fria följet hittade hon en kissfläck på banan. Det kunde bara inte passera opåtalat. Här gällde det att kissa över. Alltså hade jag plötsligt ingen hund i följe alls. Snacka om pinsamt! När jag berättade för en bekant om denna episod, fick jag höra om en hanhund, som likaledes under fria följet bara stannade upp, vände sig om och kissade på benet på sin manlige förare. Denne har aldrig mer tävlat.

Jag fortsatte emellertid envetet min kamp och tänkte inte ge mig utan att nå de efterlängtade 160 poängen. Det tyder kanske inte bara på envishet utan också på en något masochistisk läggning.

9 Januari 2010  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar
Det är lätt att bli agilityberoende

Det är lätt att bli agilityberoende

Våren 1999 gick Smilla och jag nån slags förberedande kurs i tävlingslydnad. Det gick väl så där, tyckte jag. Men kurskamrater kommer bara ihåg att Smilla tyckte om att då och då köra ett pudelfnatt.

En eftermidddag planerade jag att Smilla skulle göra ett uppletande i ena hörnet av agilityplanen. Smilla tyckte det var urtrist och satte i gång att springa rundor. Rundorna blev större och större och plötsligt stod det hinder i vägen. De var inga problem för Smilla. Hon hoppade helt enkelt över dem och hon såg så lycklig ut med sina fladdrande öron.

Jag visste absolut ingenting om agility, men jag började fundera på om det inte kunde vara något för Smilla. Det visade sig att det skulle vara inträdesprov till agilitykurs nästkommande lördag. Vi gick dit. Smilla uppförde sig perfekt och vi blev antagna. Det var alltså Smilla, som fick in mig i agilityns garn.

När slutet på kursen närmade sig gick jag på ett agilitymöte. Agility var alldeles nytt på vår klubb. Några av dem, som gått den tidigare kursen skulle åka på tävling, och ett par i min grupp hakade på. Jag hade tidigare tävlat i alla möjliga sporter så varför inte prova på detta också. Kursledaren stirrade på mig och sa något klentroget:”Vill du också tävla?” Jag har aldrig frågat vad han menade, men förmodligen tyckte han jag var för gammal för sånt. Lite aktivering av pudeln var väl OK – men tävla agility!?

Det blev ett helt gäng från klubben som åkte. Vi träffades tidigt en lördagsmorgon i mitten av oktober vid en vägkorsning utanför stan. Sedan körde vi i samlad tropp till Eslöv. Vår instruktör  var med och han hade varit på tävling förr och kunde i alla fall sätta upp ett tält.

Hemma i Simrishamn var det mildväder men ju längre in i det stora landet Skåne vi kom blev det mer och mer vitt på marken av frost.

Jag fick stifta bekantskap med dagens domare, Jan Carlsson. Han hade kortbyxor! Jag kan minnas fel, men jag tror han hade sandaler. "Alla som var där" tycktes känna varandra och snart förstod jag att det var hans grej. Den dagen hade han dock fått krypa till korset och hade vantar på.

Fy farao, vad jag frös denna dag! Fötterna var värst. Att springa utan känsel i fötterna är ju inte särskilt behagligt, så med ideliga jämfotahopp försökte jag hålla liv i dem.

Det var en liten inofficiell tävling, men banorna omgärdades ändå av en massa tält med hundar i burar, stolar och bord. Jag var helt fascinerad och tog ett foto av miljön.

 

Vi hade ju bara gått nybörjarkurs men Smilla var säker på alla hinder fast bara vänsterslalom. Jag hade för resten aldrig hört talas om vare sig vänsterslalom eller högerslalom. Handling? Vad var det? Inte heller ganska erfarna förare var några strålande handlers på den tiden. Banorna i startklassen var normalt väldigt enkla, mest framåt i s-form eller m-form. Bordet, som alltid fanns med, kunde utgöra en naturlig vändpunkt.

Många hade faktiskt alltid hunden på vänster sida. Det innebar att föraren ibland måste ta yttervarv runt en böjd tunnel medan hunden fick en kortare väg. Smilla sprang i alla fall obehindrat på vilken sida som helst.

Nåja - sprang och sprang - Smilla rejsade mest omkring. Fast det visste jag ju inte inför vår första tävling.

Starten i första loppet var två hinder och sedan bordet. Natten och morgonen hade varit frostiga, så det filtklädda bordet var fortfarande halt av kvarvarande is. Smilla sprang med glatt mod och ganska god fart mot hindret. Sedan blev det rutschkana ut i det blå, vilken då utmynnade i ett äkta pudelrace. Disk! Vid den tiden hade man inte uppfunnit begreppet "köra banan färdig", så det var bara att lämna planen efter tre hinder. Lite snopet!

Mellan loppen gick vi till bilen och fikade. Jag kunde ju även gå in i klubbhuset och försöka tina upp de djupfrysta fötterna. Inte ägde jag någon hundbur så vid banvandring fick mammiga Smilla vara fastsatt vid en skruv med plastad vajer. Hon låg på en frottéhandduk och "vaktade" min jacka och mössa.

Nästa lopp var svårighetsgrad klass 1 och där fanns även klätterhinderna med. Fast jag tror inte vi hann prova på något av dem, för vi diskade oss efter fyra hinder!

Sista loppet för dagen var klass 2, en öppen klass, där även riktigt duktiga hundar fick vara med. På den tiden skaffade man på officiella öppenklasser kvalpoäng för att komma med på SM. Alla förstår ju, att det var alldeles för svårt för oss, men vad gjorde det?

Målet var då att vi i logikens namn åtminstone skulle klara fem hinder! Det gjorde vi! Svårighetsgraden hade egentligen ingen betydelse för Smilla och mig. Det gick lika bra att köra "pudelfnatt" på en lätt som en svår bana.

Hundbur av stål, hundfällar, klubbdress med logga, värmande underställ och vattentäta skor lämpade för agility inhandlades tämligen omgående. Det gällde att vara rustad inför vinterns träning och tävlingssäsongen 2000!

Tänk, att en sådan tävlingsstart kunde leda till ett minst tioårigt beroende av agility! 

PS. Tilläggas kan att jag är den ende, som fortfarande tävlar agility! Med två yngre pudlar - Smilla är 13 år och 4 månader och agilitypensionär. DS

 

13 November 2009  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar
Man ska inte ropa hej...

Det hade gått sju veckor sedan den mindre lyckade helgen i Bjuv, som jag berättade om i mitt förra kåseri. Kåseri för resten! Nog låter det lite pretentiöst, men det är inte jag som hittat på titeln!

Matten hade tränat sig i stoiskt lugn med hyfsat godkänt resultat.

Matten trodde också att hon kommit på hur vi ska göra för att undvika pudelfnatt på agilitybanan. Inte minsta antydan till race på fyra tävlingar.

Sagitta tycktes ha kommit över sin avoga inställning till gungan. Under Snapphanefejden (Årets stortävling i agility över fem dagar) hade Sagitta möjlighet att springa tre agilityklasslopp med gunga. I samtliga tog hon sig över låt vara inte i världens högsta fart, men i ett lopp fick vi t.o.m. noll hinderfel och kom på sjätte plats av 75 startande. I Ystad gick hon över gungan liksom på Söderåsen, där vi var felfria. Vi åkte till Kungsbacka för att delta i ytterligare en  tävling med många deltagare och Sagitta klarade gungan i båda sina lopp.

 ”Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken” är ett ordspråk som jag känner till. Men NÄR är man över bäcken? Jag ropade definitivt inte men kanske viskade jag ett litet försiktigt ”Hej” för mig själv. Det borde jag inte ha gjort!

Kvällen och natten efter Kungsbackatävlingen användes för färd till Borås, kort sömn i husvagnen och sedan i väg till ny tävling. Någon gång under dessa timmar hade min lilla svarta ängel fått nya idéer om agilitylopp och gungor i synnerhet.

Vi diskade oss i ett tidigt skede av loppet när Sagitta i vanlig ordning satte upp farten och kastade sig i väg till ett annat hinder än banritaren och matte tänkt sig. Sedan fortsatte hon med ett litet pudelrace. ”Nej, inte nu igen!” for det genom huvudet på den frustrerade matten. Sagitta kom i alla fall på inkallning, men när hon upptäckte att nästa hinder var gungan rusade hon ut mellan tälten, som stod runt banan. ”Lugn, bara lugn, behåll lugnet!” Men ingen inkallning i världen hade någon effekt. Pudeln var försvunnen. Matte gick då med mycket bestämda steg ut för att få tag i rymmaren. Vad får jag se? Jo, Sagitta sitter bakom tältet och bajsar! Matte veknar och tycker synd om henne. Stackarn, var hon så nödig!

Ett stort problem är, att det är svårt att få Sagitta att uträtta sina behov på tävlingsdagar. Inte kissandet då, för att kissa över andra hundars visitkort är kolossalt viktigt. Skräcken är att hunden ska uträtta sina behov på planen, men alla vänner har försökt lugna mig med att min lilla vildpudel inte har tid med sådant. De hade fel, men Sagitta var i alla fall väldigt diskret och satte sig bakom ett tält.

Färden ställdes hemåt mot Skåne och söndagen därpå skulle det tävlas igen. Sagitta hade uträttat alla sina behov och ingen rädsla fanns den här dagen. Starten gick strålande. Hinder nummer två var ett däck med mycket ovanligt utseende och många hundar hade vägrat och även diskvalificerat sig på det. Sagitta tog det utan minsta tvekan och farten var som vanligt hög.

Oftast finns det framhoppningshinder där man kan värma upp hundarna före loppen. Denna gång fanns det även en gunga och Sagitta hade med glädje frivilligt sprungit över den flera gånger. I loppet kom Sagitta i full fart ut ur en tunnel hoppade över ett hinder och rakt fram stod gungan. ”Usch, vad är det där?  Den där förskräckliga saken tänker jag då inte befatta mig med!” Efter en kort utflykt förbi den otäcka vippbrädan sprang Sagitta av banan, ut till staketet, som omgärdade banan, och satte sig att bajsa!!! Såå pinsamt!

Nu känns det som om jag knappt vågar åka och tävla igen. Vad har hänt i hjärnan på min lilla pudel?  Hur kommer hon att göra nästa lopp när vi närmar oss gungan?

 

2 Oktober 2009  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar
FARTDÅREN SAGITTA

Min yngsta pudel heter Black Basic Reliable Runner och kallas Sagitta. Sagitta är latin och betyder PIL och hon lever verkligen upp till namnen. När jag kom ut med henne till brukshundklubben första gången och lyfte ut henne ur bilen, så försvann hon som ett svart streck runt en backe. ”Jisses!”, utropade min träningskompis. Jag har ju läst och hört, att om unga hundar får rusa iväg på det där sättet kan allt möjligt hemskt hända med deras höfter. Sagitta visste inget om detta så hon bara stack och började konditionsträna på en flera meter hög vall, där hon sprang upp och ner som i en sinuskurva.

Nio veckor gammal sprang Sagitta till mattes stora förskräckelse upp på A-hindret, som är ca 170 cm högt. Uppe på toppen tyckte hon det var lite läskigt men inte värre än att hon hasade sig ner OCH tog om det innan matte hann ingripa.

Vi gick så småningom på unghundskurs och skulle träna inkallning. De andra hundarna sprang/lufsade lite försiktigt fram till sina förare. Sagitta formligen exploderade och kraschlandade i matten. ”Ja, det gick undan!”, sa instruktören. Och på den vägen är det.

Sagitta skulle ju bli en agilitypudel och vi började träna framåtsändande mot godisburk. Farten var god.                                                                                                                          Det finns ett hinder som kallas ”Platta tunneln”. Den består av ett hus och sedan en riktigt tung otrevlig flera meter lång presenning som ligger på marken. Hunden springer rakt in i en mörk tunnel och måste pressa sig genom  och lyfta presenningen. De flesta hundar tycker den är lite otäck och jag trodde det skulle ta tid för Sagitta att lära det. Vid inlärningen lyfter man först helt och sedan mindre och mindre så att hunden vänjer sig vid tyngden på ryggen och det blir mörkare och mörkare att springa in i den. Jag hade ingen medhjälpare, så jag visade att godisburken stod efter tunneln, satte Sagitta precis franför och gick sedan och lyfte. Sagitta rusade genom tunneln och slukade godiset. När hon såg att jag la dit nytt godis sprang hon tillbaka och kastade sig sedan genom tunneln innan jag hann lyfta och så var det hindret inlärt.

Vid 18 månaders ålder får hundar börja tävla agility. Debuten skedde på en inofficiell tävling sex dagar efter uppnådd ålder. Jag minns inte hur det första loppet gick mer än att vi diskade oss. Innan man startar måste halsband och koppel tas av och under loppet förflyttar någon dessa till målområdet. På den tävlingen liksom många andra, så lades de i en plastlåda där somliga förare också lagt belöningsgodis eller leksaker i förväg. Det gör jag aldrig, men när jag hämtade kopplet så hade Sagitta uppenbarligen noterat att det fanns spännande saker i lådan. När vi skulle starta nästa lopp, tog Sagitta två hinder sedan sprang hon i full fart direkt till lådan. Hunden infångades och vi började om på nytt. Samma resultat. Tala om lättlärd!

Helgen efter var det officiell debut med två diskade lopp men en vecka senare kom vi runt banan i ett av loppen, tredje helgen blev vi felfria på tredje plats av 32 startande och femte försöket resulterade också i ett felfritt lopp på femte plats av 35 startande. Det gick alltså som på räls när det gällde hoppklasser. I agilityklasserna diskade vi oss nästan varje gång beroende på Sagittas stora förkärlek föri A-hinder! Hon tog Aet så fort hon fick en chans oavsett om det stod på tur eller inte.

Efter vinteruppehållet blev det lite bättre med detta älskade A-hinder och jag började se framtiden an med tillförsikt, men som jag skrivit i ett tidigare kåseri, så ska man inte ta något för givet. Då dök ett nytt moln upp på himlen.

På en tävling startade en annan pudel före oss och denne bara stannade på vippgungan och kräktes! Fullständigt osannolikt! Gungan, som är täckt av en gångmatta fick tvättas i ättika. Den som har luktat på ättika vet att den doften inte är särskilt behaglig för en människa och hur ska den då inte vara för en hund med dess mångdubbelt bättre  luktsinne. Alltnog, Sagitta vägrade bestämt att gå över denna äckliga gunga och det krävdes mycket lock och pock för att förmå henne till det. Efter det ansåg Sagitta att alla gungor är otänkbara att beträda. Lopp efter lopp sprang hon förbi vippbrädan och så var vi diskade.

Det var bara att träna på alla gungor vi kunde hitta på olika klubbar. Slutligen klarade Sagitta gungan igen och jag blev jättelycklig och trodde faran var över. Vi gjorde t.o.m. ett felfritt lopp men på tävlingen därefter började hon med pudelfnatt runt gungan i vild fart. Och nu har fnattet flyttats över till att gälla balansbommen också, den som hon tyckt så mycket om och gjort helt perfekt! Nu senast i Bjuv sprang hon först förbi och tog den sedan i en sådan fart som om den brändes. Hon rusade av den och rakt ut i publiken och hälsade på en okänd herre. Dagen efter sprang hon förbi bommen och började fnatta hej vilt, ut till publiken, över några hinder, ut till publiken runt runt med en makalös hastighet.

Matten som skämdes alldeles förskräckligt blev helt hysterisk och skrek högre och högre på Sagitta precis som om problemet var att pudeln hade dålig hörsel. Då skämdes matten för sitt eget beteende också. En medtävlande sa senare: ”Det var en grym fart hon har, din pudel! Jag förstår precis hur du kände dig. Min cocker sprang ju också till vilket hinder hon själv ville men dock utan rundor. Och så tänker folk att man inte lärt hunden att bete sig vettigt.”

Några timmar senare skulle vi köra hoppklass på en annan bana. Där är Sagitta uppflyttad till den svårare klass 2. Många som känner mig ”vallfärdade” dit med något lystet i blicken för att få se nya pudelrace. Pudelfnatt har stort underhållningsvärde, men där blev de besvikna. Sagitta uppförde sig perfekt och kom runt banan med ett fel.

Efter tävlingar går man oftast hem och tränar på sånt som man misslyckats med. Det här blir svårt. Att träna bort pudelfnatt lär inte vara särskilt enkelt. Jag minns väl hur min äldsta pudel, Smilla, var i början av agilitykarriären och det är bara att invänta mognaden. Men hur ska vi träna matten att inte bli hysterisk och göra bort sig? 

2 Oktober 2009  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar
Man ska inte ta något för givet

 

Smilla är min första pudel, en lugn hund brukar jag säga. Fast hon var nog ganska så vild i yngre år. Tänk bara första året vi tävlade agility och hon körde sina pudelrace mellan hinderna.

Eller den gången matte trodde det bara var att åka och få ett tredje förstapris i lydnadsklass 1. Tävlingsledaren hade kommenderat "Helt om och halt". Det var bara någon sekund kvar av momentet Fritt Följ. När Smilla redan var ”halvsittande” fick hon syn på en pinne framför sina fötter.  Smilla, som aldrig varit ett enda dugg intresserad av pinnar, böjer sig ner, nappar tag i pinnen och sätter igång ett rejält pudelfnatt i större och större rundor in på angränsande plan där det tävlades i klass 3. Runt, runt i full fart med fladdrande öron.

Publiken var förtjust men matte skämdes förskräckligt och var ganska sur också för den delen. Med förenade insatser lyckades matte, tävlingsledare och domare infånga vildingen och ta pinnen från henne. Just då var det svårt att se något roligt i situationen med en sjövild pudel och ett nollat moment. Fria följet som var värt 40 poäng!

Nästa gång gick det bra och då var Smilla nästan mirakulöst duktig, men det är en helt annan historia.

2 Oktober 2009  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar
I PIERRE DE COUBERTINS ANDA

 

Pierre de Coubertin skapade de moderna Olympiska Spelen och sägs ha myntat ordstävet:

”Det viktigaste är inte att segra utan att delta”.

Vi som är gamla nog och lite sportintresserade minns säkert den engelske backhopparen som kallades Eddie The Eagle. Han tävlade första gången i OS i Calgary 1988. Att han fick smeknamnet ”Örnen” berodde på att han kastade sig handlöst ut från hoppbacken vilt flaxande. Han var överlägset sämst och han har sagt att han var rädd för att slå ihjäl sig varje gång han hoppade. Segraren i 90 metersbacken hoppade 118,5 meter och Örnen nådde 73,5 meter.

I Sidney 2000 hände något om möjligt ännu mera fantastiskt. Ekvatorialguinea ville skicka en simmare till OS. Eric ”The Eel” Moussambani blev uttagen. Det sägs att han lärde sig simma åtta månader före OS.

Han skulle starta i ett försöksheat på 100 m frisim. De var bara tre som klev upp på startpallarna. Plötsligt dök två av dem i i tron att startsignalen gått men ”The Eel” stod kvar. P.g.a. tjuvstarter blev han ensam kvar i heatet.  En lätt match att gå vidare i tävlingen kan man tycka men det gällde ju att ta sig i mål och det blev en pärs där han nästan höll på att drunkna. Tiden blev därefter och hade räckt för en duktig simmare att klara av 200 m.

Min lilla svarta mellanpudeltik Black Basic Reliable Runner ”Sagitta” ska bli en agilityhund är det tänkt men för att kunna ta sig in på listan över agilitypudlar måste vi utföra stordåd. Först gäller det att ta sig upp i klass 2 och sedan till klass 3. Redan detta är mäktigt. Hunden blir ju äldre och klokare men dessvärre blir även matte äldre om än inte klokare. Sagitta betyder pil och hon gör allt för att leva upp till namnet, så matte lär nog få svårt att hänga med. Det räcker inte med att komma till klass 3, den högsta inom agility, utan vi måste prestera felfria lopp och placera oss bland de tio bästa ekipagen i konkurrens med eliten från alla hundraser. Då kan vi ta plats på listan Årets Agilitypudel! Sannolikt? Nja!

Hur ska vi då kunna komma med på någon lista med tävlande pudlar? Jo, vi får  tävla lydnad!   Det räcker med att få resultat i klass 1 och det allra minsta man behöver för detta är att klara av tandvisningen. Då får man 10 poäng – fast man kan få poängavdrag om domaren tycker att hunden är för tillgänglig. Tänkt och gjort. Här skulle det tävlas! Det kan tyckas lite skämmigt att ”kvala in” på miniresultatet, men min lärare vid handledarutbildningen i lydnad lyckades med bedriften att skrapa ihop 25 poäng vid en tävling så jag skulle vara i gott sällskap om vi också kunde uppnå denna summa.

Jag anmälde min stackars lilla hund till Södra avdelningens lydnadstävling och sedan satte vi i gång att träna (Jämför med ovan nämnda simmare! Dock inga åtta månader utan tre veckor.) Många gånger tänkte jag att det är tur att Sagitta inte vet att hon ska leva hela livet med detta dåliga resultat på hunddata.

Platsliggning bör man rimligen träna så att man successivt under en längre period utökar tid och avstånd mellan den liggande hunden och föraren. Vi hann med fyra träningstillfällen och följaktligen fick det bli full tid tredje gången och helt tävlingsmässigt fjärde gången. Fullständigt vansinnigt och högst opedagogiskt! Hur gick det vid tävlingstillfället? Jo, Sagitta satte sig upp men förflyttade sig inte. 15 poäng i hamn.

Tandvisningen gick bra eftersom det var en domare som tyckte om att Sagitta verkligen var tillgänglig. 25 poäng klara. Nu kunde vi brutit tävlingen men kom ihåg Pierre de Coubertins motto!

Inkallning är det enda moment vi tränat något så när vettigt. Sitta kvar är nämligen oerhört viktigt för vår tänkta agilitykarriär, så den delen av momentet är Sagitta tämligen säker på. Inkallningsfarten är emellertid sanslös varför hon har svårt att stanna i tid. På tävlingsdagen fungerade det dock till 100% och vi fick 20 poäng till och ett ”Bra!” som kommentar.

Apporteringen gick perfekt och vi kammade hem ytterligare 10 poäng, men sen blev det besvärligt. Sagitta är tokig i apportbockar och blev väldigt förtretad när jag återlämnade den till tävlingsledaren. Hon hoppade och studsade på denna för att få tillbaka apporten och ville minsann inte följa med mig för att utföra hopp över hinder. Så småningom lyckades vi i alla fall genomföra hoppet där vi fick ihop 18 poäng.

Linförigheten ska väl också nämnas. Den hade jag inte hunnit lägga ner någon energi på. Hunden har ju koppel på så jag kunde vid behov håva in henne och kanske få 15 poäng. Sagitta gjorde nog alla sorters fel som går att göra i programmet men vad gör det. Vi hade tävlat lydnad och skulle komma med på lydnadslistan! Ja, vi blev t.o.m. godkända för vi fick 110 poäng så riktigt skämmigt blev det inte. Hon är en fantastisk hund min lilla Sagitta!

Vi drunknade inte och hoppet i lydnad är ju inte livsfarligt som i backhoppningen. 

 

Detta är en artikel skriven till Pudelnytt för att belysa den enorma skillnaden mellan SPKs syn på lydnadsresultat och agilityprestationer.

 

17 Oktober 2008  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Berit Lönnerstam                                             Skaffa en gratis hemsida