I går åkte vi äntligen till klubben och pudlarna kunde springa lösa för första gången sedan 22 december.
På vägen dit höll Selina och Sagitta konsert - du milde vilket oljud. Vid tillsägelse slutade de en kort stund, men sen kunde de inte hålla sig och började igen.
Hur kan de veta vart vi är på väg? Visserligen hade jag "hundträningskläder", men det har jag även om vi bara går ut på promenad.
De var i alla fall helt saliga, när de fick jaga varandra i full fart. Selina hinner numera inte med i Sagittas fart och blir ganska frustrerad över detta faktum.
Smilla får nöja sig med att gå lite lugnt med matte för att hon inte bara ska stanna och äta is, snö och diverse skräp. När jag springer med henne, så pinnar hon på ganska bra. Sen vill hon ha godis.
Det fanns bara ett enda hinder ute, A-hindret. Det är det sista jag vill träna med min A-galna hund, så det blev ingen träning. Någon tycks tro, att gamla präktiga, galvanisera hopphinder kan rosta, så de var inplockade i boden och stod så långt in, att det kändes hopplöst att få ut dem.
Träningen får väl vänta till mars. Lite ledsamt men realitet.