Det är nu 10 år sedan Smilla och jag deltog i vår första agilitytävling.
Det var ett helt gäng från klubben som åkte. Vi träffades tidigt lördagsmorgonen den 9 oktober vid en vägkorsning utanför stan. Sedan åkte vi i samlad tropp till Eslöv. Vår instruktör, Christer, var med och han hade varit på tävling förr och kunde i alla fall sätta upp ett tält.
Det var en liten inofficiell tävling, men banorna omgärdades av en massa tält, där folk satt med hundar i burar, stolar och bord. Jag var helt fascinerad och tog ett foto av miljön.
Hemma i Simrishamn var det mildväder men ju längre in i det stora landet Skåne vi kom blev det mer och mer vitt på marken av frost.
Jag fick göra bekantskap med dagens domare, Jan Carlsson. Han hade kortbyxor! Jag kan minnas fel, men jag tror han hade sandaler. "Alla andra" tycktes känna varandra och snart förstod jag att det var hans grej. Den dagen hade han dock fått krypa till korset och hade vantar på.
Fy farao, vad jag frös denna dag! Fötterna var värst. Att springa utan känsel i fötterna är ju inte särskilt behagligt, så med ideliga jämfotahopp försökte jag hålla liv i dem.
Vi hade bara gått nybörjarkurs. Smilla kunde alla hinder fast bara vänsterslalom. Jag hade för resten aldrig hört talas om någon högerslalom. Handling? Vad är det? Inte heller ganska erfarna förare var några strålande handlers på den tiden. Banorna i startklassen var normalt väldigt enkla, mest rakt fram i s-form eller m-form. Bordet, som alltid fanns med, kunde utgöra en naturlig vändpunkt.
Många hade faktiskt alltid hunden på vänster sida. Det innebar att föraren ibland måste ta yttervarv runt en böjd tunnel medan hunden fick en kortare väg. Smilla sprang i alla fall obehindrat på vilken sida som helst.
Nåja - sprang och sprang - Smilla rejsade mest omkring. Fast det visste jag ju inte inför vår första tävling.
Starten i första loppet var två hinder och sedan bordet. Natten och morgonen hade varit frostig, så det det filtklädda bordet var fortfarande halt av kvarvarande is. Smilla sprang med glatt mod och ganska god fart mot hindret. Sedan blev det rutschkana ut i det blå, vilken då utmynnade i ett äkta pudelrace. Disk! Vid den tiden hade man inte uppfunnit begreppet "köra banan färdig", så det var bara att lämna planen efter tre hinder. Lite snopet.
Mellan loppen gick vi till bilen och fikade. Jag kunde ju även gå in i klubbhuset och försöka tina upp de djupfrysta fötterna. Inte ägde jag någon hundbur. Vid banvandring fick Smilla vara fastsatt vid en skruv liggandes på en frottéhandduk och "vakta" min kappa och mössa.
Nästa lopp var svårighetsgrad klass 1 och där fanns även kontaktfältshinderna med. Fast jag tror inte vi hann pröva på något av dem, för vi diskade oss efter fyra hinder!
Sista loppet för dagen var klass 2. En öppen klass, där även riktigt duktiga hundar fick vara med. På den tiden skaffade man på officiella öppenklasser kvalpoäng för att komma med på SM. Alla förstår ju, att det var alldeles för svårt för vår oss, men vad gjorde det?
Målet var nu att vi i logikens namn åtminstone skulle klara fem hinder! Det gjorde vi. Svårighetsgraden hade egentligen ingen betydelse för Smilla och mig. Det gick lika bra att köra "pudelfnatt" på en lätt som en svår bana.
Hundbur av stål, hundfällar, klubbdress med logga, värmande underställ och vattentäta skor lämpade för agility inhandlades tämligen omgående. Det gällde att vara rustad inför vinterns träning och tävlingssäsongen 2000!
Tänk, att en sådan tävlingsstart kunde leda till ett minst tioårigt beroende av agilitytävlingar!