Pudlar är bäst
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
5
6
7
8
9
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
25
26
27
28
29
30
31
<<
Augusti (2019)
>>


Regionmästerskap 2009- kompletterad 26/10

Regionmästerskapet för region 4 i Skåne är en lagtävling, där två ekipage per klubb och storlek får delta. Dessutom får klassegrarna en plakett. Anmälda reserver är föråkare.

Resultat (ur minnet - korrekt kommer - Tänk, att minnet fungerade!)

Plats klubb poäng
1 SÖSK 46
2 Ystad 25
3 Skurup 10
4 Simrishamn 9

Selina och jag skötte oss så där. Vi kom trea i båda loppen och tjänade på så sätt ihop 6 poäng till klubben, vilket får anses godkänt med tanke på att Simrishamn bara fick totalt 9 poäng. I hoppklassen var vi klubbens enda tävlingsekipage, som kom i mål. I agilityklass gick det lite bättre med tre, som kom runt - dock fick bara Pila och Selina poäng medan Peggy fick nöja sig med placering.

Jag tror aldrig det hänt att Simrishamn kommit sist, men det berodde mycket på en sammansättning av laget, som gjorts av missriktad hygglighet.

Om man vill att unga nybörjare ska komma framåt, så anser jag att det finns bättre sätt att matcha fram dem än att börja med svårighet klass 2. Det skapar knappast självförtroende att avsluta säsongen så. (För några år sedan införde jag t.ex. en nybörjarklass med låg startavgift i samband med KM, men den har rationaliserats bort.)

Nisses banor var väl inte väldigt svåra men med några rejäla klurigheter. Starten i hopp t.ex. där det efter två hinder rakt fram bjöds ett delikat val mellan platt tunnel snett fram till vänster, lång rak tunnel snett fram till höger och slalom rakt fram - lite längre fram än tunnlarna. Slalom var rätt val. Den starten skördade många offer. Sen fanns det ett hinder som man skulle runt och ta bakifrån, vilket naturligtvis inte är SÅ svårt för en långsam hund men kanske lite förvirrande om den är orutinerad.

Det var en blöt tillställning med regn hela tiden. Jag måste erkänna, att jag blir en minst ett snäpp sämre förare i sådant väder. Nisse dömde och hans kommentar var, att balansbommens kontaktfält i alla fall var lättdömt. Kan man säga, för Selina hoppade i vanlig ordning i god tid före fältet. Nisse sa också, att det syntes väldigt tidigt vilka planer hon hade. "Synd, för annars är hon ju duktig!".

24 Oktober 2009  | Länk | Donna Selina | 0 kommentar
KM 2009

Ett par plusgrader och strålande solsken. Som alltid ute vid kusten i Simrishamn var det lite blåsigt men i lä var det en härlig dag.

I år dömde Jens igen. Det betyder att Selina vann mediumklassen. Inte så att Jens ser till att Selina vinner, men hon gillar hans banor. Tre gånger har han dömt och tre gånger har vi vunnit.

Foto Christina Rasmusson

Sen är det ju trist att hon måste retas med mig på kontaktfälten. Inte någon gång kan hon låta bli att hoppa mot mig och börja skälla. Väldigt tråkigt, men jag har mer eller mindre gett upp projektet kontaktfält med Selina.

Redan Selinas första agilitysäsong sa en elev och träningskompis: "Lika säker som man kan vara på att hon tar kontaktfältet på träning - lika säker kan man vara på att hon inte gör det på tävling."

18 Oktober 2009  | Länk | Donna Selina | 0 kommentar
10-årsjubileum

Det är nu 10 år sedan Smilla och jag deltog i vår första agilitytävling.

Det var ett helt gäng från klubben som åkte. Vi träffades tidigt lördagsmorgonen den 9 oktober vid en vägkorsning utanför stan. Sedan åkte vi i samlad tropp till Eslöv. Vår instruktör, Christer, var med och han hade varit på tävling förr och kunde i alla fall sätta upp ett tält.

Det var en liten inofficiell tävling, men banorna omgärdades av en massa tält, där folk satt med hundar i burar, stolar och bord. Jag var helt fascinerad och tog ett foto av miljön.

Hemma i Simrishamn var det mildväder men ju längre in i det stora landet Skåne vi kom blev det mer och mer vitt på marken av frost.

Jag fick göra bekantskap med dagens domare, Jan Carlsson. Han hade kortbyxor! Jag kan minnas fel, men jag tror han hade sandaler. "Alla andra" tycktes känna varandra och snart förstod jag att det var hans grej. Den dagen hade han dock fått krypa till korset och hade vantar på.

Fy farao, vad jag frös denna dag! Fötterna var värst.  Att springa utan känsel i fötterna är ju inte särskilt behagligt, så med ideliga jämfotahopp försökte jag hålla liv i dem.

Vi hade bara gått nybörjarkurs. Smilla kunde alla hinder fast bara vänsterslalom. Jag hade för resten aldrig hört talas om någon högerslalom. Handling? Vad är det? Inte heller ganska erfarna förare var några strålande handlers på den tiden. Banorna i startklassen var normalt väldigt enkla, mest rakt fram i s-form eller m-form. Bordet, som alltid fanns med, kunde utgöra en naturlig vändpunkt.

Många hade faktiskt alltid hunden på vänster sida. Det innebar att föraren ibland måste ta yttervarv runt en böjd tunnel medan hunden fick en kortare väg. Smilla sprang i alla fall obehindrat på vilken sida som helst.

Nåja - sprang och sprang - Smilla rejsade mest omkring. Fast det visste jag ju inte inför vår första tävling.

Starten i första loppet var två hinder och sedan bordet. Natten och morgonen hade varit frostig, så det det filtklädda bordet var fortfarande halt av kvarvarande is. Smilla sprang med glatt mod och ganska god fart mot hindret. Sedan blev det rutschkana ut i det blå, vilken då utmynnade i ett äkta pudelrace. Disk! Vid den tiden hade man inte uppfunnit begreppet "köra banan färdig", så det var bara att lämna planen efter tre hinder. Lite snopet.

Mellan loppen gick vi till bilen och fikade. Jag kunde ju även gå in i klubbhuset och försöka tina upp de djupfrysta fötterna. Inte ägde jag någon hundbur. Vid banvandring fick Smilla vara fastsatt vid en skruv liggandes på en frottéhandduk och "vakta" min kappa och mössa.

Nästa lopp var svårighetsgrad klass 1 och där fanns även kontaktfältshinderna med. Fast jag tror inte vi hann pröva på något av dem, för vi diskade oss efter fyra hinder!

Sista loppet för dagen var klass 2. En öppen klass, där  även riktigt duktiga hundar fick vara med. På den tiden skaffade man på officiella öppenklasser kvalpoäng för att komma med på SM. Alla förstår ju, att det var alldeles för svårt för vår oss, men vad gjorde det?

Målet var nu att vi i logikens namn åtminstone skulle klara fem hinder! Det gjorde vi. Svårighetsgraden hade egentligen ingen betydelse för Smilla och mig. Det gick lika bra att köra "pudelfnatt" på en lätt som en svår bana.

Hundbur av stål, hundfällar, klubbdress med logga, värmande underställ och vattentäta skor lämpade för agility inhandlades tämligen omgående. Det gällde att vara rustad inför vinterns träning och tävlingssäsongen 2000!

Tänk, att en sådan tävlingsstart kunde leda till ett minst tioårigt beroende av agilitytävlingar! 

11 Oktober 2009  | Länk | Smilla | 0 kommentar
Man ska inte ropa hej...

Det hade gått sju veckor sedan den mindre lyckade helgen i Bjuv, som jag berättade om i mitt förra kåseri. Kåseri för resten! Nog låter det lite pretentiöst, men det är inte jag som hittat på titeln!

Matten hade tränat sig i stoiskt lugn med hyfsat godkänt resultat.

Matten trodde också att hon kommit på hur vi ska göra för att undvika pudelfnatt på agilitybanan. Inte minsta antydan till race på fyra tävlingar.

Sagitta tycktes ha kommit över sin avoga inställning till gungan. Under Snapphanefejden (Årets stortävling i agility över fem dagar) hade Sagitta möjlighet att springa tre agilityklasslopp med gunga. I samtliga tog hon sig över låt vara inte i världens högsta fart, men i ett lopp fick vi t.o.m. noll hinderfel och kom på sjätte plats av 75 startande. I Ystad gick hon över gungan liksom på Söderåsen, där vi var felfria. Vi åkte till Kungsbacka för att delta i ytterligare en  tävling med många deltagare och Sagitta klarade gungan i båda sina lopp.

 ”Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken” är ett ordspråk som jag känner till. Men NÄR är man över bäcken? Jag ropade definitivt inte men kanske viskade jag ett litet försiktigt ”Hej” för mig själv. Det borde jag inte ha gjort!

Kvällen och natten efter Kungsbackatävlingen användes för färd till Borås, kort sömn i husvagnen och sedan i väg till ny tävling. Någon gång under dessa timmar hade min lilla svarta ängel fått nya idéer om agilitylopp och gungor i synnerhet.

Vi diskade oss i ett tidigt skede av loppet när Sagitta i vanlig ordning satte upp farten och kastade sig i väg till ett annat hinder än banritaren och matte tänkt sig. Sedan fortsatte hon med ett litet pudelrace. ”Nej, inte nu igen!” for det genom huvudet på den frustrerade matten. Sagitta kom i alla fall på inkallning, men när hon upptäckte att nästa hinder var gungan rusade hon ut mellan tälten, som stod runt banan. ”Lugn, bara lugn, behåll lugnet!” Men ingen inkallning i världen hade någon effekt. Pudeln var försvunnen. Matte gick då med mycket bestämda steg ut för att få tag i rymmaren. Vad får jag se? Jo, Sagitta sitter bakom tältet och bajsar! Matte veknar och tycker synd om henne. Stackarn, var hon så nödig!

Ett stort problem är, att det är svårt att få Sagitta att uträtta sina behov på tävlingsdagar. Inte kissandet då, för att kissa över andra hundars visitkort är kolossalt viktigt. Skräcken är att hunden ska uträtta sina behov på planen, men alla vänner har försökt lugna mig med att min lilla vildpudel inte har tid med sådant. De hade fel, men Sagitta var i alla fall väldigt diskret och satte sig bakom ett tält.

Färden ställdes hemåt mot Skåne och söndagen därpå skulle det tävlas igen. Sagitta hade uträttat alla sina behov och ingen rädsla fanns den här dagen. Starten gick strålande. Hinder nummer två var ett däck med mycket ovanligt utseende och många hundar hade vägrat och även diskvalificerat sig på det. Sagitta tog det utan minsta tvekan och farten var som vanligt hög.

Oftast finns det framhoppningshinder där man kan värma upp hundarna före loppen. Denna gång fanns det även en gunga och Sagitta hade med glädje frivilligt sprungit över den flera gånger. I loppet kom Sagitta i full fart ut ur en tunnel hoppade över ett hinder och rakt fram stod gungan. ”Usch, vad är det där?  Den där förskräckliga saken tänker jag då inte befatta mig med!” Efter en kort utflykt förbi den otäcka vippbrädan sprang Sagitta av banan, ut till staketet, som omgärdade banan, och satte sig att bajsa!!! Såå pinsamt!

Nu känns det som om jag knappt vågar åka och tävla igen. Vad har hänt i hjärnan på min lilla pudel?  Hur kommer hon att göra nästa lopp när vi närmar oss gungan?

 

2 Oktober 2009  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar
FARTDÅREN SAGITTA

Min yngsta pudel heter Black Basic Reliable Runner och kallas Sagitta. Sagitta är latin och betyder PIL och hon lever verkligen upp till namnen. När jag kom ut med henne till brukshundklubben första gången och lyfte ut henne ur bilen, så försvann hon som ett svart streck runt en backe. ”Jisses!”, utropade min träningskompis. Jag har ju läst och hört, att om unga hundar får rusa iväg på det där sättet kan allt möjligt hemskt hända med deras höfter. Sagitta visste inget om detta så hon bara stack och började konditionsträna på en flera meter hög vall, där hon sprang upp och ner som i en sinuskurva.

Nio veckor gammal sprang Sagitta till mattes stora förskräckelse upp på A-hindret, som är ca 170 cm högt. Uppe på toppen tyckte hon det var lite läskigt men inte värre än att hon hasade sig ner OCH tog om det innan matte hann ingripa.

Vi gick så småningom på unghundskurs och skulle träna inkallning. De andra hundarna sprang/lufsade lite försiktigt fram till sina förare. Sagitta formligen exploderade och kraschlandade i matten. ”Ja, det gick undan!”, sa instruktören. Och på den vägen är det.

Sagitta skulle ju bli en agilitypudel och vi började träna framåtsändande mot godisburk. Farten var god.                                                                                                                          Det finns ett hinder som kallas ”Platta tunneln”. Den består av ett hus och sedan en riktigt tung otrevlig flera meter lång presenning som ligger på marken. Hunden springer rakt in i en mörk tunnel och måste pressa sig genom  och lyfta presenningen. De flesta hundar tycker den är lite otäck och jag trodde det skulle ta tid för Sagitta att lära det. Vid inlärningen lyfter man först helt och sedan mindre och mindre så att hunden vänjer sig vid tyngden på ryggen och det blir mörkare och mörkare att springa in i den. Jag hade ingen medhjälpare, så jag visade att godisburken stod efter tunneln, satte Sagitta precis franför och gick sedan och lyfte. Sagitta rusade genom tunneln och slukade godiset. När hon såg att jag la dit nytt godis sprang hon tillbaka och kastade sig sedan genom tunneln innan jag hann lyfta och så var det hindret inlärt.

Vid 18 månaders ålder får hundar börja tävla agility. Debuten skedde på en inofficiell tävling sex dagar efter uppnådd ålder. Jag minns inte hur det första loppet gick mer än att vi diskade oss. Innan man startar måste halsband och koppel tas av och under loppet förflyttar någon dessa till målområdet. På den tävlingen liksom många andra, så lades de i en plastlåda där somliga förare också lagt belöningsgodis eller leksaker i förväg. Det gör jag aldrig, men när jag hämtade kopplet så hade Sagitta uppenbarligen noterat att det fanns spännande saker i lådan. När vi skulle starta nästa lopp, tog Sagitta två hinder sedan sprang hon i full fart direkt till lådan. Hunden infångades och vi började om på nytt. Samma resultat. Tala om lättlärd!

Helgen efter var det officiell debut med två diskade lopp men en vecka senare kom vi runt banan i ett av loppen, tredje helgen blev vi felfria på tredje plats av 32 startande och femte försöket resulterade också i ett felfritt lopp på femte plats av 35 startande. Det gick alltså som på räls när det gällde hoppklasser. I agilityklasserna diskade vi oss nästan varje gång beroende på Sagittas stora förkärlek föri A-hinder! Hon tog Aet så fort hon fick en chans oavsett om det stod på tur eller inte.

Efter vinteruppehållet blev det lite bättre med detta älskade A-hinder och jag började se framtiden an med tillförsikt, men som jag skrivit i ett tidigare kåseri, så ska man inte ta något för givet. Då dök ett nytt moln upp på himlen.

På en tävling startade en annan pudel före oss och denne bara stannade på vippgungan och kräktes! Fullständigt osannolikt! Gungan, som är täckt av en gångmatta fick tvättas i ättika. Den som har luktat på ättika vet att den doften inte är särskilt behaglig för en människa och hur ska den då inte vara för en hund med dess mångdubbelt bättre  luktsinne. Alltnog, Sagitta vägrade bestämt att gå över denna äckliga gunga och det krävdes mycket lock och pock för att förmå henne till det. Efter det ansåg Sagitta att alla gungor är otänkbara att beträda. Lopp efter lopp sprang hon förbi vippbrädan och så var vi diskade.

Det var bara att träna på alla gungor vi kunde hitta på olika klubbar. Slutligen klarade Sagitta gungan igen och jag blev jättelycklig och trodde faran var över. Vi gjorde t.o.m. ett felfritt lopp men på tävlingen därefter började hon med pudelfnatt runt gungan i vild fart. Och nu har fnattet flyttats över till att gälla balansbommen också, den som hon tyckt så mycket om och gjort helt perfekt! Nu senast i Bjuv sprang hon först förbi och tog den sedan i en sådan fart som om den brändes. Hon rusade av den och rakt ut i publiken och hälsade på en okänd herre. Dagen efter sprang hon förbi bommen och började fnatta hej vilt, ut till publiken, över några hinder, ut till publiken runt runt med en makalös hastighet.

Matten som skämdes alldeles förskräckligt blev helt hysterisk och skrek högre och högre på Sagitta precis som om problemet var att pudeln hade dålig hörsel. Då skämdes matten för sitt eget beteende också. En medtävlande sa senare: ”Det var en grym fart hon har, din pudel! Jag förstår precis hur du kände dig. Min cocker sprang ju också till vilket hinder hon själv ville men dock utan rundor. Och så tänker folk att man inte lärt hunden att bete sig vettigt.”

Några timmar senare skulle vi köra hoppklass på en annan bana. Där är Sagitta uppflyttad till den svårare klass 2. Många som känner mig ”vallfärdade” dit med något lystet i blicken för att få se nya pudelrace. Pudelfnatt har stort underhållningsvärde, men där blev de besvikna. Sagitta uppförde sig perfekt och kom runt banan med ett fel.

Efter tävlingar går man oftast hem och tränar på sånt som man misslyckats med. Det här blir svårt. Att träna bort pudelfnatt lär inte vara särskilt enkelt. Jag minns väl hur min äldsta pudel, Smilla, var i början av agilitykarriären och det är bara att invänta mognaden. Men hur ska vi träna matten att inte bli hysterisk och göra bort sig? 

2 Oktober 2009  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar
Man ska inte ta något för givet

 

Smilla är min första pudel, en lugn hund brukar jag säga. Fast hon var nog ganska så vild i yngre år. Tänk bara första året vi tävlade agility och hon körde sina pudelrace mellan hinderna.

Eller den gången matte trodde det bara var att åka och få ett tredje förstapris i lydnadsklass 1. Tävlingsledaren hade kommenderat "Helt om och halt". Det var bara någon sekund kvar av momentet Fritt Följ. När Smilla redan var ”halvsittande” fick hon syn på en pinne framför sina fötter.  Smilla, som aldrig varit ett enda dugg intresserad av pinnar, böjer sig ner, nappar tag i pinnen och sätter igång ett rejält pudelfnatt i större och större rundor in på angränsande plan där det tävlades i klass 3. Runt, runt i full fart med fladdrande öron.

Publiken var förtjust men matte skämdes förskräckligt och var ganska sur också för den delen. Med förenade insatser lyckades matte, tävlingsledare och domare infånga vildingen och ta pinnen från henne. Just då var det svårt att se något roligt i situationen med en sjövild pudel och ett nollat moment. Fria följet som var värt 40 poäng!

Nästa gång gick det bra och då var Smilla nästan mirakulöst duktig, men det är en helt annan historia.

2 Oktober 2009  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar
Höör

Höör 2009-09-20 Off
A2 H2 A3 H3 ÖA   Sum Hund Totalt
      5 2   7 Selina 82
            Rillo 63
  3         3 Peggy 59
              Sagitta 43
            Tess 25
              Dusti 21
      4     4 Pila 20
              Albin 5
              Flizan 4
              Ludde 4
              Zingo 4
              Viska 2
2 Oktober 2009  | Länk | Tävlingsresultat 2009 Simrishamn | 0 kommentar
Trelleborg

Trelleborg 2009-09-19 Off
A2 H2 A3 H3     Sum Hund Totalt
    4     4 Selina 75
3         3 Rillo 63
3         3 Peggy 56
            Sagitta 43
          Tess 25
3           3 Dusti 21
          Pila 16
              Albin 5
              Flizan 4
              Ludde 4
              Zingo 4
              Viska 2
2 Oktober 2009  | Länk | Tävlingsresultat 2009 Simrishamn | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Berit Lönnerstam                                             Skaffa en gratis hemsida