Pudlar är bäst
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
April (2019)
>>


Pudelfnatt i Vårgårda

Nu har Stoja tagit över familjerekordet i pudelfnatt från Smilla

Klass 1 i Tångahallen. Banan började med hopphinder och balansbom rakt fram. Stoja kan ju inte sitta kvar, så det fick bli ”Selina-start”. Med balansen som andra hinder är det inga problem att få Stoja att sätta full fart i starten. Hon galopperade över bommen med matten kämpande bakefter. Kontaktfälten var fina och 90-graders sväng till hopphinder gick bra. 180 grader till kort rak tunnel där jag måste komma före till tunnelingången med ett framförbyte var ingen lätt sak med Stojas vilda fart.

Efter tunneln såg hunden ingenting. Flera hundar i small hade bara rusat rakt fram under balansen ut mot publiken men jag lyckades få Stoja att svänga upp för att sedan ta slalom i 90-graders vinkel. Hon gick in rätt men farten var så uppskruvad, att det var med nöd och näppe hon klarade andra porten. Efter några portar var hon åter på väg att komma för långt fram om nästa pinne. Då blev det för mycket för Stoja. Hon gick ur och började studsa, skälla och nafsa i mina armar. När jag lugnat ner henne fortsatte vi utan att göra om slalom = disk. Jag bestämde ju efter tävlingen i Trelleborg, att aldrig mer ta om slalom. (Jo, kanske längre fram när Stoja förhoppningsvis blivit lite mer sansad.)

Resten av loppet utom en tunnelingång gick helt strålande. Bakombyten, framförbyte, skick till däck med efterföljande bakombyte samt framåt till sista hindret. Aet och gungan med bra kontaktfält. Allt fungerade.

MEN så kom vi i mål och jag böjde mig ner och tog kopplet. Då fick Stoja syn på en vackert röd plastkon, som stod på banans plastmarkering. ”Den står säkert där speciellt för mig!” for det nog genom Stojas hjärna. Vi använder ofta röd boll som belöning. Hon kastade sig fram och tog ett rejält grepp om konen och satte igång världens pudelrace över agilityplanen. Domaren hade redan blåst för nästa start och jag skrek för full hals: ”Vänta!!!”

Efter en stund satte hon sig mitt på planen fortfarande med den röda konen i munnen. Den matchade verkligen Stojas röda tottar. Tyvärr blev jag som vanligt vid sådana incidenter väldigt frustrerad och tog i för fullt med ett ganska argt: ”Kom hit!” Väl medveten om att det var verkningslöst försökte jag småspringa bort från Stoja men det var inte många meter till nästa bana. Stoja såg definitivt ut som om hon kontrade med: ”Den lätte går jag inte på!”

Stoja satt alldeles stilla. Jag gick lite längre bort men det fick ingen effekt förrän jag kom in bakom sekretariatet. Då blev Stoja orolig att jag skulle försvinna. Mammig som hon är, så kom hon rusande, fortfarande med konen i munnen. Jag kunde fånga in henne och liggande på knä över Stoja sätta på reservkopplet, som jag alltid har i fickan. Konen hade hon kvar i munnen.

Det hade varit kul med ett foto av Stojas bravad. Därför försökte jag arrangera ett hemma på agilityplanen. Det gick väl så där. Stoja jonglerade lite med konen, la sig ner och gnagde på bottenplattan men det blev bara ett litet race med konen i munnen.

 

Varför måste den där förbaskade elstolpen så ofta förstöra mina foton?

12 Oktober 2013  | Länk | 2012-14 Splash Rambling Rose | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Berit Lönnerstam                                             Skaffa en gratis hemsida