In i DIMMAN eller Tillbaka på ruta 1!
Trots den dystra rubriken fick vi för andra helgen i rad ett pris. Fast det är kanske inget pris att skryta om. Alla, som klarade sig runt banan, fick pris.
Det började som alla agilitymorgnar. Upp vid fyratiden, fixa allt med tidig frukost för mig och pudlarna, packa matväska, bära allt till bilen och slutligen få ut tre lyckliga och helgalna pudlar. De vet ju att det är tävling på gång!
Eftersom jag har en benägenhet att köra fel, så är färdtiden alltid rikligt tilltagen. All extra tid försvann emellertid i dimman. Ett antal mil i 40 km/h. Det var inte kul!!!
Det började med agilityklass. Stoja satt kvar, vilket var en förutsättning för lyckad början, men sen började eländet; Skälla och springa förbi tunnelingång, hoppa upp på Aet och hoppa ner och upp igen – disk. Skälla på nästa tunnel, springa förbi gungan en liten bit, skälla på balansbommen. Då hade matte fått nog.
Slalomen var fin och ett staket gick bra.
Hoppbanan var jättesvår med svåra byten, där jag inte hittade några bra linjer (något som jag förvisso inte var ensam om). Det blev tjuvstart, som fick passera. Efter slalom gjorde jag ett byte för att om möjligt få en bra vänstersväng. Stoja tog första hindret efter slalom men när jag skickade henne till långhoppet var pudeln bara borta. Jag tittade lite extra till höger där hon borde vara. Ingen pudel! Jag tittade till vänster, dit hon ibland kommer om vi missförstår varandra. Ingen pudel! Jag vänder mig helt om. Pudeln befinner sig då mellan slalom och det nyss hoppade hindret med nosen i marken ivrigt spårande någonting! Jag ropar och Stoja spårar sig mot mig (jag lyckas styra henne förbi förra hindret och undviker därmed disk). Då kommer hon förmodligen till den punkt, där hon avvek från linjen. Stoja vänder igen och börjar spåra mot agilityklassbanan i full fart. Flera andra hundar hade sprungit över till andra banan och jag ropar bestämt – kanske argt – och hon vänder.
Jag stod i stort sett kvar på samma fläck, där jag var då pudeln försvann. Vi fortsätter, som om inget hänt! Vi klarar mirakulöst nog den svåra sekvensen (staket med fyra hinder med stora avstånd) och kommer till den sista riktigt svåra bytet utan vettig linje. Vi klarar den också och kommer i mål med bara de 5 fel, som blev vid tvärvändningen! Vi fick många applåder. Antingen tyckte publiken att Stoja är en häftig pudel eller kanske tyckte den att mitt tålmodiga väntande var värt en belöning.
Vi fick förstås nästan 16 tidsfel fast det fanns hundar med sämre tid utan konstiga utflykter. Vi kom på fjortonde plats och fick en pipleksak, som alla pudlarna vill ha. Alltså får ingen av dem ha den!
Ska jag vara glad för att vi klarade alla svårigheterna eller...? Vad for i Stoja? Stoja, som aldrig vill lämna mig!