På Simrishamns brukshundklubb hänger nu denna uppdaterade "tavla" med Årets Agilityhund åren 2000-2013. Det känns toppen.

En plats finns kvar innan tavlan är fylld. Faktum är, att min lilla Stoja har högst poäng för 2014! Tävlingssäsongen är nästan slut och så vitt jag kan bedöma situationen, så kan ingen hund slå henne.

Nu blev det sådana här nyttiga priser!

Disktrasor!

På söndagen var det dags att tävla i Forsakar för första gången. Vilken vacker plats! Jag har varit där och beundrat det lilla vattenfallet i naturreservatet men jag visste faktiskt inte att Linderödsåsen, som var kuliss till denna tävling, är så pass hög här. Kontrollerade att den är nästan 200 m.ö.h. Slutpunkten Stenshuvud är ju mer bekant för mig, då den går att se från brukshundklubben hemma i Simrishamn.

Hoppklasserna var grymma springbanor. Den första med två korta tunnlar, platt tunnel och två långa böjda tunnlar. Sekvensen kort rak tunnel följd av slalom förhindrade ett nollat lopp. Stoja återföll till att springa förbi slalom och skälla.

I andra hoppklassen var alla tunnlar raka! Ännu mer spring! Där gick det riktigt bra men tyvärr blev det vägran på platten, då jag var otydlig samtidigt som jag tvärade ganska mycket för att vinna steg och därmed tid. Nöjd bortsett från tjuvstarten. Stoja tog upploppet med fyra hinder!!!

Agilityklasserna tänker jag gå förbi med tystnad. De var orimligt svåra med riktiga fällor i parti och minut.

Det värsta denna dag var fyra tjuvstarter. Nu har jag verkligen fått något nytt att fundera på. De artiga inroparna sa så här: ”Varsågod och gå in! ” Min Stoja förvandlades direkt till en draghund, som inte kunde komma in på banan fort nog. Det var nästan omöjligt att ens trycka ner rumpan mot marken. ”Varsågod!” tolkade hon säkert som ”Nu gör vi det”. Startar! Och det omedelbart!

FÖRSTA  ROSETTEN !

Dagens tävling inleddes med en agilitybana, där starten skördade många offer i largeklassen. Vid banvandring kunde jag konstatera att banan inte var riktigt så svår, som jag trott.  Men utan sittande hund i starten kunde det bli svårt med hinder två. Stoja satt fint och vi kom igång bra. Hinder nummer 3 var A-hindret, som klarades med glans men hinder 7 var gungan och där sprang hon först förbi någon halvmeter (när ska detta beteende försvinna?). Bakombyte på hinder funkade, snygg ingång och snabb slalom. Nästa klätterhinder var balansen. Först springa förbi sedan upp och hoppa av - disk - sedan jättehopp på nerfarten. Vi fullföljde loppet, som slutade med upplopp på tre hinder. Stoja tog det!!!

Hoppbanan beskrevs av många som ”skitsvår”. Åtta byten! Framförbyten är inte lätt med kombinationen snabb hund och långsam förare. Bakombyten har hittills inte varit Stojas och min paradgren. Trots det valde jag fem bakombyten. Alla gick bra! När vi kom i mål, så trodde jag faktiskt att vi var felfria. Då hörde jag speakern säga att vi hade fem fel. Men tiden var i alla fall jättebra!

Naturligtvis blev jag besviken men glädjen över det fina loppet, femteplatsen och första rosetten överskuggade allt.

Vid studier av resultatlistorna konstaterade jag att vi tom var snabbare än pinnvinnande largehundar! Då ska man ha i åtanke att våra fem fel berodde på att vi ådömts en vägran. Jag tog två steg för mycket framåt efter slalom och tvingades backa ett steg och ta ett steg i sidled för att fixa nästa hinder. Då backade Stoja också med vägran som resultat.. Det innebär att Stoja tappade all fart och fick börja om från stillastående. Vilken pudel jag har!

In i DIMMAN eller Tillbaka på ruta 1!

Trots den dystra rubriken fick vi för andra helgen i rad ett pris. Fast det är kanske inget pris att skryta om. Alla, som klarade sig runt banan, fick pris.

Det började som alla agilitymorgnar. Upp vid fyratiden, fixa allt med tidig frukost för mig och pudlarna, packa matväska, bära allt till bilen och slutligen få ut tre lyckliga och helgalna  pudlar. De vet ju att det är tävling på gång!

Eftersom jag har en benägenhet att köra fel, så är färdtiden alltid rikligt tilltagen. All extra tid försvann emellertid i dimman. Ett antal mil i 40 km/h. Det var inte kul!!!

Det började med agilityklass. Stoja satt kvar, vilket var en förutsättning för lyckad början, men sen började eländet; Skälla och springa förbi tunnelingång, hoppa upp på Aet och hoppa ner och upp igen – disk. Skälla på nästa tunnel, springa förbi gungan en liten bit, skälla på balansbommen. Då hade matte fått nog.

Slalomen var fin och ett staket gick bra.

Hoppbanan var jättesvår med svåra byten, där jag inte hittade några bra linjer (något som jag förvisso inte var ensam om). Det blev tjuvstart, som fick passera. Efter slalom gjorde jag ett byte för att om möjligt få en bra vänstersväng. Stoja tog första hindret efter slalom men när jag skickade henne till långhoppet var pudeln bara borta. Jag tittade lite extra till höger där hon borde vara. Ingen pudel! Jag tittade till vänster, dit hon ibland kommer om vi missförstår varandra. Ingen pudel! Jag vänder mig helt om. Pudeln befinner sig då mellan slalom och det nyss hoppade hindret med nosen i marken ivrigt spårande någonting! Jag ropar och Stoja spårar sig mot mig (jag lyckas styra henne förbi förra hindret och undviker därmed disk). Då kommer hon förmodligen till den punkt, där hon avvek från linjen. Stoja vänder igen och börjar spåra mot agilityklassbanan i full fart. Flera andra hundar hade sprungit över till andra banan och jag ropar bestämt – kanske argt – och hon vänder.

Jag stod i stort sett kvar på samma fläck, där jag var då pudeln försvann. Vi fortsätter, som om inget hänt! Vi klarar mirakulöst nog den svåra sekvensen (staket med fyra hinder med stora avstånd) och kommer till den sista riktigt svåra bytet utan vettig linje. Vi klarar den också och kommer i mål med bara de 5 fel, som blev vid tvärvändningen! Vi fick många applåder. Antingen tyckte publiken att Stoja är en häftig pudel eller kanske tyckte den att mitt tålmodiga väntande var värt en belöning. 

Vi fick förstås nästan 16 tidsfel fast det fanns hundar med sämre tid utan konstiga utflykter. Vi kom på fjortonde plats och fick en pipleksak, som alla pudlarna vill ha. Alltså får ingen av dem ha den!

Ska jag vara glad för att vi klarade alla svårigheterna eller...? Vad for i Stoja? Stoja, som aldrig vill lämna mig!