Pudlar är bäst
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
5
6
7
8
9
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
25
26
27
28
29
30
31
<<
Augusti (2019)
>>


Det är lätt att bli agilityberoende

Det är lätt att bli agilityberoende

Våren 1999 gick Smilla och jag nån slags förberedande kurs i tävlingslydnad. Det gick väl så där, tyckte jag. Men kurskamrater kommer bara ihåg att Smilla tyckte om att då och då köra ett pudelfnatt.

En eftermidddag planerade jag att Smilla skulle göra ett uppletande i ena hörnet av agilityplanen. Smilla tyckte det var urtrist och satte i gång att springa rundor. Rundorna blev större och större och plötsligt stod det hinder i vägen. De var inga problem för Smilla. Hon hoppade helt enkelt över dem och hon såg så lycklig ut med sina fladdrande öron.

Jag visste absolut ingenting om agility, men jag började fundera på om det inte kunde vara något för Smilla. Det visade sig att det skulle vara inträdesprov till agilitykurs nästkommande lördag. Vi gick dit. Smilla uppförde sig perfekt och vi blev antagna. Det var alltså Smilla, som fick in mig i agilityns garn.

När slutet på kursen närmade sig gick jag på ett agilitymöte. Agility var alldeles nytt på vår klubb. Några av dem, som gått den tidigare kursen skulle åka på tävling, och ett par i min grupp hakade på. Jag hade tidigare tävlat i alla möjliga sporter så varför inte prova på detta också. Kursledaren stirrade på mig och sa något klentroget:”Vill du också tävla?” Jag har aldrig frågat vad han menade, men förmodligen tyckte han jag var för gammal för sånt. Lite aktivering av pudeln var väl OK – men tävla agility!?

Det blev ett helt gäng från klubben som åkte. Vi träffades tidigt en lördagsmorgon i mitten av oktober vid en vägkorsning utanför stan. Sedan körde vi i samlad tropp till Eslöv. Vår instruktör  var med och han hade varit på tävling förr och kunde i alla fall sätta upp ett tält.

Hemma i Simrishamn var det mildväder men ju längre in i det stora landet Skåne vi kom blev det mer och mer vitt på marken av frost.

Jag fick stifta bekantskap med dagens domare, Jan Carlsson. Han hade kortbyxor! Jag kan minnas fel, men jag tror han hade sandaler. "Alla som var där" tycktes känna varandra och snart förstod jag att det var hans grej. Den dagen hade han dock fått krypa till korset och hade vantar på.

Fy farao, vad jag frös denna dag! Fötterna var värst. Att springa utan känsel i fötterna är ju inte särskilt behagligt, så med ideliga jämfotahopp försökte jag hålla liv i dem.

Det var en liten inofficiell tävling, men banorna omgärdades ändå av en massa tält med hundar i burar, stolar och bord. Jag var helt fascinerad och tog ett foto av miljön.

 

Vi hade ju bara gått nybörjarkurs men Smilla var säker på alla hinder fast bara vänsterslalom. Jag hade för resten aldrig hört talas om vare sig vänsterslalom eller högerslalom. Handling? Vad var det? Inte heller ganska erfarna förare var några strålande handlers på den tiden. Banorna i startklassen var normalt väldigt enkla, mest framåt i s-form eller m-form. Bordet, som alltid fanns med, kunde utgöra en naturlig vändpunkt.

Många hade faktiskt alltid hunden på vänster sida. Det innebar att föraren ibland måste ta yttervarv runt en böjd tunnel medan hunden fick en kortare väg. Smilla sprang i alla fall obehindrat på vilken sida som helst.

Nåja - sprang och sprang - Smilla rejsade mest omkring. Fast det visste jag ju inte inför vår första tävling.

Starten i första loppet var två hinder och sedan bordet. Natten och morgonen hade varit frostiga, så det filtklädda bordet var fortfarande halt av kvarvarande is. Smilla sprang med glatt mod och ganska god fart mot hindret. Sedan blev det rutschkana ut i det blå, vilken då utmynnade i ett äkta pudelrace. Disk! Vid den tiden hade man inte uppfunnit begreppet "köra banan färdig", så det var bara att lämna planen efter tre hinder. Lite snopet!

Mellan loppen gick vi till bilen och fikade. Jag kunde ju även gå in i klubbhuset och försöka tina upp de djupfrysta fötterna. Inte ägde jag någon hundbur så vid banvandring fick mammiga Smilla vara fastsatt vid en skruv med plastad vajer. Hon låg på en frottéhandduk och "vaktade" min jacka och mössa.

Nästa lopp var svårighetsgrad klass 1 och där fanns även klätterhinderna med. Fast jag tror inte vi hann prova på något av dem, för vi diskade oss efter fyra hinder!

Sista loppet för dagen var klass 2, en öppen klass, där även riktigt duktiga hundar fick vara med. På den tiden skaffade man på officiella öppenklasser kvalpoäng för att komma med på SM. Alla förstår ju, att det var alldeles för svårt för oss, men vad gjorde det?

Målet var då att vi i logikens namn åtminstone skulle klara fem hinder! Det gjorde vi! Svårighetsgraden hade egentligen ingen betydelse för Smilla och mig. Det gick lika bra att köra "pudelfnatt" på en lätt som en svår bana.

Hundbur av stål, hundfällar, klubbdress med logga, värmande underställ och vattentäta skor lämpade för agility inhandlades tämligen omgående. Det gällde att vara rustad inför vinterns träning och tävlingssäsongen 2000!

Tänk, att en sådan tävlingsstart kunde leda till ett minst tioårigt beroende av agility! 

PS. Tilläggas kan att jag är den ende, som fortfarande tävlar agility! Med två yngre pudlar - Smilla är 13 år och 4 månader och agilitypensionär. DS

 

13 November 2009  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Berit Lönnerstam                                             Skaffa en gratis hemsida