Pudlar är bäst
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
December (2018)
>>


Promenad i snö

Första gången på klubben i snö för den här säsongen. De två yngre pudlarna fick efter kort koppelpromenad springa iväg och de försvann runt backen som skjutna ur kanoner.

Eftersom Smilla oftast bara stannar och försöker äta än det ena än det andra, så har hon i höst inte fått springa lös. Men i dag när jag släppte henne, rusade hon efter de försvunna kompisarna med absolut högsta möjliga fart. Efter en stund vände hon på huvudet för att kolla om jag var med. Det tror jag aldrig att hon gjort förr.

Det var så härligt att se Smilla galoppera ordentligt med svansen vajande. Ofta går och står hon lite kutryggig med svansen nere och matte blir så olycklig. Här vilade minsann inga ledsamheter. När vi kom tillbaka till bilen vid agilitybanan, så passade Smilla på att springa upp på den snötäckta balansen. Det resulterade i en kö av pudlar över bommen. Lite halt var det under snön, underkylt regn, så Smilla halkade ner när hon sin vana trogen skulle ta sats och hoppa sista biten.

Oj, så snopet! Efter balansen beslöt sig Selina för att ta gungan också. "Men vad är detta!?  Jag kommer ju inte ner!" (Gungan var fastfrusen i marken och vippade inte över.)

Jag försökte ta några foton. Smilla är aldrig lätt att fotografera, så det blev inte bättre än så här. Sen var minneskortet fullt. Typiskt!

21 December 2009  | Länk | Smilla | 0 kommentar
"Agilityträning"

Av olika skäl har vi inte varit på klubben och tränat sedan den 23 september.

Under tiden har det bara blivit promenader och förra veckan började Smilla sacka efter. Visserligen är de andra två helt vilda i synnerhet första kvarten. Smilla verkade inte vilja gå med oss och ideligen stannade hon upp för att undersöka diverse intressanta fläckar.

Jag blev naturligtvis orolig. En gång bar jag henne en bit och jag började fundera på hur jag skulle ordna så hon kan åka på något. Att lämna henne ensam hemma och gå ut med de andra känns inte bra.

I går åkte vi ut på klubben och de andra pudlisarna fick börja träna så smått. De var jättelyckliga och mycket duktiga båda två.

Redan på promenaden var Smilla pigg och glad men när hon fick komma ut på agilityplanen levde hon upp ordentligt. Balansbommen är nog älsklingshindret och hon springer riktigt fort över den. Hinderpinnar har vi inte utan Smilla hoppar lite smått ändå. Döm om min förvåning när hon sprang fram och försökte hopp genom däcket. Visserligen hakade hon upp sig lite med bakbenen. Men hon tog sig genom och förväntade sig godis - för dagen RÅ VOM!

Jag blev så himla glad över den förtjusning Smilla visade på planen.

16 December 2009  | Länk | Smilla | 0 kommentar
Fanny - min extrapudel

Tårarna rinner nerför kinderna. Jag har tagit farväl av min första ”extrapudel”, Fanny, som kom till Simrishamn den 17 december 1998.

När jag skulle skaffa pudel och hittade Smilla, som då var 18 månader, fanns hennes syskon, Fanny och Floyd , 8 respektive 7 månader gamla, också där. Jag hade en kompis och hennes döttrar med och det bar sig inte bättre än att de blev så förtjusta i Floyd, att de bestämde sig för att köpa Floyd trots att de inte hade planerat något pudeltillskott i familjen.

När vi kom för att hämta Smilla och Floyd befann sig Fanny utanför huset i en inhägnad av kompostnät. De tre pudlarnas pappa, med kennelnamnet Javier  Sotomayor, hade verkligen tagit sitt namn på allvar. Han var makalös på stående höjdhopp.  Fanny släktades uppenbarligen på pappa och hoppade över nätet rakt upp i famnen på mig. Jag kände mig nästan lite som en bov, då jag valde Smilla och inte henne.

Inte kunde jag då ana, att Fannys och mina vägar skulle komma att korsas och att hon skulle bli min ”extrapudel”.

Fanny 2002

  Fanny på trimbordet 2002

 

Del 2

Tio månader senare miste några goda vänner sin hund. De hade länge tjatat om att de skulle ha en pudel och de visste om Fannys existens. Eftersom de ville ha en vuxen hund fick jag i uppdrag att ringa och kolla om Fanny fortfarande fanns kvar hos uppfödaren. Det gjorde hon och hela familjen, jag och Smilla åkte dit för att träffa Fanny. En vecka senare flyttade Fanny till Simrishamn, bara 600 m från mig.

Åren därpå träffade jag Fanny jättemycket, passade henne, klippte henne, använde henne som undervisningsobjekt, tränade och tävlade agility med henne. När vi höll på som mest med agilityn så hände det att Fanny rymde hemifrån och plötsligt bara stod på min trappa och undrade, om vi inte skulle göra nåt roligt. Fanny var precis som sin pappa, höjdhopparen, en riktig rymmare och det förblev hon livet ut. Hon blev alltid lika glad när jag kom hem till dem för då hoppades hon att det skulle bli agility.

Hur kom det sig då att jag började träna agility med Fanny? Jo, jag gick utbildning till lydnadsinstruktör och skulle göra ett projekt. Jag ville prova en ny metod,som jag själv hittat på, att lära ut slalominlärning och behövde en hund, som inte kunde slalom. Fanny blev den hunden. Det gick fantastiskt fort och bra, vilket ledde till att mina egna två yngre pudlar med den metoden blivit mycket säkra på slalom. Tack Fanny!

När vi ändå tränade slalom korta stunder varje dag i en dryg vecka så passade jag på att lära Fanny de andra hinderna också. Hon var mycket lättlärd och jag bestämde då, att om hon klarade gungan när det några veckor senare var dags att anmäla till en tävling i Malmö, ja då skulle vi debutera. Så blev det. Vi tävlade några gånger och som bäst kom vi på sjunde plats i Hässleholm. Ja, bästa placeringen fick vi på hemmatävlingen, där vi blev trea och fyra fast då hade vi ganska många fel.

Vår agilitykarriär fick ett abrupt slut när omplaceringspudeln Selina, 9 månader gammal, helt oplanerat kom in i mitt liv hösten 2002. Fanny blev så fruktansvärt svartsjuk på Selina, att jag inte vågade ha dem tillsammans. Det betydde också att jag inte längre kunde passa Fanny hemma hos mig.

 

Tre jättelurviga pudlar: Selina, Smilla o Fanny 2002

 

Del 3

Lillhusse växte till sig och ville börja träna agility med Fanny. De gick i den minnesvärda kursen, där jag bland deltagarna hade fyra unga pojkar. Ännu mer fantastiskt var, att tre av pojkarna hade pudlar!

Fanny kunde ju alla hinder men tyvärr så ville hon helst springa med mig vilket var väldigt ledsamt för lillhusse. Dessvärre fanns det ingen annan agilityinstruktör på klubben, så det äventyret slutade i moll och Fanny tränade aldrig mer agility. Men fortfarande blev hon glad av att träffa mig.

 

Del 4

Häromdagen ringde Fannys Husse och berättade, att Fanny blivit sjuk och trött. Hon ville inte gå på promenad och hon var inte glad och viftade inte på svansen.

Jag ville hälsa på Fanny en sista gång och innerst inne var jag övertygad om, att hon skulle vifta på svansen när vi träffades.

När jag kom befann sig Fanny på övervåningen och hade ingen brådska med att komma ner. Jag ropade ”Fanny” och hon kom med glädje ner – långsamt, men visst viftade hon på svansen!

Jag satt på golvet nedanför trappan och Fanny gick fram till mig, stack in huvudet i magen på mig och bara stod där med viftande svans.

Hon fick världens godaste godis – RÅ VOM – och den försvann snabbt ner i magen.

Jag gick hem och grät.

16 December 2009  | Länk | Fanny och Floyd (och lite Smilla) | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Berit Lönnerstam                                             Skaffa en gratis hemsida