Stoja har startat sin rallytävlingskarriär. Därom finns en del att förtälja.Kommer senare.

Vädret var fint både julafton och juldagen, så lite träningstid fick Stoja och jag.

Julafton hade vi fortfarande lite problem med ingång höger men när jag inte överhuvudtaget tog med sittmomentet efter runt bakom, så blev Stoja gladare och det funkade riktigt bra. Nu hade vi kopplet på igen men när det kärvade, blev det faktiskt bättre med kopplet släpande på marken.

Vi tränade långsamt tempo. Den här gången visade Stoja tendens att sätta sig i vänstersvängarna. Efteråt tänkte jag, att jag kanske ska försöka hålla vänsterhanden med godis framför nosen på Stoja för att hålla henne uppe. Fast risken finns kanske att jag tvärtom lockar henne att sätta sig. Handen måste nog långt ner. Får prova mig fram.

Juldagen tränade vi bara framför och ingångar och det gick hur bra som helst. Koppel hela tiden och en lycklig Stoja.

Vad som är mer oroande just nu är, att jag har ont i knät och knappast kan springa alls. Jag får ta tag i min träning igen. Det här duger inte.

Nu har Stoja och jag tränat rally några gånger till med speciell inriktning på att få "framförmoment" samt "sitt - stå" raka. I dag var det första gången med träning utan koppel och det gick faktiskt riktigt bra. Det kändes skönt eftersom jag anmält oss till officiell tävling i januari.

Stoja är ofta lite väl ivrig och vill gärna gå lite för långt fram i synnerhet i högersvängar. Med tanke på Stojas läggning, så vore väl inget annat att vänta. Det mest fantastiska är den enorma glädje och vilja hon utstrålar. Mot slutet av dagens pass gick det jättebra med positionen.

Framför och backa fungerade nästan hundraprocentigt. Rakt och fint med snabba sättanden. Stoja gick framåt direkt på "ett", något som jag liksom fått be om tidigare.

Sen dök det upp ett annan problem. Stoja blev väldigt osäker på att gå runt till höger efter "sitt framför". Flera gånger tvekade hon och tänkte vända i stället för att fullfölja svängen bakom. Kanske berodde det på att det inte fanns något koppel att följa.

Sitta framför och gå in till vänster har alltid fungerat men nu måste jag försöka få Stoja att ta ut svängen lite mer för att underlätta ett rakt sättande innan vi går framåt. Sagitta och jag hade samma problem med liten snäv sväng och jag hoppas jag ska få till det riktigt bra med båda pudlarna. Lite att jobba på.

Tysk sväng gick strålande utan koppel. Den blev riktigt tajt och fin.

Jag kände mig hoppfull efter träningen men när jag kom hem och öppnade brevlådan så blev besvikelsen så mycket större. Nu har julnumret av Pudelnytt för första gången inte kommit till jul!!!  Det är väl ändå ganska bedrövligt särskilt som manusstoppet flyttat fram till första november i stället för som förr - femtonde november.

Pudelnytt är numera omdöpt till Pudel-sent.

Lite blåsigt men milt och inget regn innebar träning. I dag bestämde jag mig för att träna frestelserna utan koppel. Häromdagen köpte jag en ny pipleksak men Sagitta blev inte särskilt upphetsad vid åsynen av den. Jag letade fram en gammal populär dalmatinerpipis, som gjorde Sagitta helt galen av habegär. Dessa båda leksaker fick bli frestelser i dag.

Åttans frestelser ingick i bana och träningen gick väldigt bra. Vi kunde nästan gå över leksakerna men två gånger blev längtan efter dalmatinern för stor och Sagitta tog den. Sista misslyckandet berodde på dålig timing av mig. Det hade gått strålande men jag höll på lite för länge, vilket medförde extra jobb för att avsluta på ett bra sätt.

Åter igen kan jag utbrista; "Fantastiska Sagitta!"

Mellandag? Det är ju före jul!

I dag var vädret bättre = inget regn. Det blev lite rallyträning men om det hade varit sista anmälningsdag i dag, så hade det nog inte blivit någon anmälan. Jag vet inte vad som hände men plötsligt ville/kunde Stoja ingenting. Hon visste inte vad "sitt" betydde. "Stå" var då så klart helt obegripligt. Vi gick till bruksstegen och hon fick gå över den och bli belönad. Hon älskar stegen och hon hade gjort den tidigare på promenaden. Sen tränade vi igen och det mesta funkade! Lite osäkerhet med ett par framförmoment fanns dock. Olika tempon satt perfekt. Sist körde vi agility och Stoja var strålande:

Några korta träningar har det blivit den gångna veckan. Stoja börjar bli riktigt säker på sitt - stå. Vi har börjat med olika tempon och tempoväxlingar, så nu är alla skyltar gjorda. 

"Spring" skulle kunnat vara en stötesten för Stoja är ju en riktig studspudel men det var till min glädje inga som helst problem. Långsamt var allra först lite marigt då Stoja trodde vi stannat, så hon satte sig. När hon lärt sig att detta tempo finns, då var det enkelt för henne. Stoja kan t.o.m. svänga 360 grader vänster i långsamt tempo. Sen vet vi ju av bister erfarenhet att tempoväxlingar däremot kan vara problem för matten.

Det ser i alla fall väldigt lovande ut med Stojas rallylydnad. Fast det är ju inte önskeväder för träning även om det är varmt, 11 grader i dag. Tidvis regn, skulle nog meteorologen sagt, så pudlarna fick bara springa och busa så mycket de ville.

I dag kom en inbjudan till träningstävling i Agilityfabriken den 30 december och jag anmälde oss omgående. Ska bli spännande. Där har Stoja tidigare tävlat agility.

Varje gång jag håller på och gör i ordning pudlarnas mat, så tänker jag att detta borde jag skriva om.

Selina påminner gärna om att det nog borde vara matdags. Hon börjar ganska diskret men tonläget höjs mer och mer för att sluta med att jag blir rejält utskälld. Jag brukar tänka att hon inte ska vinna. Men hur är det möjligt med en hund, som aldrig ger sig? Förr eller senare måste ju pudlarna få mat!

Så fort jag börjar dona med förberedelserna, så går Selina in i vardagsrummet och lägger sig i snurrfåtöljen eller på soffan. Detta sker oavsett om Selina behövt påminna mig eller inte.

Redan innan maten är klar sitter de andra pudlarna på parad och väntar. Jag sätter upp deras öron och ropar på Selina men hon kommer inte. Lite dålig hörsel har hon nog men inte så att jag ska behöva "skrika". Ibland kommer Selina lätt dansande med viftande svans men minst lika ofta får jag gå in och göra henne observant på att maten är klar. Det ser ut som om Selina tänkte "Oj då, är maten klar! Ja men då kommer jag väl."

Varenda gång upprepas detta!

Sagitta har blivit uppflyttad till fortsättningsklass. Nu är det dags att på allvar ta tag i Stojas träning. När Sagitta och jag har jobbat i köket, så har Stoja ofta varit med och gjort samma moment och det har hon gjort jättebra. Vi har varit på tisdagsträning i elljus och det gick också bra - över förväntan.

Stoja kan alla moment utom sitt - stå och snedsteget till höger, som vi aldrig försökt med. Märkligt nog fixar Stoja direkt ställande och jag har försökt göra exakt samma gest för ställande från sittande men nej, det har varit obegripligt för henne.

I fredags kväll, i köket, trillade plötsligt polletten ner. Stoja begrep vad "stå" innebär. Övningen lyckades vid varje försök - åtskilliga gånger. Problemet var bara att hon gärna ville gå fram ett steg och ställa sig lite snett framför mig.

På lördagens träning på klubben funkade det också med sitt - stå och jag kom på, att om jag inte belönade förrän vi hade börjat gå så blev det rakt också. Det är ju så jag gör under träning med Sagitta, belöning först när momentet är helt genomfört. Nu tror jag att Stoja fattat grejen med momentet. Naturligtvis är det inte helt befäst men det lyckades varje gång - även i bana.

Snedsteget var absolut inget problem. Det fungerade faktiskt bättre än för Sagitta.

Ska jag anmäla Stoja till tävling redan i januari? Hon klarade en bana med tio skyltar utan belöning. Vi körde banan flera gånger och skyltarna fick betyda allt möjligt så att alla moment genomfördes. Den enda missen var ligg - gå runt, där Stoja rörde sig lite grand vid första försöket. En svårighet är att hon aldrig varit i ett ridhus och ridhusträningen förra lördagen blev inställd.

Slalom och spiral hade vi inte med i går  men det hade vi vid förra träningstillfället och det gick hur bra som helst. Jag är väldigt optimistisk fast något sträckt koppel och möjligen lite vid sväng vid någon övning blev det.

Jag behöver inte bestämma mig förrän 26 december.

Nu när det första målet i rallylydnad, uppflyttning till fortsättningsklass, är nått har vi denna veckan jobbat lite med "åttans frestelser". Det har inte varit helt enkelt. 

Åttans frestelser är ett moment i fortsättningklassen, där ekipaget går i en åtta kring två koner med två och en halv till tre meters avstånd. Mitt på åttan placeras två frestelser knappt en meter på vardera sidan om på åttans centrum.  Det är riktigt nära. Frestelserna består av en leksak och/eller en godisskål. Godiset är inget problem men leksaken lockar så mycket mer.

En dag la jag en pipleksak och en boll som frestelser. Nu har jag koppel men hela banan i fortsättningsklassen utförs utan koppel. Här har vi ett svårt projekt framför oss. Kanske blir vi klara till fortsättningskursen börjar den sjätte april! Vi kan ju inte hålla på så värst länge vid varje tillfälle även om jag lägger in momentet i en bana. Sagitta har väldigt svårt för att låta bli att ideligen kasta en blick på lockelsen.

I maj 2001 lyckades Smilla och jag få det tredje uppflyttningsresultatet i Lydnadsklass 1 och Smilla fick titeln LP 1. Jag var så glad och naturligtvis beställde jag ett diplom. Det var inte vackert och det var dyrt. Under alla dessa år har det legat i sitt kuvert.

Första advent 2015 fick Sagitta sin titel RLD N efter en start med tre raka kvalificerande resultat. Skall jag beställa ett diplom nu också?  Jag lade ner mycket energi på att ta reda på kostnaden och lyckades via en blogg om rallytävlande hundar få fram att priset är 300 kr + 39 kr i porto. För mig låter det som rena ockerpriset men jag vill ju hemskt gärna lägga ut foto av Sagittas diplom på bloggen.

När jag fått veta kostnaden, så återstod bara att försöka ta reda på hur diplomet ser ut. Även denna fråga fick sitt svar via en blogg. På SKK lyckades jag inte få någon annan information än att man kunde beställa diplom. Ja, inte är motivet vackert! Det framgick inte heller vilken papperskvalitet det har men det ser inte speciellt fint ut och beskrevs på bloggen inte som annat än ett vanligt, kraftigt vitt papper med lite text och ett tecknat hundhuvud (schäfer?).

Jag tänkte på Smillas lydnadsdiplom och letade fram det. Det är faktiskt inte så fult, som jag kom ihåg det och det har i alla fall ett motiv med anknytning till lydnad. Några tecknade hundar av olika raser ligger platsliggning. Det finns också en tecknad förare med hund, som visar fritt följ. En schäfer hoppar över lydnadshindret och papperet ser ut som handgjort. Fast det är det naturligtvis inte. Vattenmärke saknas. Inte har det råkanter heller. Jag har handgjorda papper från Lessebo i min ägo, köpta på plats, och de har vattenmärke och råkanter.

När jag tittade på Smillas diplom påmindes jag om att Smillas första 1:A PRIS LYDNADSKLASS 1 erövrades i Olofström. Nu fick Sagitta sitt första kvalificerande resultat i rallylydnad i Olofström. Det var ju ett skojigt sammanträffande. Mer anknytning till Olofström är att jag för länge sedan bodde några år i Olofström, år förknippade med många glada dagar. Bara en så'n sak som att jag bodde i Borgen. Mitt hem är min borg!

I mitt förra inlägg använde jag helt självklart titeln RLD N men det har visat sig att betydelsen inte är särskilt väl känd. Rallylydnadsdiplom nybörjarklass är det korrekta sättet att läsa ut titeln.

Så här två dagar efter den minnesvärda första advent 2015 har jag smält upplevelsen någotsånär och gjort lite analys och tillbakablickar.

I Olofström kunde jag inte fixa timingen och efter springtempo gå ner till normalt tempo på rätt ställe vid skylten! Minus 3 poäng  för förarfel.

På KM misslyckades jag helt med att gå ner i långsamt tempo på rätt sätt. Minus 6 poäng. Utan den tabben hade vi fått 97 poäng och kommit på delad bronsplats. Hemskt!

I Lomma kunde jag inte räkna till två och fick därför minus 11 poäng. Om jag klarat räknandet hade det blivit 96 poäng för Sagitta gjorde rätt och nu inser jag att det hade inneburit andra plats i stället för femte. Det förklarar domarkommentaren "Suveränt duktigt ekipage".

Bättring har skett. Nu lyckades jag börja gå långsamt i rätt ögonblick och informera Sagitta om tempobytet. Jag kunde räkna både till två och tre. Då fick vi ihop 99 poäng.

Visst är jag fullt medveten om det där med "Om om inte hade varit..." Men just de fel jag pekat på ovan hade inget med Sagittas prestation att göra. Det handlade bara om att jag inte gjorde vad det stod på skylten!

Domaren sa före banvandringen att detta är ingen hundtävling utan ett test på föraren. Så sant! Redan efter första kurstillfället skrev jag;

"Nu har Sagitta och jag tagit de första stegen i vår rallylydnadskarriär och börjat på kurs. Sagitta var jätteduktig och hon är en underbart lugn och tålmodig hund, så det kan nog gå bra bara matte fixar sin del."