Redigerad 2016-03-03

Häromdagen handlade det om att välja eller inte välja delegater.

Eftersom jag absolut anser att Södra avdelningen bör vara representerad på pudelfullmäktige, så anmälde jag mitt intresse för att åka. Jag har visserligen sedan länge deklarerat att jag aldrig mer skall åka till Stockholm men när det gäller en så viktig princip måste man kunna ändra sig.

Men nu är det kris (missbrukat ord). Jag läste Pudelklubbens stadgar och där står det: "Valbar till fullmäktigedelegat är medlem som under året fyller 16 år och som inte har..."

Det var ju några år sedan jag fyllde 16, så jag kan rimligen inte utses till delegat. För övrigt lär det bli svårt att hitta någon intresserad som uppfyller kravet, så styrelsen kan kanske komma att slippa uppdraget trots att stadgarna tydligt säger:

"Styrelsen skall ...verkställa av årsmötet fattade beslut" (utse delegater)

För det står också:

"Styrelsen skall... utse delegater till SPK: s fullmäktigemöte i den ordning som specialklubbens stadgar föreskriver." Och där har vi ju kravet på att fylla 16 år i år!

____________

Rätt ska vara rätt. Det är inte Pudelklubben, som är tokig. SKK har precis samma formulering och det är deras typstadgar vi följer.

I dag fyller min makalöst fina Sagitta 9 år.

Utställd två gånger båda gångerna med ettor. Hp som valp.

Klubbmästare i agility två gånger.

Årets agilityhund på Sim BK 2013

Uppflyttad till Agilityklass II

Två pinnar i Hoppklass II (Missat den tredje med 0,01 sekunder)

Ett tredjepris i lydnadsklass 1 (mattes galna idé med tävling efter bara två veckors träning vid 17 månaders ålder)

Tre raka uppflyttningsresultat till fortsättningsklass i rallylydnad på fyra veckor => RLD N

Rallykarriären är bara påbörjad. Vi får se hur det går framöver. Sagitta fixar fortsättningen och allt beror på matte.

Jag såg att en pudel fotograferats tillsammans med rallyskylten "vänd om och gå från varandra". Då bestämde jag mig för att Sagitta inför födelsedagen skulle förevigas vid skylten "vänd om och gå mot varandra" för att det kändes så mycket bättre för mig.

Åren har satt väldigt lite spår. En aning grått på öronen och grånad haka. Annars är Sagitta fortfarande riktigt svart och hon har en makalös fart på fötterna.

Årsmöten är inte bra för välbefinnandet - mitt välbefinnande alltså.

Två kvällar den gångna veckan har jag haft svårt att somna p.g.a. just årsmöten. Trots att jag tycker att min hjärna fungerar tillfredsställande, så har jag haft uppenbara problem med att förstå innebörden av fattade beslut.

I tisdags klubbades efter mycket förvirrade förslag ett beslut om ny valberedning. Just när vi skulle byta till nästa punkt så sa jag: "Jag måste fråga. Vad beslutade vi egentligen?" Svaret blev: "Det får du läsa i protokollet!" Det allra värsta var att inte ens de valda hade klart för sig vad valet innebar!

I går var det dags igen. Efter en stund skulle vi besluta om huruvida mötet skulle utse delegater eller om styrelsen skulle få i uppdrag att utse delegater.

P.g.a. dåliga erfarenheter med det senare har vi länge tyckt, att det är JÄTTEVIKTIGT att utse delegater på mötet. Det blev också beslutet med klar majoritet (rent av enhälligt). Delegater = ombud till Pudelfullmäktige.

Sen skulle valet av delegater ske. Då ville ledamöter i den nyvalda styrelsen m. fl. plötsligt att inga delegater skulle utses. 

Det blev en lång och het diskussion. Varför skulle vi bojkotta ett så viktigt möte i stället för att åka dit och kämpa för våra idéer? Skulle "folk" förstå agerandet? Riskerade det att bli ett slag i luften? Skulle förfarandet leda till målet? Eller skulle det rent av få motsatt effekt?

Flera av de föreslagna tog tillbaka sina kandidaturer. Ingen skulle skickas till föreningens högsta beslutande organ! Stadgeenligt kan man så klart inte göra så.

Efter debatten kom mötesordföranden på att lösningen var att riva upp det tidigare fattade enhälliga beslutet.

Därefter bestämde mötet att STYRELSEN skulle utse delegater. Detta beslut är tvärt emot det vi tidigare ansett viktigt och självklart inte enhälligt. Jag kände instinktivt stor misstänksamhet.

Naturligtvis kunde jag inte vara tyst utan undrade om styrelsen nu kunde välja ut enbart folk, som sen inte vill åka till mötet. Nej det kunde den inte. Den måste hitta delegater! (Och ersättare också, tänker jag)

En styrelse, som inte vill skicka delegater, skall utse delegater. Snacka om motsägelsefullt!

Vad var det för vits med detta beslut? Vad kommer det att resultera i? En ryslig massa onödigt arbete för styrelsen förstås men i övrigt? När får medlemmarna kunskap om resultatet? Det är inte lätt för så'na som jag, som prompt måste veta!

Min stackars hjärna gick rundgång tills jag slutligen somnade. 

På klubben har det precis bildats en IPO-grupp och vi skämtar om att jag ska börja träna IPO med mina pudlar. Som ni såg i gårdagens inlägg, så har vi börjat med a-hindret!

Av en ren händelse hamnade jag i dag på ett forum, där någon frågat så här;

Kan man TRÄNA IPO med storpudel?

Det kom massor med svar och debatten böljade fram och tillbaka. Ett inlägg löd så här;

skyddet är en sådan där sak som man inte tränar enbart för skojs skull, sörrö! ;-)

Frågeställaren replikerade;

vrf inte? Tränar man det för att det är tråkigt då eller? i så fall passar det verkligen inte pudeln ^^

Vilken underbar dag! Solsken, blå himmel och ingen vind.

Pudlarna och jag var på klubben en dag i förra veckan. När vi kom runt backen på väg ut mot Haravången blev Stoja jättearg och började skälla och morra samtidigt som hon gick på två ben. Hon hade upptäckt de nya IPO-hinderna och hon tyckte de gjorde intrång på hennes domäner. Jag släppte henne lös och hon närmade sig dem med stor misstänksam-het. Stoja blev en halv meter längre i kroppen, när hon stack fram nosen och luktade på det konstiga a-hindret. Hon förflyttade sig på detta sätt runt hindret och luktade på alla fyra hörnen.

Efter en stund försökte Stoja ta sig uppför det väldigt branta hindret utan ansats och det gick så klart inte men med fart nådde hon toppen. Sagitta försökte ett antal gånger men gav upp och Selina brydde sig lyckligtvis inte. Hon klarar inte längre agilityns A-hinder.

I dag gick vi åter mot Haravången och det resulterade i samma procedur som senast. Stoja hade uppenbarligen glömt bort hindernas existens men denna gång kom hon fort över ilskan/rädslan. Jag hade försett mig med kamera och det dröjde inte länge förrän Stoja kastade sig uppför a-hindret. Precis när jag satte fingret på avtryckaren såg jag, att Sagitta med full fart for över krönet i andra riktningen. Jag ser att Sagittas huvud skymtar bakom Stoja. Men jag vet ju att hon är där.

När både Sagitta och Stoja befann sig på hindret, så tyckte Selina att hon inte kunde vara sämre. Som tur var insåg hon sin begränsning och avbröt klätterförsöket efter bara två steg upp med frambenen.

Selina passade senare på att inviga den nyvidgjorda balansbommen i stället. Då anslöt Stoja också och det blev även detta år köbildning på bommen. Denna gången var inte Sagitta intresserad utan ägnade sig åt sorkjakt.

I går kväll var det efter en veckas uppehåll åter rallyträning. Det gick illa redan från början. Det som gått så bra vid tidigare tillfällen var ett minne blott. Både Sagitta och Stoja var ganska störiga och Stoja skulle minsann inte sitta fastbunden vid väggen. Hon bet direkt sönder kopplet så hon kom lös och när jag knutit samman delarna och bundit upp henne igen, så försökte hon göra om det.

Första momentet gjorde jag med Stoja och det gick inget vidare. Stoja studsade mest omkring på två ben och så ville hon kolla allt och alla.

Sedan skulle vi bygga bana. Stoja var helt omöjlig. Då blev det konflikt mellan Stoja och mig och det slutade med att Stoja bars ut till bilen.

När det blev Sagittas och min tur att ta oss runt banan, så hade jag lagt ut två leksaker på banan. Jag hade fått tipset av sakkunnig person. "Den råd lyder vis är", säger ett ordstäv. Fast det gäller att noga värdera vilka råd man ska följa.

Jag googlade på ovannämna ordstäv och då hittade jag ett annat; "Den råd lyder är vis, men oråd ska ingen lyda".

Sagittas och min runda blev en total katastrof. Jag kände inte på något vis igen min fantastiska pudel. Gitte kände lika litet igen mig och mitt sätt att vara och jag fick på pälsen riktigt rejält. Det var väl egentligen ingenting, som fann nåd inför Gittes ögon. Själv har jag väldigt dålig koll på vad jag gör på banan, så tillrättavisningar behövs. Och "orådet" jag fått fick definitivt tummen ner av Gitte.

Sagitta och jag avverkade en stund senare banan en gång till. När jag knäppte av kopplet från ringen på väggen, så satte Sagitta högsta fart till den plats där första leksaken legat. Där hittade hon ingenting och fortsatte därför till andra stället för att söka efter pipisen. Inkallningen fungerade men med viss fördröjning. Rundan genomfördes denna gång utan störande leksaker. Det gick ungefär som vanligt och jag blev jättelycklig.

Naturligtvis funderar jag över om orsaken till det tidigare misslyckandet till viss del berodde på att jag blivit så stressad över pudlarnas, främst Stojas, hopplösa beteende vid uppbindningen.

Efter viss tvekan bestämde jag mig för att hämta in Stoja från bilen och gå banan en gång till - med koppel. Trots att Stoja blir vild av lycka, när hon kommer in, så lugnade hon ner sig och vi lyckades ta oss runt med hyfsat bra resultat. Denna gång var jag i mycket bättre balans

Efter träningen fick jag titta på när Gitte jobbade på sitt sätt med Sagitta för att få henne att ignorera leksaker. Förbudsträning förkastades helt och det stämmer ju med min inställning och med vad jag med stor framgång gjorde härförleden ute på klubben.

Jag hade ingen aning om att förbudsträningen kunde framkalla sådana reaktioner, som  jag såg hos Sagitta under vår första runda. Först fick Sagitta veta, att det var förbjudet att ta leksaken. Hon tittade på leksaken men gick inte fram till den. I stället verkade hon vara jätterädd för den och gömde sig bakom mig. Det gick inte att beveka henne. Hon SKULLE bara gå på fel sida om mig, så hon kom så långt bort som möjligt från leksaken och så ville hon inte göra någon övning. 

Direkt efter utdelning av agilityutmärkelser gick det vidare med belöning av rallylydnadsekipage. Först fick Alma och hennes förare en liten pokal för uppflyttning till fortsättningsklass och sedan blev det åter min tur att gå fram och hämta pris. Sagitta och jag hade ju också flyttats upp till fortsättningsklass. Det är inte utan att jag kände lite stolthet över att uppmärksammas i en hundsportgren till.

Detta var tionde gången jag kunde hämta uppflyttningspris.

Smilla  3 st;  1 i lydnad och 2 i agility

Selina   4 st;   samtliga i agility (fler kan man inte få i agility)

Sagitta  3 st;   2 i agility och 1 i rallylydnad

I går var det årsmöte på Sim BK. Nästan intet nytt under solen. Låt oss hoppa direkt till utdelning av utmärkelser.

På väggen hänger många tavlor med utmärkelser till tävlingsekipage bl.a. olika kategorier av "Årets hund". Den med "Årets agilityhund" intresserar mig självfallet mest. Det var min första pudel, Smilla, som visade vägen till agilityn och det är jag henne evigt tacksam för.

Tavlan har plats för 14 plattor graverade med årtal, namn på hund och förare. Den börjar med Smilla 2000 och nu avslutas den med Stoja 2015. Däremellan finns två till med Smilla, många år med Selina och ett år med Sagitta.

"Nu är jag nöjd. Mitt namn finns på alla plattorna", sa jag vid utdelningen och ordföranden sa, "Det är väl värt en applåd". Och visst jag fick en stor applåd!

Foto Ida Johnsdotter

Reviderad på eftermiddagen 16 februari

I går slutförde vår vaktmästare, Bo Ivansson, sin sista insats för agilityn i Simrishamns Brukshundklubb. Nu har vi fått ny matta på balansbommen också. Bo och jag monterade balansen i snövädret. Det var kanske inte den mest optimala dagen men vi hade egentligen inget val. Antingen fick det ske då eller också skulle agilityn få problem med att på ett behändigt sätt få tillgång till bommen.

Bo hjälpte mig också att förflytta gungan till ett torrare, hälsosammare och samtidigt mera användbart ställe. Nu kan man utnyttja alla de svårflyttade hindren på ett enkelt sätt.

Våren 2015 gjorde Bo i ordning A-hindret. Jag hade med icke oväsentlig hjälp av Christina Rasmusson lyckats få ihop pengar så att restaureringen kostade klubben 27 kr!!! Christer Szakos sponsrade med bultar och lim. Mitt bidrag bestod av initiativtagning, tiggeri, en del arbete och mycket bilkörning för att ordna prylarna. Nej, nu ljög jag lite för det var egentligen Lena Sjövall (syns på foto nedan med sin borderterrier Klara), som tyckte A-hindret var i ett bedrövligt, farligt skick. Hon tyckte vi borde göra något och jag fortsatte kläcka idéer.

Våren 2013 såg jag till så att klubben fick disponera min nyrenoverade gunga. Självklart var Bo behjälplig bl a med utplaceringen på agilityplanen.

Nu har alltså agilitytränande klubbmedlemmar tillgång till kontaktfälthinder av hyfsad kvalitet. Kvaliteten kunde naturligtvis varit bättre men de är klart användbara för träningsändamål.

Bo fixade också sent i höstas, så att däcket är vidgjort och inte utgör en fara för hundarna. Nu klarar det sig väl i alla fall en säsong.          

I dag har vår fantastiska hustomte gjort sin sista arbetsdag på klubben. Stora eller små problem kvittar. Vi hittade alltid en lösning, som Bo sedan verkställde. Han kommer att saknas, I fort-sättningen får vi helt lita till oss själva. Det blir inte lätt.

Vi var några stycken, som häromdagen ville uppmärksamma och avtacka Bo. Bo har jobbat på klubben i 23 år och 3 månader, så det kan han väl vara värd!

Jag förevigade tillfället och kom inte med på bild.

I dag är det arton år sedan den första pudeln kom i mitt hus. En lycklig dag att minnas. Jag hade i åratal längtat efter att få möjlighet att skaffa hund. Inte var det meningen att det skulle vara en pudel men man kan ändra sig. Smilla är främst i mitt hjärta även om jag älskar alla mina pudlar.

Smilla tyckte inte om regn. Hon tyckte snö kunde vara kul men här tycks hon undra, varför i all världen matten måste släpa ut henne i det kalla vädret. Brrrrrrr!

Foton från Alla Hjärtans dag 2009 när Smilla är 12 år gammal.

För första gången på länge blev det pudelpromenad utan handskar. Pudlarna brukar ju förstås aldrig ha handskar men idag hade inte heller jag handskar. Det var inte särskilt varmt och solen skymtade bara fram bland tunna moln men det var nästan vindstilla och då blir livet genast behagligare. Jag hade planerat lite behövlig rallyträning med Sagitta men innan pudlarna var färdigbusade, så började det komma enstaka regnstänk.  

Så lite nederbörd skulle inte få hindra mina planer och snart upphörde stänkandet. Sagitta skulle återuppta träningen i att ignorera leksaker, som bara ligger och skräpar på området. Jag la ut fin, gul boll och en högt älskad pipgris. Jag är ju allvarligt oroad för hur det ska gå att klara "åttans frestelser" och det krävs, som jag tidigare skrivit, säkert en hel del träning. Vid olika försök har utfallet varierat rejält. Ibland känns det helt oöverstigligt svårt medan det andra gånger går så bra att jag jublar invärtes.

I tävlingssituationen ska Sagitta inte ha något koppel! Vi började med koppel. Det är onödigt att vara dumdristig. Smilla förstod uttrycket "Vi bryr oss inte". Sagitta har aldrig riktigt anammat det. Nu använde jag det när Sagitta vid första åsynen av bollen direkt tänkte gå fram och ta den. I stället fick hon godis. Vi gick rundor där vi kom närmre och närmre leksakerna och det gick jättebra. Sagitta hade bara ögon för mig OCH godiset.

Kopplet åkte av och Sagitta struntade fortfarande i leksakerna. Hon gick tom över pipisen och trampade på den utan att försöka ta den! Då avslutade vi träningen med stort jubel och en rejäl portion godis.

I går kväll var det rallyträning igen och båda svartingarna var med. De bands upp vid en ring på en annan vägg än på tidigare träningar och då var de inte lika tysta som förut, i varje fall inte till en början.

Del 1

Först byggde vi en normal nybörjarbana. Men tro inte att vi bara skulle gå den. Nej, de sex hundar, som inte var igång, placerades tillsammans med sina förare ut på banan vid väggarna och två mitt på banan. Dessutom stod två förarlösa hundar uppbundna vid väggen Nu tror ni förstås att störningsekipagen skulle stå där lugnt och stilla men icke så. De skulle träna stationära övningar. Således kommenderade sex förare sina hundar lite här och var medan min hund bara skulle lyssna på mig och göra det den ombads göra.

Sagitta var fantastisk och brydde sig inte ett smack om alla störningarna utan sökte precis som vanligt ögonkontakt mest hela tiden. Undantaget var att Sagitta slängde ett öga på Buster, som var rysligt nära bortre änden på spiralen. Sagitta reagerade inte över det men matten blev rysligt störd och gjorde flera förarfel, missade tex kollen på antal varv i spiralen.

Stoja hade betydligt svårare att hålla koncentrationen uppe men i det stora hela funkade det ändå överraskande bra. Större delen av rundan gick Stoja som vanligt på tre ben med förväntansfulla blickar riktade mot mig. Då och då fick hon ju även hålla lite koll på alla hundkompisarna.

Del 2

Andra övningen var en stafett. Två parallella banor byggdes- otäckt nära varandra. De bestod av några vanliga stationer framåt samt vändning genom tysk sväng. På tillbakavägen fanns "slalom med rundtur". Jo, du läser rätt. Vi var lite danska den här kvällen, för det fanns bara en omgång svenska skyltar. Fast vi kunde ju ändå haft vanlig slalom för den är lika på dansk och svenska. Men nu blev det med rundtur, vilket innebär att ekipaget gör en extra runda kring näst sista konen.

Den här övningen var inte särskilt lätt för Stoja och mig  och jag var glad att jag hade koppel på henne. Vi skulle ju skynda oss och komma först till växlingen och det betydde att vi förare ökade tempot mellan stationerna. På första sträckan var det två agilityhundar och Malte blev så exalterad att han började skälla. Då ville Stoja byta bana och delta i Maltes glädje. Stoja lugnade dock ner sig och fixade den nymodiga slalomen med bravur. Hon gjorde den faktiskt mycket bättre Sagitta.

När man skall skynda sig, så blir precisionen sämre och det är något, som absolut inte passar mig. Jag har så svårt att slarva, vilket blir följden vid stress. Mitt lag förlorade båda stafetterna. Det berodde på Stoja och mig i den ena men Sagitta och jag skötte oss bra i den andra. Sagitta är ju betydligt säkrare och tål stress bättre.

Alla de andra hundarna har gått fortsättningskurs, Sagitta bara nybörjarkurs och Stoja ingen kurs alls, så jag får ha måttliga pretentioner. Ändå måste jag gång på gång konstatera att Sagitta  är något av en stjärna inte bara till namnet. (Sagitta är den minsta stjärnan i stjärnbilden Skytten)

Del 3

Kvällen avslutades med att ekipagen fick sprida ut sig på planen utan skyltar. Sedan dirigerade Gitte oss alla på en gång. I vanliga fall vet man ju vad som komma skall. Här hade man ingen förberedelsefas. Dessutom hör jag ju lite dåligt, så ibland fick jag kika lite vad de andra gjorde. Jag gick med Stoja och det gick hyfsat bra. Sagitta satt snällt som en ängel vid väggen och tittade på. En övning var; Sätt hunden framför, lägg hunden, backa ifrån hunden 3 meter. Det gick perfekt. Efter en stund skulle hunden kallas in. Då var verkligen Stoja för söt. Hon hade koppel och det samlade hon först in i munnen innan hon sprang till mig. Vilken avslutning!

Jag var fullständigt utmattad och sa, att jag var rädd att somna på hemväg. Faktum är att jag satt och gäspade de fyra milen hem men kunde hålla mig vaken. Väl hemma fick först den jättehungriga matten mat. Sedan satt/låg vi alla tre helt utslagna i soffan. Selina, som varit ensam hemma, blev nöjd när vi kom, la sig i fåtöljen och sov som om även hon var utmattad.

Jobbig kväll. Men jättekul.

I onsdags var det rallyträning i Olseröd igen. Efter två onsdagar då endast Stoja fått följa med, så tog jag med båda mina svarta pudlar. Sagittas kunskaper måste ju också hållas vid liv.

Precis som tidigare hade jag inte någon bur med in i hallen utan jag band upp båda vid samma ring. Vi byggde bana och banvandrade. Pudlarna skötte sig ganska bra, bara några pip hördes.

Jag gick en runda med Stoja och då vädrade Sagitta sitt missnöje till en början men sen tystnade hon. Därefter kom eldprovet. När jag tränar ute på klubben har jag alltid de icke-tränande pudlarna i bilen. Hur skulle Stoja kunna hålla sig lugn när Sagitta fick jobba? Helt makalöst bra! Stoja var faktiskt tystare än Sagitta!

Sagitta gick banan utan koppel. Lika bra att göra så. Om vi ska fortsätta, så är det ju lös hund, som gäller. Hon är verkligen duktig, min Sagitta.

Stoja var liksom förra gången ganska uppvarvad och jag var inte tillräckligt stödjande men vissa delar av banan gick ändå riktigt bra. Denna gången brydde hon sig till min glädje inte ett enda dugg om agilityprylarna vid väggen. Förra gången skulle hon helst vilja gå upp på gungan och hon kastade längtansfyllda blickar på tunnlarna. Så icke denna gång.

Stoja gick också en omgång utan koppel. Några riktigt bra och tajta svängar. Liksom Sagitta har hon för det mesta väldigt fin bakdelskontroll. Sen fick hon för sig att "sitt-ligg-gå runt" var överkurs. Det funkade inte heller med bara "sitt-gå runt". Väldigt märkligt vad en liten hund plötsligt kan få för sig.

Jag har kanske för stora krav men lyckad tävling med Stoja känns ganska avlägsen just nu. Den stora glädjen är att Stoja lugnt kan sitta uppbunden medan jag jobbar med Sagitta. Vilka framsteg!

Och så älskar hon ju att träna. När vi åker till hallen börjar Stoja "låta av förväntan" redan vid avfarten från stora vägen. Då har vi fyra ändringar av färdriktning och mer än en kilometer kvar.