Den fjortonde februari 1998 är en minnesvärd dag, en mycket viktig dag i mitt liv. Smilla, min första pudel,kom in i mitt liv. Hon var ett och ett halvt år gammal och jag var nog lite orolig över hur hon skulle uppleva flytten. Smilla hade hela sitt liv burits omkring av yngsta dottern i kenneln. Smilla satt som ett litet barn med frambenet om halsen på flickan.

Det visade sig dessbättre att det inte var det ringaste problem med flytten. Smilla fick bara en ny hals att hålla om. Efter ett dygn hos mig besökte vi goda vänner till mig. Smilla var så trygg med mig att hon omedelbart accepterade mina vänner och blev även kompis med deras gamla labbe.Smilla blev väldigt "mammig" och ville helst vara med mig men mina vänner hade en liten flicka på 4 år, mycket yngre än hennes gamla favorit, och de blev jättefina vänner. Smilla kunde t.o.m. gå på promenad med henne utan att jag var med.

Införskaffandet av denna underbara pudel är ett av mina absolut viktigaste beslut. Det förändrade hela mitt liv. Till dags datum 20 år fyllda med pudel. Fyra stycken har det blivit. Alla har sina personligheter och alla är lika älskade även om jag måste erkänna att Smilla på något sätt alltid förblir nummer ett i mitt hjärta.

Smilla på prispallen på brukshundklubben i Simrishamn.

Vi jobbar nästan dagligen med nya moment och att befästa inlärningen av  dylika. Hur mycket då, kan man fråga sig. En snusdosa per hund. Eftersom godisbitarna är mycket små räcker dosan en stund trots frekvent belöning.

I dag är det kallt men solen lyser från molnfri himmel. Uterum i söder är inte dumt i sådana här lägen. När vi tränade var det 10 grader varmt i rummet och ännu mer i solen.

Backa vid sidan är nytt i avancerad klass. Stoja har varit så ivrig att det varit svårt p.g.a. allt förväntansfullt studsande, där hon lätt hamnat bakom mig och riskerat trampade pudeltår. Det gillar hon så klart inte. I dag började vi med backning på höger sida och det var mycket lättare. Jag vill nästan påstå att det var felfritt. Jag provade både att gå flera steg bakåt i följd och att ta ett steg med vänster fot och sedan sätta ihop fötterna. Detta upprepas sedan tills vi backat minst så mycket som krävs (tre steg). 

Sagitta och jag slet verkligen med backandet. Jag använde alla tänkbara hjälper men ingenting fungerade när hjälperna försvann. Backa längs vägg, Backa i smalt utrymme. Backa på planka. Backa bredvid planka, Backa längs en stege stående på högkant. Plus en del andra tips testades. Och förstås godis i massor. Så plötsligt en dag, så hade polletten ramlat ner och backandet satt som en smäck både på träning och tävling!

Stoja försökfte alltid delta i backandet när Sagitta och jag traglade. Därav hennes enorma förväntan, nästan exalterad. I dag kändes det lite likartat med Sagittas och min aha-upplevelse. Tänk, om det var så!