It has turned out to be an 'Annus Horribilis'. Ja, så uttryckte sig Drottning Elisabeth 1992. Vid summering av 2018 drar jag mig inte för att stjäla uttrycket.
På alla hjärtans dag, tidigare en av de mest positivt laddade dagar i mitt liv, bröt jag lårbenshalsen. Några dagar senare tvingades jag avsluta min fantastiska Selinas dagar, då hon inte kunde lämnas till någon under min sjukhusvistelse och därpå följande rehabilitering. Det var en förfärlig upplevelse, som jag såklart inte hämtat mig från ännu.
När jag efter 17 dagar var tillbaka i mitt hus tyckte jag det kändes kyligt i badrummet. OK, det är ju vinter. Jag får gå ner i källaren i morgon och höja termostaten, tänkte jag. Nästa dag var det kyligt överallt i huset och jag började inse, att pannan helt enkelt lagt av men det var lördag, så jag fick vänta till måndag att ringa till rörläggaren. Det blev riktigt kallt. Tur att jag hade ett antal värmefläktar!
Det hade hunnit bli fredag igen och en ny panna installerades. Då visade det sig att den inte fungerade. Jag blev panikslagen. Inte en helg till utan värme! Vid femtiden hade problemet lösts och elementen kunde sakta börja värmas upp. Det blev inte billigt!
Sju veckor utan mina härliga pudlar.
Min gamla men väldigt pålitliga bil skulle besiktigas. Killen, som besiktigade, hittade ett ”fel”, som fanns redan förra året men då passerade. ”Felet”, som alltså inte var ett fel, måste åtgärdas. Det blev inte billigt! Det där med alla digitala grejor ni vet!
Livet var ju ganska trist, när jag inte kunde träna mina hundar. Jag kämpade på med min egen träning. Det gick nog ganska bra men jag är ju en otålig typ.
Nästan exakt ett halvår efter operationen startade jag i den första rallylydnadstävlingen. Resultatet blev långt över förväntan och jag blev lite uppåt. Jag tävlade några gånger men så blev det höst och mörkt om morgonen. Av någon anledning anses det normalt att stiga upp vid tre-fyratiden för att åka iväg till tävling i mörkret. För mig är det snarare onormalt. Jag tog tidigt vinterlov. Träningen med hundarna var inte så kul med mina problem och utan näraliggande mål, så blev inte ens hundträning rolig. Ofta ledde promenaderna med pudlarna till överansträngning, smärta och bakslag. Livet var ganska trist.
Sakta men säkert ledde träningen av mig själv till en del framsteg. För tre veckor sedan var jag i Ystad och hälsade på vänner. Jag parkerade och gick iväg med kryckorna i handen utan att använda dem. Allt gick bra och jag fick inte ont efteråt.
Förra veckan gick jag för första gången på långpromenad med hundarna – utan kryckor.
I förrgår var jag för första gången på stan och uträttade ärenden utan att ta med kryckor. Jag gick som förr i världen!
Jag blev så till mig att jag i dag har möblerat om i köket så pudlarna och jag kan träna rallylydnad där. Precis som före skadan! Livet kanske återvänder trots allt!