I tisdags var det årsmöte på Simrishamns BK. Om det kan man tänka mycket men det lämnar jag därhän. Peter Rimsby, generalsekreterare i SBK  under många år och nu boende i Gladsax, var med på mötet. Han ska hjälpa klubben med en vision om hur den ska bli ”bättre”. Den 19 mars ska vi ha ett extra möte för medlemmarna. Hur ska man få dit många medlemmar? Svaret var att berätta om det på Facebook. Mamma mia! Det räcker väl inte. Lite mer aggressiv marknadsföring krävs nog för att få effekt. Uttrycket har jag stulit från den pågående kampen mot spelbolagens marknadsföring.

Efter mötet delades utmärkelser till tävlande ekipage ut. Nej, ingen hade glömts bort. Jag delade ut priser för agilityprestationer, vilket jag tyckte om även om det svider att inte längre kunna hålla på med agility. Jag får ju inte lov att springa.

Här nedan återfinns foto av alla utom två prisade medlemmar, vilka inte var närvarande på mötet.

Stående från vänster

Jessica Pettersson; Dansk Svenska Gårdshunden Joppe blev Årets agilityhund 2018. Han blev dessutom uppflyttad till Agilityklass 2 och Hoppklass 2 under året.

Christer Mårtensson; Dvärgpudeln Nova blev Årets Rallylydnadshund 2018 - lyckades trots tävlande i Nybörjarklass vinna över Bezzi i Mästarklass, som var kvalificerad till och tävlade i SM.

Anna Hedar; Mellanpudeln Sniff fick massor med priser i lydnad. Årets Lydnadshund, Lydnadsdiplom Startklass mm.

Sittande från vänster

Mia Skogman; Tollaren Sixten blev Årets spårhund 2018 och uppflyttad till Elitklass.

Berit Lönnerstam; Mellanpudeln Stoja blev under 2018 uppflyttad till Avancerad klass i Rallylydnad.

Denna bloggs namn är "Pudlar är bäst". Visst finns det fog för påståendet!

MIn älskade Smilla i dag för tio år sedan

I dag för 21 år sedan hämtade jag Smilla. Vilken lyckodag! Hon var 18 månader gammal och hade hela sitt liv burits omkring av uppfödarfamiljens yngsta flicka. Hon satt alltid med tassen runt halsen på henne och det dröjde inte länge innan hon satt likadant hos mig. Smilla hade bott ute på landet och aldrig varit i ett tättbebyggt område. Hon var rädd för en massa saker i sin nya omvärld. En dag stod det plötsligt en jättestor vägarbetskon på trottoaren. Fy, så hemskt! Folk, som såg mig, måste ha tittat på och tänkt undrande om mig. För att visa Smilla att konen var ofarlig gick jag fram och klappade den och talade vänligt till den. Efter en stund accepterade Smilla att gå fram till konen. Med tiden blev Smilla en tämligen kaxig pudel, som inte var rädd för någonting.

Smilla och jag skulle gå på allmänlydnadskurs på brukshundklubben. Där trivdes Smilla utmärkt men hon tyckte alla konstiga övningar, vi skulle göra, var ganska fåniga och fullständigt onödiga. Våra instruktörer rev sitt hår i vanmakt.

Så här skrev en av dem på min blogg i samband med Smillas femtonårsdag;

GRATTIS GRATTIS Smilla på din stora dag, om än lite sent. Minns dig som igår, då du kom som ett yrväder till klubben o skulle gå kurs./Iréne

Regn och kyla var ingenting för Smilla. När det regnade stannade hon i dörröppningen med en tass i luften för att sedan tvärvända och tydligt förmedla, att hon inte var det minsta kissnödig och tänkte stanna inne. Jag sydde en riktigt varm och härlig fleecedress men den imponerade inte på henne. Världen var ändå kall och ogästvänlig. Det ser man tydligt på foton från trettonårsdagen.

På brukshundklubben. De andra två pudlarna studsade lyckliga omkring i snön.

Finn ett fel!

För ett par år sedan missade man mig vid fotografering av personer, som fått utmärkelser på årsmötet i Simrishamns BK. Det blev ett himla rabalder och dagen efter fick jag och Stoja en speciell presentation på hemsidan.

Nu har jag tvärtom lyckats bli en linslus. På pudelklubbens årsmöte sa ordföranden att alla, som fått rosetter för diverse prestationer, skulle fotograferas tillsammans. Efter mötet befann jag mig i rummet, där fotograferingen skulle göras. En hop människor radades upp och blev plåtade. En stund senare placerades jag med rallypremierade och fotograferades. ”Oj då, tänkte jag, det var värst vad mycket fotografering!”

Nu har fotona lagts ut på fb. Första fotot skulle vara av alla med championrosetter och mitt i detta återfinns jag med en helt annan rosett. Jag såg ju inte detta men fotografen och alla, som tittade på, borde väl observerat misstaget!

Här har jag hamnat rätt.

I dag var det årsmöte i Pudelklubben. Stoja skulle få titelrosett RLDF. Hon blev ju uppflyttad från Fortsättningsklass till Avancerad klass i Osby i höstas.

Ni, som har läst om mina äventyr rörande utmärkelser på olika årsmöten, har kanske lite spänd förväntan inför fortsatt läsande.

Vi hade kommit till rallylydnadsrosetterna. Några hade fått uppflyttning från nybörjarklass. Jag stod vid väggen och väntade på att gå fram och hämta rosetten. Då läste utdelaren upp: ”Splash Rambling Rose, ägare Berit Lönnerstam, och uppfödare Doris Backe, har blivit uppflyttad till fortsättningsklass”.

Ordföranden stod med RLDN-rosetten i handen. Det är fel, sa jag. Hon, som läste, tittade i sitt papper och mumlade något. Nej, jag vill ha en F-rosett! Den andra har jag redan.

N-rosetten lades i en hög med rosetter, som inte delats ut, och man fortsatte dela ut F-rosetter till ett par personer. Jag började tro att jag skulle bli utan rosett men till slut fanns det ändå en RLDF-rosett kvar. Vem skulle ha den? Efter lite dividerande lästes min pudels namn upp igen och Stoja fick sin rosett, men då glömde man nämna uppfödarens namn. Det är viktigt och Doris, Stojas uppfödare, var där och hon blir väldigt glad när hennes "valpar" nämns bland arbetande pudlar. Hon får ju alltid själv någon utställningsutmärkelse. Jag fick alltså lägga till den viktiga informationen.

Här skannad rosett. Var för lat för att hämta kamera och fotografera.

Det är nog meningen att det ska vara strul med mina rosetter. På tisdag är det årsmöte i Simrishamns BK. Nytt för i år är att allt ska gå genom ordföranden, så jag mejlade till henne om Stojas uppflyttning för flera veckor sedan. Jag har inte fått bekräftelse på mitt mejl och jag har funderat på att för säkerhets skull skicka ett mejl till. Nu tror jag att jag struntar i det. Lite spänning måste man ha i livet.

I går levererade jag ingen översättning av det latinska uttrycket. Det kunde kanske varit på sin plats även om man kan gissa, veta (eller googla!).

Annus horribilis = hemskt år.

Motsatsen Annus mirabilis = fantastiskt år.

Alla mina tidigare 21 år med en eller flera pudlar från Smillas ankomst 14 februari har varit av det senare slaget även om 2011, då Smilla lämnade mig, var ledsamt också.

It has turned out to be an 'Annus Horribilis'. Ja, så uttryckte sig Drottning Elisabeth 1992. Vid summering av 2018 drar jag mig inte för att stjäla uttrycket.

På alla hjärtans dag, tidigare en av de mest positivt laddade dagar i mitt liv, bröt jag lårbenshalsen. Några dagar senare tvingades jag avsluta min fantastiska Selinas dagar, då hon inte kunde lämnas till någon under min sjukhusvistelse och därpå följande rehabilitering. Det var en förfärlig upplevelse, som jag såklart inte hämtat mig från ännu.

När jag efter 17 dagar var tillbaka i mitt hus tyckte jag det kändes kyligt i badrummet. OK, det är ju vinter. Jag får gå ner i källaren i morgon och höja termostaten, tänkte jag. Nästa dag var det kyligt överallt i huset och jag började inse, att pannan helt enkelt lagt av men det var lördag, så jag fick vänta till måndag att ringa till rörläggaren. Det blev riktigt kallt. Tur att jag hade ett antal värmefläktar!

Det hade hunnit bli fredag igen och en ny panna installerades. Då visade det sig att den inte fungerade. Jag blev panikslagen. Inte en helg till utan värme! Vid femtiden hade problemet lösts och elementen kunde sakta börja värmas upp. Det blev inte billigt!

Sju veckor utan mina härliga pudlar.

Min gamla men väldigt pålitliga bil skulle besiktigas. Killen, som besiktigade, hittade ett ”fel”, som fanns redan förra året men då passerade. ”Felet”, som alltså inte var ett fel, måste åtgärdas. Det blev inte billigt! Det där med alla digitala grejor ni vet!

Livet var ju ganska trist, när jag inte kunde träna mina hundar. Jag kämpade på med min egen träning. Det gick nog ganska bra men jag är ju en otålig typ.

Nästan exakt ett halvår efter operationen startade jag i den första rallylydnadstävlingen. Resultatet blev långt över förväntan och jag blev lite uppåt. Jag tävlade några gånger men så blev det höst och mörkt om morgonen. Av någon anledning anses det normalt att stiga upp vid tre-fyratiden för att åka iväg till tävling i mörkret. För mig är det snarare onormalt. Jag tog tidigt vinterlov. Träningen med hundarna var inte så kul med mina problem och utan näraliggande mål, så blev inte ens hundträning rolig. Ofta ledde promenaderna med pudlarna till överansträngning, smärta och bakslag. Livet var ganska trist.

Sakta men säkert ledde träningen av mig själv till en del framsteg. För tre veckor sedan var jag i Ystad och hälsade på vänner. Jag parkerade och gick iväg med kryckorna i handen utan att använda dem. Allt gick bra och jag fick inte ont efteråt.

Förra veckan gick jag för första gången på långpromenad med hundarna – utan kryckor.

I förrgår var jag för första gången på stan och uträttade ärenden utan att ta med kryckor. Jag gick som förr i världen!

Jag blev så till mig att jag i dag har möblerat om i köket så pudlarna och jag kan träna rallylydnad där. Precis som före skadan! Livet kanske återvänder trots allt!