Jag är mäkta stolt över mig själv. Både i går och i dag har Sagitta och Stoja fått göra alla övningarna (utom hopp).

Stoja har blivit riktigt duktig med apporteringen. Hon sitter kvar, skyndar sig till apporten, tar den snabbt och fint, springer med full fart fram till mig, sätter sig rakt framför mig och väntar på att få lämna apportbocken till mig. Först ville hon resa sig för snabbt men nu sitter hon kvar till jag efter viss väntan kommenderar fot. Allra sist lyckas jag nu få henne att inte resa sig så fort hon tycker sig vara klar. Det vill till att jag verkligen drar ut på alla delmomenten så Stoja, lilla fröken bråttom, sitter kvar hela vägen. Jag måste dröja ordentligt med att berömma. Förmodligen har jag tidigare varit för snabb där men numera verkar Stoja ha fattat, att man alltid väntar på nästa uppmaning.

Sagitta har blivit mycket gladare vad avser apporteringen och den kommer säkert att bli finfin vad det lider.

Jättehärlig vecka vi har bakom oss. I morgon ska Sagitta och jag börja kurs i mästarklass! KUL!

I dag har jag verkligen slitit. Först borrade jag så många hål jag orkade i almstubbar. De var verkligen hårda och jag har ont i hela armen. Hålen var till för att slå i Eco-pluggar, vilka ska hindra stubben från att slå nya skott och kanske påskynda förruttnelsen av stubbarna.

Jag hade några ”gubbar” här för lite sedan, som fällde levande och döda träd samt tog bort en del buskar i min trädgård. I dag fick mina pudlar för först gången vara lösa på hela tomten. Jag inbillade mig att jag hade staket runt om men plötsligt upptäckte jag att grannens staketdel hade tagits bort på ca 7 meter. Hjärtat i halsgropen. Jag har bara en tomt mellan mig och den vältrafikerade Kristianstadsvägen. Dit smet Smilla en gång för länge sedan då hon hittat ett smart sätt att ta sig över staketet. Till all lycka märkte aldrig mina pudlar vilka möjligheter de hade. Det blev fart på mig. Jag letade fram en bit överblivet plaststaket. Det fick kompletteras med ett kompostnät i vardera änden för att få till ett heltäckande, provisoriskt staket.

Jag körde hela startklassen med Sagitta. Det gick strålande. Hon var lika duktig som i går. Nu fixade vi även ”helt om halt”. Tyvärr var hon fortfarande lika seg på apportmomentet. Jag kastade åter apporten och då fick hon fart. Sen återgick jag till det aktuella momentet men hoppade, skuttade och klappade och si Sagitta genomförde apporteringen med glädje och fart.

Allra sist fick Stoja också träna. Hon var jätteduktig. Oj, vilket läggande hon presterade i fjärren! Apporteringen gick riktigt bra och jag kände, att jag nog kan sikta på att tävla någon gång framöver. I värsta fall får jag väl försöka blunda för det där med tugget.

Förra veckan funderade jag på om mina pudlar kunde identifiera jättekonen som en kon. Eller går de bara på ordet runt? Nu vet jag beträffande Stoja. Plötsligt när vi höll på och tränade lydnad, så sa jag runt då hon var riktad mot den busken, som Sagitta kissade på i går. Jodå, Stoja sprang glatt runt busken vid två tillfällen.

I kväll har jag suttit i telefonmöte om handlingarna till Pudelfullmäktige. Jag brukar använda uttrycket; ”Herre giv mig styrka!” Detta trots att jag inte är särskilt kristen. Det var verkligen passande efter händelserna på mötet. Kanske skriver jag lite om detta senare.

I fredags var det halvexamen i startklasskolan. Vi stannade till på klubben i Simrishamn. Det blev promenad och lite träning av alla moment utom apport och hopp. Det brukar ju heta att ett dåligt genrep ger fin premiär. Stoja satt inte kvar en enda gång!

När det blev vår tur att visa upp oss och få hjälp med våra problem var Stoja full av studs. Jag fick frågan om jag ville bli tävlingsmässigt kommenderad. Jag hade tänkt mig det men Stojas status just då var ju inte så lovande.

Jag bestämde mig för följsamhet utan koppel. Stoja var inte särskilt fokuserad och jag avbröt och började om. Det gick i alla fall hyfsat. Vi gjorde om momentet med koppel, vilket gick bättre. Sen kan man ju fråga sig varför. Hade Stoja helt enkelt ”landat”? Alla de andra momenten gick jättebra och då var hon ju lös.

Nej, nu talade jag osanning. Jag bestämde mig för att genomföra apporteringen fullt ut trots mina tvivel. Jag hade glömt apporten men det var väl inte så dumt för nu tvingades vi använda en okänd apport och se hur det gick. Det visade sig att Stoja inte brydde sig om det. Hon satt kvar, sprang ut och tog apporten men när den skulle avlämnas gjorde hon en jättelov runt mig och ville inte komma och lämna den. Anna-Kerstin trodde så klart att det var problemet. Nej, men det här sättet att apportera uppfann Stoja just nu, så nu har vi ytterligare något att jobba på.

Vi bestämde att jag skulle återgå till att få Stoja att avlämna sittande framför. Det gick bra bortsett från att hon tuggade för mycket på apporten.

Både lördag och söndag har vi tränat inne och i trädgården och det har faktiskt gått riktigt bra.

I dag skulle även Sagitta få sig en genomkörare av startklassen (utom hoppet, eftersom jag inte fixat till något hinder). Det gick jättebra. Sagitta var duktig på ”höger om halt” och alldeles speciellt på ”vänster om halt” från sittande. Det gladde mig oerhört men sen skulle vi apportera också. Sagitta har ju inte alls samma fart som Stoja. Trots att Sagitta verkligen gillar apporten går hon i sakta mak fram till apporten och smyger sedan fram med sänkt huvud och avlämnar vid sidan. Hon ser närmast ut, som om hon är på väg till stupstocken. (Det blir nog inte så hög poäng på helhetsintrycket!)

För att lätta upp stämningen lite provade jag på att kasta ut apporten i stället (vanlig apportering alltså). Då blev Sagitta lite mera uppspelt men på väg in med apporten kom hon plötsligt på att hon måste stanna upp och kissa på en liten buske. Med apporten i munnen rusade hon fram till busken, lyfte på benet, kissade och snurrade runt för att sedan springa fram och avlämna apporten. Tala om nymodigheter!

I dag har Stoja och jag tränat alla momenten ute på klubben. Allt gick riktigt, riktigt bra utom den olycksaliga apporteringen. Jag ser ingen levande råd. Vilket gammalt uttryck! Men det passar verkligen in på min situation. Mitt hopp står nu till enskild undervisning i morgon.

Lite hjälp med helt om halt behövs trots förbättringen. Jag känner mig inte alls bekväm med den. Den sitter definititivt inte i ryggraden.

Språngmarschen har förbättrats men kan bli bättre. P.g.a. den vrickade foten har jag varit lite sparsam med springandet.

Det känns i alla fall bra att jag gjort läxan.

Sedan i fredags (dessförinnan med för den delen) har jag hållit på att träna Stoja i att sitta och hålla apportbocken utan att tugga. Det går riktigt bra. Jag försvårar övningen med att lägga apporten på golvet mellan oss, vilket också fungerar.

I går tränade Stoja och jag alla moment i startklass utom hopp över hinder ute på klubben.

Inkallning med lååång väntan på verkställande gick bra. Ingångarna var jättefina.

Sitt under marsch var superbra. Stoja har nu vant sig vid att gå en längre sträcka och likväl vara alert och sätta sig så snart jag stannar.

Fjärrdirigering med väntan mer än 3 sekunder före läggandet och lång väntan på att sätta upp Stoja igen lyckades lika bra som inomhus.

Följsamhet. All förflyttning utom språngmarschen var bra. Tränade att springa småsträckor med godis i handen för att hålla ner farten och Stojas studsande. Gick väl så där. Höger om halt samt vänster om halt var vi duktiga på men på stället helt om halt är förskräckligt svårt för MIG. Jag tränade och tränade utan hund. Förra veckan vrickade jag höger fot och denna exercis gillade inte min fot. Nu har jag lite småont hela tiden och måste verkligen tänka på vad jag gör med foten.

Dumt nog började jag med sorgebarnet apportering. Att flytta det momentet utomhus visade sig var riktigt besvärligt. Det slutade nästan med konflikt, vilket naturligtvis inte var så lyckat. Stoja gillade inte att jag ”påpekade” och försökte avstyra tuggandet och det slutade med att Stoja inte ville veta av apporten. Vi fick avbryta tränandet och leka ett slag. Sen gjorde vi alla de andra momenten men struntade i apporten.

I dag visade det sig att Stoja, i varje fall inomhus, hade kommit över oviljan mot apporten. Vi har med mycket lyckat resultat jobbat en del med kortkort apportering och ingång vid sidan. Jättelättnad.

Efter klubbmästerskapet i febuari tänkte jag vara lite mer restriktiv med träning av skick till konen men i går svek jag mina föresatser. På appellplanen står det en gigantisk kon. Den är minst en meter hög och jag funderade på om mina pudlar betraktar den som en kon.

Vi bara befann oss där och höll inte på med någon träning alls. Först gick jag med Sagitta och på så där sex meters avstånd sa jag: ”Konen runt” Jo minsann! Sagitta skyndade sig fram och rundade konen. En stund senare, när Sagitta inte var med utan hade hittat en pinne att gnaga på, gjorde jag likadant med Stoja. Hon var inte heller det minsta tveksam utan satte full fart runt konen! Visst är mina pudlar fantastiska! Eller inte?

Träna lydnad blir en hel vetenskap för mig. Momentbeskrivningarnas formuleringar faller mig inte i smaken vid granskning. Det är möjligt att en van ”lydnadsmänniska” förstår dem men här handlar det om att introducera en nybörjare i lydnadens mysterier! Jag tränar ju ”Startklass”, en ny enklare variant än den tidigare ”Klass 1”. Då borde det var övertydligt enkla beskrivningar. Jag vill att allt solklart skall framgå av momentbeskrivningen men jag måste hela tiden fråga om en massa saker. Det allra värsta är ändå att olika, mycket erfarna domare inte ger mig samma svar. Hur sjutton ska jag då veta!

Vid tävling i lydnad är det fler parter inblandade ute på banan jämfört med rallylydnad; förare, hund, tävlingsledare domare och skrivare. I rally får man klartecken från domaren och sen sköter ekipaget sig själv genom hela banan. I lydnad får man nästan inte bestämma någonting själv.

Tävlingsledaren (TL) ger föraren order om allt och hunden måste vänja sig vid en aktiv person till på banan. En person, som talar om vad föraren ska uppmana hunden att göra. Hunden ska alltså inte reagera på vad TL säger utan vänta på förarens kommando. När jag för länge, länge sedan tävlade lydnad med Smilla, så lärde hon sig programmet och tyckte det var onödigt att vänta på order från någon. Det orsakade oss onödiga, stora neddrag på betygen.

Stoja har ett allt överskuggande fokus på banan nämligen mina fötter och jag hoppas hon inte har tid att bekymra sig om vad TL säger eller gör. Dessvärre vet Stoja att det ska hända något när jag stannar och vänder mig om. Det kan komma att kosta minuspoäng vid eventuella tjuvstarter i alla inkallningssituationer (rak inkallning, hopp över hinder och apportering). Även att fjärrdirigera Stoja från sittande till liggande kan orsaka tjuvstart. Stoja är ju en liten ”fröken bråttom”!

I fredags var vi på kurs igen med halv storm i byarna. Jag frös vansinnigt och Stoja gillade inte heller vädret eller för den delen en opålitlig hundkompis, som skrämt henne vid båda kurstillfällena. Den här veckan fortsätter vi träna på antitugg på apporten samt på att VÄNTA!

I tisdags kväll var det en noggrann genomgång av de nya rallyreglerna på klubben. En del givande diskussioner blev det.

Onsdag kväll bar det av till Åhus Hundarena för rallyträning, fortsättning. Endast fyra deltagare kom. Stoja snodde frestelsen före start och kom med den till mig. Hon lämnade den direkt. Jag hade frågat innan och vi hade fått tips om hur man kan minimera antalet minuspoäng vid sådana missar. Det viktigaste rådet var att inte göra för stor affär av händelsen. Se till att inte belöna felhandling och inte jobba med förbudsträning så det blir negativa konsekvenser genom tex flyktbeteende (det hände ju mig och Sagitta förra vintern).

Vid andra rundan tog Stoja och jag oss genom frestelsen på ett strålande sätt men direkt efter på väg till nästa moment kastade hon sig blixtsnabbt tillbaka och tog en leksak. Jag andades ut och slappnade av. Det borde jag inte gjort! Som vanligt kom Stoja direkt med gosedjuret. Jag testade mina nya tankar direkt. ”Spotta”, sa jag och det gjorde Stoja. Sen gick vi över det på vår väg till nästa övning. Det gick jättebra.

Torsdag kväll var det rallyträning i Olseröd. Vilken lyx! Endast Stoja och jag var där. Jag hade tagit med fem leksaker och sen fanns det tre på plats. Jag byggde under övervakning av Stoja en fortsättningsbana och efter det gick vi tillsammans och placerade ut åtta leksaker lite varstans i och runt banan. Stoja belönades rikligt när hon kikade på dem men avstod från att ta dem.

Vi gick banan med ganska uselt genomförande. Stoja hade förmodligen jättemycket fokus på frestelserna (fast själva åttan klarade vi) Sen pausade vi och Stoja fick jättemycket godis för att hon hemskt gärna ville ta leksakerna men lyckades avstå från det. Vi gick banan en gång till och det gick bra. Hade Stoja nu insett att leksakerna fanns där men kunde strunta i dem? Vi avslutade med att sitta ner och åter ta paus. Stoja fixade det liksom att jag gick runt och stoppade ner leksakerna i min plastpåse. Helt otroligt bra!

Fredag eftermiddag var det dags att börja tävlingslydnadskursen, startklass, i Åhus. Ledare är Anna-Kerstin, som vann Årets brukshund samt Årets spårhund 2016. Ingen dålig instruktör med andra ord. Hennes man Tommy assisterade på ett strålande sätt.

Så här stod det i inbjudan;

Jag ser fram emot att ni ska kunna tävla efter avslutad kurs

Det blev ett par jobbiga timmar för både Stoja och mig men det gick riktigt bra. Stoja var jätteduktig när vi jobbade själva. Sitt under marsch, gå runt hunden och gå vidare var inga problem när vi visade upp det. Först tyckte dock Stoja det var jättekonstigt att gå så långt (10 m) innan vi stannade, så hon brydde sig inte om att sätta sig. Vi har bara tränat momentet i köket och där blir det ju inte fråga om några längre sträckor.

Följsamheten var väl så där. Mest berodde det på att jag, enligt mig själv, inte är särskilt bra på att gå. Det blir att öva på hållning, fart, riktning och bestämdhet. Fast A-K sa inget. Jo, för resten jag fick tipset att hålla kopplet långt ner för att om möjligt få Stoja att gå på alla fyra benen. Jag tror minsann det hjälpte.

Jag passade på att jobba lite med andra övningar också.Stoja fixade fjärrdirigeringen även med all störning runt om! Positiv överraskning! Hyfsad träning på inkallning med en tjuvstart.

Dagen slutade med inkallning i full längd med alla ekipagen på rad. Självklart bara en hund i taget. Första gången gick det hyfsat bra. Andra gången var absolut perfekt beroende på att jag skärpte till mig ordentligt. Tydliga kommandon och bestämd hållning.

Jätterolig träning. Vi fick mycket läxa. Jag kommer att få problem att hinna p.ga. mitt fullspäckade program kommande vecka men jag ser verkligen fram emot nästa fredag.

Vid pudelklubbens möte fick jag hämta två rosetter för att Stoja erövrat RLD N och Sagitta lyckats få rallylydnadsdiplom i fortsättningsklass.

Jag hade i mycket god tid (för tidigt?) meddelat mina pudlars prestationer till ansvarig ledamot i styrelsen. Trots det tänkte de lämna utdelandet av utmärkelser för nybörjarekipage i rallylydnad och gå vidare till fortsättningsklassen utan att jag blivit framkallad. Då frågade jag med försynt stämma (jo, faktiskt!): "Får jag ingen rosett?" Pinsam tystnad.

Sedan följde rosettutdelning för fortsättningsklass. Även här hade de tappat bort mig och jag fick återigen ta till min försynta stämma. "Fick jag inte någon rosett här heller?" Ett litet försiktigt fnitter hördes i salen. Den, som ropade upp namnen, kände sig nu ännu mer förvirrad och pinsamt berörd. Efter en del letande, kollande och hummande sa hon: "Hur kunde du bli bortglömd två gånger?" Jag hade rest mig och på väg fram för att hämta rosetten replikerade jag: "Jo, det beror på att jag är så diskret att jag inte märks." Uttalandet utlöste ett rejält skratt. Till saken hör att jag var den, som stått upp och energiskt påtalat felaktigheter i styrelsens verksamhetsberättelse samt krävt att få en anteckning till protokollet om felaktigheter. Jag valdes till att justera prootokollet och jag valdes till suppleant för representation vid Pudelfullmäktige och slutligen till sammankallande i förberedande valberedning, så ingen i salen kunde ha missat mig!

En bekant till mig, som var på årsmöte för första gången, trodde de mobbade mig men så var det definitivt inte. Jag var säkert den sista person de skulle velat missa. Förargligare kunde det inte bli.

Vid årsmötet i Simrishamns Brukshundklubb fick jag ett litet glas med ljus för att Stoja blivit Årets Agilityhund 2016. Egentligen skulle jag även fått motta tavlan med graverad plåt, men som jag tidigare berättat, så var den inte på plats. 

Den sista utmärkelsen, ytterligare ett glas med ljus, fick jag för att Sagitta blivit uppflyttad till avancerad klass i rallylydnad.

Jag brukar ju alltid tjata om att jag är traditionsbunden och har svårt att acceptera förändringar (förnyelse skulle somliga hellre kalla det) I fjor fick Sagitta en liten pokal för uppflyttning till forsättningsklass och jag saknar kontinuitet.

Det är ingen måtta på hur bortglömd jag kan bli!

Efter mötet blev det fotografering av pristagare. Bilden lades ut på fb. Förarna till Årets lydnadshund, Årets Rallylydnadshund och Årets Brukshund ser ni här.

Saknas på bilden gör Berit Lönnerstam som blev "Årets Agilityhund" // Anette

Tillägget gjordes nästa morgon. Det blev stor uppståndelse efter missen och kompletterande text om mig och mina pudlar kom dagen efter. De lyckades få tag i denna bild och lade någon dag senare, mot min vilja, ut den.