I går var det dags att inleda årets agilitysäsong. Första tävlingen, en inofficiell, ägde rum i Ystad. Jag hade bara ett riktigt viktigt mål för dagen och målet uppnåddes. Därefter hoppades jag på att min kondition skulle visa sig tåla fem lopp. Sen vore det ju inte så dumt, om loppen gick hyfsat bra också.
Till min glädje lyckades vi nå MÅLET med stora bokstäver. Selina satt stabilt i båda loppen. Först var det agility öppen. "Nu matte, nu ska vi TÄVLA! Lyft upp mig kvickt, så vi kommer iväg!" Selina brukar ju hoppa upp i famnen och bäras in på banan. Jag ignorerade hennes skuttande, gick fram till den utvalda startpunkten och uppmanade Selina att sitta, vilket hon tveksamt åtlydde.
Starten var ganska svår då hunden efter en sväng till vänster fick det stora nöjet att välja mellan A-hindret rakt framför nosen eller att svänga till höger och ta slalom. Gissa vad de flesta hundarna föredrog! Här hade jag verkligen fördel av att ha en sittande hund och Selina satt som ett ljus!
Öppna hoppklassen med hopp, hopp och böjd tunnel. Nu hade Selina accepterat att inte bli upplyft och hon gjorde inte ens någon ansats att vilja skutta upp i famnen. Pecis som i första loppet gick jag exakt så långt jag ville innan jag gav klartecken för start. Selina visade inte minsta antydan till hets att komma igång! Jag blev alldeles varm inombords.
Den stora svårigheten i banan, som skördade många offer klarade vi utan problem. Valet stod denna gång mellan en tunnel och slalom. Det är väl inte många hundar, som föredrar slalom i det läget. Mina båda är dock märkligt förtjusta i slalom. Den här tunneln var emellertid så förädiskt placerad, att när hunden gick in på rätt sätt i slalom, så låg tunneln där mitt framför ögonen och ropade välkomnade: ”Kom, kom!” Många hundar lydde lockropet trots att förarna försökte streta emot. Avståndet till tunneln var inte längre än att föraren lagom fick plats mellan slalom och tunnel, så det var verkligen ingen liten utmaning. Vi klarade oss runt med enbart tidsfel, 1,47 s. Dessa sekunder och mer därtill slösade vi bort, då jag överdrev styrningen för att komma till rätt tunnelingång. Vi blev tvåa efter tidigare landslagspumin Csilla. Egentligen borde jag väl inte tala om, att vi blev besegrade med bortåt 12 sekunder. Det är en EVIGHET i en agilityhoppklass.
Jag var mycket nöjd med dagen med två mål väl uppnådda. Selina satt i starterna. Ja, hon inte bara satt. Hon satt som fastklistrad. Ändå var det ingen, inte ens domaren, som verkligen noterade denna sensationella händelse. Detta trots alla putslustiga kommentarer från domare och kompisar genom åren om tex kast med liten hund.
Mål nummer två. Min kondis räckte ganska bra. Jag fick inte kramp och så här dagen efter har jag inte ens träningsvärk.