Det är lustigt men ofta är det så, att om det gått bra en gång på ett ställe, så får man förväntningar på fortsatta framgångar vid nästa tävling där. Förra året fick vi pinne i Ag 1.
Långfredag:
Nu gällde det emellertid Ag 2. Jag vill lova, att det var ingen nådig bana. Det allra värsta stället enligt min uppfattning var där hunden skulle springa förbi uppfarten till balansbommen och ta ett hopphinder lite längre bort. Det fanns egentligen inte i min föreställningsvärld, att Sagitta skulle klara detta. Vi hade i veckan tränat på en liknande situation varvid hon nästan lyckats fälla mig för att jag var mellan henne och bommen. Nu skulle jag bli tvungen att ropa på Sagitta för att få henne mot mig och bort från den älskade balansen.
Det ovan beskrivna momentet var nästan den enda svårighet i banan vi klarade. Annars gick allt åt pepparn och vi misslyckades på fem – sex olika ställen. Sagitta var helt galen efter ett halvårs tävlingsuppehåll och for omkring som en nybörjarhund. Hon valde verkligen själv vilken väg hon skulle ta och passade på att springa över Aet en extra gång.
Sen skulle vi prova lyckan i Hopp 2. Sagitta, som normalt är mycket säker i slalom gick plötsligt ur slalom. Egentligen vet jag inte, om hon verkligen var ur men pga det nya domarpåfundet att hunden måste börja om när det blir fel, så blev jag lite stirrig och tänkte börja om. Sagitta gick in i slalom och började ta den baklänges. Det betyder disk så jag hojtade rejält på henne för att få henne till mig. Hon vägrade lyssna på mig och så var det loppet diskat.
Att Sagitta gick ur slalom förvånade mig men senare erinrade jag mig, att jag sett flera hundar halka på de mycket breda och blanka skenorna i slalom. Jag såg inte det, men hon hade så klart halkat och Sagitta är lite försiktig vid oväntade händelser av olika slag.
Påskafton:
Åter Ag 2. Denna gång var det en bana med till synes överkomlig svårighetsgrad. En jättejättesvår sekvens fanns. Den skulle dessutom tas två gånger. Sagitta skulle avstå från det bästa hindret i världen, Aet, och i stället ta en tunnel, som började precis bredvid uppfarten till Aet. Jag lyckades hitta en strategi, som höll. Tyvärr medförde den viss tidsspillan när jag fick runda Aet. Detta tillsammans med att Sagitta fortfarande noga måste överväga huruvida hon verkligen ska GÅ över gungan och inte hoppa av meförde tidsfel. Vi var felfria på hinder och ledde loppet ända till sista startande körde felfritt.
Det blev alltså en andraplats utan pinne men det har faktiskt inte så stor betydelse. Det finns nämligen en ny regel, som jag verkligen gillar. Vi får stanna kvar i tvåan så länge jag vill och med den svårighet klass 3 har, så är det ingen tvekan. Vi flyttar inte upp. Det gäller även hoppklass, där vi redan har två pinnar.
Vi fick ingen rosett utan en keramikfigur förställande Nils Holgersson och gåsen. Vi tävlade ju i Nils Holgerssonhallen! Precis som när uppflyttningsmuggen bytts ut mot en pokal, så blev jag besviken trots att jag har massor med rosetter. Jag är så traditionsbunden.
Slutligen var det dags för Hopp 2. Hinder fyra och fem var två långa lätt krökta tunnlar efter varandra. Sagitta sprang in i den första med god fart. Jag hade bråttom för jag ville ganska långt fram och styra till hinder sex. När jag är framme vid den andra tunneln ser jag ingen pudel. ”Var är hunden?” utbrister jag. Jag stannar upp, tittar först kring mina fötter men där är hon inte. Jag börjar titta mig omkring men kan inte se henne någonstans. Alla åskådarna trodde att jag glömt banan. Det förflöt naturligtvis ingen lång tid men det verkade som en evighet. Tänk, att kunna tappa bort en liten svart pudel mitt i en agilitybana!. Så småningom kom Sagitta ut försiktigt hoppande på tre ben. Jag blev skräckslagen och det kändes, som om jag blev helt stel. Hur skulle jag göra?
Sagitta är trots sin robusthet ganska våpig. Om jag lyfte upp henne skulle hon säkert också bli jätterädd och kanske inte vilja gå in på banan nästa gång. Jag tittade noga på henne och så sprang vi lite försiktigt mot tunneln. När hon kom ut ur andra tunneln verkade Sagitta röra sig normalt. Hon hoppade fyra hinder med ganska låg fart. Sen sprang hon mot viadukten och trampade gasen i botten mot en kort tunnel. Oj, vad glad jag blev! På hinder sju hade vi diskat oss eftersom jag slutade styra och bara koncentrerade mig på hennes bakben. Men vad gjorde det! Sagitta visade heller inga tecken på skada senare under dagen.