Pudlar är bäst
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
4
5
6
7
8
10
12
13
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<
Februari (2019)
>>


GÅSAHOPPET 2012

GÅSAHOPPET 2012

Det är underbart att tävla agility! Jag får chansen att stiga upp klockan fyra på morgonen! Göra i ordning matsäck, utfordra pudlarna och mig själv, rasta pudlarna, packa bilen och köra ett antal mil. Sedan blir det banvandring 07.30 och då gäller det att ha alla hjärncellerna på plats och vakna. Vem myntade uttrycket ”Morgonstund har guld i mund”? Ett är säkert. Det var inte jag! Var det någon, som sa, att jag inte är gammal nog för det? Nej, men nästan.

Agilitybanor, i synnerhet i klass 3, är inte lätta att memorera på de åtta minuter man har på sig. Först ska man hitta alla nummerskyltarna, vilka numera oftast är ”gömda” bakom hinderna eftersom hälften av alla hinder ska tas bakifrån i stället för från det håll, som förefaller naturligt.

När banan är identifierad gäller det att försöka komma ihåg den. För den oinitierade kan det väl förefalla enkelt. Det handlar ju bara om högst 20 hinder på en 30 x 40 meter stor yta. Efter det kommer vi till det viktiga och ännu svårare. Hur ska pudeln styras för att i full fart ta alla hinderna i rätt ordning och på rätt sätt?

Långfredagsmorgon vid åttatiden skulle detta varit avklarat men problemet var, att jag inte var bombsäker på banan och absolut inte hade kläm på hur jag skulle handla pudeln. Vad då, handla? Det vet väl varenda seriös pudelägare! Nej, nej inte utställningshandling! Det ska jag gå på kurs i någon gång i maj. Nu handlade det om agilityhandling och jag insåg, att jag borde ha gått någon avancerad kurs i det inför säsongsstarten. Man kan kanske säga, att jag var lite ringrostig!

Inledningen på banan hade jag klar för mig och den gick strålande. Hinder nummer sju var ett sådant där, som pudeln skulle runda innan hon fick hoppa mot mig. Naturligtvis har jag både ett kommando och en gest, som talar om för pudeln hur hon ska göra men min visning med kroppen och handen blev lite för yvig. Det resulterade i att pudelns sväng  blev för vid och då åkte den glatt viftande svansen in bland slalompinnarna. Slalomhindret skulle inte tas förrän senare och så blev pudeln diskvalificerad.

Så lätt är det att missa möjligheten att lyckas ta sig genom ett lopp. I just detta loppet, hoppklass 3 för mediumhundar (De flesta mellanpudlar tävlar i mediumklassen.) startade 92 hundar och endast 24 klarade av banan mer eller mindre bra. Det är absolut inte ovanligt att så stor andel av de startande blir diskvalificerade så agility är ingen lätt sport.

Påskafton slogs nog rekord i Agilityklass 2 för mediumhundar. Inget enda startande ekipage kom i mål. Lite skryt kan väl vara tillåtet. På samma bana för smallhundar tävlade jag med min lilla mellanpudel och kom på andra plats av 31 starter. Det blev ett av helgens två glädjande resultat för min del.

Berit och pudelflickorna

18 April 2012  | Länk | Pudelklubben | 0 kommentar
Varför hade jag ingen kamera med?

Först gick vi på promenad och mitt lilla yrväder for runt hej vilt. Plötsligt stelnade hon till och stirrade ut i kohagen. Efter en stund lyckades jag identifiera föremålet för intresset. Ett kanadagåspar traskade runt i fjorårsgräset. Deras kamoflage var nästan perfekt. Koppel på. Annars hade det garanterat blivit gåsjakt.

Senare upptäckte jag till min förvåning hundratals skinande gula maskrosor i en sydsluttning. Inte väntade jag mig detta redan nu. Vemodet grep tag i mig med sådan kraft vid tanken på hur mycket Smilla älskade denna stund då årets första maskrosor fick avsmakas.

Efter promenaden skulle Stoja träna lite. Jag hade gjort upp en noggrann planering men den sprack direkt. Hon är verkligen inte som mina andra pudlar. Fast lite likheter med dem alla har hon ändå.

Häromdagen ansåg jag, att Stoja var tillräckligt säker på två pinnar slalom och jag utökade till fyra pinnar.  Selina och Sagitta angrep problemet ungefär lika. De provade olika sätt att gå mellan de fyra pinnarna tills det blev rätt. Stoja stod bara en lång stund och tittade förundrad på förökningen av pinnar. Slutligen beslöt hon sig helt sonika för att bara strunta i de två nya. Hon gick förbi  dem och tog de två ursprungliga precis som hon gjort tidigare. Hela min strategi var förfelad och jag gav upp för tillfället och fick försöka kläcka en ny idé. Det tog en stund men den funkade och nu går det ganska bra med fyra pinnar.

Första gången hon kom i kontakt ned en röd tunnel var Sagitta med och de sprang efter varandra genom tunneln. Nästa gång kom Stoja på, att om hon knuffade med nosen på tunnelns sida, så rörde den sig. Det var jätteroligt och hon hade inga som helst planer på att springa genom den. Hoppa på den var också kul, tyckte Stoja.

I dag skulle jag gå systematiskt till väga. En godisburk placerades under Stojas överinseende efter tunneln. Stoja är van att springa till godisburken. Jag tog Stoja till tunnelöppningen, släppte henne och uppmanade henne att springa genom tunnln för att äta godiset. Vad hände? Jo, hon backade genom hela tunneln tills hon kom ut. Då vände hon och sprang fram till godiset. Detta upprepades flera gånger tills jag gav upp.

Stoja fick då hoppa över ett litet hinder fram mot godisburken. Det gick direkt. Jag vet inte, om hon åt godiset, som låg ovanpå burken, men hon tog burken och satte i gång ett riktigt pudelfnatt. Så gjorde Selina också en gång i tiden och då blev targeten en metallplatta med godis. Jag hade naturligtvis ingen metallplatta i dag utan det enda användbara jag hittade i bilen var varningstriangeln i dess fodral. Den placerades efter hindret med godis på. Det funkade bra ett par gånger.

Så var det dags att göra ett nytt försök med tunneln och varningstriangeln. Nu gick det jättebra. Stoja valde själv att sprina genom tunneln och belöna sig några gånger. Därefter övergick hon till att först springa genom tunneln och sedan kasta sig mot tunneln så att den gav efter och rörde sig som en orm. Det var en fantstisk belöning tyckte Stoja. Sen utökade hon självbelöningen med att nafsa och skälla på tunneln efter att först ha sprungit genom den.

När den elaka matten förbjöd pudeln att anfalla och bita tunnln  tog hon kopplet, som låg på marken ett stycke bort, och gjorde ett rejält race med kopplet släpande efter henne.

Då tyckte jag det var dags att avsluta dagens övningar. Man ska ju alltid sluta med en lyckad övning och jag lyckades få Stoja att hoppa fint över hindret och ta godiset på varningstriangeln.

Stoja är så utmattad, att hon inte gick efter mig till datorrummet på andra våningen. Det är garanterat första gången detta inträffat på de fem veckor hon bott här.

I brist på annat foto; Den första gången Selina och Stoja lekte gick det vilt till.

12 April 2012  | Länk | 2012-14 Splash Rambling Rose | 0 kommentar
GÅSAHOPPET 2012

Det är lustigt men ofta är det så, att om det gått bra en gång på ett ställe, så får man förväntningar på fortsatta framgångar vid nästa tävling där. Förra året fick vi pinne i Ag 1.

Långfredag:

Nu gällde det emellertid Ag 2. Jag vill lova, att det var ingen nådig bana. Det allra värsta stället enligt min uppfattning var där hunden skulle springa förbi uppfarten till balansbommen och ta ett hopphinder lite längre bort. Det fanns egentligen inte i min föreställningsvärld, att Sagitta skulle klara detta. Vi hade i veckan tränat på en liknande situation varvid hon nästan lyckats fälla mig för att jag var mellan henne och bommen. Nu skulle jag bli tvungen att ropa på Sagitta för att få henne mot mig och bort från den älskade balansen.

Det ovan beskrivna momentet var nästan den enda svårighet i banan vi klarade. Annars gick allt åt pepparn och vi misslyckades på fem – sex olika ställen. Sagitta var helt galen efter ett halvårs tävlingsuppehåll och for omkring som en nybörjarhund. Hon valde verkligen själv vilken väg hon skulle ta och passade på att springa över Aet en extra gång.

Sen skulle vi prova lyckan i Hopp 2. Sagitta, som normalt är mycket säker i slalom gick plötsligt ur slalom. Egentligen vet jag inte, om hon verkligen var ur men pga det nya domarpåfundet att hunden måste börja om när det blir fel, så blev jag lite stirrig och tänkte börja om. Sagitta gick in i slalom och började ta den baklänges. Det betyder disk så jag hojtade rejält på henne för att få henne till mig. Hon vägrade lyssna på mig och så var det loppet diskat.

Att Sagitta gick ur slalom förvånade mig men senare erinrade jag mig, att jag sett flera hundar halka på de mycket breda och blanka skenorna i slalom. Jag såg inte det, men hon hade så klart halkat och Sagitta är lite försiktig vid oväntade händelser av olika slag.

 

Påskafton:

Åter Ag 2. Denna gång var det en bana med till synes överkomlig svårighetsgrad. En jättejättesvår sekvens fanns. Den skulle dessutom tas två gånger. Sagitta skulle avstå från det bästa hindret i världen, Aet, och i stället ta en tunnel, som började precis bredvid uppfarten till Aet. Jag lyckades hitta en strategi, som höll. Tyvärr medförde den viss tidsspillan när jag fick runda Aet. Detta tillsammans med att Sagitta fortfarande noga måste överväga huruvida hon verkligen ska GÅ över gungan och inte hoppa av meförde tidsfel. Vi var felfria på hinder och ledde loppet ända till sista startande körde felfritt.

Det blev alltså en andraplats utan pinne men det har faktiskt inte så stor betydelse. Det finns nämligen en ny regel, som jag verkligen gillar. Vi får stanna kvar i tvåan så länge jag vill och med den svårighet klass 3 har, så är det ingen tvekan. Vi flyttar inte upp. Det gäller även hoppklass, där vi redan har två pinnar.

Vi fick ingen rosett utan en keramikfigur förställande Nils Holgersson och gåsen. Vi tävlade ju i Nils Holgerssonhallen! Precis som när uppflyttningsmuggen bytts ut mot en pokal, så blev jag besviken trots att jag har massor med rosetter. Jag är så traditionsbunden.

Slutligen var det dags för Hopp 2. Hinder fyra och fem var två långa lätt krökta tunnlar efter varandra. Sagitta sprang in i den första med god fart. Jag hade bråttom för jag ville ganska långt fram och styra till hinder sex. När jag är framme vid den andra tunneln ser jag ingen pudel. ”Var är hunden?” utbrister jag. Jag stannar upp, tittar först kring mina fötter men där är hon inte. Jag börjar titta mig omkring men kan inte se henne någonstans. Alla åskådarna trodde att jag glömt banan. Det förflöt naturligtvis ingen lång tid men det verkade som en evighet. Tänk, att kunna tappa bort en liten svart pudel mitt i en agilitybana!. Så småningom kom Sagitta ut försiktigt hoppande på tre ben. Jag blev skräckslagen och det kändes, som om jag blev helt stel. Hur skulle jag göra?

Sagitta är trots sin robusthet ganska våpig. Om jag lyfte upp henne skulle hon säkert också bli jätterädd och kanske inte vilja gå in på banan nästa gång. Jag tittade noga på henne och så sprang vi lite försiktigt mot tunneln. När hon kom ut ur andra tunneln verkade Sagitta röra sig normalt. Hon hoppade fyra hinder med ganska låg fart. Sen sprang hon mot viadukten och trampade gasen i botten mot en kort tunnel. Oj, vad glad jag blev! På hinder sju hade vi diskat oss eftersom jag slutade styra och bara koncentrerade mig på hennes bakben. Men vad gjorde det! Sagitta visade heller inga tecken på skada senare under dagen.

9 April 2012  | Länk | 2012-14 Sagitta | 0 kommentar
Till minne av Smilla

Texten skrevs oktober 2011 och fanns att läsa i decembernumret av Pudelnytt.

9 April 2012  | Länk | 2011 Smilla | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Berit Lönnerstam                                             Skaffa en gratis hemsida