På väg till Åhus för agilitytävling lyssnade jag på Mifforadio. Där spelades en sång, som innehöll strofen ”I have a dream”. Jag lyssnade inte mer på texten för min hjärna gick genast igång. Visst hade jag en dröm, drömmen att mitt lilla yrväder och jag äntligen skulle ta oss runt en bana. Jag började direkt att ta ut framgången i förskott och satte igång att formulera blogginlägget om det lyckade loppet.

Då slog det mig att min lilla dröm var väldigt futtig vid tanken på Martin Luther Kings fantastiska tal ”I have a dream ...” 

Och så slog min dröm in! Inte bara en gång utan två gånger! Det var helt otroligt. Först klarade vi agilityklassen med fem fel (miniminihopp från A-hindret, som var tredje hinder från slutet). Sedan lyckades vi även ta oss igenom hoppklassen. Där var Stoja mycket busigare och hoppigare, så vi fick två vägringar och massor med snurrande. Plötsligt sprang hon bara med mig förbi en lång rak tunnel. Det blev 15 hinderfel och 7 tidsfel men vad gjorde det? Vi kom i mål!

På eftermiddagen körde vi öppenklass och döm om min enorma förvåning när vi nästan klarade den egentligen alldeles för svåra banan. Vi blev diskade för att Stoja struntade i sista slalompinnen och jag bestämt mig för att aldrig göra om slalom i ett sådant läge. Allt gick utan vägringar (fast mycket snurrande och skällande). Det fanns ett ”mellan” och ett ”nästan mellan” och jag gjorde två lyckade framförbyten av sådant slag jag aldrig försökt mig på på träning.

Som vanligt till Påsk tävlas det i GÅSAHOPPET i Nils Holgerssonhallen i Skurup. Sagitta var anmäld och jag såg fram emot att starta agilitysäsongen. Men när det verkligen var dags, så infann sig ingen riktig lust att fara iväg.

Efter ett diskat lopp i agilityklass, där Sagitta gjorde lite vad hon tyckte var jag emellertid helt frälst på agility igen. Jag gick tom och ångrade att jag inte anmält till Påskafton också. Rent subjektivt tyckte jag att min fart var ganska god. Fast visst vet jag, att min bäst tid är inte nu.

Hoppklassen gick riktigt bra ända till jag diskade oss. Det måste vara 15 år sedan jag lärde mig att banvandringen gäller om jag inte tvingas ta till någon plan B. Lika förbaskat bestämde jag mig plötsligt för att göra annorlunda före hinder elva. Jag har i åratal lärt mina elever, att man inte alltid måste springa fast man hinner. Nu såg jag plötsligt att jag hann ta en ny väg. Det resulterade i att jag kom fel till hinder 12 och disken var ett faktum.

Som tur var, så var Sagitta jätelycklig och glad för målgångsgodiset.

Pudlarna ville först inte posera bland påskliljorna men med koppel på gick det bättre.

Före fotograferingen hade pudlarna försökt äta alla maskrosor de hittade men de orkade inte med dem.