I dag hade Bo blivit klar med uppfräschningen av det gamla A-hindret.

Ny matta och nya stegpinnar fastsatta med glänsande nya bultar.

Sagitta blev alldeles till sig och kastade sig över det upprepade gånger.

Jag var överoptimistisk och trodde jag skulle kunna fotografera två pudlar och borderterriern Klara på samma gång på Aet. Fullständigt omöjligt! Alla for som galningar upp och ner.

Sagitta var först.

Stoja på toppen, Tyvärr kan varken min Selina eller Freja längre ta sig upp på Aet för egen maskin, så Freja fick lite hjälp.

Det fick istället bli en favorit i repris med mina tre pudlar på balansbommen, fast denna gången blev det riktig trafikstockning inför Valborgshelgen.

Stoppet berodde på Stojas "mattefixering". Hon kunde inte fortsätta när jag stannade för att fotografera!

Klara är jätteduktig på A-hindret, så hon behöver inte koppeljälp!

Detta är en fortsättning på föregående inlägg i denna kategori

Tisdagen den 29 juli 2014

Åkte ut vid sextiden på morgonen och satte Herman i sin låda uppe på ställningen för långhoppet. Han hoppade genast upp på boxkanten. Jag började ändra förankringen av sittpinnen. Den gamla utgjorde en fara för fåglar om den inte täcktes över av  någon handduk eller liknande och jag ville ta hem min handduk. Nu blev det en stor plastlåda stående på höjden och med öppningen bort från Hermans box.

Kvällen före hade jag gjort ett försök att lämna Herman i boden men han gjorde inte något försök att flyga iväg utan satt bara och tittade på mig. Då fick han följa med hem för ytterligare en natt.

Herman bara satt på sin pinne

Nu gick det bättre. Medan jag stod och tejpade fast pinnen på lådan, så flög Herman förbi mig. Han landade på hyllan över tunnlarna och satt där en kort stund. Jag tror vi hade ögonkontakt. Herman flög mot mig men svepte förbi. Denna gång klamrade han sig fast på porten ut mot innergården. Då kom en av de vuxna svalorna fram och svävade på rent colibrimanér kring Herman och liksom sniffade på honom och ”pratade” med honom. Den andra vuxna svalan var också ganska nära i luften. Plötsligt vände sig Herman om, lyfte och flög i full fart tillsammans med de förmodade föräldrarna upp på loftet vilt tjattrande och visslande.

Jag kunde inte se dem någonstans. Det hördes svalläten utanför på gården och jag gick runt för att titta på dem. En liten stund tidigare hade jag rekognoserat för flygträning med Herman på gården men då satt det massvis med kråkor längs taknockarna, så jag avstod träning då. Nu var kråkorna borta och det fanns bara en massa svalor. Förut var där inga svalor, så jag misstänker att de håller sig undan alla dessa kråkor. Då fick jag se tre svalor sitta tillsammans utanför porten. Två flög  och en satt ensam kvar. Den satt ganska länge och jag bekymrade mig att det var Herman, som lämnats där. Inte kunde han själv hitta vägen in igen i hinderförrådet. Jag gick närmare och försökte se, om det var Herman. Jog trodde det knappt men jag kände ändå lite vått i ögonen när jag gick därifrån väl vetande, att jag inte kunde göra någonting.

Vad skulle jag göra nu? Jag beslöt att Hermans box skulle bli kvar. Jag gick ut och tränade Stoja, vilket för övrigt gick jättebra. Efter agilityn gick jag in i förrådet igen. Då hörde jag ett pip-kvittrande ljud, som jag gissade var Hermans. Det kom uppe från golvet på loftet. Dit upp kan jag inte se och nu gjorde jag kanske något dumt. Jag använde det läte samt vissling, som jag brukar svara Herman med. Då kom han flygande mot mig. Han tog ett par rundor och landade så småningom i det portabla fårnätet, som står hoprullat i boden. Herman gapade efter mat och jag gav honom innan jag gick ut och tränade Sagitta också.

Efter Sagittas träning  satt Herman fortfarande kvar på nätet. Kanske kunde han inte lyfta från den platsen. Kanske var han bara nöjd med att sitta där och vila samt smälta maten. Jag vet ju inte hur mycket flygfän han fått i sig under flygandet. Då gjorde jag kanske nästa dumhet. Jag satte upp Herman i hans låda och gick sedan därifrån. När jag återkom efter att ha pratat med Bo en bra stund då vi försökte lösa lite problem, så hade Herman flyttat upp på pinnen och satt så långt från boxen som var möjligt. Han ville inte ha mer mat och jag låste in honom i förrådet och förlitade mig på föräldrarnas omhändertagande. Svalor sägs mata sina ungar i en vecka efter flytten från boet. Klockan var bortåt halv nio och det var två timmar sedan Hermans första utflykt. Han såg ut att flyga lika fint som de vuxna svalorna.

Strax efter 12.00 återvände jag till förrådet för att kolla läget. Herman satt inte kvar på pinnen. Jag hörde honom kvittra men kunde inte se honom någonstans. Plötsligt dök han upp och satte sig på hyllan. Det var verkligen Herman. Hans högra vinge ser ut på ett speciellt sätt, så det är lätt att identifiera honom. Jag hade tagit med kikaren för att eventuellt kunna hitta honom bland alla svalor. Det svåra är, att de mestadels far runt i en väldig fart. Dessemellan sitter de på någon bjälke uppe i taket. Dörren stod lite på glänt. Herman flög mot dörren men vände om mot mig. Då skyndade jag mig ut och stängde dörren. Just då kom några bekanta och skulle rasta sin hund. Vi stod och pratade jättelänge.

När jag sedan gick in förrådet var Herman åter försvunnen. Jag hängde upp hans ytterligare förbättrade ”fågelbo” i ett hörn vid väggen mot gården. När jag klev ner på golvet kom Herman flygande och satte sig på den korta blå tunneln och pratade på. Jag tog kameran, som låg på bordet framför mig och tog ett kort. Herman flög mot mig och landade på långa röda tunneln, där han också blev fotograferad. Sedan flög han den lilla biten fram till bordet och satte sig precis framför mig. Ett foto till och så gjorde Herman de typiska ”tiggflaxningarna”, som fåglar gör inför föräldrarna då de tigger mat.

Tyvärr blev fotona väldigt misslyckade.

Efter maten flög han till fårnätet och satte sig att balansera på spetsen på en liten pinne, som håller nätet uppe. Där satt Herman länge. Jag sträckte fram handen mot honom och han satte sig på mitt finger varpå jag klev upp och placerade honom i det hemmagjorda boet. Sedan gick jag ut och promenerade i den stekande sommarvärmen. Hundarna hässjade och var märkbart tagna av värmen. Jag försökte att bara gå i skuggan, vilket betydde massvis med smårundor.

Nästa gång jag kom in i förrådet, så kom Herman flygande direkt. Han satte sig på hyllan och sedan på mitt huvud.

De följande dagarna såg jag Herman upprepade gånger. Han flög över mitt huvud men satte sig inte och ville uppenbarligen inte ha någon mat utan klarade sig bra. Mellan flygturerna satte han omväxlande på två olika takbjälkar.

Tiden gick och svalorna började samlas på elledningarna för avfärd söderut. Både torsdag och fredag 21 och 22 augusti cirklade Herman över mitt huvud inne i förrådet. Fredag eftermiddag 5-6 gånger. Som vanligt satte han sig då och då på bjälken och pratade och pratade.

När jag kom ut på söndagen fanns det inte en enda svala kvar. Alla hade flyttat. Vi vill gärna förmänskliga djur och en god vän trodde, att Herman hade sagt "Hej då!"

Min tro är snarare att Herman talade om för mig, som får betraktas som mamma, att  "Nu får du hänga med, för nu är det tid att flytta!"

Jag började direkt att fundera över svalornas återkomst i maj. Det blir en spännande tid.

Pudlarna hittade först tre maskrosor. Stoja och Selina skyndade sig att snabbt äta upp dem. Sedan började de leta efter fler. Sagitta åt också men hennes intresse var betydligt måttligar.

I dag såg jag första svalan för året.

Den flög förbi mig ute på brukshundklubben och satt sedan på taknocken samt flög små rundor alldeles ensam. Det är flera veckor tidigare än vanligt.

I år är jag omåttligt intresserad av svalornas återkomst.

Förra sommaren hittade Sagitta en liten svalunge på golvet i agilityförrådet. Hon kom bärande på den men lämnade den snällt till mig.

Där stod jag med en liten svalunge i handflatan. Vad skulle jag göra? Jag bestämde mig för att ta hem den över natten. Boet var helt förstört. Senare hittade Sagitta döda ungar också. Jag gjorde ett litet bo av en ampel för blommor. Boet fodrades  och fick ett tak. Svalungen åt med god aptit av nötfärsen jag precis köpt.

Nästa dag åkte jag ut med svalunge och bo. Boet placerade jag på en hylla i agilityförrådet och jag hoppades att föräldrarna skulle komma och ta hand om sin unge. Tyvärr hände det inte. Jag kunde ju inte låta den lilla stackarn svälta ihjäl, så jag tog hem den för ytterligare en natt. Så höll jag på flera dagar. Trots att det egentligen inte är tillåtet, så födde jag upp den och startade så småningom flygträning med Herman i badrummet. Fågeln hittades på Hermandagen, därav namnet. När jag bedömde att han skulle kunna klara sig och flyga gjorde jag flera nya försök att flytta ut Herman i agilityboden och till slut lyckades det.

Jag har bytt dator och har problem med att hitta alla dokument men jag återkommer med berättelsen om upplösningen.

Svalor flyttar till Sydafrika över vintern. De återvänder och bygger bo i närheten av deras födelseplats. Tyvärr är det visst bara ca 45%, som överlever flytten. Nu är jag så klart oerhört nyfiken på om min lilla Herman ska återvända.

Hur ska jag veta om Herman kommer? Jo, han lär känna igen mig och förmodligen ge sig till känna.

När jag insåg att jag kanske fick behålla Herman längre än beräknat togs första fotot. Lite dun och lite fjädrar.

En fullfjädrad svala - 16 dagar tog det till flytten kunde genomföras.

Min första stora önskan är att Stoja skall sitta i starten. Min andra är att vi kommer runt utan att diska oss. Som nummer tre kommer att vi gör ett nollat lopp. För det fjärde skulle det vara kul om Stoja sökte hinder rakt fram och gav tusan i att springa in framför mina fötter och skälla ut mig.

Stoja var lite lugnare än vid tidigare starter i år. Det gick att sätta ner rumpan på marken men ack så kortvarigt. I går kväll kom jag plötsligt på att jag förra året använde snake med karbinhake. Den är lite enklare att ta av, vilket förenklade lite.

Vi kom runt i båda loppen utan disk.

Vi klarade felfritt hopplopp.

Vi klarade tiden i båda loppen. Agilityklass resulterade i fjortonde plats av 29 och hoppklass nr 10 av 33. I agility-klassen fanns en vid båge av hinder. Där sökte Stoja hinder väldigt bra men tunnel och fram på sista hindret funkade inte. Hoppklassen blev en enda mardröm av snurrande och skällande. Jag fick ta Stoja runt mig och ta ny sats mot däck, tunnel och hinder för att inte åka på vägringar. För en gångs skull lyckades jag improvisera, fånga upp Stoja och lösa problemen någorlunda. Fyra gånger blev det sådana stopp och ändå klarade vi tiden. Tänk om vi slapp dessa onödiga fördröjningar!

Slalom i båda loppen gick strålande - både vänster och höger.

Alla tre kontaktfältshinderna tog Stoja direkt utan tramset från i höstas. Detta framsteg är jag verkligen glad för men Stoja hoppade av gungan innan nerslag. Balansbommen resulterade i Selina-avhopp, vilket betyder att Stoja hoppade av högt upp ner framför mina fötter. A-et blev felfritt men Stoja fjantade sig efteråt i bästa Selinastil i stället för att dra fram mot tunneln. Nästa tunnel blev det vägran på och därmed fick vi ihop 15 fel.

Det saknas med andra ord inte moment att träna på men dagens lopp var onekligen ett rejält steg framåt och jag är nöjd med dagen.

Det här med agility är otroligt. Före start fick jag sånt där otrevligt knäont, som jag får ibland och det var tveksamt om jag skulle kunna springa. Jag sa till en medtävlande: " Jag springer så länge det går!" Under loppet märkte jag inte av smärtan men när jag kom hem efter bilfärden hade jag så ont, att jag med möda kunde ta mig uppför trappan. Det blev smärtstillande salva och värmebehandling och nu i kväll känns det ganska bra igen.

Förra lördagen blev det en lite annorlunda upplevelse. Det var hovslagarträff i Flyinge och jag åkte dit för att träffa min yngsta kusin Magnus och hans Leonberger Kajsa. Det var ett strålande vårväder och jag började med att ta ett foto från Kungsgårdens park, där marken var täckt av en blommande vitsippsmatta.

På eftermiddagen var det hovslagartävling. Egentligen var det två olika tävlingar. 11 hästar skulle skos och sju av dem skulle förses med fyra skor, vilka smiddes på plats. Ett rakt ämne upphettades och formades till en hästsko. Denna provades på hästens verkade hov. Du milde vad det fräste, rök och luktade när den mycket heta skon lades på hoven! Jag undrade naturligtvis hur hälsosam den arbetsmiljön är. En av föreläsarna hade sagt att ångorna innehåller bensen. Nyttigt?

Fyra av de tävlande var kvinnor. Domarna kollade noga hur plant hovarna verkats och precis som på lydnadstävling med hund fanns det en domarsekreterare, som förde protokoll. Sist bedömdes slutresultatet också och då blev åskådarna utkörda. Resultatet skulle inte tillkännages förrän på kvällens bankett, så det blev något av en antiklimax.

Bedömning före skoning

Magnus och Kajsa

Förvaltningsrätten har slagit fast att

Hundsporten agility är en idrott - även för människor

Det känns härligt att veta att jag idrottar när jag springer så jag nästan tappar andan på agilitybanan!

Min lilla Sagitta är verkligen en knepig pudel. Hon har bombsäkra slalomingångar. Hon har också en snabb och säker slalom men på tävling slår det ibland helt slint.

Nu senast var i Hässleholm och körde  öppenklasser. Slalom i hopp blev en total katastrof. Vi var felfria dit men en 90-graders ingång från "lätta hållet" föreföll vara något helt nytt och obegripligt för Sagitta. I stället för att runda första pinnen så blev det fel ingång rakt fram i andra porten. Sen en tveksam och långsam slalom, där Sagitta lämnade slalom fyra pinnar från slutet med en förskrämd uppsyn som om slalomen var farlig. Vi började om med exakt samma resultat. Vi började om igen för tredje gången och Sagitta blev ännu osäkrare och lämnade på samma ställe en gång till. Då ville hon gå baklänges i slalom, vilket leder till diskning. Jag höjde rösten lite och ropade ut henne. Efter det stack Sagitta iväg och tog ett hinder, vilket innebar diskning.

Fjärde gången manade jag på och ökade mitt tempo. Sagitta föreföll då betydligt säkrare och blev lite snabbare men struntade i sista porten. Resten av loppet var felfritt och gick i samma höga tempo som vägen fram till slalom.

Agilityklassen var på sitt sätt ännu märkligare. En ganska lätt slalomingång misssades men sen gick det bra. Sagitta tog för omväxlings skull kontaktfälten på både A och balansbom och farten var hög. Banans svåraste sekvens gick galant men sen sprang hon bara förbi en enkel böjd tunnel och disken var ett faktum.

Påskbild av Selina, Stoja och Sagitta

Första officiella tävlingen 2015

Som vanligt blev det Gåsahoppet. Numera kan endast Sagitta starta där. Förra året tävlade jag mycket sporadiskt med Sagitta beroende på att hon, i synnerhet i agilityklasser, tycker att hon inte behöver någon förare utan fixar allt själv. Dagens tävling var inget undantag. Sagitta tog Aet två gånger och balansbommen två gånger. Gungan ville hon helst inte ta någon gång men gjorde det under protest.

Hoppklassen gick lite bätre. Vi kom runt med lite utflykter. Precis som i Ystad förra lördagen, så gick Sagitta ur slalom. Vi gjorde om och det tar tid, så vi fick en massa tidsfel och kom sist av icke-diskade. Ett visst framsteg. Förra året diskades vi i båda loppen.

Av olika anledningar - bl.a. avsaknad av internetuppkoppling under en tid - så kommer gamla inlägg att läggas efter detta.