Detta är en fortsättning på föregående inlägg i denna kategori
Tisdagen den 29 juli 2014
Åkte ut vid sextiden på morgonen och satte Herman i sin låda uppe på ställningen för långhoppet. Han hoppade genast upp på boxkanten. Jag började ändra förankringen av sittpinnen. Den gamla utgjorde en fara för fåglar om den inte täcktes över av någon handduk eller liknande och jag ville ta hem min handduk. Nu blev det en stor plastlåda stående på höjden och med öppningen bort från Hermans box.
Kvällen före hade jag gjort ett försök att lämna Herman i boden men han gjorde inte något försök att flyga iväg utan satt bara och tittade på mig. Då fick han följa med hem för ytterligare en natt.
Herman bara satt på sin pinne
Nu gick det bättre. Medan jag stod och tejpade fast pinnen på lådan, så flög Herman förbi mig. Han landade på hyllan över tunnlarna och satt där en kort stund. Jag tror vi hade ögonkontakt. Herman flög mot mig men svepte förbi. Denna gång klamrade han sig fast på porten ut mot innergården. Då kom en av de vuxna svalorna fram och svävade på rent colibrimanér kring Herman och liksom sniffade på honom och ”pratade” med honom. Den andra vuxna svalan var också ganska nära i luften. Plötsligt vände sig Herman om, lyfte och flög i full fart tillsammans med de förmodade föräldrarna upp på loftet vilt tjattrande och visslande.
Jag kunde inte se dem någonstans. Det hördes svalläten utanför på gården och jag gick runt för att titta på dem. En liten stund tidigare hade jag rekognoserat för flygträning med Herman på gården men då satt det massvis med kråkor längs taknockarna, så jag avstod träning då. Nu var kråkorna borta och det fanns bara en massa svalor. Förut var där inga svalor, så jag misstänker att de håller sig undan alla dessa kråkor. Då fick jag se tre svalor sitta tillsammans utanför porten. Två flög och en satt ensam kvar. Den satt ganska länge och jag bekymrade mig att det var Herman, som lämnats där. Inte kunde han själv hitta vägen in igen i hinderförrådet. Jag gick närmare och försökte se, om det var Herman. Jog trodde det knappt men jag kände ändå lite vått i ögonen när jag gick därifrån väl vetande, att jag inte kunde göra någonting.
Vad skulle jag göra nu? Jag beslöt att Hermans box skulle bli kvar. Jag gick ut och tränade Stoja, vilket för övrigt gick jättebra. Efter agilityn gick jag in i förrådet igen. Då hörde jag ett pip-kvittrande ljud, som jag gissade var Hermans. Det kom uppe från golvet på loftet. Dit upp kan jag inte se och nu gjorde jag kanske något dumt. Jag använde det läte samt vissling, som jag brukar svara Herman med. Då kom han flygande mot mig. Han tog ett par rundor och landade så småningom i det portabla fårnätet, som står hoprullat i boden. Herman gapade efter mat och jag gav honom innan jag gick ut och tränade Sagitta också.
Efter Sagittas träning satt Herman fortfarande kvar på nätet. Kanske kunde han inte lyfta från den platsen. Kanske var han bara nöjd med att sitta där och vila samt smälta maten. Jag vet ju inte hur mycket flygfän han fått i sig under flygandet. Då gjorde jag kanske nästa dumhet. Jag satte upp Herman i hans låda och gick sedan därifrån. När jag återkom efter att ha pratat med Bo en bra stund då vi försökte lösa lite problem, så hade Herman flyttat upp på pinnen och satt så långt från boxen som var möjligt. Han ville inte ha mer mat och jag låste in honom i förrådet och förlitade mig på föräldrarnas omhändertagande. Svalor sägs mata sina ungar i en vecka efter flytten från boet. Klockan var bortåt halv nio och det var två timmar sedan Hermans första utflykt. Han såg ut att flyga lika fint som de vuxna svalorna.
Strax efter 12.00 återvände jag till förrådet för att kolla läget. Herman satt inte kvar på pinnen. Jag hörde honom kvittra men kunde inte se honom någonstans. Plötsligt dök han upp och satte sig på hyllan. Det var verkligen Herman. Hans högra vinge ser ut på ett speciellt sätt, så det är lätt att identifiera honom. Jag hade tagit med kikaren för att eventuellt kunna hitta honom bland alla svalor. Det svåra är, att de mestadels far runt i en väldig fart. Dessemellan sitter de på någon bjälke uppe i taket. Dörren stod lite på glänt. Herman flög mot dörren men vände om mot mig. Då skyndade jag mig ut och stängde dörren. Just då kom några bekanta och skulle rasta sin hund. Vi stod och pratade jättelänge.
När jag sedan gick in förrådet var Herman åter försvunnen. Jag hängde upp hans ytterligare förbättrade ”fågelbo” i ett hörn vid väggen mot gården. När jag klev ner på golvet kom Herman flygande och satte sig på den korta blå tunneln och pratade på. Jag tog kameran, som låg på bordet framför mig och tog ett kort. Herman flög mot mig och landade på långa röda tunneln, där han också blev fotograferad. Sedan flög han den lilla biten fram till bordet och satte sig precis framför mig. Ett foto till och så gjorde Herman de typiska ”tiggflaxningarna”, som fåglar gör inför föräldrarna då de tigger mat.
Tyvärr blev fotona väldigt misslyckade.
Efter maten flög han till fårnätet och satte sig att balansera på spetsen på en liten pinne, som håller nätet uppe. Där satt Herman länge. Jag sträckte fram handen mot honom och han satte sig på mitt finger varpå jag klev upp och placerade honom i det hemmagjorda boet. Sedan gick jag ut och promenerade i den stekande sommarvärmen. Hundarna hässjade och var märkbart tagna av värmen. Jag försökte att bara gå i skuggan, vilket betydde massvis med smårundor.
Nästa gång jag kom in i förrådet, så kom Herman flygande direkt. Han satte sig på hyllan och sedan på mitt huvud.
De följande dagarna såg jag Herman upprepade gånger. Han flög över mitt huvud men satte sig inte och ville uppenbarligen inte ha någon mat utan klarade sig bra. Mellan flygturerna satte han omväxlande på två olika takbjälkar.
Tiden gick och svalorna började samlas på elledningarna för avfärd söderut. Både torsdag och fredag 21 och 22 augusti cirklade Herman över mitt huvud inne i förrådet. Fredag eftermiddag 5-6 gånger. Som vanligt satte han sig då och då på bjälken och pratade och pratade.
När jag kom ut på söndagen fanns det inte en enda svala kvar. Alla hade flyttat. Vi vill gärna förmänskliga djur och en god vän trodde, att Herman hade sagt "Hej då!"
Min tro är snarare att Herman talade om för mig, som får betraktas som mamma, att "Nu får du hänga med, för nu är det tid att flytta!"
Jag började direkt att fundera över svalornas återkomst i maj. Det blir en spännande tid.