Pudlar är bäst
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
16
17
18
19
20
21
22
23
24
26
27
28
29
30
<<
September (2018)
>>


Lydnadsdebut

Nu har Stoja och jag genomfört vår första tävling i startklass. Som helhet var Stoja helt fantastisk och jag var så enormt nöjd när Stoja efteråt fick glufsa i sig och tömma snusdosan. Jag har tagit till mig det där med megabelöning som en investering i nästa tränings/tävlingstillfälle. Snusdosan innehöll torkade kycklingvingspetsar och rå vom. Smaskens! Smilla älskade dessa små kycklingvingar. Stoja har aldrig förr smakat sådana.men de var populära.

Någon detaljerad beskrivning av tävlingen tänker jag inte göra men Stoja satt kvar överallt, där hon skulle. Hon tog apporten och lämnade den sittande snett framför mig. Tyvärr hittade Stoja ett gammalt löv på väg till mig efter hoppet, så jag fick påminna med ett extrakommando ”fot”. För min egen del, så är jag väldigt nöjd med att jag inte alls fäste mig vid eventuella missar utan använde den berömda teflonpannan absolut föredömligt och fortsatte lika glatt med nästa moment. "Teflonpannan" är ny men jag tror aldrig att jag låtit missar förstöra resten av tävlingen.

Trots att Stoja gjorde allt, så var jag jätteledsen och jättebesviken på vägen hem. Jag bestämde mig för att jag aldrig mer skulle tävla lydnad. Inte tusan kan man hålla på med en sport med till synes fullständigt slumpartad bedömning. En hund, som inte ville lämna ifrån sig apporten utan milt våld från föraren, fick full pott. En hund tjuvstartade vid apporteringen och var bara dryga metern från föraren, när denne vände sig om. Det belönades med 5 poäng. (Är underkänt enlig reglerna)

Nu är jag visserligen ingen domare men jag och flera med mig kunde ju se. Om man som åskådare vill bedöma högre än domaren, så kan förklaringen helt enkelt bero på att verbala dubbelkommandon inte hörs ut till publiken. (För resten tror jag att domaren stod så långt bort från tävlingsekipagen att denne inte heller hörde dem) På andra hållet är det svårare att hitta förklaringar. Ser man tydligt flera missar och tror att 7 skulle vara rimligt men bedömningen blir 9,5, då är uppenbarligen något på tok. Dessa iakttagelser härrör sig från både före och efter min egen runda, då jag inte visste något om mina egna poäng. Jag trodde nog att de skulle räcka till.

Jag är fortfarande lika uppörd men har ändå kommit fram till att Stoja och jag ska åka till Höör i morgon. Det skulle se väldigt illa ut om jag ”bojkottade” just den tävlingen. Jag hade ju tänkt anmäla även Sagitta till startklass senare men det blir nog inte aktuellt. Rallylydnad är visserligen också en bedömningssport och jag har bara startat sju gånger med Sagitta och åtta med Stoja men hittills har jag bara varit oense med domaren i en enda bedömning.

Nu undrar ni förstås hur tävlingen i går slutade för Stoja och mig. Jo, vi fick 159 poäng och det krävs 160 för att bli uppflyttad. Klart att det är surt och att jag blev rysligt besviken över det men ändå är det inte det, som min upprördhet bottnar i. Jag har helt enkelt inte lust att offra tid, pengar och gott humör på sådant tävlande om detta var så, som bedömning normalt går till.

 

PS. Det är inte klokt hur fort man vänjer sig, och dessutom tror det skall vara för evigt. Ta av kopplet efter följsamhetsmomentet var överhuvud taget inget problem. Det, som var omöjligt utan studs och springrundor för en dryg vecka sedan. 

Ett litet PS till. En gång (första gången i fortsättningsklass) lät jag min miss följa med på väg till nästa moment i rallylydnad men den påverkade aldrig genomförandet av det momentet eller fortsättningen.

 

30 April 2017  | Länk | 2017 Stoja | 0 kommentar
Generalrepetition

Dagen efter ”skrytdagen” gjorde inte någon av mina pudlar särskilt mycket rätt. Kan det möjligen vara matte det var fel på? Speciellt apporteringen gick åt pipan med båda. Och på lördag är det tävling för Stoja!

I går var det klippdag sedan Stoja badat efter den misslyckade träningen på onsdagen. Stoja måste ju vara lite fin till debuten.Sagitta gick mästarkurs i rally och var jätteduktig medan Stoja hade träningsfritt.

I dag skulle Stoja och jag göra den sista finslipningen inför tävlingen. Vi var som vanligt på plats långt före alla andra, vilket är viktigt för att få ner Stoja i varv. Det gick överraskande fort och bra. Efter lite uppvärmning skulle kopplet av och det fungerade precis enligt planen men Stoja hade inte en aning om hur fjärren går till, inte ens på bara någon meters avstånd. Jag tror jag nästan skrek ”ligg” innan hon brydde sig. Apporten ”vågade” jag inte ens prova på.

De, vars hundar inte vill ta apporten, fick specialtrimning medan vi andra fick börja med skick runt kon. Där kunde Stoja och jag glänsa lite. Sen passade jag på att fråga lite om introduktion och inlärning av rutan. Jag är ju så tokig att jag i går började kolla på momenten i klass1. Jag, som absolut inte har/har haft några ambitioner att göra mer än startklass!

Vi gjorde sittande i grupp och det gick som senast. Stoja blev så uttråkad att hon la sig ner! Jag borde naturligtvis gjort lite extra för att hålla hennes intresse uppe.

Vi gjorde alla startklassens moment med kommendering. Alla gick tillfredsställande. Apporteringen var jättelusig och jag var riktigt orolig att Stoja över huvudtaget inte skulle greppa apporten men hon tog den och gick in för avlämning vid sidan. Loven in blev långsam och större än önskvärt. Stoja tuggade ganska mycket och satte sig aningen snett. Men jag blev ändå lycklig. Jag gjorde absolut ingenting för att korrigera henne. Det vågar jag helt enkelt inte. Jag tar vad jag får och hoppas på bättring så småningom.

Precis som förra fredagen var jag fullständigt utmattad och fick lägga mig att vila efter hemkomsten. Det har de svarta absolut inget emot och intog direkt ”sina platser" i sängen. Selina hängde med in i sovrummet och la sig på Sagittas plats men nästan omgående gick hon ut i hallen och fortsatte sedan ner till köket. Sover det gör man i köket anser Selina sedan snart ett år.

28 April 2017  | Länk | 2017 Stoja | 0 kommentar
Skrytdag

Nu har Stoja och jag genomfört hela programmet ute på nyklippt gräs på klubben. Hon satt kvar som planerat efter följsamheten för att få av kopplet lugnt och fint. Om det hade varit tävling hade vi garanterat klarat uppflyttning. Jag är ingen domare men så pass bra var det. I och för sig kan jag ha gjort något, som orsakar avdrag. Lydnad är ju petigt men startklassen skall enligt reglerna bedömas välvilligt. Fast det är icke alls säkert att alla domare gör det.

Följsamheten var SÅ bra att jag bedömer den som 9. Allra sist gjorde vi vänster om halt och Stoja satte sig snett.

Inkallningen var klockren. Likaså sitt under marsch och hopp över hinder.

Fjärren var lite lusig men felfri.

Apporten. Stoja satt kvar, tog apporten i god fart men fick för sig att den skulle avlämnas vid sidan. Då satte hon sig snett. (Tur att domaren inte vet hur jag tänkt genomföra avlämningen!) Lite tugg men inget ihållande och inget jonglerande. Borde vara 8 eller 7 om man är sträng.

Helheten efter ett sådant genomförande tycker jag är värd 10. (Jag har kollat igenom en hel del startklasser den senaste tiden och sett hur helheten bedöms. Visserligen verkar det variera en del men generellt ligger den ganska högt.)

Nu VAR det ju inte tävling men jag är enormt nöjd och glad. Det är alltså fullt möjligt att lyckas – nå’n gång. En person höll på och jobbade med en hjullastare en liten bort. Det var ganska bullrigt och Stoja var klart störd och intresserad men valde att jobba tillsammans med mig ändå. Inga andra människor på planen och inga andra hundar. Det allra viktigaste är kanske att jag inte var nervös. 

25 April 2017  | Länk | 2017 Stoja | 0 kommentar
Start-träning även för Sagitta

I går tränade Sagitta också lite lydnad. Huvudmålet för hennes del är ju också apporteringen men av precis motsatt anledning. Sagitta måste bli gladare. Därför bestämde jag mig för att lägga apporteringen direkt efter inkallningen, som hon verkligen gillar.

Utöver att Sagitta redan var på humör att springa fort, så småjoggade jag ut med apporten och vidare till vändningen. Det fick verkligen effekt och Sagitta utförde apporteringen med mycket god fart! Nu har hon lärt sig att på uppmaning skutta in till fotposition efter avlämnandet.

Vi verkar vara på god väg mot en fin apportering fast nu tuggade Sagitta lite på apporten. Sagitta, som alltid tidigare hållit den blickstilla i munnen. Kan det vara tempot, som triggar till tugg? Det har jag ju hävdat för Stojas del medan andra lydnadskunniga har andra teorier. Nu har jag bestämt att vid nästa träningstillfälle ska jag försöka få till ett gladare kommando i högre tonart. Det kan kanse också höja upp värdet på momentet. Normalt är jag tyvärr ganska monoton  i tonfall till skillnad från en riktigt duktig kompis, som spelar väldigt mycket på olika sätt att använda rösten.

Säg den glädje, som är beständig! Direkt efter apporten tog jag fjärrdirigeringen, ett paradnummer för Sagitta. Efter att i stor glädje ha sprungit till mig i två moment, så fortsatte hon med det i fjärren också. ”Oj då, skulle jag inte komma i full fart nu”, tycktes Sagitta fundera.

Sagitta är nog tillräckligt säker på fjärrdirigeringen, så jag inte behöver oroa mig alltför mycket men i programmet kommer den ju efter apporteringen.

 

24 April 2017  | Länk | 2017 Sagitta | 0 kommentar
Träning under galgen

På söndagseftermiddagen blev det ett lydnadspass med Stoja. Vi gick ut i trädgården MED koppel på. Följsamheten började väl så där. Det fanns nämligen fåglar i full fart med vårbestyr och det är väldigt tufft för lilla fågeljägaren. Efter en liten stund blev det i alla fall bra fokus. Stoja fick godis och måttligt med beröm. Det gäller att inte berömma för översvallande för då exploderar Stoja i glädjeskutt svåra att hejda. Vi gick några steg och stannade i fotposition. Mer beröm. Kopplet av på en stillasittande Stoja! Jättemycket men stillsamt beröm. Vi vände upp i en liten sväng och gjorde oss beredda för inkallningen. ”Nu ska vi jobba! Är du med?” Javisst, var Stoja med och gjorde en perfekt inkallning. Vi hade lyckats genomföra planen till hundra procent.

Fjärrdirigering och sitt under marsch gick som vanligt d.v.s. strålande bra.

För första gången fixade jag till ett provisoriskt hopphinder bestående av en vit fårstängselpinne liggande över två blomkrukor. Stoja tyckte det såg väldigt skumt och opålitligt ut, så hon valde att springa runt denna mystiska anordning. Jag fick visa henne, att man kunde hoppa över den. Sedan gjorde Stoja ett perfekt hopp.

Och så återstod apporteringen! Jag varierade upplägget lite. Stoja fick sitta kvar utan att apportera och blev belönad för det. Därefter genomfördes apportering fram till överlämnandet. Jag hade bestämt mig för att överse med tugg och bara bli lycklig över resten även om det inte känns så bra i mitt huvud.

En stund senare gjorde vi om det men då blev det tjuvstart. Ett nytt försök resulterade då i att Stoja sprang förbi apporten. ”The same procedure as last day”. Nu fann jag mig emellertid direkt och talade om att hon hade glömt apporten. Då vände Stoja tillbaka och hämtade apporten. Resten gick enligt regelboken. Visst är min lilla Stoja helt underbar!

 

23 April 2017  | Länk | 2017 Stoja | 0 kommentar
Akut träning

Nu har tre (fyra) nya träningsmoment påbörjats.

1.

Stoja skall gå in på lydnadsplanen och genomföra följsamhetsmomentet med koppel på. Det är väl inget problem men sen ska kopplet av inför inkallningen. Då får Stoja fnatt och börjar studsa runt, småskälla på sitt rabiata sätt och nosa på marken. Det funkar så klart inte för vi skall omedelbart vara klara för att starta momentet.

Hemma i trädgården har jag i dag börjat träna ”sitt fot”, berömma, ta av kopplet och berömma igen. Efter några försök och massor med godis gick det riktigt bra. Skillnaden mellan detta och allvaret är att här har vi så mycket mindre ytor, känd mark och inga andra personer närvarande.

På rallylydnaden tar vi av kopplet utanför banan och det fungerar. Hur ska jag kunna överföra detta till lydnaden? Nu är vi ju mitt i programmet. Vad händer om jag berömmer efter första momentet och sedan sätter Stoja fot, tar av kopplet och säger som på rallyn att nu ska vi jobba? Tål att provas på klubben senare i dag.

2.

Stoja ska inte tjuvstarta vid apporteringen! Går ej att träna här hemma, för där gör hon inte det felet.

3.

Sagitta ska inte smyga/halvkrypa fram med apporten som om hon är på väg till stupstocken! Vid tidigare träningstillfällen har jag lyckats liva upp henne genom att kasta apporten i stället för att lägga ut den men jag är osäker på om detta spiller över till glädje i det korrekta momentet.

I går på ”träningstävlingen” såg jag en kurskamrat, som slängde ner apportbocken lite nonchalant på marken så att den studsade till. Då tänkte jag direkt på Sagitta. Får man göra så? (Jag kan kanske råka tappa apporten!? Det kan väl inte vara förbjudet. Men då får jag lär in en ”tappteknik”!)  I dag har jag provat en lite överdriven variant, där jag både småsprang och tappade. Det fungerade perfekt på Sagitta. Hon tjuvstartade inte men sprang med god fart både före och efter gripandet av apporten.

4.

Jag tänkte ha avlämnande framför även med Sagitta men hon fattade inte att hon skulle skutta in till fotsittande vid kommandot ”fot”. Mycket märkligt. Oj, vad Sagitta blivit präglad av rallyn. Vid framförsittande pekar jag ju till vänster och så går hon in. Nu får jag ju inte peka. Eller får jag det? Får det får jag så klart men jag menar förstås utan poängavdrag. Nåja, nu kom jag på något annat, som Sagitta direkt nappade på. Varför fattar jag inte. ”Vänster” sa jag och smack satt Sagitta fot. Fullständigt nytt kommando! Jag tittade kanske till vänster. Nästa problem. Är ordet för långt. Lydnaden har ju en massa knepiga regler.

Vän av ordning undrar förstås varför jag inte lär Sagitta att förstå ”fot” och börjar använda det i rallyn. Sagitta kan naturligtvis redan fot och vid avslutningen av följsamhetsmomentet skuttar hon glatt in både till vänster och höger vid vändning 90 grader. Visst är det märkligt. Men just i framförposition har jag nog aldrig använt ”fot”.

22 April 2017  | Länk | 2017 Stoja | 0 kommentar
Examen

Ja, så var det tid för sista kurstillfället ”Lydnadsklass Start”.

I dag var det examen. Vi skulle genomföra hela programmet utan dirigering med momenten i rätt ordning. Det senare lyckades jag i alla fall göra. Kursledaren gjorde ingen poängsättning men skrev ner kommentarer och gav plus och minus. Bedömning av alla levererades offentligt vid kaffet och avslutningstårtan. Jag fick nummer fem av åtta, en väldigt gynnsam ”lottning”.

Först fick vi titta på hur vår instruktör genomförde hela programmet med sin bc. Sen träning/uppvärmning i 10 minuter och därefter samling och alla tittade på alla.

Jag provade naturligtvis apporteringen, som Stoja och jag inte gjort så mycket åt på senaste tiden. Första och andra försöket resulterade i att Stoja tjuvade och kom rusande med apporten i full fart, sprang förbi mig på min väg ut till vändpunkten och la sig framför mig. Hon fick sätta sig upp och lämnade därefter apporten perfekt och intog på order utgångsställning. Sen lyckades vi faktiskt genomföra en lyckad apportering.

Stoja har ju precis nedkommit med ett antal "valpar". Hon bäddar och gnäller, speciellt vid träning och då alldeles extra vid apportering. Månne apportbocken är en av hennes valpar! När vi stod och väntade på vår tur gnällde hon mest hela tiden. Inte ett ljud under vår runda!

Vi skulle genomföra programmet på agilitybanan, vilket ingav mig vissa farhågor. Där fanns gunga, balansbom och däck, så jag planerade noga var på planen jag skulle hålla till. Naturligtvis hade jag lagt märke till att det låg flera pinnar, ca 20-25 cm långa, precis där vi måste gå in. Jag hade ju valt att gå in utan koppel, så det var en lätt match för Stoja att norpa åt sig den allra finaste pinnen. Dessbättre lämnar hon ju snällt ifrån sig alla fina fynd, så jag kunde kasta ut den utanför staketet.

Fritt följ fungerade inget vidare. Stoja gick flera gånger för långt iväg från mig, kollade efter fler fynd, men följde med hyfsat. Hon var aldrig utom kontroll men många poäng skulle det inte gett. Eller snarare en del avdrag. Var Stoja mer än en meter från mig? I så fall var det ej godkänt. Båda svängarna till vänster och höger, tempobytena och halten fungerade. Som avslutning valde jag ”höger om halt”, vilken blev perfekt. Sedan testade jag även ”vänster om halt” men då gjorde Stoja ”helt om halt”.

Kritiken: Krävs bestämdare förare! Annars dribblar hon med dig. Använd koppel!

 

Inkallningen utfördes som vanligt i full fart men med lite yvig avslutning för ingång.

Kritik: Bra tempo. Sent sättande p.g.a. studs.

 

Sitt under marsch gick enligt mig perfekt.

Kritik: Jättebra. Transportsträckorna före och efter själva momentet borde varit längre. (Men det fixar ju tävlingsledaren vid tävling)

 

Apportering. Två rejäla tjuvstarter. Antagligen perfekt gripande och naturligtvis högt tempo. Sedan provade jag med att krympa avståndet mellan Stoja och apporten samt mellan mig och apporten. Jag tror jag hann vända mig om innan Stoja tjuvstartade. Denna gång sprang Stoja förbi apporten fram till mig. Hennes vanliga ”tjurande” när hon märkt att jag inte varit nöjd! Jag tog upp apporten och stoppade den i fickan. Slut på momentet.

Kritik: Inga kommentarer mer än ett litet skratt.

 

Fjärrdirigering gick kalasbra. Jag använde inget handtecken och sen satte hon sig upp med bordercolliefart.

Kritik: + + +

 

Hopp över hinder. Kunde knappast gjorts bättre.

Kritik: + + Bra.

 

Om jag räknar 4x5 poäng för följsamheten blir det 117 poäng utan helhetsintryck. Mindre än 3x5 otänkbart på helheten. Troligare 3x7.men det hjälper inte. (Ska jag vara helt ärlig, så har jag egentligen ingen aning. Jag bara gissar beträffande helheten.) Det senare skulle ge 139 poäng, vilket är godkänt. Uppflyttningsresultat med över 160 är nästan omöjligt med totalmiss i apporteringen.

 

21 April 2017  | Länk | 2017 Stoja | 0 kommentar
Våren och hoppet fick en knäck

Både pudlarna och jag mår bra. Anledningen till uppehåll i skrivandet är lydnadsträningen, som Stoja och jag håller på med. Ofta är det kul att skriva även om ganska misslyckade träningstillfällen men just nu har det hela gått i stå.

Det är den förbaskade apporteringen, som gått likt en berg och dalbana. Senast jag skrev var jag väl ganska förtröstansfull och ett par dagar senare anmälde jag oss till den första tävlingen. Efter ett antal bakslag började jag i stort sett om från början igen. Häromdagen såg det ganska hoppfullt ut men i dag var det nattsvart.  Först sprang Stoja bara förbi apporten och kom till mig. Sedan tog Stoja helt sonika apporten och sprang iväg en runda i trädgården utan att visa minsta avsikt att komma och leverera den till mig. OK jag lyckades skoja till det och få henne att lämna apporten, så det kunde bli belöning till slut.

Vad gör man efter en så totalt misslyckad träning? Slickar såren och försöker hitta en helt ny strategi?

 

17 April 2017  | Länk | 2017 Stoja | 0 kommentar
Fullspäckad dag

I dag har det hänt en massa saker.

Först var Stoja och jag på agilityträning med pudeltanterna. Det viktigaste för dagen var starterna. Alla de andra pudlarna var inom bara några meters avstånd och två av dem fjantade omkring lite. Vi började med vänster-start. Stoja blev lite distraherad och hade definitivt inte full koll på mig vilket resulterade i tjuvstart. Bättre krav på fokus från min sida och starten fungerade.

Sen blev det högerstart och jag använde metoden från i går. Stoja gillade verkligen inte att jag ställde mig med ryggen mot hindret. Hon rabiatskällde och gjorde rejält motstånd. När jag väl fått henne att sitta tyst och stilla, så var det inget problem alls att gå över och få Stoja på höger sida. Hon satt jättefint och jag gick mer än två hinder fram. Samma procedur en gång till med fint slutresultat. Nu gäller det bara att få inledningen lite lugnare och kortvarigare.

När de andra fikade provade jag med inkallning, som fungerade klockrent. Fjärren gick lite trögt men var klart godkänd.

Jag åkte till Kristianstad och köpte bland annat ett barnbadkar till Selina. Det behövs då jag inte kan ha henne i det stora badkaret. Nu var frågan om jag kunde locka henne att kliva i det frivilligt. Jodå, med godis gick det jättelätt. Då vaknade Sagitta till och anslöt. För två år sedan konditionstränade vi mycket att pudlarna skulle kliva i och ur en låda. Just kliva med ett ben i taget var då det viktiga med övningen men Sagitta envisades hela tiden med att kliva i och hopp ur. Detta hade jag glömt men blev ordentligt påmind av Sagitta. Badkaret var längre än lådan så nu gick hon snyggt och prydligt i och ur. Sedan gick hon runt och gjorde om det ett oändligt antal gånger hela tiden i samma riktning.

Stoja gick runt badkaret ganska länge innan hon hakade på så att det hela tiden var minst en svart pudel i badkaret. Selina är ju lite ostadig i bakbenen och tyckte det var höga kanter. Hon såg riktigt bekymrad ut och undrade om hon nånsin skulle klara att komma in i kön. Ingen av dem brydde sig om något godis. Det borde filmats. Besvikelsen blev stor när jag packade ihop badkaret och ställde undan det - leken slut.

5 April 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Träningstävling i agility i Simrishamn

Jag hade två moment jag ville prova.

Gå in med Stoja utan koppel och hoppas att hon inte skulle dra iväg över första hindret direkt. Stoja var väldigt taggad och studsig men det lyckades ändå bra.

Problemet var att vi skulle starta i högerhandling. I går kväll var det vänsterhandling och det fungerar därför att jag går in med Stoja i fotposition (vänster sida) och sätter henne likadant som vid start i lydnadsmoment. Nu hade jag planerat att gå in med Stoja till vänster och sen skulle jag gå in framför henne och sätta henne i frontposition som i rallylydnad. Därefter tänkte jag gå åt sidan och ställa mig så Stoja kom att sitta vid min högra sida. Sedan skulle jag ge kommandot "sitt kvar" och gå framåt i banan. Jag hade testat med inkallning på detta sätt utan hinder 3-4 gånger och det hade gått perfekt.

Inledningen gick enligt planerna men jag var tyvärr lite för rädd att Stoja skulle tjuva som vanligt. Jag kände hur jag utstrålade osäkerhet men Stoja satt kvar. För att inte misslyckas valde jag att ge startkommando redan direkt efter första hindret i stället för vid andra hindret.

Själva starten fungerade men jag hade behövt gå längre för att kunna styra Stoja rätt efter andra hindret. Nu blev det disk där. Det ingick visserligen i kalkylen att detta kunde hända men kanske skulle jag vågat ha mera is i magen och gått längre. Svårt att veta vilket som var bäst. Nu fick vi ju ingen tjuvstart och det är trots allt prioritet ett.

Banan var av typ ”halvsvår” klass ett (egentligen ska den enligt våra regler vara lätt klass ett). Dessutom var den jättelång och innehöll 22 hinder, nytt för i år. Tidigare var maxantalet 20. Redan i går konstaterade jag ju att min kondition absolut behöver förbättras. Stoja var jätteduktig och sög fantastiskt bra men till slut blev hon sur på mig och skällde ut mig. Att jag bara ”överlevde”! Ett rent under.

Det var fruktansvärt kallt, 4 grader, fuktigt och blåsigt. Jag var alldeles för tunt klädd – samma som i går kväll. Då kunde jag ta av jackan. Som tur var hade jag mössa och tjocka vantar i bilen, vilka hämtades efter en stund när händerna redan var violetta. Min vänstra fot, som var lindad pga stukningen häromveckan, blev så kall att jag saknade känsel i den. Jag bestämde mig för att svika gänget och åka direkt hem efter mitt lopp.

Trots det passade jag i alla fall på att lite avsides träna apportmomentet. Det blev fyra försök. Nummer ett, tre och fyra var kalasbra. I det andra fick Stoja ett dåligt grepp på apporten, så det blev svajigt med osäker ingång.

Slutligen gjorde vi fjärren också felfritt. Före agility hade vi ju kört inkallningar och jag åkte hem med ett leende på läpparna. Så duktig Stoja är!

Bara för att visa på kylan så måste jag berätta om hemkomsten. Jag skulle ta hand om maten, som stod kvar på spisen. Då la jag handen på spisen ett stycke från den tidigare använda plattan. ”Oj, har jag glömt att stänga av elen”, tänkte jag. Så var det inte men jag började fundera på om det var något fel på spisen eftersom hela hällen kändes varm. Då tog jag på köksbänken och kunde konstatera att den var lika varm! Det var alltså bara mina kalla händer (trots vintervantar), som lurade min hjärna.

4 April 2017  | Länk | 2017 Stoja | 0 kommentar
Vilken dag!!! Vilken pudel!!!

I dag har jag tränat agility utomhus för första gången sedan i oktober. Stoja var jättetaggad och hade en makalös fart, så jag hade inte en chans att hänga med. Stoja blev jättearg över min långsamhet och skällde på sitt otrevliga, rabiata sätt. Min kondition bör förbättras avsevärt om det ska vara någon idé att syssla med agiility.

Men det viktiga och fantastiska, som hände i dag, var att Stoja vid båda starterna satt kvar medan jag gick till andra hindret! Det går inte att beskriva den lycka jag kände.

Mellan de båda loppen stod vi ett antal ekipage och väntade. Förarna pratade medan Kalle, Sjojas älskling, och Pixie småbusade. Då gick jag i väg drygt fyra meter bort och satte Stoja. Sedan gick jag bort till bushundarna och vände mig om mot Stoja. Efter viss väntan beordrade jag Stoja att lägga sig, vilket hon gjorde. Jag gick tillbaka, gick runt henne, väntade och satte henne upp. En perfekt fjärrdirigering med den störningen!

3 April 2017  | Länk | 2017 Stoja | 0 kommentar
Mästarklassträning

Mästarklasskursen fick en regnig början. Sagitta såg verkligen ynklig ut när all päls hängde i stripor kring henne men hon gjorde ändå sitt bästa. Matte däremot var lite ringrostig. Ställande under gång gå runt var första skylten jag provade på. ”Stå”, sa jag och Sagitta gick med i rundan. Då tog jag till en annan beprövad variant. ”Sitt, stå, gå runt” och allt funkade så Sagitta kunde få belöning. En bra stund senare kom jag på att jag inte säger stå utan stanna för att få Sagitta att stanna stående. Jag gjorde rätt och Sagitta gjorde rätt! Så enkelt är det. Redan när jag tävlade med Smilla år 2000 använde jag kommandot "stanna" för ställande under gång!

Sättande under gång gå runt är en ny skylt, som vi bara tränat ett par gånger i köket. Ingen match tyckte Sagitta. Härligt.

Skicka till kon är ju det bästa Sagitta vet men nu skulle hon i högerhandling springa till den högra konen av en hel rad koner. Vid banvandring varnade Gitte för att hunden kunde sikta på andra konen i stället därför att föraren vrider axlarna åt vänster. Jag var naturligtvis en besserwisser och sa att man så klart pekar med vänster hand för att det ska bli bra. Vad gjorde jag när det blev vår tur? Alldeles rätt gissat. Jag pekade åt vänster med höger hand och Sagitta gick klockrent på den kon jag faktiskt pekade på – fel kon.

Som helhet var det ändå en ganska lyckad premiär. När vi i god tid anlände till Åhus passade jag på att köra genom en del moment i lydnadens startklass. Sagitta var duktig - som vanligt.

 

1 April 2017  | Länk | 2017 Sagitta | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Berit Lönnerstam                                             Skaffa en gratis hemsida