Första maj 2010 - dagen då Sagitta bestämde sig för att i hopploppet behövde hon absolut inte någon förare. "Kan själv" var hennes motto för dagen.
Nyfriserad, lugn och samlad - Men skenet bedrar.
Det började med agilityklass där starten bestod av tre hopphinder vinklade i 90 grader. Inkallningen över dem gick perfekt, men sen stod gungan på tur. Sagitta gick upp, hoppade ner på mina fötter, hoppade upp igen och gick över lite tveksamt. Balansen togs inte lika perfekt som förra helgen men ändå OK, vilket var nödvändigt eftersom hon skulle ut och ta nästa hinder "bakifrån". Aet blev ännu slarvigare och därför kom disken i nästa sekvens. Slalom stod som tredje sista hinder och risken fanns väl att Sagitta skulle upprepa sitt agerande från Karlshamn. Mycket riktigt så drog hon iväg mot mål före sista pinnen, men nu var jag beredd och hann kalla henne till mig. Jag blev jätteglad över att det gick att avbryta hennes planer att ta upploppet utan att ha fullföljt slalom.
Öppna hoppklassen var rejält svår och enligt min åsikt bitvis mer eller mindre befriad från naturlig linje och saknade således flyt. Den var inget för oss. Min bedömning var inte så tokig för 69% av smallhundarna blev diskade
Redan starten, som jag trodde skulle gå bra, blev ett riktigt fiasko. Sagitta rusade förbi mig och tog sluthindret som tredje hinder i stället för att välja den tunnelingång jag inbillar mig, att jag styrde mot. Sedan fortsatte hela loppet i ett enda flängande hit och dit. "Oj då, skulle jag inte dit. Ja, men då hoppar jag väl här i stället!"
En sekvens på sex hinder funkade perfekt. När vi började närma oss målet och Sagitta fortsattte att, som jag upplevde det, fullständigt ignorera mig, plockade jag upp henne i famnen. Det blev till en brottningsmatch med en pudelål eller kanske ålpudel. Den sista stavelsen skall ju beskriva vad det verkligen är! Pudeliknande ål eller en ålliknande pudel?
Sagitta ville minsann inte lyftas upp och avbryta sin fantastiskt roliga sysselsättning. Det blev en hård kamp och goda vänner tyckte jag behövde hjälp gick och hämtade kopplet i målfållan. Det tog en bra stund, innan Sagitta hade slappnat av så mycket att jag kunde låta henne komma ner på marken och sätta på halsbandet.