Den första av en hel rad 1-2 tävlingar gick av stapeln i Lomma på valborgsmässoafton, en riktigt solig och härlig försommardag.
Första loppet var en agilityklass 1, som vid banvandring gav mig rysningar längs ryggraden. Jo, för femtioelfte gången, jag vet att man inte ska tänka så!
Det där med ettor utan fällor är ju en information, som många av dagens domare har missat att läsa eller helt enkelt struntar i. Den här banan slog emellertid det mesta i den vägen med fyra rejäla fällor. Det var ett A-hinder rakt fram efter tre starthinder. Ja, men det är väl enkelt att avstyra, om man har en hund, som stannar i starten, invänder ni. Nu var det inte så enkelt avhjälpt eftersom en sådan inkallning fick föraren lite off inför den böjda tunneln, som var hinder fyra och där det gällde att ta ”fel” tunnelingång. Med ett långt utsträckt ben lyckades jag få ut Sagitta till rätt ände på tunneln.
Sen var det raksträckan tillbaka mot starten med lång rak tunnel efter vilken hunden skulle svänga tillbaka nästan 180 grader till balansbommen. Med några centimeter tillgodo vid starthindret lyckades Sagitta vända. Vilken pärs! Hjärtat var för tredja gången på ett ställe, som inte kändes behagligt.
Efter balans, hopp och gunga lockade återigen Aet. Även denna gång förmådde jag avvärja hotet. Sedan fanns en för mig svår sekvens men ingen mer tydlig fälla. Efter den svårigheten diskade vi oss helt onödigt då Sagitta vände tillbaka till mig och satte framtassarna på Aet, som bara råkade stå där.
Det går liksom inte att rädda hur många kritiska situationer som helst. Ett vanligt syndrom är ”Pu, nu har vi klarat alla fällorna!” Då åker man dit på något oväntat.
Slutligen skulle vi ta oss an en hopptvåa. Den var inte speciellt svår, men det var en rejäl springbana. Det är ganska förståeligt inte vår specialitet. Sagitta är snabb och har inte alltid tid att lyssna på vart matte vill styra. Ska vi vara riktigt ärliga, så är det nog så, att matte är för sen i reaktionen och då har Sagitta ingen lust att bromsa så trampdynorna brinner utan tar hindret framför nosen. Ofta är det en tunnel.
Sagitta lyssnade fantastiskt bra och vi kom runt med feghandling på två ställen.
Jag var fullständigt utmattad efter målgång, låg på knä och matade Sagitta med välförtjänt godis. ”Jaha, så var det med min kondis! Den var inte tillräcklig!” Tiden , som först ropades ut var cirka 40 sekunder över referenstid. Det var i alla fall uppenbart fel och ändrades. Efter lite velande hamnade vi med ett hindernollat lopp på 2,06 sekunders tidsfel. Jag var naturligtvis nöjd och glad över Sagittas lyhördhet men har man inga fel vill man ju alltid ha pinne och för det krävs godkänd tid.
Diskar man, så klagar man över att man inte kom runt. Klarar man loppet med fel, så knorrar man över att det inte var felfritt. Och så kan man ju gnälla över missad pinne trots helt felfritt lopp eftersom endast 15 % av de startande kan få pinne. Så är det att vara tävlingsmänniska! Och likväl säger jag alltid, att resultat inte är så viktiga!!!
Det var kanske inte så illa med min kondition, för endast två smallhundar var felfria. Vi kom på fjärde plats och en ung flicka på så där 17 år stönade högt över hur vansinnigt trött hon var med bara en sekund snabbare tid än Sagittas.