Hur ska Selina aktiveras i väntan på att hon får börja med lite agility om fjorton dagar? Något måste göras.

Då kom jag att tänka på rallylydnad. Våren 2009 gick jag en introduktionskurs i rallylydnad med Selina i pudelklubbens regi. Det var inget, som föll mig på läppen men nu är det kanske dags att damma av de nästan obefintliga kunskaperna. Jag minns egentligen bara, att Selina hade synpunkter på att sitta framför. Hon "sa" hela tiden:"Du har fel! Här ska jag sitta!" Och så makade hon sig bit för bit fram till fotpostion i stället. Fast efter lite tränande, så köpte hon idén - med viss reservation.

Jag plockade fram skyltarna med instruktioner och satte bara igång och tränade helt utan krusiduller. Selina ställde upp direkt och det gick faktiskt riktigt bra. Efter mina mått mätt alltså. Hon gick nu med på att sätta sig framför mig och sedan "plockas" in vid min sida på såväl höger som vänster sida.

Det behövdes inget godis för att få Selina att göra övningarna. Klart att hon ändå fick belöning för varje utfört moment.

Sen slog det mig, att med en liten intensivkurs (för mig) så skulle jag kanske kunna hålla i en enkel introduktion i rallylydnad på Pudelns dag. Jag behöver ju inte påstå, att jag är någon storfräsare på rally men jag vet i alla fall, vad man ska göra. Vi får se, om jag får tag i någon instruktör till mig innan torsdag. Det är ju inte så mycket tid att vinka på.

I dag var det dags att ta stygnen. Selina sprang glatt svansviftande in genom dörren. Då tänkte jag på Smilla, som i motsvarande situation satte alla fyra tassarna i marken och vägrade gå in.

Nog är min lilla Selina ganska speciell. Den ena hunden efter den andra fick gå in för undersökning och varje gång var Selina på hugget och skulle med. Hon tom skällde och drog framåt utan att någon annan hund var på väg in. Det är ju förstås bara naturligt för Selina. Hon anser alltid, att det är hennes tur NUU.

När vi väntade på vet kom en annan vet, bekant pudelägare, och pratade. Vetten, som opererade, hade också en dvärgpudel. Fast vi kände inte varandra innan.

Det visade sig, att Selina hade tagit ett stygn i  förväg. Hon har ju tagit av tratten ett par gånger och i söndags förskansade hon sig under sängen i gästrummet efter att ha varit trattlös för att äta, så hon har ju haft tillfällen.

Läkningen var bra och nu kunde hon få gå längre promenader. Fortsatt trattbärande ordinerades och själv är jag verkligt bekymrad över när det kan upphöra. Selina är ju besatt av att slicka.

Tiden efter operationen har jag funderat en hel del, så jag frågade, om Selina möjligen kan ha burit på det här länge. Hon har ju varit lite tjock om magen länge trots lagom hull, säkert mer än ett år,  och ökat i vikt till ca 10 kg. Men jag har bara tänkt, att det berodde på åldern. Invägningen visade 9,6 och då hade hon matvägrat ett par dagar. Nu vägde hon 9,0 (efter ytterligare matvägran och operation) och vet tyckte hon var fin även om det kunde var OK med någon liten viktökning.

Svaret blev, att äldre tikar kan få inflammation vid ett löp och att kroppen själv reder ut det. Vid nästa och nästa löp kan det byggas på och slutligen blir det för mycket, så hon trodde, att min tanke var riktig.

Det lär inte bli lättare framöver att hålla Selina lugn. Hon tycker ju, att hon är frisk! Det blev mycket studs när vi kom hem till de andra buspudlarna.

Selina började matvägra men det är jag van vid, att hon gör vid skendräktighet, så jag tog det först inte så allvarligt. Efter någon dag började hon se hängig ut och blicken blev lite slö.

Samtal med veterinär ledde oss till att det kunde vara livmoderinflammation och det blev färd till djursjukhuset i Malmö. Trots att Selina inte hade särskilt typiska symptom, så visade röntgen på rejält förstorad livmoder. Enda alternativet var operation så fort som möjligt.

Selina är i alla fall 11,5 år, så jag var riktigt nervös och rädd, när jag lämnade henne. Men drygt två timmar senare, vid 16-tiden, fick jag per telefon veta, att operationen hade gått bra.

Före tolv nästa dag ringde Linda, vår agilitykompis, och talade om, att Selina piggat på sig jättebra, att hon ätit och kunde hämtas på eftermiddagen.

Jag satt i väntrummet när Selina kom promenerande med koppel och tratt. Gissa, om hon blev glad vid åsynen av matte!

Hon började studsa  och dansa, så jag fick sätta mig ner och försöka dämpa henne lite.

Tillfrisknandet fortskred med full fart. Allting för Selinas del ska ju ske med full fart. Men sen nedkom hon helt oväntat med valpar och då blev det matvägran igen. Lite olämplig tidpunkt tyckte jag. I motsats till alla varningar om snabb viktökning så blev det avmagring.

Efter åtta dagar hemma tyckte Selina det var dags att hoppa upp i favoritfåtöljen. Så här låg hon ganska länge. Innan hoppet hade hon hittat en ny valp i stället för de, som matten hela tiden lägger rabarber på. Den här gången är det den svart/röda lilla kudden bakom tratten!

Är det någon, som tycker det ser bekvämt ut?

Den, som väntar på nå't gott .....  Så var det inte här!

I kväll var det medlemsmöte i Simrishamns BK. Jag åkte dit för att kanske få Selinas utmärkelse som Årets Agilityhund 2012. Faktiskt hade de kommit ihåg och man talade om, att det hade glömts bort på årsmötet.

Om du läste om utmärkelsen för 2011 kommer du kanske ihåg mina farhågor om priset. Då fick vi trots allt den gamla vanliga keramikmuggen. Men nu hade devalveringen för agilityn slagit till med full kraft! Vi fick en ful, liten pokal i silverfärg och blått - endast 10 cm hög + 2 cm sockel. Stor besvikelse!

Nej, vi fick inte ett skadat pris. Skadan lyckades jag åstadkomma på hemvägen. Det hade inte hänt med en mugg. Den är jag rädd om och jag brukar alltid linda in den i tyg och lägga i ryggsäcken. Nu tog jag priset lite nonchalant i handen tillsammans med en del andra grejer och så tappade jag det i gatan. Jag fick krypa in under bilen och plocka fram eländet. Men inte sörjer jag för det!

Var det allt Selina (11,5 år) var värd efter sin enastående karriär?

De "Årets hund", som inte glömdes bort utan fick sina utmärkelser på årsmötet, belönades med de sedvanliga keramikmuggarna! För en uppflyttning (!) i rallylydnad utdelades en 25 cm hög , slät och stilren pokal.

Detta var ynkligt!

Jag har skrivit det förr. Visst är det lite tokigt att stiga upp före 04.00, åka hemifrån 05.30 och köra tolv mil för ett ganska givet resultat. Allt annat än fyra diskade lopp med Stoja skulle vara en sensation.

Vi började med en trevlig men inte helt lätt hoppbana. Efter halva loppet hade vi diskat oss på grund av tre vägringar på tunnlar. Den första tunneln och de två sista tog I alla fall Stoja. Slalom (höger) gick bra.

Andra loppet var ett agilitylopp, som jag bedömde som en "nästan tvåa". Tunnel under balansen. Väldigt nära uppfarten låg tunneln så, att föraren nästan riskerade snubbla över balansen på väg till ett hinder, som var snudd på "från fel håll" och sedan tillbaka till balansen. Många diskade sig genom att hunden tog balansen i stället för tunneln. Stoja tog tunneln (!) men tyckte att omvägen ut över ett hinder var onödig och tog direkt balansuppfarten trots att jag stod vid hindret och kallade. Disk.

Vänsterslalom gick också bra.

Kontaktfältet på balansen var fint. Gungan hade jag betämt, att jag skulle hålla från sidan liksom i Rönne men det hann jag inte med. Stoja satte full fart över gungan, rusade ända till toppen, väntade till den slog i marken med mycket skrammel (Jag hade testat på banvandringen hur den smällde.) och sprang sedan vidare. Jag berömde. Aet togs perfekt. Ett litet staket mot slutet fixade Stoja. Många diskade sig, för det låg en tunnel rakt fram från första hindret i staketet. De följde inte föraren utan valde tunneln. Snacka om fälla!

I detta loppet tog Stoja alla tunnlarna!

Andra hopploppet var en katastrof. Hinder tre var slalom med ingång, där första pinnen skulle rundas - så där 80 graders vinkel (!) Stoja vägrade gå fram mot slalom och gjorde i stället en flertal utflykter åt olika håll. En av dem resulterade i hopp över ett hinder. Stoja gick försiktigt fram och kollade på domaren. Det har hon inte brytt sig om i tidigare lopp. Efter många om och men fick jag in Stoja i slalom men hon gick ur ganska snart igen. Vi började om med samma resultat. Tredje gången gillt. Efteråt kom jag på, att domaren Marie stod mitt emot, där Stoja skulle springa runt pinnen. Kan det ha varit orsaken? Däck, platt tunnel och tunnlar gick bra. Vi fick lämna banan pga överskriden maxtid.

Sista agilityloppet var väl inte speciellt ettelikt. Aet stod som en fälla efter hinder två och det kunde så klart inte Stoja motstå. Slalomingången kändes nästan som lämpad för trean. Jag har aldrig sett något liknande i tvåan. Vi klarade den med vissa problem och vänsterslalom gick fint. Kontaktfälten på balans och A-hinder var bra men jag valde en annan väg än via gungan. Jag ville inte utmana ödet. Första gången klarades den ju galant men varför ta risker medvetet?

Råådalen

Eftersom jag inte kände för att stiga upp vid tretiden för att köra två disk med Stoja, så blev det helt Sagittas dag. När vi kom till klass 2 hade regnet upphört så Sagitta och jag kunde starta agilityklassen i strålande väder. Sagitta var jätteduktig. Fina kontaktfält. Farten på gungan kunde dock varit bättre och efter gungan höll jag på att lura iväg Sagitta på fel håll. Det tog lite tid men referensen klarades. Helnollat alltså.

Sen var det dags för hoppklass och Sagitta höll fortfarande full fart. Tyvärr hann jag inte riktigt med i ett framförbyte. så det blev disk genom fel tunnelingång. Annars kalasbra.

Vi startade tidigt och nästan direkt efter började det regna igen. Vi räddade oss in i bilen innan åskskuren (utan åska) nådde full intensitet. Vi hade en ganska lång paus, så det hann bli fint väder igen till våra två senare lopp.

Då hade emellertid luften helt gått ur Sagitta. Hon hade ingen fart, vi kom helt i otakt och min handling var bedrövlig. Jag fick panikrädda till nästan vartenda hinder. Sagitta började GÅ i slalom efter halva vägen. Det blev inga hinderfel men tiden blev lååång.

Slutligen sista hoppklassen. Starten var svår och många diskade sig där men jag lyckades hitta en lösning. Dessvärre blev jag lite för stillastående efter den klarade svårigheten så Sagitta blev villrådig om vart hon skulle. Även här dalade farten i slalom halvvägs. Sedan gick Sagitta ur med fyra pinnar kvar. Då beslöt jag mig för att ta om slalom, något som jag aldrig brukar. Sagitta såg jättefrågande ut och begrep inte vad, som förväntades av henne. Vi kom i mål - men du milde vilken tid!

Sammanlagt får man väl ändå säga, att dagen var lyckad.

Det här med tabeller! Det är en gåta. Det kan bli hur som helst. Jag gör lika dant varenda gång. Ibland blir det rutnät - ibland inte. Provar olika webläsare men det gör ingen skillnad i resutat.

Det får bli som det blir!

Tävlinsresultat 2013

Äntligen har vi kommit igång med tävlingssäsongen. Sagitta gladde med två genomförda banor. Stoja var tokigare -mycket tokigare än hemma på träning- men glad var hon. Matten var mindre glad efter alla anfall på tunnlar och nummerskyltar.

Nu går det inte att kopiera in tabeller oavsett vilket program jag använder, så det får bli en hemmagjord lista.

Lomma 2013-04-27 Officiell

A2     H2     Sum      Hund            Totalpoäng

4        4        8           Sagitta          8

Antal fel   Lomma   
A1     H1     A2     H2       Hund
                     5     0,21    Sagitta

Denna dag var vi i Lund för att Stoja skulle starta i officiell hoppklass samtidigt som Selina kunde starta i öppenklass och veteranklass. Jag har ju bestämt att Selina inte ska gå agilityklasser eftersom jag oroar mig för hennes hopp från balansbommen. I stället skulle hon få köra seniorklass (hopp).

Det blev emellertid fel i anmälan, så hon var anmäld i tre klasser. Det började med hopp,en väldigt "oflytig" bana, som på ett ställe var oframkomlig för föraren och som ställde till missförstånd och krockar. Vi lyckades bli felfria och kom på tredje plats.

Sen var det agilityklass, en betydligt roligare bana, där vi hade hyfsad fart. Naturligtvis var jag bekymrad för balansbommen men jag ropade "Selina" ganska tidigt och till min förvåning gick hon ner ordentligt på kontaktfältet!!!!! Återigen ett felfritt lopp och tredje plats.

Prisutdelningen var en riktig hit för Selina. hon vann två mjukisdjur med pip, som hon bara älskar och vägrar släppa. Vi fick mycket applåder, glada tillrop och gratulationer.

Därefter blev det seniorklass i hopp. Banan var något ändrad. Somligt var svårare och något lite lättare men den hopplösa oframkomliga passagen och det tokiga slutet med krockrisk var oförändrat. Vi klarade banan men farten var skral och resultatet blev en andraplats. Vi missade prisutdelningen men fick rosett och mjukisleksak utan pip.

Det här påminner mig om en tävling i Åhus i början av Selinas karriär, då hon vann tre klasser. De rosetterna hänger på skåpsdörren i hallen tillsammans med de fyra rosetter, som Smilla en gång lyckades vinna på en enda tävlingsdag (1,2,2,4). Jag vet ännu inte var dessa hamnar men lite minnesvärt är det allt.

Av naturliga skäl var det en något bekymrad matte, som åkte till träningen dagen efter Rönnetävlingen. Hur ska vi fixa en vettig start?

Det är ändå inte det allra allvarligaste problemet med Stoja. Nu har inte bara kråkor, sädesärlor och en massa andra fåglar satt igång vårbestyren. Favoriterna, svalorna är på plats! Jag ägnade en hel del tid åt att försöka stävja fågeljagandet. Flertalet gånger vann jag över fåglarna men ibland tog det för lång tid. Slutligen fick hon sitta kopplad mellan mina fötter. Målet var, att Stoja inte skulle göra en ansats till att vilja dra iväg. NU lyckades det mycket bra men hon visste alltför väl, att hon var kopplad.

Starträning visade sig vara en väldigt enkel match utan hetsen kring en tävlingsplats. Men jag vet faktiskt inte hur jag ska gå vidare.

Vi tränade också framåt med snett stående hinder. Det gick väldigt bra utan target.

Gungan gav vi oss inte på men Sagitta fick prova den. De nyutsläppta kvigorna beundrade också den vackert blå gungan, som har en fastskruvad mässingsskylt med mitt namn på.

I dag har vi fortsatt antijakten med ganska bra resultat. Mot slutet av agilityträningen, mellan två moment, passade Stoja på att smita runt staketet. 

Träningen gick bra, både stanna kvar, slalom, snedställda hinder och balans. Slutligen tränade vi gungan. Stoja fick sitta kvar medan jag gick till nerfarten, laddade med godisburk, tog tag i gungan och slutligen ropade in henne. Stoja sprang med kanonfart upp och det börjar kännas bra. Nu ska vi gå vidare med lite "nergungning".

Här skulle Stoja få springa tre lopp. Trots att vi inte kunnat träna gungan fullt ut någon enda gång, så hade jag med viss tvekan anmält till Ag1.

Först H1. Stoja var het och jag kunde inte sätta ner henne. Vi fick ta en Selinastart, vilket jag egentligen inte ville börja med. Men något annat var ogenomförbart och jag ville ju köra. Det gick hyfsat i starten - hinder, hinder i sväng och sen bortre tunnelingången. Mycket skäll och mycket studs före slalom, där Stoja sprang förbi och bort till skylten. Efter tillsägelse kom hon tillbaka till mig, skällde lite på mig innan hon gick rätt in i slalom. Sen struntade hon i sista pinnen och jag fortsatte till platta tunneln. Det var en i mitt tycke mycket behagligare platt än hon någonsin träffat på. Den var i tyg och mökblå men det blev två vägringar innan vi kom vidare. Sedan gick resten av loppet ganska bra. Slutraka är Stoja faktiskt bra på även om den inte är i klass med Smillas och Sagittas.

Sedan Ag1. Jag har faktiskt glömt hur starten såg ut men den gick bra. Stoja gick rätt in i slalom och fullföljde utan problem, kanske för att jag stöttade med att säga slalom, slalom. Därefter kom platten även denna gång och nu var det ingen tvekan. Efter några hinder stod Aet och det utfördes strålande. Jag lyckades få in Stoja i rätt tunnelingång och efter det ett staket, där första hindret pekade rakt upp på Aet. Visst hade jag sett det men räknade kallt med att Stoja skulle följa med mig. Antingen rörde jag mig inte rätt eller också var det bara så, att Aet är bäst i världen. Smack och Stoja stod på toppen! Disk!!!

Ner och fullfölja staketet och därefter stod gungan. Eftersom vi redan var diskade så beslöt jag att hålla gungan från sidan så det blev näästan som på träning. Det gick bra men sedan skulle vi springa vinkelrätt förbi Aet. Denna fälla (Fälla nr 2 i en inoff klass 1!) hade jag noterat men hann inte med att förhindra att Stoja sprang rakt över kontaktfältet i sidled. Rejält diskade! Avslutning med balansbom, som togs korrekt och ett sluthinder, som Stoja gillar. Mycket nöjd matte.

Sist öppen hopp (alltså klass2-svårighet). Det här var inte lätt för stackars matte, som fick gå banvandring i åtta minuter och då försöka hitta bra lösningar för tre pudlars lopp. Resultat: varken hackat eller malet. Jag kände mig fullständigt desorienterad. 

Nu hade Stoja verkligen kommit på, att det är RIKTIGT, RIKTIGT Kul med agility. Jag höll henne i famnen och före start höll hon på att slita sig loss från mitt inte särskilt hårda grepp. Det urartade till rena brottningsmatchen, där Stoja skrek, rev och försökte sparka sig lös. Trots ren panik i starten gick det bra.

Sagitta hade redan diskat sig genom fel tunnelingång i börja av loppet och Stoja gjorde precis likadant, ostoppbar med ganska hög fart.

Väldigt svår slalomingång, där ingen handling föreföll solklar för någon av mina pudlar. Stoja skällde åter men tog sedan slalom på ett fint sätt. Efter en sväng med hinder skulle vi till en böjd tunnel. Då det var risk för fel ingång (Selina gjorde det sedan i sitt lopp), så drog jag antagligen lite mycket åt höger. DEt resulterade i att Stoja sprang förbi ingången och fick backa för att komma in. De avslutande tre hindren togs som vanligt bra.

Själva springandet i banan ska nog lösa sig på ett tillfresställande sätt men hur i all sin dar ska vi fixa starten?

När jag gick från banan med en kolugn, nästan fotgående Stoja, så var där en dansk åskådare, som kommenterade henne. Vilken fart, glädje, vilja och framåtanda!

Det svänger fort. Den här dagen kändes det som om Sagitta och jag inte befann oss på samma planet.

Redan vid framhoppningen trasslade det. Sagitta tog första hindret och sedan stannade hon och luktade. Det gick inte att flytta henne. Hon var som fatklistrad med nosen i marken.

Väl inne på plan så stannade inte Sagitta upp, men hon hade ingen fart och jag hade henne inte med mig. Där hon annars är före mig släpade hon efter. Det resulterade i, att jag blev en riktigt usel förare, som lyckades få två diskade lopp pga felvalda tunnelingångar.

Sagitta har säkert aldrig varit så på hugget men ändå lyhörd och matte var jätenöjd på hemvägen. 

Vid första start var hon supertaggad och hoppade Aet från mitten av nerfarten. Därefter gick allt strålande. Vi kom på på åttonde plats och fick pris.

Sen var det hoppklass. Jättebra så när som på en liten utflykt då jag, som så många gånger, var sen med kommandot. Det resulterade i 0,21 tidsfel. Femte plats och ett pris till.

Denna gången orkade Sagitta bära vinsterna ett par meter!

När Stoja kom in på området och fick syn på agilityhinderna började hon gny och gnälla. Snacka om att vara förtjust i agility!

Vid tiotiden skulle mätningen äga rum. Spänningen var stor. Skulle det gå att mäta Stoja? Och vilken storlek skulle det bli? Kvällen innan mätte jag och fick henne till 35 cm. Nu var alltså frågan om Stoja är över eller under 35 cm. Magnus var mycket metodisk i att ta undan pälsen och Stoja var samarbetsvillig. Första mätningen 34,9. Sen tyckte Stoja att det räckte med petande på ryggen och skulle bara hänga på mig. "Nu fick jag henne till 37 -men det måste ju vara fel. Kan jag inte mäta, så placerar jag henne i medium", sa Magnus. Vi bytte så att jag stod framför och det gick jättebra för det är hon ju van vid från utställning. Resultat 34,8 cm och jag hade ytterligare en smallhund.

Sen skulle vi ju tävla också. Det gick nästan att sätta ner Stoja fast jag fick hålla henne i pälsen. Sen bar det iväg lite för snabbt. Två hinder gick bra sen en lätt böjd tunnel, där Stoja såg ut att gå in men hon ångrade sig, när jag fortsatte springa. Då hon kom ut igen fick hon syn på nummerskylten, som var en vit kon med handtag. Stoja tog den i munnen och skulle dra iväg men släppte efter tillsägelse. Så småningom tog hon tunneln och vi fortsatte i ganska svår högersväng, som egentligen krävde bakombyte. Där blev det snurr men OK. Platta tunneln dammade hon genom jättesnabbt. Direkt efter var det slalom med 45 graders vinkel på ingången. Nästan alla largehundarna hade tagit andra porten men Stojad tog rätt. Tyvärr så var hon säkert helt "blind" i solen och rusade rakt igenom. Och vad fanns det där? Jo en nummerskylt, som omedelbart skulle angripas. Vid tillsägelse släppte hon men sedan hoppade hon baklänges över ett hinder, som stod alldeles intill slalomen. Disk! Tredje sista hindret var en lätt böjd tunnel, där jag skulle göra bakombyte. Det har ju aldrig funkat vid första försöket på träning men nu gick det bra.

En debut utan mersmak skulle man kunna säga.