Pudlar är bäst
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<
April (2019)
>>


AGILITY är livet

Tänk, vad kul det är med agility och agilitytävlingar!

I söndags var jag funktionär på en agilitytävling. Det är en härlig atmosfär kring arrangemanget. Ivriga, skällande hundar, som förväntansfullt ser fram emot att få gå in och  ge järnet på banan.

Den senaste tiden har jag ju hållit till på rallytävlingar och där är det väldigt mycket lugnare. Min lilla Stoja har en typisk agilityattityd med mycket glädje och studs i benen. Hon skäller inte men många andra raser, som låter väldeliga runt agilitybanan, är mycket mer dämpade på på rallytävlingar. Jag fattar nu riktigt hur tävlande i andra discipliner ser på det de kallar oljud i samband med agility. Fast jag vet var min Stoja trivs bäst. Det är mer nerv kring agilityn!

Efter tävlingen fick Stoja gå in på banan, då jag tänkte testa hennes reaktion på en mur. Det var väl inget att hetsa upp sig för, tyckte Stoja och hoppade över den utan minsta tvekan. Sen körde vi faktiskt hela klass-två banan. Det gick strålande.

Både Stoja och jag tyckte det var jättekul.

Många bekanta och (mindre bekanta) hejade glatt och undrade när de fick se mig på agilitybanan igen. Det är ändå ganska kul att bli tillfrågad. Mitt svar är att jag hoppas det ska bli snart. Trots träning förra söndagen och ett "lopp" senaste söndagen, så har jag inte fått ont i knät!!!

31 Maj 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Tävlingen som inte blev av

I lördags skulle jag tävlat träningstävling i rallylydnad med Sagitta i fortsättningsklass. Jag ville testa hur det kändes för att sedan bestämma om jag inom kort skall anmäla henne till officiell tävling på samma plats. Stoja var naturligtvis anmäld i nybörjarklass men eftersom hon nu är uppflyttad, så tänkte jag gå banan utan koppel för att se hur hon fungerar lös på bortaplan. Hemma och på klubben går det bra liksom det funkat jättebra i hallen, där det finns hundar och människor väldigt nära. Men det är ju känd miljö med kompisar.

Så var det tänkt men Stoja började må illa och kräkas i fredags kväll. Hon ville ut två gånger på natten men hon var nog mest på jakt efter att äta gräs. Jag ringde återbud på morgonen trots att Stoja egentligen inte verkade sjuk. Det var bra för fram till tvåtiden på dagen blev det ytterligare fyra uppkastningar. Hon sov mycket, verkade slö och ville inte äta. Stoja hade normal temp, så jag lugnade ner mig lite. Natten mot söndag verkade det ha blivit bättre. Fast hon hade väl inte mer mat i sig, som ville upp.

30 Maj 2016  | Länk | 2015 - 2016 diverse | 0 kommentar
Fortsättningkurs med Stoja i egen regi

Det där med egen regi är inget nytt. Stoja har aldrig gått någon kurs vare sig i agility eller rallylydnad

Stoja och jag har börjat träna för fortsättningsklass! Lite har vi förstås fuskat med innan. Snurr t.ex. är hon jätteduktig på. Eftersom hon, till skillnad från de andra två pudlarna, är "vänsterhänt", så är den snurren helt naturlig för henne medan Sagitta har funnit den svår. Sen ska vi inte tala om vad pensionären Selina tycker. Den är helt enkelt omöjlig!

Sagitta och jag har haft problem med att få till rakt sättande vid sidosteg höger. Alltså började Stoja och jag att jobba med det direkt. Hon bara älskar att träna och blir besviken vid avslut. Vi gör det ett par gånger då och då. I dag, tisdag kväll, är Stoja nästan lika duktig som Sagitta men Stoja får säkert bättre "utbildning". Så är det ju alltid med nummer två.

Stoja anamade också direkt inlärningen av sidosteg vänster. Nu är jag väldigt noga med linjen framför mina fötter, så vi inte hamnar snett framåt.

Det här är verkligen roligt. Men jag kan inte låta bli att oroa mig för hur det går att ha Stoja lös på bana utomhus och så måste vi fixa frestelserna. Hindret är ett frågetecken, agilitytokig som hon är. Resten ska nog gå bra. 

 

24 Maj 2016  | Länk | 2015 - 2016 Stoja | 0 kommentar
RLD N

I lördags erövrade Stoja titeln RLD N. Normalt brukar jag nästan direkt sätta mig och skriva om dagens upplevelse. Stoja var fantastisk både före och under vår tävlingsrunda och jag var så lycklig när vi lämnade banan. Ändå var det bara en lugn och stillsam glädje efteråt trots att jag omedelbart förstod att Stoja nu var uppflyttad. Folk kommenterade med glada tillrop. En mästartävlande bekant gratulerade och sa, att det var jättesnyggt.

Under uppvärmningen frågade jag en tävlande domare: "Hur bedöms det om hunden äter gräs?" Nu vet jag! Momentet "sitt - ligg - gå runt" tar ju en liten stund och Stoja passade på att mumsa i sig lite gräs medan hon låg och väntade. Det blev en minuspoäng för nosande.

Vi kunde inte ta snedsteg till vänster! Jo, det kunde vi väl men vi lyckades inte komma rakt fram till nästa skylt, tysk sväng. Det blev lite trängning från min sida och vi fick då minus ett för bristande samarbete men svängen gick så vitt jag förstår perfekt. Vi har lyckats få den riktigt snäv och fin på senaste tiden.

Jag brukar alltid säga, att saker behöver inte vara svåra för att man ska lyckas göra bort sig. Snarare är det tvärtom så, att man (menar egentligen jag) lättare slarvar med det enkla. Detta fick jag verkligen erfara vid en "rutinsväng" 90 grader höger. Jag glömde helt enkelt tala om för Stoja vad vi skulle göra. Resultatet blev att hon missförstod mig och försökte gå rakt fram till vänster om skylten när jag svängde. Det blev minus tre för bristande samarbete och så klart ytterligare en minuspoäng för sträckt koppel. Fy, så dumt!

En enda gång skuttade Stoja till!

Jag är en modig person eller ska jag kalla det dumdristig? Vi, Stoja och jag, har haft väldigt svårt att få till rakt sittande mitt framför mig i framförmomenten. Lite (väldigt lite) snett framför min högerfot. Jag har jobbat och slitit med olika styrmedel utan framgång. Plötsligt i fredags eftermiddag, då vi tränade mitt i gräsklippning med både traktor och åkgräsklippare på appellplanen, så fick jag en idé. Jag byter styrhand! Men då måste jag ju komma ihåg att flytta kopplet till vänster hand före alla sådana moment. Jag provade ett antal gånger och det satt som ett smäck.

Under uppvärmningen i lördags fortsatte jag med min nya stil. Det gick strålande och jag bestämde mig för att våga på banan också. Vad annat skulle jag göra? Byta tillbaka? Nej, det skulle väl bli förvirrande för Stoja.

Inte en enda notering med "sned" finns på protokollet! Stoja satt, låg och stod alldeles rakt i alla moment. Det är lördagens stora framgång. Nu gäller det "bara" att försöka hålla detta vid liv.

23 Maj 2016  | Länk | 2015 - 2016 Stoja | 0 kommentar
92 poäng igen

Det står RLD N på den högra rosetten

 

21 Maj 2016  | Länk | 2015 - 2016 Stoja | 0 kommentar
Hundkapp

Hundkappbanan i Tommarp, strax utanför Simrishamn, hade öppet hus på söndagen. Man fick gratis prova på att låta hundar springa efter hare. Vi passerade Tommarp på väg hem från den olycksaliga rallytävlingen i Lund. Planen var att vi skulle stanna till och prova på att jaga mekanisk hare. Oturligt nog kom det en liten regnskur, då vi passerade Sjöbo. Förra året åkte vi inte dit p.g.a. regn. Ja, ni vet ju att jag inte gillar regn, så det var inte så konstigt. Jag stannade i alla fall och gick in för att titta. Där träffade jag ett par agilitykompisar, som just hade provat.

En av kompisarnas hundar, en ettårig dansk-svensk, hade sprungit hela varvet på 400 m medan deras erfarna agilityhund av rasen borderterrier inte alls velat jaga en låtsashare. Husse sprang med hela varvet och då följde hunden med fast utan engagemang.

Det slutade dugga och jag hämtade ut Stoja. Andra hundar, en ettårig Italiensk vinthund och en 11-årig  Afghan, sprang efter släphare. Det är bara en raksträcka på 100 m. Efter det pågick ingen aktivitet på banan men Stoja var väldigt angelägen om att komma innanför staketet. Varför hon ville det förstod jag absolut inte.

Det blev vår tur. Stoja fick lukta på haren (ett skinn) och gripa i den men Stoja var måttligt intresserad. Jag försökte peppa henne men hon tittade bara lite då och då på haren. Maskinen startades, haren for iväg och jag släppte Stoja. Inte sprang Stoja efter haren! Hon sprang i stället i 90 graders vinkel till staketet. Där låg släpharen, något jag ej observerat. Den var alltså orsaken till Stojas stora längtan efter att komma in på tävlingsområdet. Stoja högg tag i den och sprang stolt, med huvudet högt till mig med haren. Hon var jättelycklig. Den mekaniska haren fick i ensamt majestät fara runt banan!

Vi provade med släpharen i stället och Stoja for iväg efter den som ett jehu. Vid slutet av banan for den upp från marken. Stoja fångade den och sprang stolt och strålande glad tillbaka till mig med släpharen.

Efter en stund bestämde "maskinskötaren" och jag, att vi skulle göra ett nytt försök med den mekaniska haren. Stoja satte full fart efter haren. När hon hade sprungit nästan 300 meter tyckte jag hon sackade. Orkade hon inte mer eller hade hon bara tröttnat på att aldrig hinna fatt haren? Plötsligt stannade hon och då ropade jag på henne. Hon kunde ju springa tvärs över fältet till mig men hon valde i stället  att i full fart springa tillbaka alla de 300 meterna till mig. Stoja verkade inte särskilt tagen, så det var nog inte orken, som felade.

Sen stod vi utanför staketet och jag pratade med en vinthundsägare medan en person skulle läras upp att sköta maskinen. Stoja var jättesur över att hon inte fick springa efter haren igen. Hon fick gå in och sitta bredvid haren, så jag kunde ta några foton.

Ytterligare något lärde jag mig. Den unga vinthunden tränades att springa även med munkorg och ägaren blev glad, då det lyckades. Hon berättade att de måste ha munkorg vid tävling. Jag trodde det var en försiktighetsåtgärd beroende på att det då var flera hundar på banan. Men nej, det är för att jordbruksverket kräver det. Om hunden smiter ut på gräsfältet kan den råka springa på en RIKTIG hare!

Observera att Stoja inte har focus på haren utan intresserar sig mer för "maskinförarna".

16 Maj 2016  | Länk | 2015 - 2016 Stoja | 0 kommentar
Låt oss glömma detta!

I dag tävlade Stoja och jag rallylydnad i Lund. Skönast vore att glömma det så fort som möjligt, inte därför att poängsumman blev 67 utan för att det kändes allmänt trist och negativt.

Jag tvivlar t.o.m. på att jag någon mer gång skall följa alla goda råd (av kunnigt folk) om hur vi ska förbereda inträdet på planen. Vi hade gott om tid för uppvärmning. Stoja var lugn och jätteduktig. Precis som på träning fredag och lördag gjorde hon alla övningar på ett mycket bra sätt. Hon har förbättrats kolossalt de senaste veckorna och är väldigt säker på alla moment.

Innan start fick vi gå in på ett speciellt förberedelseområde. Där låg strängar av högt klippt gräs (torrt). När jag skulle göra oss beredda, så konstaterade Stoja att där KUNDE hon absolut inte sätta sig. Hon och jag var lika envisa. Jag ville göra som jag lärts och Stoja vägrade sätta sig.

Sen blev det  ännu värre. Vi hade bjudits in och jag gjorde en sväng för att komma rakt på startskylten. Då fick jag frågan om jag hette Susanne. Nej, det gjorde jag ju inte utan Berit! "Vilket nummer har du?"--- "Men det ska ju vara 19 nu och inte 20." "Ja, men 19 är ju struken!" Efter en stund fick jag frågan: "Heter du Berit? --- Då kan du gå in."

Vid det laget hade jag tappat all kontakt med Stoja och vi befann oss i helt olika världar. Hade jag haft huvudet med mig borde jag naturligtvis gjort om hela min startprocedur igen och återskapat kontakten med Stoja. Vi hade ju stått stilla en lång stund med min koncentration helt inriktad på funktionärer. Min ringa rutin låg mig nog i fatet här. Stoja var störd av allt gräsklippet och ville inte sitta. Jag var väldigt störd i min uppladdning tillsammans med Stoja. USCH!

Stoja satte sig i starten efter viss tvekan, när hon insåg att gräset på planen var normalt. Hela rundan gick Stoja i stort sett på två ben och ville ha närkontakt med mig. Det var jättejobbigt och jag fick slita kopiöst. Domaren insåg tydligen detta för kommentaren var: "Mycket BRA jobbat." Naturligtvis blev jag besviken. Jag kände inte alls igen Stoja och detta var definitivt inte rättvist mot henne.

När vi stötte på domaren efteråt sa han att det var en glad hund. Ja, Stoja är en glad hund, men jag sa ingenting om att hon inte hoppade av glädje utan av frustration.

Det känns som om jag aldrig mer vill tävla där.

15 Maj 2016  | Länk | 2015 - 2016 Stoja | 0 kommentar
Nu ska allt bli rakt

I går var det rallykurs. Det var en massa moment med "sitt", "ligg" och "stå". Målet var att allt skulle bli RAKT. Framför allt "sitt - ligg" har en tendens att bli snett framför beroende på hundens förväntan och spaning efter godis. Belöningen kommer ju ofta när hunden lagt sig. Bättre är då att vänta med belöning tills vi går vidare, något jag tränat på ganska mycket. Men det är lätt att glömma sig. Konsekvent träning!

Ett delmål skulle då vara att hunden inte nödvändigtvis måste ha ögonkontakt hela tiden utan i stället titta framåt. Första delmålet borde då bli att få hunden att gå ganska långt bak (Bogen vid benet, om jag kommer ihåg rätt). Då kan ju inte hunden ha ögonkontakt. Det senare har jag jobbat jättemycket med, i synnerhet med Stoja.

Sen skulle vi få hundarna att resa sig eller lägga sig utan att flytta frambenen. Jag tyckte det var ganska konstigt, för så tränade jag, så vitt jag minns, aldrig Smilla i fjärrdirigeringen. I dag tror jag mig ha kommit fram till att om man inte drar hunden framåt från "sitt", så kan ju inte hunden hamna snett framför utan blir kvar i rak position. Om hunden sitter rakt förstås! Solklart.

Momentet "sitt - stå" tränades i köket (svårt för alla tre pudlarna vill vara med) och sedan i trädgården med en i taget. Gissa vem, som snappade detta nya "stå" direkt! Jo, Stoja! Hon lyckades nästan varje gång. Kul, men jag är egntligen lite orolig för att börja ändra mitt i jakten på tredje uppflyttningsresultatet. Sagitta är ju inne i en ren träningsfas inför fortsättningsklassen.

12 Maj 2016  | Länk | 2015 - 2016 Sagitta | 0 kommentar
Skicka över hinder

I fortsättningsklassen finns ett moment, där hunden skall skickas över ett hinder från en punkt ca 2 m före hindret. Sen får man skynda sig så hund och förare kan mötas och fortsätta till nästa skylt.

Du milde vilken tid det tog för Sagitta att fatta detta! Hon drog på i värsta agilityfarten och hade inte tid att vänta på mig. Hon tittade sig förvirrat omkring och undrade var nästa hinder fanns. "Ska jag springa ända bort till balansen? Konstigt!" Tilläggas bör kanske, att jag använde ett agilityhinder och tränade på agilityplanen.

I går kom vi inte särskilt långt i träningen, så i dag började jag med att sätta Sagitta strax före hindret medan jag placerade mig strax efter hindret. Då lyckades jag fånga upp henne ganska snabbt. Sen fortsatte jag att utveckla momentet mer och mer för att komma närmare och närmare rätt utförande. Det är tur att Sagitta är en tålig pudel, som orkar nöta och nöta, för det tog tid. Innan vi slutade för dagen, så kunde vi t.o.m. få till ett sitt vid en ny skylt bara några meter efter hindret. Då var jag jättenöjd och glad.

Vi tränade även "åttans frestelser" med två bollar. I går var det första gången utan koppel och det gick bra. Även i dag lyckades denna övning. "sitt - stå - gå runt" var suveränt bra. Läggande under gång blev faktiskt riktigt rakt.

Jag börjar så smått fundera på att starta i en träningstävling i Burlöv i slutet på månaden! Visst kan jag förefalla lite, inte så lite heller, ambivalent.

Samtidigt med dessa tankar håller jag på och tjatar om, att jag egentligen inte är så förtjust i rallylydnad och inte vet, om jag tänker fortsätta satsa. Men det är ju så himla kul att hitta på sätt att träna och se hur poletten förr eller senare trillar ner för underbara Sagitta.

10 Maj 2016  | Länk | 2015 - 2016 Sagitta | 0 kommentar
All vår fortsättning bliver svår

Travesti på "Omnium rerum primordia sunt dura."  Nej jag är inte latinare men med tanke på min förmåga att räkna (se nedan), så borde jag kanske blivit det! primordia=början.

fortsättning=sequentia ???

Glöm det! Det här skulle ju handla om pudelträning.

I onsdags var det åter rallykurs för Sagitta och mig. Vi tränade enskilt en massa olika moment som stationer. Det gick väl hyfsat bra. Fast jag har fortfarande väldiga problem med att förstå de fyra momenten 204, 213, 214 och 217.

Sätt hunden, ekipaget svänger höger/vänster, går ett steg och sätter hunden. Jag klarar helt enkelt inte av räknandet!

Likadant är det med sätt hunden, låt hunden sitta kvar, föraren svänger höger/vänster, går ett steg och kallar in hunden till att sitta vid sidan. Jag fixar inte räknandet!! Känner ni någon mer, som inte kan räkna till ett?

Sen övade vi dessa stationer i olika tempon - inte helt lätt. Spring fram till "sitt - framför sitt - ingång höger sitt" och spring vidare. Det betyder alltså att Sagitta ska springa, sedan sitta på tre lika ställen och direkt fortsätta springa.

Spring, sakta ner två steg, lägg hunden (snabbt och  rakt) och spring vidare. Något att öva på!

6 Maj 2016  | Länk | 2015 - 2016 Sagitta | 0 kommentar
Självförvållat

Ytterligare tankar kring tävlingen första maj.

Eftermiddagens bana skulle nog kunna betraktas som något svårare än förmiddagens. Vänsterspiral, 270 graders vänstersväng i långsamt tempo och enkel slalom.

Alla ekipage jag såg var mycket duktigare efter lunch. Framför allt var det mycket mindre snusande. På förmiddagen fanns det många riktiga "dammsugarhundar". Jag vet inte om det kan ha haft betydelse att på morgonen precis innan tävlingen hade det regnat kraftigt. I det underbara sommarvädret var sedan allt torrt och fint på eftermiddagen.

Under lunchuppehållet hade jag fått en ny idé om hur Stoja skulle kunna springa utan studs. Vi hade tränat det ett antal gånger och ser man på. Det funkade även på tävling!

Stoja och jag fick 92 poäng och det kändes riktigt bra. Det såg mycket bättre ut nu, kommenterade en medtävlande. Därmed har Stoja nu två uppflyttningsresultat!

Fem en-poängare plus en bristande samarbete ( - 3 p) fick vi. Fast ska jag vara helt ärlig, så fixade jag de där tre minuspoängen helt på egen hand.

Precis när jag börjat med rallylydnad sa en god vän, tävlande i mästerklass, att hon tyckte riktigt illa om slalom med fem koner. Jag tyckte det var bra vid dubbel slalom och förstod inte problemet riktigt. Nu har jag ändrat mig.

Jag hade uppenbarligen slarvat vid banvandringen och hade inte lagt märke till att det var fem koner. Det är lätt att man bara kör "följa John". Skärpning krävs framöver.

Mitt i slalom upptäckte jag plötsligt att vi skulle komma ut till höger. I min värld  kommer man alltid ut till vänster i slalom, agilitymänniska som jag är. Jag blev helt förvirrad och började undra om jag gått in fel, vände på huvudet och kikade. Nej, det kunde inte vara möjligt och var heller inte fel. Efter viss tvekan fortsatte jag på rätt sätt men mitt halvstopp renderade oss tre minuspoäng.

Stoja följde snällt med och hade gladeligen kunnat få 95 poäng om bara matte haft huvudet med sig.

3 Maj 2016  | Länk | 2015 - 2016 Stoja | 0 kommentar
Minusrekord?

Så här dagen efter första maj och all glädjen, så funderar jag över rekordet för minuspoäng på ett enda moment. Vad kan det vara?

Första tävlingen blev Stoja och jag av med 10 poäng på "sitt - ligg" p.g.a. stararna. I går slog vi det med råge. Vad sägs om minus 18 poäng på näst sista momentet "sitt - ligg - gå runt"?

Vårt nya rekord berodde inte på att Stoja inte kunde göra momentet.

När vi kom dit hade vi fortfarande 89 poäng kvar! Det kändes hyfsat bra men då fick Stoja någon gudomligt god doft i näsborrarna. Jag hann inte reagera förrän nosen satt som fastklistrad i marken. Jag ropade "Stoja" flera gånger. Jag försökte med "kom, kom". Jag drog i kopplet och bekymrade mig för följderna. Slutligen stampade jag i marken men allt var förgäves. Det kändes som om en evighet förflutit. Då, plötsligt lyfte Stoja på huvudet och undrade vad hon skulle göra. Hon satte sig fint. Hon la sig lite snett (-1p). Jag gick runt Stoja och hon låg hur säkert som helst. Jag stannade upp ordentligt och så gick vi lugnt vidare och fick inte fler poängavdrag.

En runda på 88 poäng hade varit kalas. Men 71 poäng var ju i alla fall ett uppflyttningsresultat så jag blev ändå glad när poängen kom upp på anslagstavlan. Nr 17 av 29 startande.

2 Maj 2016  | Länk | 2015 - 2016 Stoja | 0 kommentar
71 och 92

På Söderåsen hade man dubbla chanser i nybörjarrally och mästarklass i dag.

Morgonpasset gav inte Stoja så stor möjlighet att komma ner i varv, då vi hade startnummer 7. Hon var ändå betydligt lugnare än på första tävlingen förra veckan. Resultat blev 71 poäng, vilket är kvalificerande. Det behövs minst 70 poäng för uppflyttningsresultat, så marginalen var inte så stor.

På eftermiddagen hade vi tillfälle att gå omkring hur mycket vi ville. Stoja lärde sig tom att springa utan studs. Det kändes riktigt bra och vi fick ihop 92 poäng så här på "Världsskrattdagen". Fast jag nöjde mig med att le på hemvägen.

Nöjda och glada var vi, både Stoja och jag.

1 Maj 2016  | Länk | 2015 - 2016 Stoja | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Berit Lönnerstam                                             Skaffa en gratis hemsida