När Stoja och jag efter tävling lämnade planen så sa en person:"Vilken härlig hund! Vilken attityd!" Jag har alltid undrat vad det betyder men det låter passande på Stoja.
Det är ju inte bara domaren, som har betydelse för hur tävlingen känns. Dagens startklass genomfördes alldeles i anslutning till klubbstugan. Precis när vi börjat med vår klass startade prisutdelning för tidigare lydnadsklasser plus rallytävlingen med två klasser. Jag vet inte hur mycket det störde min hund men mig störde det i alla fall. Dålig stil tycker jag.
Det fanns en jätteplan, som ingen använde och ingen vågade nyttja till uppvärmning. Jag upplevde att jag inte hade en enda liten fläck med klippt gräs, där jag i lugn och ro kunde förbereda min hund. Min lilla studsboll måste jag springa lite med för att belöna markkontakt. Vi småsprang lite mitt bland allt folk, som väntade på prisutdelning. Ingen bra förberedelse.
Sedan fanns det ju inte heller något ställe att avsluta och belöna hunden på. Det fanns bara en utgång från planen och det var rakt in i samlingen av människor och hundar direkt utanför klubbstugan. Jag satt på en bänk mellan två kompisar med Stoja i knät och lät henne mumsa i sig favoritgodiset från snusdosan. Det blev liksom inte privat mellan mig och min hund. Usch!
Hur gick tävlingen då? Min magkänsla sa mig ju att jag egentligen inte skulle tävla. Man ska nog följa sådana känslor. Hela dagen kändes som ett enda stort fiasko. Stoja och jag var definitivt inte så tighta som i lördags. Kommenderingen gjorde mig osäker och efter sväng höger så fick jag plötsligt för mig att jag skulle svänga vänster. Det skulle jag ju men inte då. Tävlingsledaren hade inte sagt det ännu. Varje gång TL sa något och jag måste svara, så tappade jag Stoja. En gång drog hon iväg till en stolpe och jag fick ta i ordentligt för att få tillbaka henne. Inte bra för koncentrationen och inte för helhetsbetyget. Tur jag tävlat en gång annars hade jag blivit väldigt villrådig inför apporteringsmomentet.
Följsamhetsmomentet vill jag helst dra en barmhärtighetens slöja över (fast Stoja studsade inte på språngmarschen). Sen gick det jättebra med både inkallning och sittande under marsch. Du milde vilken fart Stoja har på inkallningen! Stoja satt kvar medan jag gick, som det kändes en hel evighet, efter det jag lagt ner apporten. Hon kom på uppmaningen att apportera. Hon tog apporten men styrde mot min högra sida!? Vad i all världen tänkte Stoja göra? Jo, hon hade plötsligt fått en innovationsidé. Hon gick in till höger, runt bakom mig och satte sig vid min vänstra sida. Efter kommendering tog jag apporten och momentet var slut. Det hela kändes smått förbryllande. Men det finns ju ingenting, som säger att man inte kan göra så!
Det där med Stojas egna uppfinningar är fascinerande. Eftersom Stoja är duktig på inkallning började jag med att lära Stoja att gå in direkt till vänster och lämna apporten. Stoja tyckte det var mycket roligare att springa en rejäl runda förbi mig innan hon hade några planer på att lämna ifrån sig apporten. Då tänkte jag att det var bättre med avlämnande framför, så det övade vi flitigt och det gick bra.
Plötsligt för tio dagar sedan började Stoja i stället att springa in till vänster så, som jag ville från början. OK, tänkte jag och ägnade hela förra helgen och veckan till att förfina den ingången. I fredags på generalrepetitionen bestämde sig Stoja ändå för att sätta sig framför mig och på tävlingen i förrgår gjorde hon likadant. Hur i all världen kom hon på dagens genomförande?
För arton år sedan när jag började träna med Smilla hade vi den ingången på inkallningen. Det hade nog alla på den tiden. Sedan började man med metkroksingången. Då kom apporteringen först i klass 2, så inte ens Smilla gjorde apporteringen med ingång bakom ryggen.
Jag kände mig ganska deprimerad och trodde inte ens vi uppnått godkänt resultat på minst 120 poäng.
Stoja la sig ner på fjärren innan jag hann ut och vända mig om och jag avbröt direkt med betyg noll som resultat. Jag hade ingen aning om ifall man kan göra något för att rädda någon ynka poäng. Troligen inte men det måste kollas. Att jag aldrig läst om det beror på att Stoja aldrig lagt sig ner på detta moment, så tanken på det har aldrig föresvävat mig.
Efter hoppet satte Stoja sig inte vid sidan så även där avbröt jag och vet inte ens om momentet var slut. Det var det visst för det visade sig att det inte blev en nolla.
Nu efteråt har jag läst bedömningsinstruktionerna och kommit fram till att vi nog kunde fått 5 poäng på fjärrdirigeringen om jag gått tillbaka och satt Stoja upp. Det hade ju inte spelat någon roll med de 10 poäng det gett eftersom det saknades 25 poäng till uppflyttningsresultat.