I dag kom Monica och Thomas och överraskade oss på brukshundklubben i Simrishamn. Sagitta och Stoja blev så klart glada över att se dem. Sagitta viftar normalt aldrig på svansen men när hon pussade och kramade Monica, då var det full fart på hennes svans. Jag blev verkligen överraskad över det.
Vi gick en runda på Haravången tillsammans med Lena, Ivar och deras Klara. Lite smolk i glädjebägaren var det att Freja inte längre finns. Freja min lilla älskling, som trots att hon länge varit nästan totalblind, alltid kom till mig och ville ha del av godisutdelningen. Vi var verkligen kompisar. Till skillnad från Klara tog hon godis mjukt och fint och inte glupskt och hårdhänt som Klara och för den delen även Stoja.
Jag skiftade om med att gå med kryckor och utan. Det kändes mycket bra och jag kände mig väldigt nöjd och glad.
Monica och Thomas bjöd på kaffe med hembakat vetebröd. Efter fikat visade jag upp lite av vad mina duktiga pudlar kan i rallylydnad. Alla moment, som Sagitta tränat men som jag knappast trodde var befästa, visade sig sitta. För första gången sedan min skada tränade vi på klubben och jag använde inga kryckor. Det gick över all förväntan på alla sätt. Härligt! Det finns kanske hopp om en rallyframtid.
Allra först skickade jag både Sagitta och Stoja runt den jättestora konen, en meter hög, på ca 6 meters avstånd. Båda fixade det och Sagitta stannade dessutom, precis som det ska vara i rallyn, direkt när hon rundat konen. Utan stannakommando! Fantastiskt!
Monica tog några foton. Här ser man verkligen skillnaden mellan Sagitta och Stoja. Stoja är så taggad att hon knappt kan hejda sig medan Sagitta tar det hela med ro.
Sagitta, som tränar för mästarklass, går till höger och Stoja till vänster.
Nej, jag har inte kissat på mig utan Sagitta välte ett glas vatten över mig.
Här var det meningen att båda skulle "sitta fot" bredvid varandra men Sagitta ville se mig och satte sig snett framför i stället.
