Husvagnen och bilen var packade för tolv dagars tävlingstripp och släktträff.
Början skulle ske torsdag kväll med tävling i Varberg. Sen skulle vi vidare till Borås innan kosan åter skulle ställas mot söder och Bjuv.
När jag befann mig utanför Hässleholm på en enfilig del av en sån där väg med vajerräcke small det till rejält. Det lät som om allting i motorrummet for runt. Alla symboler på instrumentpanelen lyste rött inklusive triangeln som lär betyda att man omedelbart ska stanna. Sen kom en explossionslik smäll. Jag hann uppfatta texten "kontrollera fläktremmen". Inte kunde jag stanna där utan fick vänta till en avfart. Naturligtvis ledde den till en likadan väg men där var i alla fall två filer och jag slank in på en utfart till ett hus så att större delen stod utanför vägbanan.
Jag öppnade motorhuven och kunde konstatera att det var ordentligt blött. Smällen kom sig alltså av att kylarvätskan kastats ut. Lätt chockad ringde jag försäkringsbolaget. Efter visst dividerande beställdes bärgning. Kvinnan jag talade med var förvånad att jag inte visste var jag var, men jag hade ju bara stuckit av på första möjliga avfart och hade annat att tänka på än vilket vägnummer den hade.
När "assistanskåren" ringde mig hade jag i alla fall listat ut var jag befann mig, några hundra meter norrut på väg 23 mot Växjö.
Jag var skräckslagen och såg tusenlapparna virvla i väg. Motorn kunde ha tagit riktig skada och i värsta fall skulle jag kanske behöva köpa ny gammal bil.
Och så kom jag ju inte till Varbergstävlingen. Människan på försäkringsbolaget sa att sen gällde det transport hem. Det visade sig vara lättare sagt än gjort att skaffa ersättningsfordon. Hyfsat stark bil med dragkrok och plats för tre hundar. Efter mer än fyra timmar hade man hittat en bil som hade dragkrok, men absolut hundförbud. Inte ett hundhår fick hittas i bilen. Då måste den saneras för 12 000 kronor. Tolv tusen!!! Jag försäkrade att där inte skulle finnas några hundhår.
Min tro på mänskligheten ökade denna eftermiddag. En man stannade och frågade om han kunde hjälpa mig. Ja, det berodde inte på att jag var en bräcklig kvinna, för jag befann mig i husvagnen. Jag tackade för omtanken.
De som bodde i huset blev inte det minsta sura för att jag blockerade deras infart. I stället frågade de om jag ville ha kaffe.
Bärgaren var hur hygglig som helst och gjorde stora ansträngningar för att få försäkringsbolaget att förstå, att jag måste ha en bil och att han behövde veta var han skulle göra av mig. Det började närma sig kväll och stängningsdags på verkstäder. Så mycket energi som han lade ner på att göra det så bra som möjligt för mig så kan hans vinst på den bärgningen inte ha blivit stor.
Bilen kördes upp på bärgningsbilen och min lilla husvagn kopplades bakefter. "du fotograferade väl detta" frågade min kusin senare. Rubriken "när jag åkte på semester" skulle göra sig bra, tyckte hon. Nej, jag tog inget foto för jag var bara panikslagen och såg just då inget roligt i situationen.
Vid sextiden stod bilen utanför en bilverkstad. Husvagnen stod på en parkering ett litet stycke bort och jag vankade oroligt av och an väntande på besked om lånebil.
Några minuter före arton fick jag besked. Jag gick in på bilfirman och bad en försäljare ringa efter en taxi till mig, så jag kunde hämta hyrbilen. "Jag kör dig dit" sa han.
När jag hade flyttat över "alla" prylar från min bil var jag så trött, att jag inte orkade köra någonstans. Jag sov över i husvagnen på parkeringen och nästa morgon pratade jag med verkstaden. De hade naturligtvis fullt upp att göra men lovade försöka fixa min bil på eftermiddagen. Otroligt men sant! De skulle sluta 16.30 men de jobbade och slet så att jag kunde köra därifrån i min egen bil 17.15 på fredagskvällen. Tala om service!
00.15 stannade jag i Borås. Hundarna och jag skulle ha mat, hundarna skulle rastas, husvagnen skulle pallas upp mm. Väckning 5.30. Hu, vad jag var trött!