Just när vi skulle banvandra för hoppklass 2 small passade himlen på att öppna sig. Det var inte måttligt vilket skyfall, som drog fram över Ulricehamns brukshundklubb i nästan exakt 8 minuter! Snacka om timing!
Sagitta hade startnummer 2 och man kan lugnt säga, att banan var blöt. Som vanligt satte jag Sagitta i startposition. Hon brukar sitta som en ängel men jag hann bara en meter bort innan hon reste sig och skakade sig omsorgsfullt med en blick, som tydligt sa: "Vad är detta? Menar du, att jag ska sitta i en vattenpöl?" Den för en gångs skull konsekventa matten menade detta och satte om Sagitta.
Banan var väldigt klass-tre-lik och vi diskade oss på hinder 12. Vi var ingalunda ensamma om detta. Full fart ut ur en lätt böjd lång tunnel. På normalavstånd snett fram fanns en likadan tunnel, men den skulle inta tas utan hunden förväntades svänga lite mer till höger och ta en slalom i stället. "Ha, ha, jag tar tunneln!" sa Sagitta. Dessförinnan var loppet kalasbra, så matten var ganska nöjd ändå.
Del 2
Efter en massa velande hit och dit bestämde jag mig för att starta i Ag1. Solen hade lyst en stund och marken, otroligt nog, torkat upp så att jag kunde byta från mina drypande våta skor till torra sandaler. Vid hinder 3 fick jag kramp i båda vaderna. Det gjorde fruktansvärt ont och jag fick uppbjuda all energi för att kunna fortsätta. Alla tankar kretsade kring möjligheten att springa vidare allt medan Sagitta hade full fart över balansbommen. Trots att jag glömde ge kommando om nerfarten stannade Sagitta 2 på 2 av och inväntade den halvhaltande matten. Oj, vad glad jag var.
Men lite senare var det min tur att undra:"Vad är detta?" Sagitta gick tvekande upp på den mycket våta gungan. Hon luktade på mattan och bestämde sig för att den var äcklig och hoppade av. Då jag såg flyktbeteendet från förra året i Sagittas blick och uppsyn kände jag den gamla hysterin komma smygande i min hjärna. Vad som helst men hon får inte börja springa iväg igen, så jag småröt halvt panikslagen "Kom här!" Sagitta kom och gick tvekande upp på gungan, funderade på att ånyo hoppa av och tog något steg framåt men inte mer. Kanske var jag för dominant, men Sagitta fick under inga omständigheter återfalla i flyktbeteendet.Jag fattade i sista stund beslutet att trycka ner gungan, så vi kunde fortsätta. Resten av loppet gick lika bra som före gungan trots min kramp. Loppet slutade med ett upplopp och Sagitta drog in i mål.
Nu när Sagitta inte gjorde någon utflykt och inte diskade genom att suga på fel hinder, så hände detta. Jag var lycklig över mycket i loppet, men skräcken inför nästa agilitylopp och gungan kom smygande i mitt huvud.
Smärtan efter krampen höll i sig i minst fem dagar. Väldigt otrevligt.