En underbar sommardag. Lena och jag byggde en klasstvåbana. Som vanligt deltog Stoja intresserat. När vi var klara, så satte jag på Stojas tävlingshalsband med vidhängande koppel och Stoja blev jättelycklig.
Jag placerade Stoja i startposition och tog av halsbandet men insåg, att jag före start borde gå och lägga bajspåsen i tunnan. En okopplad Stoja följde med i ett fullständigt frivilligt fritt följ, där hon gick så nära mig, att jag nästan inte kunde flytta fram mina fötter. Stoja tittade hela vägen på mig minst lika fint som en elitlydnadshund. Det är fantastiskt att ha en hund, som är så angelägen om att träna agility att hon inte kan vika en tum från min sida.
Nu skulle vi ha både publik och tre åskådarhundar, varav en avundsjukt skällande pudel. Stoja bevärdigade dem inte med en blick utan satt i starten och stirrade på mig precis som vanligt. Hon lyfte baken från marken men satte sig omedelbart vid tillsägelse.
Vid starttecken satte Stoja igång i ett rasande tempo. Hinder nummer åtta var en slalom med halvsvår ingång. Den togs utan minsta tvekan och fort gick det. Framför hinder nummer 11, kort tunnel, fick hon plötsligt ett fullständigt rabiat skällanfall. Ofta har jag trott att sådana anfall beror på för sent eller otydligt kommando från mig men denna gång har jag väldigt svårt att tro på den förklaringen.
Stoja blev helt snurrig och småsprang jättelänge runt en mycket tråkig och ointresserad matte. Jag förstår överhuvud taget inte vad, som utlöste beteendet och vad syftet kunde vara. Efter en stund hade Stoja lugnat ner sig och satt sig framför mig. Vi började om från början och det gick bra med starten igen.
Det där med plåsterepitetet kom sig av att Stoja har ett plåster på sidan efter det att hon av någon anledning gnagt hål på skinnet. Jag gissar att hon fått en fästing, för jag såg henne "nagga" i pälsen och sedan var där ett blödande sår. Första dagarna hade Stoja en elastisk binda runt sig för att hindra ytterligare gnagande. Märkligt nog så bryr hon sig inte om plåstret utan det får sitta där. När Lena såg det, så kallade hon Stoja för plåstret.