Senast jag skrev, så var jag på väg upp i det blå efter en lyckad träning utan smärta.
Fredag: Lena och jag byggde färdig den bana jag körde på torsdagen. Allt gick bra. Knät gav sig till känna ett par gånger men inget allvarligt. Stoja var SÅ duktig och min glädje gick i taket. På kvällen kändes allt fortfarande bra och jag anmälde Stoja även till agilityklassen i Ystad.
Natten och lördagsmorgonen kändes det bara bra men när jag kom till affären protesterade knät och jag "släpade" mig fram. Hemma fortsatte värken och jag blev så deppad och började misströsta över att någonsin kunna återuppta agilityn. Knät blev tejpat. Jag blev så trötta att jag gick och la mig och efter lite sömn kändes allt bra igen.
Lördag kväll: Jag åkte ut till klubben och gick en rejäl runda med pudlarna och sedan byggde jag starten på en klass 2 - bana. Stoja var fantastiskt duktig på kvarstannande och första försöket lyckades men sedan missade vi hinder två hur många gånger som helst (fler försök än tillrådligt men Stoja fick ju så enormt mycket godis och beröm för kvarstannandet). Jag bytte strategi i starten och den funkade. Sedan körde vi lite starter på andra ställen och upplopp. Allt funkade.
Söndag: Nu har jag överträffat mig själv! Inga knäproblem medförde promenad och träning. Detta genomfördes trots att det började stänka redan på promenaden. I vanliga fall skulle jag skyndat mig att stuva in pudlarna i bilen men trots regn byggde jag bana och genomförde träningen. Jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Lite småont runt knät. Tejp tog omedelbart bort smärtan och jag blir mer och mer övertygad om att det inte alls är någon åkomma att åtgärda för en ortoped.