Sagitta har hela denna sommar fått stå tillbaka för träning av tokfian Stoja. Resultatet av det fick jag skörda i dag. Det var ingen god skörd och jag måste nog ägna mer tid åt Sagitta framöver.
I dag var det Sagitta, som i första loppet kunde bära epitetet tokfia.
Andra loppet får nog matten själv bli kallad tokfia.
Nu kommer säkert många tycka att projicera tankar och känslor på Sagitta. Sådana, som en hund inte kan ha. Men förra hösten efter min långvariga fotskada, så blev Sagitta som tokig i första starten, tjuvstartade och tog en massa hinder helt eget bevåg. Första start i Ystad slog den prestationen med råge.
Min duktiga "stanna kvar pudel" for förbi mig som en svart kanonkula redan innan jag kommit till första hindret. Rakt fram låg en lång rak tunnel, som vi inte skulle till. Den försvann Sagitta genom och sedan tog en några hinder och sedan tunneln tillbaka. Jag hann överhuvud taget inte fatta det förrän hon var tillbaka. Då tänkte jag köra vidare som om inget hänt men Sagitta ville annat. Hon brydde sig inte om vad jag sa eller vad jag försökte styra mot utan hon fortsatte göra en egen bana. Jag har aldrig någonsin känt mig så nonchalerad och tillintetgjord på en agilitybana. Sagitta är ändå en inte oäven klasstvtävlande pudel men hon tog nog så där 26-27 hinder innan hon nådde målet efter en fin upplopsraka!
Andra loppet var en hoppbana. Där lyckades matten klanta till det riktigt ordentligt. Jag kollade att largeförare gick banvandring och där var säkert 40 starter, så jag hade god tid på mig. Jag åt lite och närjag kom tillbaka, så hade small börjat tävla. Det var alltså bara några eftersläntare, som jag sett banvandra!!!
Nu skulle jag försöka köra en inte helt lätt klasstvåbana utan banvandring. Jag lyckades memorera banan men var naturligtvis osäker på handlingen. Jag måste ändå säga att jag är väldigt stolt över min prestation. Allting funkade utom att Sagitta i banans svåraste kombination valde att sticka direkt till en tunnel istället för att ta omvägen via ett krångligt staket. Jag var för sen i dirigeringen men det är osäkert om resultatet blivit annorlunda med banvandring. Sist i loppet fanns en sån där "mellan-passage", som Sagitta starkt ogillar men där lyckades vi.
I det loppet satt Sagitta som berget kvar i starten - precis som vanligt. Enda skillnaden från våra vanliga stater var att jag med eftertrycck talade om vad, som gällde.
Sedan tävlade vi på söndagen. Agilityklassen först. Sagitta satt kvar men hon var inte speciellt lyhörd för mina försök att styra henne. Hon visste bäst själv ungefär som under första säsongens tävlande.
Sedan hoppklass. Den var hur enkel som helst - närmast klassett. Ett enda ställe krävde lite handling, ingången i slalom, men definitivt inte så svår, som den jag precis kört med Stoja. Det, som störde mig var avstånden mellan hinderna, sju meter hela vägen. Det var ju 30 grader i skuggan!
För första gången på många, många år glömde jag banan. Först höll jag på att skicka Sagitta förbi hinder fyra men kom ihåg banan i sista sekunden. Efter slalom skickade jag Sagitta till ett hinder, som skulle tas försti nästa varv av rundbanan. Disk.
Avsånden visade sig inte vara något problem. Sagitta var riktigt på hugget och sög på alla hinder själv. Jag kunde för egen del nöja mig med att springa en liten minirunda. Sagitta var verkligen duktig men matten fick skämmas. Lite ursäktad av värmen?