Efter en bedrövlig agilityvecka bar det av till tävling i Forsakar. Det var en rejäl utmaning för mig, för det är inte lätt att skaka av sig bagaget med alla negativa tankar från tävlingen i Trelleborg, ytterst lite hinderträning och obefintlig träning av kontaktfältshinder.

Det började med banvandring i agilityklass, en till synes lätt bana, som innehöll minst tre försåtliga fällor. Den första bestämde jag mig för att ignorera i hopp att det skulle gå bra (visade sig hålla för vår del trots att många ekipage gick i fällan). För de andra valde jag en handling, som skilde sig från de flesta andras, just för att inte lura in Stoja i fel tunnelingång på böjd tunnel eller till fel hinder. Den strategin fungerade för oss.

Vid banvandringen väcktes ilskan från den gångna veckan till liv, när jag insåg att jag skulle behöva göra bakombyten vid både balansbom och A-hinder. Just dessa saker gjorde vi för första gången förrförra veckan och planen var att befästa dessa byten den här veckan, vilket vi således blivit snuvade på. Det var bara att chansa på att de skulle lyckas vid första tillfället på tävling. Och det gick vägen.

Inför start gjorde jag om alla rutiner, som jag använt vid tidigare tävlingar. Det blev inte perfekt men klart bättre. Vi kom runt banan med två hinderfel. Det första var identiskt med ett från Skurupstävlingen. På båda ställena hölls gungan på plats med hjälp av sandsäckar på foten, något som vi aldrig haft hemma på klubben vid träning. Nu ska det bli ändring på den punkten. Stoja tyckte (precis som i Skurup) att dessa måste kontrolleras innan hon sedan tog gungan perfekt, vilket medförde en vägran. Jag var ändå ganska nöjd då endast 14 av 40 startande kom i mål, varav en  enda felfri.

Sedan var det hoppbana. Den var flytig och fin. Med mitt val av handling  blev det fyra stycken bakombyten på hinder. Vilken makalös tur att vi tränade detta för ett par veckor sedan, för innan dess hade vi aldrig lagt något krut på sådana byten. Det gick riktigt bra och vi kom runt helt felfria utan tidsfel. 18 av 45 klarade banan och vi kom sist av nio felfria. Det blev ingen pinne, då endast 7 dylika delades ut och vi fick inget pris heller, för då hade vi behövt komma på åttonde plats. Strunt i det. Jag är nöjd och glad.

Vid middagstid var jag på torget och deltog i hyllningarna av Peder Fredriksson, som vann silver i banhoppning i Rio. Det är ju inte var dag vi i lilla Simrishamn kan fira OS-medaljörer! Det var kul.

Mindre kul var det att upptäcka, att min mobil blivit krossad. Hur och när vet jag inte. Jag använder den ju nästan aldrig. Det resulterade i att jag nu köpt en ny "stenåldersmobil" - kompisars benämning.

Slutligen blev jag fruktansvärt arg, vilket fortfarande sitter i. Jag blev ledsen, besviken och förbannad. Hur i h tänker man, när man plockar bort träningsbanans alla hinder från en nyklippt och inbjudande agilityplan??? Tur att ingen ansvarig var i närheten när jag kom dit för att träna på träningstävlingsbanan från i tisdags! Mycket folk var på plats. Man demonterar balansbommen och man låter den ligga nerplockad så ingen ensam tränande kan använda den! Samtidigt lägger man en massa energi på att tömma planen från alla hinder! Det  övergår mitt förstånd. Jag och Stoja ska tävla på lördag och mina träningsmöjligheter är förstörda, då inga kontaktfältshinder är åtkomliga.

I dag har jag ont i ryggen. Inget kul heller!

I går började Stoja på sitt livs allra första hundkurs. Vi går fortsättning/avancerad - kurs i rallylydnad. Den började med att vi fick gå en fortsättningsbana, som innehöll det mesta.

Stoja har aldrig, okopplad, gått en riktig bana utomhus med folk och hundar omkring. Jag har ju varit orolig för att hon kanske skulle utnyttja situationen och inte följa med mig men det gick jättebra och nu tror jag att vi skulle klara oss genom en tävlingsbana. En fantastiskt fin tysk sväng fick instruktören att ropa till. Kul! Jag slarvade och pekade med fel hand, höger, vid skylten "Ligg". Det resulterade i att Stoja la sig framför mig. Vi gjorde om och då blev det perfekt. Sväng 360 grader vänster blev inte hundra procent bra p.g.a. att jag förberedde Stoja dåligt. "Sitt, stanna kvar, föraren vänder 90 grader vänster, tar ett steg framåt och kallar in hunden, som sedan sätter sig vid förarens sida." Det gick finfint men den övningen har vi ju gjort många gånger på agilitytävling, när jag försöker lugna ner Stoja före start.

MEN så fanns ju "Åttans frestelser" med underbara gosedjur i fina färger och det kunde inte Stoja motstå. Hon tog det ena två gånger. Sen gick det bra även om hon kastade trånande blickar på den. Även efterföljande övningar blev OK men lite tvekande, då Stoja ville kika lite åt frestelsernas håll.

Kvalificerande resultat? Ja, troligen. Fast det beror ju på bedömningen av frestelserna. Annars helt klart ja. Vilken makalöst fin kontakt Stoja hade! Inte vid frestelserna förstås!

Sen jobbade vi jättemycket med hunden på höger sida. Stoja var jätte-jätte-duktig. Vi kan svänga från och mot varandra hur många gånger som helst. Tysk sväng gick strålande.         

Slutligen skulle vi gå några skyltar med Stoja på höger sida men då tappade hon helt fokus och kollade hellre på de agilitytränande ett stycke bort. Jag misstänker att jag helt enkelt hållit på för länge med högerövningarna, så Stoja var slut i huvudet.

Ett underbart lyckat kurstillfälle! 

Promenaderna både i går och i dag har helt ägnats åt rallyträning. Sagitta och jag har nött på "sidbyte framför" i all oändlighet. I dag kunde jag faktiskt gå rakt fram med oförändrat tempo medan Sagitta bytte sida från vänster till höger. Dessutom jobbade vi lite med att vända 90  grader höger på stället och det gick t.o.m. bättre än hemma i köket!

Selina hänger med och kommer då och då för att få lite godis och Stoja vill vara med och träna. Stoja går bredvid och gör en del övningar, vilket renderar henne också en del godis. Alla nöjda och glada.

Framför allt gäller det dock att träna frestelserna med Stoja. Folk tycker att vi borde tävla fortsättningsklass direkt nu och jag säger, att det skulle nog gå bara inte frestelserna fanns. I går gjorde vi åttan utan frestelser i koppel, vilket gick väldigt bra, och sedan fyllde jag på med två bollar. Det blev genast betydligt knepigare men ändå någorlunda lyckat.

I dag skulle vi göra om samma övning. Precis som i går, så bygger jag in momentet i en bana. När jag la ut bollarna passade Stoja på att sno den ena bollen och drog iväg med den. Stoja lämnade dock snällt den till mig. Frestelserna gick väldigt bra i dag utom då Stoja vid ett tillfälle svävade ut runt konen.

Efter träningen skulle vi klippa gräset. Då kopplade jag Stoja när gräsklipparen kom ut på planen. Jag konstaterade då; "Men kära nån, vi har ju gjort alltsammans med en Stoja utan koppel!" Det var absolut inte meningen men glädjen var stor över den lyckade träningen.

Lördagens agilitytävling var verkligen ingen upplyftande tillställning. Jo då, det var kul att träffa en massa trevliga människor, som jag inte sett på länge, men det var inget vidare väder. De första regndropparna kom på vindrutan precis när jag kom till Simremarken, där klubben ligger. Tidvis småregnade det.

Det riktigt tråkiga var emellertid Stojas beteende. Hoppklassen skällde hon sig genom och efteråt ångrade jag att jag inte avbröt loppet. Så får hon inte bära sig åt. Agilityklassen blev ännu värre. Stoja tog gungan bra och efter den sprang hon fram till en väldigt enkel tunnelingång men sprang tillbaka till mig rabiat skällande eller snarare skrikande och rusande runt mig. Efter en stund försökte jag fånga in Stoja och till slut lyckades jag och hon blev utburen.

Det här var mycket värre än något Stoja gjort tidigare på träning eller tävling och jag är verkligen rädd att det var början på slutet av hennes agilitytävlande. Jag körde hem utan att starta i eftermiddagens två lopp. Jag känner inte någon lust att visa upp en sådan hund. Vi är anmälda till Forsakar också och jag åker väl dit och ser hur det går.

Lite om tävlingen. Det var inte bara Stoja, som gjorde mig nedstämd. Redan vid banvandringen i hoppklass kände jag, att det inte ens var meningsfullt att starta på den banan.

Tredje hindret var en maxad oxer (Stoja slog i, rev inte men blev likväl väldigt frustrerad och okoncentrerad). Därifrån skulle hundarna in i en dold tunnelingång. Hinder fem stod snett lite "åt fel håll" för man skulle vända tillbaka direkt för att därefter ta slalom. Om föraren inte var på rätt ställe var risken för tillbakahopp uppenbar (och det hände oss.) Banans linje kändes definitivt inte naturlig. Det var jättelångt mellan hinderna, maximala SJU meter mellan alla hinder enligt banbyggaren. Det tycker jag är jobbigt långt men nu erinrar jag mig, att med de nya reglerna från 2017 får längsta avståndet vara ÅTTA meter för medium och large. Ingen lockande framtid. Banan innehöll tre långa, raka tunnlar. Just inte någon önskedröm och jag misstänkte att banan på eftermiddagen skulle vara ungefär likadan. Troligen bara vänd bak och fram med någon liten korrigering.  Jag fick lite känning i mitt högerknä och det bidrog också till beslutet att avstå från eftermiddagens tävlande. Turligt nog har jag inte ont i knät så här dagen efter.

Nu får jag slicka såren och så får vi se hur framtiden blir. 

Detta foto togs på eftermiddagen måndagen den 15 augusti. Tre pigga och glada pudlar i solskenet på Gillsätra. På kvällen var vi hos veterinär och hon tyckte Smilla var i strålande kondition (15 år och 21 dagar gammal). Tisdag kväll fanns inte Smilla mer. Så fort gick det. Det var hemskt men ändå ett bra slut, där det för min del inte fanns något alternativ. Det är fem år sedan men jag glömmer aldrig min underbara Smilla, min första pudel. Så mycket glädje och kärlek hon gav mig. Naturligtvis finns Smilla för evigt i mitt hjärta.

Häromdagen berättade jag apropå agilitytävling i ösregn en härlig episod om Smilla. Vi var i Borås och tävlade i juli 2002. Plötsligt, precis innan vi skulle starta, blev det rena skyfallet. Jag trodde vi skulle avvakta den troligen mycket korta skuren men vi tvingades starta. Smilla avskydde verkligen regn men hon knatade ändå på i någorlunda god fart.

Vid sidan av banan, lite efter balansbommens nerfart, stod vårt tält. I det satt min kusin, som Smilla tyckte jättemycket om. När Smilla hade klarat av balansbommen sprang hon av banan rakt in i tältet och visade tydligt, att hon inte tänkte springa en enda meter till i ösregnet!

Ett annat minne med direkt anknytning till regn erinrar jag mig. Vi var i Råå och tävlade våren 2001. Det hade regnat hela förmiddagen och höll förmodligen fortfarande på. När Smilla tagit sig genom den platta tunneln fick hon en massa vatten över sig. Efter platta tunneln skulle hon ta slalom. En bit in i slalomen stannade Smilla plötsligt och skakade sig omsorgsfullt. "Fy så blöt jag blev!" Sedan fortsatte hon som om hon aldrig gjort något avbrott! Regnet upphörde och på eftermiddagen var det dags för ett lopp till. När Smilla kom till platta tunneln vägrade hon gå in i den!

Den mest otroliga följden av den dagens tävlande blev emellertid, att Smilla under lång tid därefter alltid stannade upp någonstans i slalomen och skakade sig för att sedan fortsätta som om inget hänt!!! 

"Snälla, lite mer godis kan jag väl ändå få på min femtonårsdag!"                                                                 Smilla kunde verkligen se vädjande ut.

På söndagen körde jag bara ett hopplopp med Stoja i Ystad. Det var en riktig "springebana", nå't som av naturliga skäl inte passar oss särskilt bra. Starten var en sådan, som vi gjort många gånger fast av någon underlig anledning har vi alltid svängt till höger för att som hinder nummer två ta bortre tunnelingången. Inte skulle det väl var svårare till vänster! Men si, det blev en disk direkt för Stoja trängde sig in mellan mina ben och tunnelkanten.

Vi gjorde om starten, flygande, och tog oss felfritt genom hela banan! Kul men lite förargligt.

Tiden sedan dess har vi tränat alla möjliga moment från helgens banor. Jag har gjort en lång lista över önskvärda färdigheter och systematiskt betat av den.

Bakombyten på hinder,

bakombyte på A-hindret (lite osäkert första gången),

bakombyte vid balansbommen (inga problem),

bakombyte vid slalom (Stoja kan det och fixade det även på söndagens bana.)

Slutligen gjorde vi i dag bakombyte vid gungan (Första gången blev Stoja osäker och gjorde en piruett på gungan - inte illa att klara det.) Sedan hade hon lärt sig och klarade det galant vid ett antal försök med byte åt både höger och vänster.

Alla bakombytena verkar var befäst kunskap nu. Tunnel nämnde jag inte men det har Stoja behärskat länge och kommer alltid ut åt rätt håll.

I dag vara huvudmålet att få Stoja att fortsätta springa framåt och ta ett antal hinder efter rak tunnel. Det gick strålande men vi bör nog tacka Sagitta för hjälpen. Hon hakade helt oförberett på och gjorde denna övning. Stoja stannade upp efter ett hinder men Sagitta älskar ju upplopp och sprang om Stoja och tog alla tre.

Vi körde massor med olika framåt på olika ställen på planen med kalasbra resultat. Får nu se, om det fastnat i Stojas hjärna.

Jätterolig träning!

Resultat; Jag kom inte igång att skriva om helgens tävling förrän nu. Jag blir ju alltid lättare eller svårare deprimerad, när tanken på höst dyker upp i min hjärna. I dag har jag bytt till hösttäcke. Trist!

I helgen tävlades det agility i Ystad. Det var sådana där dagar, som jag alltid ser för min inre syn, när jag anmäler mig till tävling. Man går omkring och överallt stöter man på gamla bekanta och byter några ord. 

Det började med att en person kom fram till mig och frågade, om hon fick fotografera mig för att skicka till sin syster. Jo, det fick hon väl, även om det känns lite konstigt att posera, bara så där. Jag var klassföreståndare för systern och hon gick ut nian 1984! Mamma mia!

Nästa dag pratade jag med en pudelägare. Hon berättade om en händelse, som inträffade 2004 eller 2005 i Borås, där det var både hundutställning och agilitytävling. "Du hade en brun pudel, som jag blev så förtjust i. Jag hade ingen hund då och tänkte, att en sådan vill jag ha. Jag tog kontakt och pratade med dig och här är pudeln, som senare blev min. Fast hon är grå." Kul att höra.

Tävlingen nu då? Det handlade om mycken väntan men för första gången på evigheter fanns det en till tävlande från Simrishamns BK. Det är verkligen kul. Joppe, svensk-dansk gårdshund, är ett riktigt fartvidunder, vilket betyder att han inte är så lättstyrd. Risken finns alltså att det blir en del diskningar. Den här gången hade vi en supporter från agilitygruppen också. Och så var våra Stockholmska pudelkompisar med och tävlade med Sixten.

Stoja var lugn och fin hela tiden utom på banan. All stanna-kvar-träning  försvinner ur hennes medvetande. På framhoppningen var hon lika duktig som på klubben men inte på tävlingsbanan. Första hoppbanan var en riktigt rolig "tunnelbana" med åtta tunnlar, som inte var helt lätt. Både Joppe och Stoja blev diskade. Märkligt nog fick vi tre vägringar på tre tunnlar! Tunnlar, som Stoja är så duktig på! Jag får så klart ta på mig hela skulden. Jag var alldeles för otydlig och tog helt enkelt för givet att Stoja skulle ta tunnlarna. "Man skall aldrig ta något för givet!" Det har jag ju t.o.m. skrivit ett kåseri om.

Andra hoppbanan var grymt svår med hur många byten som helst. Framförbyten, bakombyten och blindbyten. Vi blev filmade. Det var en upplevelse att se den filmen. Visst vet jag att Stoja är snabb men hon sprang ju som en skållad råtta. Hade hon inte gjort en sväng till mig mellan varje hinder, så skulle det hela gått som en dans på väldigt bra tid. Nu gick det knappt att styra henne eftersom hon halva tiden befann sig precis framför mina fötter och då är det inte så lätt att få till de planerade bytena. Runt kom vi med en vägran, en beröring och drygt fem tidsfel.

Agilitybanan var normalsvår men Stoja bar sig åt som på hoppbanorna. Dessutom hoppade hon av balansbommen i bästa Selina-stil men lyckades ändå klara tiden. Otroligt!

Efter en underbart skön och trevlig dag med endast en liten regnskur slutade det med ett skyfall, och då menar jag verkligen skyfall, precis när jag skulle starta bilen för hemfärd. 

Den första januari 2017 blir det nya regler i alla tävlingsdiscipliner. Alla verkar bli svårare. En del lydnadsfolk funderar på om de vill hålla på framöver. De säger att det nästan blir omöjligt att få fram nya championhundar. "Om så hunden bara nuddar föraren blir det poängavdrag." Vi får väl se hur det går. Förra regeländringen fick faktiskt lydnadsfolk att lägga av, mest beroende på att man upplevde att all glädje" togs bort".

I går laddade jag ner de nya rallyreglerna. Min spontana reaktion var att nu går rallyn "lydnadsvägen". Det lättsamma verkar försvinna mer och mer. Jag har tidigare funderat över hur viktigt det är hur föraren förflyttar sina fötter (kommer ju från lydnaden). Nu tycks detta fenomen få ännu större genomslagskraft.

Sitt, sväng höger, sitt

Nu gällande regler: Föraren stannar och hunden sätter sig vid förarens sida. Ekipaget gör en 90° sväng till höger och stannar. Hunden sätter sig vid förarens sida igen. Hunden ska följa föraren väl i svängen.

Nu ska det ändras till vänder 90° till höger på stället och stannar. Hunden ska följa föraren väl i vändningen. Här gäller det alltså att få till fotförflyttningarna korrekt om man inte vill ha poängavdrag! Fast skylten ser fortfarande likadan ut. Bu!

Det tillkommer ett antal nya skyltar (inga försvinner) Nu har både Sagitta och Stoja tränat de nya övningarna i nybörjarklassen. Stoja snappade den ena lite snabbare än Sagitta. Hunden ska gå runt föraren på olika sätt.

Ett moment där föraren stannar medan hunden skall fortsätta runt föraren innan ekipaget går (eller springer) vidare. Detta fixade båda pudlarna lätt.

Ett annat där föraren stannar och hunden sätter sig. Sedan skall hunden gå runt föraren och sätta sig igen vid samma sida. Denna övning krävde en del lock och pock för Sagittas del. Sagitta är verkligen skeptisk mot "snurrar"!

Sen ska vi fortsätta med de nya momenten i fortsättningsklassen.