På parkering vid Brahehus. Den största husvagnen på bilden är min tillsammans med min röda SAAB.

Jag har sålt min husvagn. Det var verkligen vemodigt att se den rulla iväg mot nya äventyr - utan mig!

När jag köpte den hade jag bara Smilla. Vi bytte upp oss från enrummare till tvårummare och vi fick ett sovrum, vilket underlättade husvagnslivet. Visserligen hade jag gjort om den gamla, riktigt lilla husvagnen så jag slapp bädda om varje dag men nu blev det mycket bekvämare.

Denna husvagn har betytt så mycket under så många år. Den gjorde det möjligt att åka och tävla agility ganska långt bort. Direkt efter midsommar tävlade vi Varberg och Borås. Den första riktiga  långfärden gick i september till Södertälje, där Smilla och jag tävlade lydnad och agility på Pudel SM.

Andra året kom Selina in i vårt liv. I morgon för 17 år sedan. När Selina skulle debutera i agility åkte vi till Kumla för tvådagarstävling. Sedan skulle vi till Fagersta för en ny helgtävling. På vägen dit mellanlandade vi på en camping i Arboga. Där upplevde jag några av de värsta skräcktimmarna i hundägarlivet.

Eftersom vi mitt i veckan var ensamma i vår del av campingen, så fick pudlarna vara lösa. Selina var alltså ett och ett halvt år och plötsligt var hon försvunnen. Hon hade lyckats hitta ett hål i stängslet bakom häcken. En stor motorväg passerade förbi ett fåtal meter bort. Smilla och jag började leta men tro inte att Smilla gjorde mycket nytta! Jag såg inte Selina någonstans trots att hon inte kunde ha varit borta mer än några minuter. Ett stycke bort fanns en tunnel under vägen. Vi följde vägen dels för att jag tyckte Smilla markerade dels för att det inte fanns så mycket att välja på. Vi gick flera km, åtminstone kändes det så, och kom till en liten grupp av gårdar och hus. En ung man kom cyklande och jag frågade om han sett en pudel. ”Ja, jag såg en hund, som gick bort till gården där.” Vilken lycka när vi svängde runt hörnet på huset och jag fick syn på Selina! Tänk, att hon valt tunneln i stället för att helt enkelt gå rakt fram över vägen!

Vägen syns i bakgrunden. Selina står i dörren. Smilla sitter på soffan och tittar ut genom fönstret.

Färden gick vidare till Fagersta. Det tydligaste minnet från dagarna där är knotten. Smilla blev så illa åtgången att hela magen var rödprickig, tätt, tätt. Det var inte roligt för det är faktiskt farligt att bli så biten. Det har ju hänt att boskap dött av svåra angrepp.

Smilla och Selina kikar ut. Selina är fullpälsad (lite oborstad) för hon ska ställas ut.

Så är vi, Stoja och jag, anmälda till en tävling i avancerad klass. Vi startade visserligen i avancerad helgen efter uppflyttningen men detta blir den riktiga debuten i avancerad. Förra året hade vi inte tränat avancerad mer än vid något enstaka tillfälle eftersom jag var indisponibel så gott som hela året.

Nu får jag bara hålla tummarna för att jag klarar av att träna på allvar fram till tävlingen. Sen gäller det att jag är OK när det är dags. Ingen yrsel den dagen, tack! Ryggen, höften och det sedan många år krånglande knäet måste vara hyfsat smärtfria. Ja, det är inga små pretentioner!

Och så har vi ju den andra huvudrollsinnehavaren, Stoja. Hon ska helst vara på rätt humör och i mesta möjliga mån hålla alla fyra tassarna på marken. Det är svårt när hon är riktigt på hugget. I går frågade jag min lugna pudel i hemmet: ”Ska vi åka och jobba?” Du milde vilken reaktion! Hon for upp och börja kråma sig, hoppa och studsa alltmedan hon vrålade ut sin lycka. Då är hon helt ohanterbar.

Häromdagen följde jag en lång tråd i en rallygrupp om reaktiva hundar på tävling. Visst har jag vetat att hundar, som behöver stort utrymme, ska vara gulmarkerade men jag har aldrig funderat speciellt på det.

Min Stoja har ju ända sedan första dagen hos mig haft ett knallgult halsband medan Sagitta har ett regnbågsfärgat gjort av ett spännband inhandlat på Bauhaus. Stoja hade ett något blekare gult koppel. Jag gillar gult och vänner kallar Stoja för den gula. De säger: ”Du får aldrig byta färg till Stoja!”

När Stoja skulle börja tävla rallylydnad i april 2016 letade jag febrilt efter ett kort, mjukt, gult koppel. Det var omöjligt. Gult är tydligen ingen populär färg på koppel! Slutligen erinrade jag mig att jag för väldigt länge sedan av ett speciellt skäl köpte två skarpt gula (nästan too much även för mig) utställningskoppel till Smilla, dock ej avsett för utställning.

Jag letade upp dem och de passade precis för mina behov till rallylydnaden. Tänk, att dessa tre år har jag gått omkring och kanske skrämt upp alla medtävlande med min knallgul-markerade vilda pudel! Min tokglada pudel, som älskar allt och alla!

Stoja blev RLDN i maj 2016 och fick då även gula rosetter!

I dag fyller min tokiga Stoja 8 år. Hon är alltid tokglad. Jag tror aldrig jag stött på en gladare hund. Det har hänt att jag träffat folk, som undrat hur gammal hon är. Jag svarar åtta. Månader? Nej, år!

Födelsedagen firades på sedvanligt sätt. Hundarna får rå vom till dagens första måltid. Matte frossar på sitt sätt. I dag blev det varmrökt lax med massvis med goda grönsaker till lunch. Som mellanmål får vi alla Gorgonzola/Mascarpone ost. Orättvist nog får matte mest medan pudlarna bara får små smakbitar.

Det var Smilla, som såg till att osten blev en tradition. Hon älskade den. Från början var det Magor, ofta kallad gorgonzolatårta i Italien, men den är svår att få tag i. Smilla var helt tokig i Magor och de andra pudlarna har i tur och ordning följt upp traditionen. Stoja, som ju är tokig i största allmänhet, är nog största älskaren av osten. Eller också är det bara så, att Stoja inte är lika väluppfostrad som de andra varit/är när det gäller tiggande.

Stoja var sju månader då hon kom till mig för att bli agilitypudel i stället för den tilltänkta karriären som utställningspudel i Amerika. Jag minns väldigt väl uppfödarens ord; Hon saknar helt hyfs, så det får du ge henne själv!

Se sån stil jag har!

Första dagen i Stojas liv i Simrishamn togs ovanstående foton. Stoja var bara tränad till en enda sak. Hon stod som en perfekt utställningspudel på trimbordet. I övrigt hade hon levt ett underbart fritt liv i skogen utan koppel. Det visade sig att hon inte bara ställde upp sig på trimbordet utan även när hon tillfälligt stannade upp i springandet. Hon hade säkert blivit UCH men denna vilda hund gillar agility mest av alla aktiviteter vi provat, så bytet var nog väldigt lyckat. Agility, rallylydnad tävlingslydnad,utställning och nosework är de provade grenarna.

Jag skulle försöka ta en matchande närbild i dag men det visade sig inte vara så enkelt.