Fjärde gången

Den här gången fick vi börja med tre nya skyltar.

1. Sitt gå runt, stanna upp och gå vidare. Detta var lätt för oss. Enda problemet var hur jag skulle hålla kopplet. Tipset var vänster hand men senare fann jag att höger hand trots allt nog skulle bli bäst för Sagitta och mig. Detta kommer jag använda i alla gå-runt-moment.

2. Sitt - ligg - gå runt. Inte heller detta var något bekymmer sen jag kommit på hur jag skall få Sagitta att lägga sig rakt vid sidan. Hon vill gärna ligga nästan 45 grader snett in framför mig, vilket visserligen inte ger poängavdrag. Men det är ju inte snyggt.

3. Sitt - stå - gå runt. För närvarande har ståendet/stannandet blivit bra och Sagitta står fast som en staty . Men jag känner mig inte helt säker på att sitt- stå - rörelsen är helt befäst. Det gick dock strålande bra den här kvällen både vid introduktionen och senare i banan.

Jag kände mig väldigt glad och stolt över Sagitta, min lilla pärla, och så skulle vi gå bana. Banan var inte speciellt svår och jag kände mig väldigt säker. Men inga träd växer till himlen (eller vad nu talesättet är).

Precis innan vi skulle in på banan kom en bc och passerade förbi på väg upp mot skogsbrynet. Den tillhörde inte flocken, Sagitta blev alldeles rabiat i sitt skällande och hon kunde inte släppa tanken på denna främmande hund.

Det var svårt att få kontakt och komma igång. Så småningom lyckades det och de första tio skyltarna gick jättebra men då behagade kråkflocken,som håller till ett stycke från planen att sätta igång och skräna i skyn. Sagitta ville då bara titta upp och hålla koll på kråkorna och sedan fungerade ingenting. Sitt gå runt, som Sagitta har kunnat i flera år, var plötsligt omöjligt! Jag fick försöka flera gånger innan det gick någotsånär. Stor besvikelse och bekymrade tankar på hemfärden. Det är ju faktiskt inte Sagitta, som är fågeljägaren i familjen!

19 september skulle Åhus ha agilitytävling. Domare blev bestämd i allra sista stund. Åhus ligger ju så nära och trots allvarliga dubier beträffande domaren (vis av erfarenhet) valde jag att anmäla mig till hoppklassen.

Mina farhågor infriades tyvärr. Jag hade lite ont i knät på förmiddagen och ansåg verkligen inte att den hoppbanan var värd att riskera knät för. Smärtan försvann före banvandringen (Så är det ju med mitt knä!) och jag har svårt att låta bli att starta, alltså provade jag. Dessbättre blev inte knät sämre.

Enligt min uppfattning var det till stora delar ingen klassettbana. Makalöst svår slalomingång. Varken höger eller vänsterhandling kändes frestande. Höger skulle vara bäst för fortsättning men risken att "springa hunden rakt förbi slalom eller genom någon av de första portarna" var överhängande, då det var den naturliga vinkeln för föraren. Vänster hade tre alternativ att förhålla sig till; bakombyte vid tunnel längre fram och lång väg för föraren till hindret efter tunneln, ytterkurva i de tre första hindren plus samma bakombyte, eller innerkurva med åtföljande bakombyte på slalom. Pest och kolera! Eftersom Stoja troligen skulle klara bakombytet i slalom, så blev den varianten mitt val.

Starten inklusive slalomingång och slalom gick fantastiskt. Bakombyte på tunnel har ingen betydelse eftersom Stoja är långt före mig men sen blev jag lite efter vid starten av ett staket med jätteavstånd mellan hinderna. De två första gick bra men hinder tre var vinklat, så hunden måste ut runt om (klass 1 - nej!) och där hann jag inte fram och styra. Disk. Dock är jag väldigt stolt över min Stojas prestation.

Lite statistik; I medium klarade 23 % banan men ingen felfri. Resultatet i large blev att 27 %  tog sig runt varav en nollade. Siffrorna talar ett tydligt språk!

HEMLÄXAN

Eftersom jag glömt det viktigaste träningstipset, så blev det bara lite läggandeträning.

Jag hade emellertid bestämt mig för att träna "åttans frestelser" med koppel. Jag bara la en boll på planen. Tidigare i somras gick det verkligen inte bra men nu är Sagitta så taggad inför rallyträning att det direkt trillade ner en pollett när hon fick veta att vi skulle strunta i den fina, lockande bollen och ägna oss åt olika övningar.

Sen la jag snusdosan med godis ovanpå locket och vi gick runt den först med mig närmast godiset och sedan med Sagitta närmast. Det gick strålande.

Jag byggde bana med konerna och frestelserna, där frestelserna placerades ganska långt från centrum. Det var inget problem och sedan hamnade de på rätt avstånd, vilket verkligen är nära. Det var inte heller något problem.

Slutligen ökade jag ut med en kon, så det blev en spiral och lät frestelserna ligga kvar. Då kom vi riktigt nära men det gick som en dans. Sagitta tittade inte ens åt dem. Mamma mia, vad glad jag blev!

Sen ingår förstås momentet "Åttans frestelser" i fortsättningsklassen och skall därmed genomföras utan koppel, vilket kanske kan vara lite svårare. Vi får väl befästa övningen med koppel och sedan gå vidare.

Tredje gången

Vi fick börja med en bana innehållande en "massa" tempoväxlingar. Ja, egentligen var det inte så många växlingar för till min stora förfäran visade det sig, att man skall göra alla stationer efter springa -skylten springande. Hemska tanke!

Vi började direkt med springa och sedan kom "vänster om". Därefter enkelslalom, vilken man lyckligtvis  alltid skall göra gående. Sen ska man komma ihåg att omedelbart efter slalom skall man springa igen. Svårt! Höger om och därpå långsamt tempo, helt om vänster långsamt. Det var svårt för de andra hundar, som ville sätta sig när det gick så sakta. Min Sagitta gjorde dock svängen superbra. Dessförinnan hade hon briljerat med, enligt Gitte, fantastisk bakdelskontroll i slalomen. Det betyder alltså att min inlärningsmetod av vänstersväng var hellyckad.

Efter svängen glömde jag att fortsätta med "lustempot" - fast jag kom på det alldeles själv och gjorde om.

Efter banan övade vi sitt-stå och bara stå direkt. Det vet jag ju att Sagitta är väldigt osäker på. Vi fick emellertid ett tips om hur man enkelt fick in beteendet i hundens huvud. Tyvärr skrev jag inte ner det och lyckades glömma knepet. Listigt!

Sitt-ligg och ligg direkt. Även här fanns ett bra knep men eftersom Sagitta är bra på dessa moment behövde jag dem inte så jättemycket. Dessa minns jag och tänker använda för att få om möjligt ännu bättre genomförande.

Slutligen blev det "tysk sväng". Den kunde Sagitta och jag tämligen bra redan tidigare men jag ska väl hitta på ett sätt att i god tid uppmärksamma Sagitta på att vi ska göra den. Sen kan den bli riktigt bra.

Sagitta sitter mitt på rallybanan och väntar på att få komma igång med träningen.

Den här gången kan inte träningen vänta till sista kvällen. Redan i går, dagen efter senaste kurstillfället, satte vi gång. Visst var det svårt men jag hittade ett knep för att få Sagitta att minska snurrens storlek avsevärt. Jag är ganska nöjd och Sagitta gjorde allt för att göra som matte ville.

I dag byggde jag en bana med de fyra  "vänsterskyltarna" samt dubbelslalom och spiral vänster. Vi fick tipset att öva utan koppel och först misströstade jag lite men efter ett par försök gick det strålande. 

Utan koppel men med godis i vänsterhanden fick jag Sagitta att nästan snurra runt på stället med små mussteg. I och för sig vet jag inte om det är bra men vi får väl kolla upp det. Det kändes i alla fall jättebra och min förhoppning, att vi ska lyckas, ökade rejält.

Efteråt fick Sagitta köra lite agility och sen ville hon inte gå till bilen. Hon gillar verkligen att jobba. Kan det månne bero på allt godiset? Kul var det i alla fall.

Andra träffen var som väntat väsentligt svårare. Vi skulle bara göra svängar åt vänster och det har Sagitta och jag aldrig gjort tidigare (bortsett från lydnadens vänster om). Det var svårt att få Sagitta att sakta in och svänga snävt runt sin bakdel men vi fick ändå en del beröm.

När vi hade tränat på alla vänstersvängar skulle vi gå en bana med både höger och vänster huller om buller. Problemet med att vara för duktiga elever är att läraren tar i och gör för avancerade övningar för tidigt.

Efteråt när vi alla tagit oss genom banan med 11 skyltar, så sa Gitte att hon var glad att hon vågat göra en så svår övning, för gruppen är SÅ duktig. Jag var inte lika glad för jag var helt slut i både kropp och själ.

Banvandringen var jättejobbig och jag var fullständigt utmattad efteråt. De andra slutade gå mycket tidigare än jag. Till min förvåning lyckades jag faktiskt komma ihåg den och göra rätt hela vägen.

Det största problemet är att jag spänner mig så kolossalt och går med axlarna uppe vid öronen och så ökar jag tempot vid ökad stress. Jag missar att jag får prata med hunden och vid ett tillfälle upptäckte jag att jag faktiskt ett ögonblick glömt bort att jag hade en hund med mig. Helt otroligt! Som tur var så var det i en högersväng i slalomen och där följer Sagitta lätt med fast hon kanske kom lite långt ut från mig.

Vid första träningsträffens bana dömde Gitte och Sagitta och jag fick  8 poängs avdrag, sträckt koppel och så sparkade jag till en skylt. Till min glädje gjordes ingen domarinsats denna gången. Fortsättningskursarna var åskådare och de påstod att jag skulle blivit godkänd. En förändring sedan förra gången var att jag tagit ett lite längre koppel, dock fortfarande kort då jag har problem med hanteringen av koppel, och det funkade bra.

Oj, oj vad det behövs träning av vänstersvängar!!

Nu har Sagitta och jag tagit de första stegen i vår rallylydnadskarriär och börjat på kurs. Sagitta är en underbart lugn och tålmodig hund, så det kan nog gå bra bara matte fixar sin del. Trots att det gick jättebra vid första träningstillfället och vi fick mycket beröm, så hyser jag vissa tvivel för egen del. Jag kan inte påstå att jag är helsåld på rally. Fast sen är jag ju sån, att om jag ger mig in i nåt så ska det vara full fokus på att göra det så bra det bara går.

Hemläxan blev som vanligt gjord i sista momangen, alltså kvällen innan nästa träning. Den satt som ett smäck. Ljuvliga Sagitta!