Pudlar är bäst
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
5
6
7
8
9
11
12
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
25
26
27
28
29
30
31
<<
Augusti (2019)
>>


Årets sista agilitytävling

Ingen kan påstå att jag tävlar mycket agility! Tre gånger har jag och mina pudlar tävlat officiellt i år. Till min stora glädje har vi lyckats över förväntan. I Ystad genomförde Sagitta ett felfritt hopplopp och fick pinne. Åhustävlingen slutade med en sensationell andra plats och pinne för Stoja, felfritt så klart annars blir det ingen pinne. I dag sprang Sagitta återigen ett felfritt lopp. Vi kom på sjätte plats men det delades bara ut fem pinnar. Sagitta var mycket nöjd med sitt pris, som bestod av tre hopbundna  tuggben och en fin dyna. Tuggisarna bar hon omkring med högt huvud, stolt som en tupp. Vid hemfärden bäddade hon ner dem ordentligt på sin plats i bilen. När vi kom hem och packade upp dynan ville Sagitta direkt ha den att ligga på. En riktigt lyckad dag för Sagitta!

Så här skrev jag om Sagittas tävlande inför denna säsongen:

”Målet är att tävla några gånger 2017. Självklart är det kul med något bra resultat men Sagitta är lika lycklig oavsett hur det går. Hon nöjer sig säkert med att bara träna också.”

Målet uppfylldes med råge. Härligt! Fem lopp, två nollade, ett utan hinderfel men tidsfel, ett med många fel och ett diskat. Diskningen var en jättetavla av matte och ingen skugga över Sagitta, som gjorde precis vad matte ville.

Jag är faktiskt lite stolt över att varje gång jag och mina pudlar tävlat, så har någon av dem varit bästa hund från Simrishamn. I dag startade jag bara i ett lopp med var och en och vi blev både bästa och näst bästa ekipage! Sagitta felfri och Stoja fem fel med totalt sex lopp av simrishamnarna.

Utöver officiella tävlingar genomförde Sagitta också ett makalöst bra tunnelrace i Tollarp i början av sommaren.

Simrishamnsgänget i Svedala.

Jag med Stoja och Sagitta, Jessica med Joppe, Åsa och Alice med Sandy.

30 September 2017  | Länk | 2017 Sagitta | 0 kommentar
Rallytävling

I lördags tävlade Sagitta och jag rallylydnad avancerad. För första gången startade vi med hunden till höger. Det gick bra men redan första momentet resulterade i två minus (sen och sned). Moment 4 var tre stegs backning på höger sida och jag var väl inte särskilt optimistisk för vid uppvärmningen markerade Sagitta att det var väldigt besvärligt. Mycket riktigt. Sagitta började med att gå snett ut från mig på de två första stegen och sedan satte hon sig i det tredje. Det har hon aldrig gjort förr vare sig på träning eller på tävling (-10 p).

Sidbyte framför gick jättebra och ”sitt skicka över hinder” var som vanligt, vilket betyder att Sagitta lätt och smidigt kom till min vänstra sida. Tyvärr flöt hon sedan ut från mig fullständigt omotiverat. Jag är så himla dålig på att reparera oförutsedda händelser och jag schabblade till det ordentligt och lyckades göra helt fel på nästa moment (-10p). Redan under godkändgränsen på 80 poäng. Jag fortsatte jobba ändå men när jag i moment 12 hör domaren säga ”halv” bakom mig (= minus poäng), så tappade jag helt koncentrationen för jag kunde direkt konstatera, att visserligen var jag mer än en halv meter från skylten men sedan skulle ju Sagitta gå mellan mig och skylten. Då kunde avståndet mellan Sagitta och skylten på inga villkor bli längre än den tillåtna halvmetern. Med andra ord, ett uppenbart feldomslut. Nu hade det ju ingen betydelse men tänk om det varit den avgörande poängen!

Sån’t borde jag naturligtvis inte bry mig om. Vanligtvis hör jag inte domarens kommentarer men denna domare med skrivare stod mitt i banan och befann sig vid tillfället ca 1,5 meter bakom mig. ”Mental träning”, sa min mentor lakoniskt när jag beklagade mig.

Låt oss titta på det som var bra i stället. Allt utom tre moment! Kommentaren från domaren var ”Jättebra” samt det obligatoriska(?) ”trevligt ekipage”.

25 September 2017  | Länk | 2017 Sagitta | 0 kommentar
Städdag på agilityplanen

I går kväll var vi ett gäng, som räfsade gräs efter klippning av agilityplanen samt tömde den från hinder. Vi hade så klart våra hundar med oss. Lars och jag stod och pratade. Kvar på planen fanns en del slalom med fyra pinnar. Mina pudlar älskar ju slalom, så Stoja sprang frivilligt genom den några gånger. Jag skickade henne in i den absolut svåraste ingången och det gick strålande. Då anslöt Sagitta  och skulle visa att hon minsann var lika duktig.

Båda pudlarna störtade in. Stoja är alltid snabbast, så hon tog täten. Antagligen för att inte gå miste om belöning, så lämnade Sagitta slalom samtidigt som Stoja. Sagitta struntade således i att gå runt sista pinnen. ”Fuskis!”, sa jag, som inte hade något godis. Till Lars och min oerhörda förvåning vände då Sagitta och tog om slalom ensam och fullföljde den. Lars tyckte hon såg ut som hon sa: ”Förlåt, jag gjorde fel men jag gör om den!”

Ida, webbisen för klubbens facebooksida, kom och ville ta foto av oss med hundar. Vi radades upp vid A-hindret, som fortfarande stod kvar på planen. Säg den agilityhund, som inte gillar A-et! Alla hundarna for upp och ner för hindret. Några skällde forcerat – inte pudlarna. Idas mål var nog att alla hundarna skulle befinna sig på hindret men insåg sedan att lite action t.o.m. var bättre.

Både Sagitta och Stoja är vana vid att de får utföra hinder själva medan jag står ett stycke bort och fotograferar. Detta demonstrerar Sagitta här på ett strålande sätt. På träning är hon alltid väldigt noga med att utföra den perfekta nergången. D.v.s. hunden ska för att undvika felpoäng springa ner på kontaktfältet (vitmarkerat på kanten) och inte hoppa av för högt upp. Läroboksexempel.

Jag, Jessica och Lars. Pudlarna Sagitta och Stoja, Dansk svenska gårdshunden Joppe samt Västgötaspetsen Rufus.

Foto Ida Johnsdotter

19 September 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Flaggan är hissad

Stoja klarade sitt första kvalificerande resultat i fortsättningsklass genom att slå till med 91 poäng.

Kommer ni ihåg att jag för en tid sedan skrev om det där med att ”Bättre och bättre dag för dag” inte passade in på Stojas och mitt tävlande? Våra starter i fortsättningsklass i rallylydnad hade resulterat i först 57 poäng och därefter 35 poäng. Sen tävlade vi i Hässleholm. Stoja gick så himla bra och det var bara frestelserna och en fågel (de två f-en), som hindrade oss från ett godkänt resultat. Vi hade i alla fall vänt trenden och påbörjat en uppåtgående kurva med 69 poäng.

Nu skulle vi pröva lyckan två gånger i en dubbeltävling i Forsakar. Det hade regnat hela veckan. Gräset kändes som decimeterhögt och det var verkligen VÅTT. När jag fått banskissen och konstaterat att andra momentet var ”ligg” samt att senare fanns även ”sitt, ligg, stå” med, så letade jag upp platsen med absolut kortast gräs uppe i en skogsbacke. Där skulle Stoja vänjas vid att ligga i det våta gräset. Då visade det sig, att hon inte ens ville sitta i gräset. Hon halvsatt utan rumpan nere. Låg gjorde hon med armbågarna i och rumpan i vädret. Efter ihärdigt tränande med massvis med godis gick det bra och så fortsatte vi med högre och blötare gräs som underlag.

Starten med "snurr under gång" och "ligg" gick jättebra. Stoja var precis lika följsam och fin som i Hässleholm. Det kändes riktigt bra men längre fram väntade TVÅ passager av ”åttans frestelser”. Domaren sa vid banvandringen att det var askar med hundmat, som luktade väldigt gott!

Åttans mittpunkt ska passeras tre gånger. Precis som i Hässleholm gick det bra till sista gången. Då måste hon bara lukta på en burk. Jag hojtade till och klappade i händer men Stoja kunde inte slita sig utan att också göra en liten nosdutt. Efter en vändomskylt skulle vi ta oss genom åttan en gång till. Då klarade vi det!!!

Resten av banan kändes lika bra. ”Sitt, ligg, stå, som jag tidigare kallat Stojas paradnummer, gjorde hon SÅ fantastiskt bra att domaren sa hon rös och pekade på hur håret rest sig på armarna.  Inte illa! Två transportsträckor med ”spring” fungerade utan allt för mycket studs av Stoja. Jag lyckades komma ihåg att efter att ha gjort en övning så skulle vi springa igen. Jag lyckades också med att ändra till normalt tempo vid passerandet av målskylten. Rallylydnad är egentligen en massa minnesövningar för föraren.

 

17 September 2017  | Länk | 2017 Stoja | 0 kommentar
Lydnadstävling

I går gjorde Sagitta och jag ett försök att få uppflyttningsresultat i lydnad startklass. Tyvärr misslyckades det men vi fick i alla fall vår första tiopoängare efter debuten i lydnadsklass 1 2008. Då fick vi 3 stycken efter att ha tränat i fjorton dager. Sagitta var då 17 månader.

Det här året introducerades en ny klass, startklassen, som skulle vara enkel, generöst bedömd och uppmuntra folk till att börja med tävlingslydnad. Jo pyttsan! Jag är ingalunda den enda, som gått på en nit. Så vitt jag kan se, så är bedömningen mycket hårdare än för nio år sedan. När man tittar på resultaten så hittar man tävling efter tävling, där ingen eller några få lyckas få de där 160 poängen. I går var det två av 14, som klarade det – två bordercollies. Tävlingen jag missade för en tid sedan p.g.a. Sagittas skada på kinden resulterade i 2 av 43! Både förra helgen och denna fanns det minst två tävlingar i Skåne, där inget ekipage lyckades bli uppflyttat. Nu har jag och flera bekanta fått nog – åtminstone för nu.

För nio år sedan var det en ploj, när jag anmälde till Pudelklubbens lydnadstävling. Nu har vi tränat seriöst under en längre tid men lyckats sämre vad avser fullpoängare! Totalt är vi bättre men det beror ju på att vi nu tränat alla moment.

På tävling kan vad som helst hända. Det är verkligen synd att vårt apporteringsmoment  i går inte filmades. En liten animering av händelseförloppet blir som följer.

Jag satte Sagitta i startposition, uppmanade henne att sitta kvar, gick fem meter och lade ner den 5 cm höga apportbocken i det minst 5 cm höga gräset, gick ytterligare åtta meter, vände mig om och uppmanade Sagitta att utföra apporteringen. Hon satt naturligtvis kvar lugnt och tryggt. Jag var jätteorolig att hon inte skulle se apporten.

Sagitta småsprang försiktigt fram till apporten. ”Undrar just om jag vågar ta den”.

 ”OK, jag provar väl men den verkar lite farlig (hennes egen tränings apport)”.

”Det kanske löser sig, om jag smygar försiktigt framåt mot matte”.

När Sagitta var ca en och en halvmeter från matten stannade hon, rätade upp sig, stod blickstilla och funderade.

”Undrar just vad jag skulle göra med den här apporten!”

Matten försökte få Sagitta att komma närmre men hon funderade vidare.

”Vill du att jag ska lägga mig ner?”…. ”Ja men då gör jag väl det”. ”Matte verkar ändå inte nöjd”. ” Då spottar jag väl ut apporten på marken!"

Äntligen sprack mattens stenansikte upp i ett brett leende och momentet avslutades med att matten tog upp apporten. Sagitta blev sig själv igen och vi fortsatte med fjärrdirigering och det sista, hellyckade hoppmomentet.

Efter tävlingen briljerade Sagitta med att sitta kvar fast jag gick iväg utom synhåll till bilen för att hämta godis och sedan in i klubbstugan för att hämta servett. Det var absolut inget problem.

11 September 2017  | Länk | 2017 Sagitta | 0 kommentar
VILKEN HELG del 2

Det var första gången på evigheter som vi bodde ordentligt i husvagnen flera dagar. Tidigare var de vana husvagnboende pudlar men nu var de fullständigt galna. Så snart jag öppnade dörren skulle de prompt ut, alla tre på en gång. När jag var inne gick det bra att få bort dem från dörren med vanliga tillsägelser. Om jag var ute och skulle hämta en pudel, eller för den delen bara ta mig in själv, då blev de fullständigt hysteriska. Ingen lydnad över huvud taget på dem i dessa situationer. När jag skulle hämta Stoja för prisutdelning trängde de sig ut i omgångar. Jag stod utanför som en inkastare. Till slut var alla ute. Panik! Selina är döv och måste först infångas, vilket inte var så lätt. Vilken pärs!

Lördagen var en fantastiskt fin sommardag men på kvällen, när Sagitta och jag skulle göra den rallyträning vi inte hunnit med under veckan, då kom regnet. Jag försökte få den vackra himlen på bild.

Söndagen blev också den en fin dag ur flera synvinklar. Sagitta och jag tävlade Avancerad klass i rallylydnad. Den magiska poängen är 80. Vi lyckades skrapa ihop 81! Därmed har vi två av de tre kvalificerande resultat, som behövs för uppflyttning till Mästarklass.

Naturligtvis var jag glad för uppflyttningsresultat men samtidigt var jag bekymrad. Sagitta var ju jätteslö på agilityn på lördagen och på rallyn var det inte heller något riktig go i henne. Kompisar, som tittade på, tyckte det såg fint ut men jag kände inte igen min pudel. Allting gick lite i slow motion. Alla sättande kändes sega och vi fick två enpoängare i avdrag för det, något vi aldrig brukar ha.

Första skylten var ”sitt, stå, ligg” (-2). Andra momentet ”läggande under gång, gå runt hunden” blev verkligen ingen hit. Sagitta stannade men ville inte lägga sig. Jag gick runt henne och tjatade ner henne. Hon la sig nog sådär långt om länge även om hon vek in ena frambenet på ett sätt, som hon aldrig gör annars. När Sagitta äntligen låg, så satte hon igång och kliade sig på insidan av bakbenet. På denna övning samlade vi på oss 13 minuspoäng. Då hade vi alltså minus 15 poäng redan efter två skyltar! 16 återstod.

Då såg jag  verkligen inte ljust på tillvaron men kämpade vidare, vilket jag fick beröm för på helhetsintrycket. Efter det gick vi dock felfritt så när som på -1 för ett sent sättande och -3 när Sagitta vid ett sidbyte först funderade på att felaktigt gå runt skylten. Jag lyckades avstyra det och då hade vi gjort av med 19 poäng och vi var således kvar på rätt sida 80 poängsgränsen.

Man har 100 poäng med sig in på banan och det gäller att inte göra av med för många poäng innan målgång. I avancerad klass gör hunden övningar både på höger och vänster sida om föraren. Nybörjarklass och fortsättningsklass genomförs med hunden på vänstersida, vilket är det vanliga från början i all hundträning. De flesta hundar tycker det är konstigt att gå på ”fel sida”.

Lite bilder från husvagnen.

 Selina bor under bordet. Här har hon somnat från tidningsläsandet

Sagitta myser i sitt hörn på soffan

Stoja "sover" hoprullad på soffan. I själva verket väntar hon bara på att få intaga sängen och sova på riktigt.

 

8 September 2017  | Länk | 2017 Sagitta | 0 kommentar
Upprop i pudelagilityskolan

 

Ceasar, Mange,Tabbi, Dallas, Sagitta, Stoja, Harri och Nora

 

6 September 2017  | Länk | 2017 diverse | 0 kommentar
Agilitytävling i Åhus

VILKEN  HELG!

Tävlingar i Åhus hela helgen. Agility för klass 1 på lördagen, där både Sagitta och Stoja tävlade. På söndagen rallylydnad för alla klasser, där Sagitta deltog i Avancerad klass. Stoja är i fortsättningsklass men fick stå över denna gång. Den enkla sanningen är att jag inte orkar hålla samman förberedelse och start med båda på samma dag eftersom Stoja är så exalterad. Andra värmer upp sina hundar. Jag ägnar mig mest åt nersvalning av Stoja!

Agilityn började med agilityklass. Stoja har ju suttit kvar ganska bra i starten på sistone men i dag sa hon tvärt nej och jag insåg att det var ett dödsdömt projekt. Det blev inte flygande start men näst intill. Hon satt så pass att jag kunde ta av halsband och koppel innan vi stack iväg. Banan började med två hopphinder och gunga. Många hundar hade struntat i det och tagit A-hindret som nummer två men jag ignorerade den svårigheten eftersom jag redan sprungit med Sagitta, vilket gått enligt planen. Sagitta är ändå den av mina hundar, som är den riktig A-älskaren. Ni gissar säkert redan att Stoja laddade direkt upp på Aet och så var det roliga slut även om hon efter det gjorde det kanske bästa agiliyklassloppet någonsin. Det kändes så klart bra.

Hopploppet gick något bättre i starten men Stoja var alldeles för taggad, så det blev snabbstart även där. Banan var inte särskilt lätt och skördade sina offer - totalt 45 % av de startande. Speciellt hindersekvensen 4, 5 och 6 ledde till många diskningar. Den gick strålande för oss. Fast jag hade varit orolig från början, då det krävdes att jag måste hinna med en hel del för att vara rätt placerad efter Stojas snabba genomfart av böjd tunnel. Härlig början!

Platta tunneln har vi nog inte haft framme på träning en enda gång denna säsong och den är sällan med på tävling men här dök den upp som hinder nummer åtta. Skulle Stoja ta den? Jo, det gick fint men direkt efter kom Stojas första utskällning av matte. Jag skickade ut Stoja till hinder tio, vilket gick finfint. Under tiden rusade jag ut och placerade mig för att få en fin sväng till nästa hinder. Det var en av de avgörande punkterna på banan och den lyckades. Sedan fick Stoja ett nytt utbrott av skällande mot matten, så det eleganta bakombytet till nästa hinder, som jag sett för mitt inre öga gick om inte i ett huj. Stoja gjorde en snurr men kom på så sätt ändå rätt till nästa hinder.

Ingången i slalom och genomförandet av den var lika strålande som vanligt. Slutsekvensen gick som planerat och vi kom felfria i mål på en tid, som jag tyckte lät väldigt bra. Det blev stor uppståndelse med många gratulerande tillrop och kramar. Någon öppnade t.o.m. grinden ut från banan för mig!

Det visade sig sedan att Stoja och jag kom på andra plats endast slagna med 13 hundradelar av en sekund. Prisutdelningen blev en överraskning. Lite pinsam överraskning för en, som inte gillar uppmärksamhet för sin person. Jätteapplåder! Det var naturligtvis min ålder, som apostroferades. Jo, jag är stolt över min och Stojas prestation men jag brukar inte tänka på min ålder på det sättet.

Vi fick pinne, det viktigaste, en mycket vacker rosett, lite smått och gott för hundar i en påse samt den dyrbaraste vinsten någonsin, en rejäl friskvårdsbehandling för Stoja hos ”Hund Fitness”.

  

Stojas andra hopp-pinne

 

Foto från Åhus Fb-sida

Det syns på klädseln att jag inte tillhör det unga gardet. Det skall vara slimmat i agilityn nuförtiden så inte luftmotståndet blir för stort! Något att tänka på! Hade det minskat tiden med 14 hundradelar? !3 hade ju räckt för delad seger.

5 September 2017  | Länk | 2017 Stoja | 0 kommentar


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Berit Lönnerstam                                             Skaffa en gratis hemsida