Ingela Svensson

Logga in

Må

Lö

Sö

Augusti (2017)

GENREP VS PREMIÄR

I går gjorde vi det. Hade genrep med publik.
Det där svåraste repet-när det på riktigt visar sig om skiten sitter i hop eller inte? Om det spretar eller om det faktiskt funkar på det sätt som man upp i huvvet under ganska lång tid har haft en känsla av att man vill att det ska funka.

Att rösten har krånglat- ja det vet ni ju ni. Naturligtvis blir det ett utökat stresspåslag. Sedan är det allt det där andra. Komma i håg vilken låt som kommer efter den man håller på med.
När man ska klä av sig eller inte. I går gick ja tex ut och klädde av mig för tidigt så då fick jag gå in i bara arslet utan kjol. Tack och lov fanns min kollega Annelie där och hjälpte mig bakom scenen så hon kom springades med en liten kjol så jag stå där " med byxorna nere".

I övrigt så fungerade det. Det är mycket som behöver fixas. Mycket ligger i de egna prestationerna och där får var och en skäms för sig själv känner jag. Jag kan inte lägga mina textmissar på nån annan än mig själv. Jag kan inte lägga några av mina missar på nåp annan. Missar jag finns det en anledning: Jag har varit ofokuserad och sånt straffar sig. Karma-trafset ni vet!
Dock var det skönt att där jag missade var de texter som jag har satt utan krångel vid alla andra rep. Vilket tyder på att det är "slarvfel" slappnade av lite för tidigt. Farligt.
Att köra på volley är vi bra på. Jag är bra på det. Men jag är ännu bättre med lite struktur.
Även på scenen är det "här och nu" som gäller för mig. Där och då får man släppa allt annat- ALLT annat. Vilket kan vara svårt för man är trots allt en människa allt går inte bara att stänga av. Men det går att köra på autopilot. I går la jag mitt fokus på att får rösten att hålla genom hela kvällen. Jag fokuserade på att andas och på att vara där och då i det som då var här och nu- helvete så fyndig jag är i bland.
Det är gött att se att "nummer" som man fått strida lite för blir roliga på det sätt som man trodde.
Blev på riktigt mycket stolt och glad över flera av omdömena som vi fick av publiken. OM showen och om våra prestationer.
Jag gillar att många var så imponerade av vår scen. Det är jag också.
Den är en stor del av showen i år verkligen. Proffsigt ljud och ljus.
Han är en eld-själ (nu var jag så där fyndig igen ni som har sett showen fattar) Morgansson.
Verkligen duktig på riktigt. Jag hoppas att jag säger det tillräckligt ofta att så att han känner att jag verkligen uppskattar att han gör det där lilla extra för oss.
Bandet då - ja vad ska man säga. När jag var 15 år drömde jag om att sjunga i ett band där Hildesson spelade trummor. Nu gör jag det. Det är inte bara han som är bra.
Det är ett grymt bra band.
Följsamt och felxibelt och här och där svänger det så klockorna stannar.
Det är en otroligt frän känsla att stå framför dem och sjunga.
Mina kollegor då. Den rolige tomten- ja vad ska man säga.
Han slutar aldrig att förvåna. På ett bra sätt. Rolig som fan helt enkelt.
Trubaduren gör det han är bäst på spelar bra och sjunger unikt, han dirigerar bandet och håller i hop det hela musikaliskt på ett sätt som varken jag eller Tomten kan åsså han har gjort introfilmen i showen. Snajsigt värre. Han kan han!
Bra teamwork helt enkelt även om det verkligen inte alltid ÄR så enkelt att jobba som team alla gånger.
Ja nu återstår väl bara att be en stilla bön att rösten får hålla i kväll OCH i morgon.
I morgon ja jag ser redan fram emot det bästa av allt - hotellfrukosten- så det så!

28 November 2014 | Länk | EN NY DAG | 0 kommentar

GLORIA HODIE

Ännu en torsdagsmorgon i mitt liv…
….på bordet lyser vanligdoft-ljusen från IKEA.
På TV: dirigerar Garbiel Forss sin kör One Voice som sjunger "Lyss till Änglasångens ord".
Det är med skräckblandad förtjusning jag ser och hör det.
Ordet GLORIA sjungs av ett gäng spacklade kärringar, vackert som fan inte sminket då men sången, GLORIA ett ord så starkt förknippat med advent och jul för mg.
Ja jag vet jag bjuder på det flera av Er hann säkert tänka tankar som gloria på sned och allt möjligt. Jag bjuder på det!
Många långa rep i Åsbo kyrka, tidig morgon, nervositet och så ett ont kastat öga från
Tant Karin med glasögonen på nästippen när vi små trollungar inte kunde hålla käften i kyrkbänken mellan låtarna.
Jag har ett gammalt nött kassettband när jag är i sisådär 10-12 års åldern och hur jag med halsfluss och 40 i feber skulle sjunga solo. Halsfluss var väl och för sig inte nått ovanligt. det var ju halsfluss eller urinvägsinfektion som gjorde att jag avverkade antibiotika kur efter antibiotika kur när jag var liten. Men undantag för den gången när jag fick SULFA då blev det spännande på riktigt med andnöd och grejer.
Men det är en parentes.
GLORIA HODIE det var den låten jag sjöng den där dagen i svarta byxor och en rutig liten topp som förmodligen satt för tight eftersom jag var ett barn med "kraftig benstomme" som liten- snygg beskrivning för tjock.
Jag minns än i dag känslan när jag ställde mig framför kyrkokören.
Med skakande ben och flackande blick jag minns hur jag tänkte. Vad har jag gett mig in på?!
Så började piano introt och plötsligt så kände jag nog för första gången den där fräna känslan av sammanhang. Den där känslan när man vet vad man gör för vem och varför. Eller det har jag ju nu i vuxen ålder förstått att det var den känslan jag kände.
Där och då tror jag bara att jag kände att jag tyckte det var fränt och gött att stå där.
Längst fram i mitten med allas blickar riktade mot mig. Var det där och då den vaknade bekräftelse och applådtorsken?

Körsången var en stor del av mitt liv när jag växte upp.
I tonåren var jag ofta ledsen över att jag inte kunde läsa noter och därför bara fick sjunga melodin, den där enklaste stämman som man redan kunde i stället för att få lära mig de där krångliga mariga stämmorna som de andra i kören fick sjunga.
Det tog ganska många år innan jag fattade att det inte var huvudanledningen till att inte fick sjunga stämmor utan för att min stämma bar hela vägen och därför passade bättre som "lead".
Många år senare fattade jag det alltså. Det där att man ska göra det man är bra på det andra som man är mindre bra på ska man också göra men fokus ska läggas på det man är bra på.

Jag kan så här i adventstid bli riktigt nostalgisk och tänka på alla de där timmarna i kyrkan, allt repande. Alla uppsjungningar. Tanterna med tårar i ögonen. Doften av stearinljus.
Jag kan tänka på mina föräldrar som skjutsade hämtade väntade lyssnade och uppmuntrade och förmanade och "härjade" på oss efter gudstjänsterna när vi inte höll käften i kyrkbänken.

i bland skull jag vilja kunna vrida klockan tillbaka så att mina barn fick känna på den där känslan. Häromdagen frågade min yngste mig vad jag gjorde när jag var liten och när jag sa sjöng i barnkör tittade han på mig med en mycket märklig blick. Jag försökte förklara men han var förlorad i den konversationen.
Jag skulle vilja att de fick känna den där "juliga" känslan som spred sig i kroppen när vi i stämmor sjöng: Ett litet barn av Davids Hus.
Vi har andra jultraditioner i vår familj. Skapade av livet som har tagit olika vändningar under åren. De sista fem åren har jag spelat julshow i Parkhallen. En annan sorts julfirande senaste veckan har varit rörig. Det är den alltid så här år. Att dessutom får ett par inneboende mitt i alltihop var väl liksom lök på laxen eller sill på gröten eller kryddan på moset eller vad man väljer att kalla det. Åsså trasig stämband på det gör ju att man vill vråla Bjällerklang för mindre. Men som vanligt så löste sig allt-det gör det ju alltid om man bara väljer rätt, strategi och inställning.
Det är en rörig tid. Det är det varje år.
Logisitken ska fungera mellan barnvakter, hundvakter, teknikrigg, utprovning av scenkläder mm. Härom kvällen försökte jag prata med min underbara ungar om allt det röriga just nu.
Då sa det ene. Men mamma: Så här är det ju varje år. Det hör liksom till.
Så är det kanske, det här är mitt liv, vårt liv det är så här det är, rörigt, störigt och helt jälva underbart alltemellanåt. Att vara ledig från skolan på fredagen efter genrepet för att kunna åka med pappa ner till pappafamiljen för att få en extra dag och att det många gånger har varit det enda sättet att lösa logisitken på har liksom blivit en tradition. Som den yngste sa: Jag har ju alltid varit ledig den här fredagen det känns lite "juligt".
Kanske är det samma känsla han har som jag hade då i kyrkan.
Känslan av sammanhang att höra till -att höra ihop.
En viktig känsla inte bara i juletid utan alltid - så det så!

27 November 2014 | Länk | EN NY DAG | 0 kommentar

…det är mycket nu!

Jag har haft så många bra uppslag blogga om. Bara i går under promenaden som jag släpade ut mig själv och hunden på hade jag en massa fiffiluriga grejer som jag tänkte jag skulle skriva om. Åsså nu. Puts väck! Kommer inte i håg nått. Inte ett smack.
Märkligt det där när minnet kan spela sådana spratt.

Ja vad finns det att blogga om då. Trasiga stämband - nä det bloggade jag om i går inte fan blev de helare för det. Det är ju det jag alltid har sagt. Pippel funkar inte!
Vädret då? Ja det är väl snart avhandlat. I går sol i dag som "vanligt" mulet. Men som den lyste i går solen. Fantastiskt skönt om så bara för några timmar.
Som sagt febrig och eländig släpade jag mig ändå ut en sväng.
Sög i mig solljuset likt en tvättsvamp och fyllde på energidepåerna med lite lycklighet.
De har varit rätt dränerade senaste veckan - depåerna alltså.
Solen gjorde gott i både kropp och själ.
Tänk att så lite kan göra så mycket. Åt båda håll. Jag menar att det krävs så lite för att man ska känna hur kroppen fylls på av "braiga" saker och hur det lika snabbt bara liksom kan rinna ur en. När skit händer och allt rasar- så fort det kan gå.
Ja ja jag vet att jag brukar blogga om att man har ett val och så är det ju såklart.
Man har ALLTID ett val. Ett val att göra det som är rätt. Eller kanske minst fel om man inte kan göra det som är rätt för alla och det kan man inte alla gånger.
Utgångspunkten måste ALLTID vara en själv. Har man barn är barnet utgångspunkten- därmed basta. I alla val man gör måsta man som mamma fundera över. Hur påverkar det här valet mitt barn. Att göra på nått annat sätt är rentav oansvarigt.
I bland är det svårt att välja det som är rätt. Det betyder inte att man INTE måste välja det betyder bara att man måste göra det ännu mer omsorgsfullt.
Att välja och ta ansvar för det man har valt.
Så in i helvete svårt så att hälften vore nog.
Att välja sig själv framför andra är också in i helvete svårt.
Hur gör man det utan att såra andra runtomkring.
Ja lös den ekvationen om Ni kan.
Inte helt lätt- eller hur?
Jag tänker så här.
Vi ställs hela tiden inför olika situationer i livet. Lätta, svåra och så de som känns omöjliga.
Vi måste hela tiden fatta olika beslut, göra olika val. Små val som fil eller yoggi. Lite större val som Opel eller Fiat. Så kommer vi till de stora valen i livet.
Jobb, bostad, partner?
Vissa av oss har lättare för att göra dessa val, andra av oss har det jättesvårt. Det finns de som kan ranta runt på IKEA från öppningsdax till stängningsdax utan att komma hem med en endaste pryl.
Andra av oss har roffat åt sig ett helt bohag på mindre än 40 min.
Vi är olika. Så enkelt är det.
När man ska välja något som kan påverka andra då? Hur är det då?
Jo man ska fortfarande välja det man mår bäst av själv.
I bland kan man välja att göra saker för andra. Det tycker jag att man ska välja ofta.
När jag gör det så väljer jag ju indirekt mig själv då också eftersom jag mår bra av att göra saker för andra.
Det kan tillochmed va så att göra nått taskigt mot nån kan kännas bra för en själv om så bara för en kort stund. Sånt´brukar slå tillbaka- det där karma-trafset ni vet!
Men man måste som medmänniska välja det som sårar minst.
Alltid. Hör ni det- alltid!
Man måste som medmänniska välja det som gör minst skada, på andra de gånger man måste göra de svåra livsavgörande valen.
Jag precis som andra väljer fel i bland. Riktigt fel. Kanske inte fel-fel, i slutändan men att vägen till "rättet" blir fel. Rätta mig om jag har fel!
Återigen har jag då ett val. Stanna upp- reflektera- be mig själv och andra om ursäkt- eller fortstätta med strutstekniken.
Vilket i och för sig är en fantastisk teknik att välja om man vill välja att låta bli att ta ansvar för saker och ting.
Valen i livet är viktiga. Inte minst i år när det är ett valår.
Ja se där- det blev ett blogg inlägg i dag också till slut.
I dag ska jag välja glädjen och tacksamheten trots mulet väder och trasiga stämband.
För Er som känner mig på riktigt. Ni är ju inte så många. Ni har säkert tolkat in både det ena och det andra i det här. Ni som tror att Ni känner mig har säkert tolkat in en massa andra saker. Det är Ert val inte mitt!
Men visst är det väl som så att jag som så många gånger förr står i ett vägskäl.
Knäcke eller mjukt bröd? Volvo eller Audi? Nytt jobb?
Ja det är mycket nu - så det så!

26 November 2014 | Länk | EN NY DAG | 0 kommentar

Röst- Tröst -Bröst

…jag tar det mesta med ro.
Sån är jag.
Allt blir bra.
Allt löser sig.
Så måste det bli.
Fast man får se till att det blir så själv.
Det är väldigt sällan nån annan löser ens problem.
Inte mina i alla fall. Däremot så upplever jag ofta att jag ska lösa andras problem - men det får bli ett annat blogginlägg.
Få saker oroar mig.
För att nu sätta min skala av oro i paritet till den oro jag nu känner så kan jag berätta att:
Tumörerna som togs bort i februari- det är klart att det var olustigt innan man visste om det var elakartat eller inte men riktigt riktigt orolig var jag inte.
Det var väl inte så att jag var oberörd. Mest var jag förbannad och tyckte att det var lite orättvist. Men riktigt riktigt orolig var jag aldrig.
Det finns dock en sak som oroar mig på riktigt.
Ett problem som inte ens jag kan lösa inte ens med ren och skär viljestyrka.
När rösten krånglar.
När den dessutom behagar sluta fungera lagom till premiären på årets julshow ja då känns det faktiskt lite orättvist.
Vi repade igår och med undantag av den lilla detaljen ätt min röst inte funkar så var det ett hyfsat bra rep. Det är bra musiker allihopa och när alla är trygga med alla så svänger det som fan rent ut sagt. Styrkor och svagheter kompletteras bra i ensemblen. Gött att se och höra.

Men rösten då- ja nu är ju jag en självupptagen apa som vill att allt i universum kretsar kring mig- så nu ska jag skriva om min röst. Eller förresten jag skriver väl vad jag vill- det är väl min blogg- vill du inte läsa skiten- nämen strunta i det då.
Min röst är mitt verktyg när jag showar.
Den är min styrka men också min sårbarhet.
I den hörs skiftningarna i livet, i mitt liv lika väl som det kan läsas i mitt ansiktsuttryck- OM man känner den- OM man känner mig.
Min livskamrat och tillika tekniker har länge varnat för att den inte är "helt hundra" längre rösten att den är "trött" mindre elastiskt , precis som resten av kroppen det blir la´så med gamla kärringar. Nu kommer de krämporna en efter en.
Jag vet egentligen vad det beror på. Överansträngning. För lite sömn, för dåliga tekniska förutsättningar på de senaste gigen. Taskig medhörning mm gör att jag har haft fel teknik när jag sjunger. Kort och gott kan man säga att det varit för mycket rock´n roll larvande i pojkband som spelar brallorna av gamla tanter på båtar på de sju haven.
Inte bra för gamla feta kärringar med löshår.
De allra flesta gånger "läker" den ut när den är överansträngd rösten precis som ett ont knä gör vid lite vila.
Ingen löpning på hårt underlag några dagar så löser det sig.
Men den här gången är det segdraget på riktigt och självklart är jag nu orolig för hur det kommer att funka till helgen OM det ens kommer att funka.
Vanligen så brukar det funka med att tänka:
ingen sång inget prat på några dagar så löser det sig.
Men nu gör det ont på riktigt. Riktigt ont på riktigt.
Var tyst några dagar så ska du se att det blir bra- klen tröst!
För första gången är jag stressad och orolig på riktigt över hur det ser ut därnere.
Nej inte DÄR nere. Där är det som vanligt!
Jag menar i halsen så klart.
Hänger de där som två fladdriga dörrmattor stämbanden, precis som lökarna gör på framsidan av kroppen, uttröttade, uttänjda, inflammerade och trasiga eller hur ser det ut i halsen egentligen. Ja frågan är om jag verkligen vill veta. I det här läget kanske det stämmer att det man inte vet mår man inte dåligt av.
De flesta trasiga saker går att laga lite enkelt. Går det inte att laga så kan man ersätta.
Trasiga stämband lagar man inte bara så där. Tro mig jag vet det. 1996 eller om det var 1997- minnet sviktar en annan sak med gamla kärringar på minus sidan, då operarade jag stämbanden för knutor. Sjung och prat förbud i fruktansvärt många veckor- där vill man liksom inte hamna igen.
Ja enda sättet att få reda på hur det ligger till är väl att ringa VC och beställa en tid för att kolla upp det med risk för att de säger det jag befarar att de säger:
Du det här är trasigt på riktigt och går inte att laga- så det så!

24 November 2014 | Länk | EN NY DAG | 0 kommentar

Tusen bitar...

"…för när vännerna försvinner eller kärleken tar slut. Ser man allt med lite andra ögon. Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se. Skillnad mellan sanningar och lögner."

Vilken text va? Fantastiskt på så många sätt.
Kärleken den där som skulle vara för evig den tar slut i bland. Fast man inte vill fast man av hela sitt hjärta önskar att det inte vore så. Fast det finns delar av en själv som är villig att förneka så mycket av det man egentligen behöver för att fungera som en hel människa så händer det i bland att kärleken tar slut. I bland upptäcker man det inte förrens det kommer in en ny kärlek och då blir det så fult. "Har ni hört att hen har lämnat hen för att hen har vänsterprasslat med hen". Till det finns inget försvar. Där och då har det redan blivit fult och smutsigt. Sveket är totalt mot den andre. Folk kommer prata. Så är det. Där finns inga genvägar. Med i leken får leken tåla. Låt folk prata. Det kommer de att göra var så säker. Men bara för en kort stund för snart är det nån annan som har lämnat hen för hen och då är det hen vi pratar om. Eller gör vi det? Inte alla kanske. Vi som har varit där vet att om allt är bra så lockas man inte av något annat. Det är inte så "att det bara händer" det händer för att man är mottaglig för att låta det hända.
Vi som har varit där i de där skorna när man är den som väljer att gå. Vi vet att det är inte enkelt.Det är inte enkelt att vakna den där morgonen och inse att det är över. Det som en gång kändes så starkt att man inte kunde tänka sig att vara utan det, när man inte kunde andas om man inte visste att hen var där. När den känslan har ändrats när man vaknar i stället och känner att man håller på att kvävas, man inte kan andas i tvåsamheten. När syret som ska hålla kärlekselden vid liv är slut. Man försöker så desperat att blåsa liv i elden. Man provar nytt bränsle man gör allt, allt man kan för att den inte ska slockna. Men så en dag inser man ändå att kärlekselden har brunnit ut för alltid. Just den brasan kommer inte att tändas mer.
Det är hårt och jobbigt och kallt och tomt.
Det är jobbigt när det bara tar slut det är värre när nått annat börjar innan det andra tar slut.
Jag har känt den känslan, den är hemsk, när "alla" pratar när "alla" vet. När allt som är det som är ens privata plötsligt känns som det är offentligt för alla att grotta sig i.
Det är svårt. Att i det läget vara den som väljer att gå är aldrig lätt. Oavsett vad som har lett fram till att man väljer att gå. Lång och varaktig söndring. Vi gled isär. Det fanns plötsligt inget kvar.
Jag brukar säga "You meet a person for a reason season or a lifetime"
Jag tänker det som var bra mellan hen och hen. Det var bra där och då. Sedan blev det på nått annat sätt. Något eller någon annan kom emellan.
Om anledningen är någon annan är allt så mycket svårare så mycket fulare och det blir så mycket trasigare för alla. Det går inte att undvika. Det går aldrig att undvika. Om någon annan varit anledningen under en lång tid finns inga aldrig några "snygga skonsamma" sätt att gå på. Man kan alltid prova att minimera skadan ofta leder minimerandet till att man istället maximerar skadan.
Men ibland är det just att vara ärlig och berätta sanningen maximera berätta allt om allt och den andre som är att minimera skadan fast man kanske tror att "jag behöver inte berätta det här eftersom det bara är en fling, eller jag vet inte vad det blir med det här eller… ja keep em´coming bortförklaringarna för det är vad det är.
Bortförklaringar för att slippa ta ansvar.
De skapar bara förvirring i allt det trasiga. Att när det finns någon annan med i bilden säga till den man ska lämna: Det är så mycket som inte funkar, jag känner att vi bara är osams. Det är inte snällt. Det är bara elakt och egoistiskt. Jag vill inte såra genom att berätta om "hen den andre". Fast det är ju precis det man gör tänker jag. Sårar. Genom att ange halvsanningar om varför kärleken tagit slut.
Jag säger inte att det är lätt. Två gånger i mitt liv har jag valt att gå. Två gånger den första gången för att jag tog den smidiga vägen ut, lät mig själv falla för en annan man för att ha en språngbräda ut i det "nya livet". Det var inte enkelt. Inte alls. Det blev fult och smutsigt. Det var jobbigt och hemskt och jag mådde skit. Andra mådde skit. Det var ilska och tårar.
Där i det "lämnandet" fanns en falsk trygghet. "Hen fanns där" jag var inte ensam. Jag hade påbörjat något som var en "livlina".
Men nu efteråt har jag förstått att det var just det jag var. Väldigt ensam och att den livlinan var fruktansvärt skör.
Den andra gången valde jag att gå av rätt änledning - då fanns ingen annan. Jag gjorde "så rätt jag kunde" jag avslutade innan något annat påbröjades.
Då fanns inte den "falska tryggheten" jag var fruktansvärt rädd och om jag kände mig ensam första gången kände jag mig om möjligt ännu mera ensam den här gången. Men ensam på ett annat sätt ett mindre hotfullt, smutsigt sätt.
Då brottades jag "bara" med ensamhets känslorna. Det andra det fula det smutsiga som jag första gången tog ansvar för för det anser jag att man måste. Man kan inte ange halvsanningar som orsak om det faktiskt finns en annan-det fula smutsiga fanns inte där andra gången och även om det var jobbigt att välja även då var jag helt säker på att jag valde mig själv.
Det var jag inte säker på första gången och än i dag många många år senare är jag fortfarande osäker på om jag valde mig då eller om jag valde "hen" den där nye spännande mannen som var så långt i från den jag redan hade och om jag där och då (ännu en gång i livet) glömde bort mig själv.
För nu många många år senare kan jag se på mig själv då med helt andra ögon. Jag kan skilja mina egna sanningar från mina lögner.
Jag kan se att mina lögner då skadade mer än sanningarna skadade andra och skadade mig själv.
I dag vet jag att jag måste välja mig själv alltid. Oavsett vad eller vem som finns runtomkring. Att jag vet det gör inte att det blir lättare. Men jag vet det.
Jag vet inte om det jag har nu är för evigt. Jag vill såklart att det ska vara så. Men jag har inga garantier. Har någon det?
"Det sägs att ovan molnen - är himlen alltid blå…"
Så är det nog. Allt ordnar sig till slut. Så är det tänker jag så måste det vara. I bland är molnen så tunga och så mörka att man aldrig tror att det ska ljusna igen. När jag tänker så tänker jag på det där med reason season or a lifetime.
Jag har haft människor i mitt liv for a reason. Jag skulle lära mig något eller jag skulle lära dem något. Jag har haft människor som har delat mitt liv för en stund for "season" och jag har hittat den som jag vill ska vara min "lifetime" -
"När vännerna försvinner…"ja så kan det vara att de försvinner de som har varit en så nära. Men det är kanske också de som är där nära som kan hjälpa mig att skilja mina sanningar från lögner innan jag själv kan det.
"Säger du att du är min vän" så är du säkert det"

Å nä det är inte flickan i filmen som har skrivit brevet- så det så!

20 November 2014 | Länk | EN NY DAG

Nämen-kan det va...

…jo men det verkar inte bättre än att det jag känner i låren är träningsvärk. Det ä lika jävla roligt varje gång på riktigt. När jag för någon månad sedan ådrog mig en träningsskada skrattade jag högt hos sjukgymnasten. JAG träningsskadad? Det är ju ta mig fan helt fantastiskt. Att som 41 åring tämligen nyligen utrustad med en sk. normalviktig kropp. Jag har alltid tyckt att jag är jätteviktig trots att jag länge var överviktigt, nåväl, att med dessa erfarenheter i bagaget bli beskylld för att ha tränat FÖR MYCKET….det lät som musik i mina små öron minsann. Jag jublade och tänkte HALLELUJA plötsligt händer det!
Jag som på alla de sätt och vis i mitt tidigare liv undvikit träning i alla dess former, jag fick nu på papper att jag ÖVERANSTRÄNGT mig…någon olyckskorp eller var det måhända en avundsjuk skata kraxade att jag nog hade tränat fel eller lyft för tungt.
Jävla trams! Jag vilar gott i sjukgymnastens ord: "Överansträngd pga för många upprepningar på för kort tid"- det är väl förvisso också att träna fel men inte fel på det sättet utan på nått sätt vill jag tro att jag har gjort "rätt" fel på nått sätt. Fattar ni?" Nä inte jag heller jag tappade bort mig för länge sedan. I vilket fall de första veckorna efter skadan fick jag endast träna med lätta vikter på det skadade området. Kändes skitlöjligt! Men jag gjordet.Jo rå…det gjorde jag också-tränade med lätta vikter- mycket duktigt. Men sedan förra veckan så blev det inte så många pass minsann. Ett litet sketet pass hemma med mina vikter i bjärta färger och inget pass på gymmet. I N G E T ! Det kändes konstigt. Tänk för inte så länge sedan var känslan den omvända att gå dit - DET kändes konstigt. Nåväl.
Lyckan var därför stor när jag fick gå i väg i går till gymmet och lyfta lite skrot med de andra "kärringarna" som går där.
"Kärringar" är vi allihopa så det är inte jag och de utan det är vi. Ett gäng kärringar som har passerat bäst före datum, men som gör vad vi kan- okej jag talar för mig själv. JAG gör vad jag kan. Flera av de andra är snuskigt vältränande och jag är lita avis på dem.
Det var skitjobbigt i går. Tungt och motigt. Hade svårt att orka hela vägen och fick verkligen slita. Lägg därtill min träningsskada som gör sitt till för att jag måsta tänka mig extra noga för och inte köra på av ren jävla vilja för det är ju det jag gör.
Jag är äckligt råstark och orkar mycket på fel sätt och det blir aldrig rätt i slutändan.
Slutar jag lyssna på kroppen och så kör jag på tills det är ä trasigt-på riktigt. Så jobbar jag. Inte rätt jag vet. Men man hinner mycket innan det tar emot på riktigt.
I dag är den där, i låren framför allt och även lite i biceps ( som nån muskel i armen heter har jag lärt mig). Den är där: Träningsvärken. Numer ganska välbekant och lite göddig. Förr i tiden på min storhetstid var det nått jag skydde som pesten. Nu kan jag tycka att det är lite trevligt på nått konstigt halvt sadomasochistiskt sätt.
Det är liksom skönt att ha lite ont för det betyder att jag har gjort något gott för mig själv.
Som jag brukar säga. Att vara god är inte alltid detsamma som att göra gott eller var det tvärtom äsch skitsamma- så det så!

12 November 2014 | Länk | EN NY DAG | 0 kommentar

Så mycket bättre...

…en del saker blir än vad man i sin vildaste fantasi skulle kunna tänka sig att de skulle kunna bli. Det har gått över en vecka sedan jag bloggade sist. Åh vilken vecka sedan,
Smärre kriser, lite lycklighet, ett och annat huvudpbry och psykbryt senare - tja en helt vanlig ovanlig vecka alltså.
För exakt en vecka sedan förra tisdagen var jag och resten av familjen och tittade på Glada Hudik teaterns uppsättning av Trollkarlen av Oz. En fantastiskt föreställning på så många sätt.
Det var oerhört roligt och rörande att sitta på publikplats och se allt som händer.
Proffisga skådisar. Utvecklingsstörda och Normanstörda som jobbar tillsammans och levererar nått alldeles fantastiskt.
Så många likheter med "våra" artister som vi jobbar med varje onsdag. Karaktärerna finns där. Gemensamma drag- rörande och berörande.
Jag imponeras sällan av "kändisar" men han Pär som sm har startat Glada Hudik honom imponeras jag av.
Jag brukar ju säga (som en klok kvinna en gång sa) You meet a person for a season reason or a lifetime, jag bloggade tillochmed om det för en vecka sedan.
När vi står på Konsert & Kongress och väntar innan föreställningen kommer han Pär och går förbi. För ett ögonblick tänkte jag gå fram presentera mig och berätta om det vi jobbar med. Men jag gjorde inte det. Det kändes liksom inte rätt. Så jag lät bli. Så ångrade jag mig när jag kom hem.
Jag är inte typen som poserar med kändisar på bild bara för att kunna lägga dem på fejjan.
Det är inte min grej.

Jag berättade för en av tjejerna i gruppen vi har att jag varit på föreställningen och att jag tänkte gå fram och hälsa på Pär men att jag lät bli då tittade hon på mig och sa:
Men Ingela du som säger till oss att vi inte ska tänka så mycket utan: Bara gört! Varför gör du inte det själv?! Ja varför. Jag hade inget bra svar på det faktiskt.
Jag försökte tänkta som en annan klok kvinna brukar säga, allting händer när det är dax.

I alla fall resten av veckan gick. På torsdagen var det dax för rock´n roll tanten att plocka ner skinnbyxorna i väskan och ge sig ut på Cinderella-båten på Ålands hav för att giga med Tideline. Två dagars gig med grymt drag på båten. En näve kändisar, Tony Irving, Andreas Weise, Mikael Rickfors mfl vi delade scen och "hängde" lite kort mikroskopiskt tidsmässigt innan soundcheck och innan gig.

Åsså plötsligt händer det och blir så mycket bättre...
Där i baren på torsdagkvällen står han igen den här Pär.
Orden som tjejen sa klingar i mitt huvud: Bara gört.
Så jag gjordet- gick fram och pratade lite med honom tackade för en trevlig föreställning.
Vi bytte kontaktuppgifter. Pratade lite till dagen efter och bestämde att vi skulle ses.

I dag sitter jag här och bloggar om det här. igår käkade vi lunch i hop jag Pär och min kollega A i Mjölby - han kom alltså hit för att träffa mig- oss.

Vi fick tillfälle att ställa en massa frågor, fick en massa tips och jag fick mig en och en annan nyttig tankeställare som bekräftade en känsla som har gnagt.
Man ska göra det man är bra på- man ska inte backa då- visst är det så- det låter så enkelt när han säger det desto svårare att göra när jag hela tiden är rädd för att köra över någon.

Söndagen spenderades i Högby kyrka med underbara vänner och musiker och vi gjorde en Fars Dags konsert som gjorde lycklighet i hela kroppen på mig.
Mer än fullsatt i kyrkan- folk stod utmed väggarna. Fina ord och många kramar efteråt, jag fick göra det som andra gjort mot mig tidigare i veckan. Röra och beröra. Är det inte det livet handlar om tänker jag att ta och att ge och så att göra det man är bra på då förståss?
Jo jag trort! Jag tror att det är så! Jag bara gört!
Jo så får det fanimej bli resten av veckan- jag ska göra det jag är bra på-så det så!

11 November 2014 | Länk | EN NY DAG | 0 kommentar

F J Ä S K

…jag har haft en vidunderligt trevlig helg den här helgen.
Jag har återigen blivit påmind om att jag har många fina vänner.
En helg i Kungliga Huvudstaden tillsammans med hon den där vackra J är bra för både kropp och själ. Ja kanske inte för levern då. Men med tanke på hur vi skrattade vid frukosten. Ni vet sånt där skratt som liksom inte tar slut utan bara tar ny fart och börjar om och blir värre för varje skov liksom. När man till slut ligger på golvet i en hög, hyperventilerar, blir hes och har ondare i magen än efter 40 situps. Sånt skratt måste ju rimligen förlänga livet så man blir i stort sett odödlig - om man överlever själva anfallet då tänker jag om det är som det sägs att ett gott skratt förlänger livet. Eller det kanske är så att ett långt skratt förkortar livet. Jag skiter högaktningsfullt i vilket faktiskt för det var gött och få flabba så där.
Länge sedan sist. Hoppas att det inte dröjer lika länge.

Vi fick uppleva kvalitativt fjäsk, det var lite trevligt. Inget man är bortskämd med till vardags.
Vi anländer Hamburger Börs. Vackra J blir genast uppmärksammad av en vakt. (Men det är en annan historia).
Vi blir mycket väl mottagna lite så där så man kände. Höpp- här är de äpplekäcka och övertrevliga på riktigt liksom.
Vi blir visade till vårt bort. På vägen dit säger den lille söte jag-jobbar-med-att-visa-till-bordet-killen att han har hört att vi ska bli extra väl omhändertagna.
Framme vid bordet som var långt framme vid scenen står en flaska skumpa med en hälsning till Vackra j från Mr P.
Fränt! Strax därpå kommer nästa kypare presenterar sig och hälsar från Herr L med orden
skumpan och några drinkar är till er från Herr L. Han bad oss ta extra väl hand om er.
Alltså det låter lite löjligt med det här fjäskandet eller hur?
Det var det också men jag ljuger ju om jag säger att jag inte gillade det.
För det gjorde jag. Det kändes lite lyxigt på nått sätt. Inget man är van vid som sagt.
Showen med Orup var riktigt bra tyckte vi efterhänget med Orup i baren var också bra tyckte vi. Vi sov som små prinsessor i vårt lilla hotellrum.
Tanterna gjorde stan och så tog vi tåget hem.
Fick gå på middag hos trevliga vänner. Äta Laxtornedou´(eller hur det stavas) Hittade på hyss till julshowen.
Söndagsen har tillbringats med att omvandla hyssen till verklighet.
Galet men roligt. Kul gäng det här är att jobba med.
För att säkerställa att det inte blev så mycket tid över så klämdes det in ett litet rep inför Cinderella trippen i veckan som kommer.
Nu är det söndagkväll och snart nog har söndagen blivit måndag jag fiffilurar lite i största allmänhet och tänker i afton mer än någonsin att det är som jag brukar skriva (som en klok kvinna sa till mig en gång)
YOU MEET A PERSON FOR A REASON SEASON OR A LIFETIME - så det så!

2 November 2014 | Länk | EN NY DAG | 0 kommentar

hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel

Skaffa en gratis hemsida