Mina krönikor & kåserier
Startsidan Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Julklapparna som förblev oöppnade

Publicerad 2023-12-01


På en hylla på vinden på mitt jobb, ligger en oöppnad julklapp; inslagen som formen av en smällkaramell. Och, nej, nu har jag inte upptäckt någon hemlig julklappsgömma (!), utan den har legat där i alla fall så länge jag har jobbat där, och, med tanke på handstilen på etiketten, troligen bra mycket längre än så också, för, handstilen ser ut att tillhöra någon i åtta – nio-års åldern, och, jag vet att avsändaren är så där tjugo år äldre än så nu, så… Ja… Den har alltså legat där, oöppnad, bra många års jular, och, så klart har jag funderat på det där, när jag, av någon anledning varit upp på vinden för att hämta eller lämna något, och ser den ligga där. Hur kommer det sig att den blivit kvar, oöppnad? Vem var – eller är – denna Ingegerd som paketet var menat för? Namnet på givaren vet jag vem det är – även om jag inte kände henne på den tiden paketet slogs in – men… Vilken relation har – eller hade – gåvans givare, och mottagaren? Namnet Ingegerd… I alla fall för min del låter det helt klart som ett äldre namn, och, även om jag förstått att äldre namn också är sådana som då och då blir moderna igen, så… Ingegerd… Jag tänker nog på en kvinna som, i dagsläget, isåfall skulle vara kanske i 80-års åldern… OM hon fortfarande lever, vill säga… Då borde hon ha varit runt 60 om paketet slogs in, och var tänkt som gåva, om det nu stämmer med hur gammalt jag tänker att det är… Som sagt… Jag vet vem avsändaren är, och skulle kunna fråga (!), men… Ja, någonstans förstår jag ju att något hände eftersom julklappen aldrig nådde fram, och, jag vet inte om jag ska ”lägga mig i” det… Det kanske inte ens är ett så ”spännande” svar som jag… kanske lite hoppas på…

Nej, just det får nog vara obesvarat, men… I år var det min tur (eller kanske snarare Otur) att det, på något sätt, blir en julklapp över. En oöppnad sådan. För några månader sedan lärde jag känna en person, som… I vanliga fall skulle jag nog ha nöjt mig med att bara / ”bara” skicka ett julkort till en så pass ny bekantskap, första julen så här, men, med hennes kändes det annorlunda, och när det, redan från börja, dessutom var ganska självklart VAD hon skulle få, så… Jag är inte den som är ute i sista sekund att köpa julklappar, och nu när jag visste vad jag var ute efter, så köpte jag det ganska omgående, tros att det var ett tag kvar till julafton. Jag slog in det, och la det tillsammans med några andra julklappar som skulle skickas med posten. Någon vecka senare gjorde hon ett rejält misstag i relationen som jag verkligen tyckte var att gå på tok för långt, och då… Ja… Kontakten bröts relativt fort, och att skicka den där julklappen till henne!? Nej, det var ju verkligen inte aktuellt längre (!), så… För att inte skicka den av misstag – att jag fick med den av bara farten medan jag ändå var igång och skulle skicka de andra, så la jag undan den. Så, det blev en oöppnad julklapp, som mottagaren inte ens var medveten om att den skulle ha skickats bara en tid senare. OM relationen fortsatt på samma sätt som den börjat. I skrivande stund ligger den i min ena garderob, men… Jag ska öppna den och skänka den vidare innan det här året är slut. Jag har inte någon glädje av den, utan den är bara en påminnelse om en relation som var, men som inte höll längre än den gjorde. Till skillnad från vad relationerna med dem som får sina planerade julklappar, gör; det ena till en barndomskompis som jag känt sedan vi var runt tolv år, en man som jag känt sedan jag var i femton-års åldern, och en äldre släkting som jag… Nu har vi väl aldrig haft någon jättenära relation (!), men, han har ändå funnits där hela mitt liv, och vi hörs av till jular och födelsedagar. De tre relationer som varat längre än bara några månader, alltså.
1 December 2023  | Länk | Krönikor & kåserier (under 2023)
När människor från mitt förflutna, väljer att ta kontakt igen

Publicerad 2023-10-29


Hade jag fått det där mailet så där en och en halv månad senare än vad jag nu fick, så hade jag nog tänkt något i stil med att ”Vad är det med den här tiden på året!?”, men nu var det i slutet av oktober när jag kollade min mail; en mail som är koppad till en adress som jag inte ens använder speciellt ofta nu för tiden men ändå kollar då och då, som jag såg Mailet med stort M.


Lagom till förra årets jul, fick jag ett kort med en julhälsning från någon Sara. Ja, hon skrev bara under med sitt förnamn, precis som vi haft kontakt bara månaden innan, och som att det inte alls skulle vara något konstigt eller märkligt i att hon hörde av sig – det är ju jul, liksom, och, ja, då skickar man julkort… ”Problemet” var ju bara att det ställde till det lite (eller, okey, ganska mycket) i min hjärna, för, Sara!? Vem sjutton är Sara!? Och att HON dessutom verkade veta vem jag är (OCH hade tagit reda på min – då relativt nya, dessutom! – adress! Jag var VÄLDIGT säker på att jag INTE då kände någon Sara som jag berättat om flytten för!) då hon, efter sitt namn, lagt till något i stil med ” din gamla vän och brevvän :)” gjorde ju inte direkt saken mindre mystisk… Även om jag ändå fick en LITEN aning om vem hon kunde tänkas vara, så… Vi hade liksom inte hörts av på … vad kan det ha varit… Ja, över femton år i alla fall, och närmare tjugo skulle jag kunna tro. ÅR! Och, helt ärligt, är hon inte någon jag har tänkt på sedan kontakten upphörde, utan… Vi började helt enkelt leva för olika liv där efter att ha umgåtts (både setts i verkliga livet, och haft brevkontakt), så… Hon försvann, ganska obemärkt, någonstans där längs vägen, utan att jag egentligen saknade henne. Och det trots att relationen – när vi hade den – var bra.

Några tankar på att söka upp henne igen, hade jag dock inte. Eller, jag erkänner: Jag googlade på hennes namn, men, eftersom både för- och efternamn (i kombination, dessutom) visade sig vara väldigt vanligt, så, inte ens när jag avgränsade det, blev tänkvärda alternativen FÖR många… Om jag kommit ihåg vad hon hetat i andranamn, ungefär när hon fyllde år eller något, skulle det kanske ha hjälp till att minska antalet sökträffar, men, nu är det sådant jag inte minns, så, så blev ju sökningen därefter också. Snart ett år senare har jag alltså fortfarande inte hört av mig till henne, men, HON tycks ju i sin tur ha full koll på mig (nå, hon har i alla fall uppenbarligen min adress!), så…


För några veckor sedan kollade jag då en mail som jag inte använder så ofta längre, men ändå har kvar, och kollar då och då. Jag minns inte när jag skaffade den, men, den har helt klart följt med bra länge, och några gånger per år används den faktiskt till att just ta emot och skicka mail från. Annars har det nog främst blivit en plats att spara kopior på och så, men… I mitten av den här månaden blev då ett så’nt där tillfälle där jag kollade den; inte för att jag väntade på något speciellt eller skulle skicka något från den, utan bara för att – och då ser jag att jag fått ett mail från en Emma. Till skillnad från vykortet från Sara, får jag en ledtråd till vem denna Emma är, i form av att hennes efternamn ju också syns direkt, men… Emma!? Hmm… Känner jag någon Emma (med det efternamnet)!? Näää… Eller..? Gör jag det..? Nu ska jag väl också säga att jag inte är den som har tusentals vänner, så, de jag har vet jag allt vad de heter (!), men någon Emma ingår inte i den kretsen! Efter ett inledande ”Hej Maria!”, så berättade hon bland annat att vi tydligen brevväxlat ’för flera år sedan’; vart hon bodde då, och att det (brevväxlandet) rann ut i sanden, men att hon ’har tänkt mycket på dig genom åren’. Vad ska jag säga..? Tyvärr kan jag ju inte svara ”detsamma! Jag har tänkt mycket på dig också!”, för, det har jag, ärligt talat inte gjort. Visst, vi brevväxlade under en period – efter lite (eller MYCKET tankeverksamhet från mig, måste det – OM det nu är hon jag tänker på? – vara i alla fall så där femton år sedan – men, ja, sedan upphörde det utan att vi blev ovänner (= hade det slutat då, hade jag kanske kommit ihåg det?), och, ja…

Nu har jag ju denna Emmas mailadress, men… Ska jag skriva tillbaka? I skrivande stund har jag faktiskt inte bestämt mig… Visst, vi skiljdes inte åt som ovänner, så, av den anledningen säger jag inte ”nej!”, men, samtidigt… Jag kommer knappt ihåg henne eller, och, LITE obehagligt är det ju att hon har ”koll på mig” (fortfarande), men inte jag på henne..! Nä då, inte därför eller, egentligen, men… Jag vet inte… Även om det kanske inte hänt jättedramatiska saker i mitt liv under dessa femton år (!), så har det ju hänt NÅGOT, och, den Maria hon känner / har bilen av, är ju fortfarande den Maria jag var då för femton år sedan…


Ja… Hade mailet från Emma kommit närmare jul, så hade jag, som sagt var, nog ändå tänkt tanken på ”Vad är det med den här tiden på året, egentligen?” när människor plötsligt ser sin chans att höra av sig, att det liksom är mer okey att göra det just till jul – och det TROTS en total tystnad på kanske femton – tjugo år – men… Nu kan jag inte riktigt koppla ihop att Emma hörde av sig, med någon typ av julgivmildhet, men… Ja… Kanske jag skickar ett mail på självaste julafton till denna Emma!? Jag vet inte än… Vi får se… Jag har ju tid på mig att bestämma mig. Och, efter femton års uppehåll, är väl så där en och en halv månad nästan att räkna som ingenting..?
29 Oktober 2023  | Länk | Krönikor & kåserier (under 2023)
När nutid möter dåtid, dåtid möter nutid. Och linje 29 och 30 är desamma.

Publicerad 2023-09-01


För många år sedan – medan jag fortfarande bodde i den stad när jag bodde under cirka ett års tid innan jag flyttade till min nuvarande bostadsort – var det en dåvarande bekant som tyckte att det var en bra idé att ansluta mig till en tjänst som fanns på ett av bankkontoren i denna stad , och, ja… Jag såg väl inte riktigt vitsen med det, men, eftersom jag, på den tiden, inte ifrågasatte, så gick jag med på att förbinda mig till erbjudandet. Sedan flyttade jag därifrån – lååångt därifrån – och… Det blev inte att tjänsten avslutades i och med flytten, utan det har legat som ett litet mörkt moln i bakhuvudet under alla år… Speciellt när räkningen för tjänsten kommit en gång om året… Så klart det känts onödigt (!), men, samtidigt: Ska jag åka 80 – 90 MIL bara för att avsluta den!? Det har absolut tagit emot ännu mer än att betala och sedan ”glömma bort” det där till nästa gång räkningen kommer… Det – att förtränga – fungerade ändå länge, men…



För några månader sedan fick jag ett brev från tidigare nämnda bankkontor där de berättade att tjänsten skulle upphöra (inte bara för mig, utan för alla som utnyttjat den), och att jag MÅSTE komma ner och avsluta den innan den sista november i år. Visst, det var ju med god marginal (! En så pass lång resa som det skulle komma att bli, är ju inte något man direkt planerar, eller gör, på en dag som det skulle komma att bli för mig), men… Samtidigt var det nog bra att det var de (= någon annan!) som bestämde om detta och satte lite press på mig, för, ärligt: Jag vet verkligen inte när jag annars skulle ha kommit mig för att åka alla dessa mil för ett ärende som skulle ta max halvtimme att utföra, utan jag skulle nog ha fortsatt sucka i november / december varje år (för, vem vet hur många år!?) när räkningen dök upp som en påminnelse om mitt förflutna.



Så! Förra veckan visade sig ändå bli ett bra tillfälle att åka ner: Det var ovanligt lugnt på jobbet, och jag måste inte SKYNDA mig: Åka ner, besöka banken, åka hem samma dag – vilket jag, i teorin, faktiskt hade kunnat göra [!] – men, helst inte då, och, som sagt, nu är det passade med mitt nuvarande liv, så kunde jag ju se det som en liten semester också. Som inföll samma vecka där de flesta andra, och samhället i stort, återgår till en vardag efter sommaren… DÅ fick jag istället ledigt.



En del av sträckan skulle åkas med tåg, och… Jag HAR åkt tåg tidigare (!), och har inte några bra minnen av det, men, det var ändå inte det som skulle visa sig vara den största anledningen till nervositet, utan det var det faktum att jag – för första gången sedan 2007 [!] – skulle återvända till staden där jag bodde innan jag flyttade till min nuvarande bostadsort!



Eftersom det skulle ha blivit lite FÖR märklig känsla att komma dit och mer eller mindre tvingas bo på hotell (eftersom jag inte längre har några kontakter däromkring och alltså inte någon att bo hos under min vistelse), hade jag, redan från början, bestämt mig för att bo i en annan närliggande stad (som är mer neutral, och därmed skulle ge mer semesterkänsla), och göra en dagstur till min gamla hemstad.

Första resdagen gick alltså till den mer neutrala staden, men redan dagen därpå stod jag på en busshållplats för att ta bussen som skulle gå tillbaka till en del av mitt gamla liv. Linje 29. Ja, jag hade ju kollat upp busstider och sådant redan innan, och, även om det alltså var MÅNGA år sedan jag reste med de där röd/vita bussarna (= bara känslan av att SE en sådan igen!), så, fanns linjenumren bevarande någonstans i minnet, så, när busshemsidan frågade vilket bussnummer jag ville söka på, och jag skrev ”29”, så var det fortfarande den linjedragning jag mindes från min tid. Vilket, ärligt talat, var lite skönt… Bara att en sådan sak – trots alla år – var exakt samma. Även om jag var fullt medveten om hur länge jag varit borta och hur mycket som kan hända på den tiden, så hade det blivit fel från början om de bytt nummer på den busslinjen…

Från tidigare visste jag också att 29:an skulle passera det lilla samhälle där jag växte upp. Dit har jag aldrig varit tillbaka sedan jag var arton år, och, helt ärligt, aldrig haft någon längtan tillbaka till eller (missförstå mig rätt: Det var JÄTTEbra att växa upp där [! Inte för att jag kan jämföra, men…], men… Då var verkligen då, och jag skulle inte kunna tänka mig att flytta tillbaka dit!), men, nu kände jag bara att det skulle ha varit RIKTGIT konstigt att bara passera, på väg till huvudmålet för resan, utan att stanna till, så – jag klev av denna linje 29 redan i detta samhälle. Och, ja, bara en sådan sak som att plinga när bussen var på väg att svänga av E4:an, in i samhället, och VETA vart bussen skulle stanna utan att ha kollat upp vart busshållplatsen var innan..! Jag bara VISSTE att det fanns en busshållplats där den var. Så klart: Jag vet inte hur många gånger jag åkt från just exakt den busshållplatsen under de femton år jag ändå bodde där (!), men, att komma tillbaka efter SÅ pass många år, och, ja, den fortfarande var där, liksom…

Och SÅ märklig känsla att kliva av bussen, och, ja… Bara vara tillbaka… Till dåtiden på något sätt, men samtidigt som … en annan människa är väl att ta i, men… Så klart det hänt NÅGOT under de här tjugo åren har jag inte satt min fot på platsen..! Ändå var det bara SÅ normalt och vanligt. Någonstans är jag ju medveten om hur länge jag varit borta, men, samtidigt… Att komma tillbaka och verkligen inte behöva fundera över hur jag skulle komma till en viss plats, utan bara gå. Precis som det var dagen innan jag var där, och att det var en så’n där vardaglig grej som man inte ens reflekterar över, utan att man går på vägar som man är SÅ van att gå på att man, samtidigt som man går, har tankarna på annat håll. Även om jag nu – när jag var tillbaka – INTE hade tankarna på annat håll medan jag gick där, för, SÅ vardagligt var det ju ändå inte..! Redan när jag klev på linje 29 och sa till busschauffören vart jag skulle så tänkte jag att ”Tänk om han bara visste (hur speciell den här resan är). Hur konstigt det känns att uppge namnet på min uppväxtort på orten dit jag faktiskt ska åka”.



Efter någon timme på min uppväxtort, skulle jag dock fortsätta till sta’n – och tog linje 30. Jag hade kunnat ta linje 29, men valde medvetet att ta linje 30 som visserligen också går till sta’n, men med en omväg motför linje 29, för, ja, så klart att även linje 30 fortfarande var det linje 30 som jag minns från alla mina år i området. Det hade nog varit lite mindre ”självdestruktivt” att ta linje 29, men… Eftersom jag redan utmanat mig så som jag gjort med att alls återvända, så… Jag kunde lika gärna ta linje 30 som en extra utmaning…



Så klart att nervositeten var på max (eller – om möjligt är – mer än så!) även när linje 30 närmade sig staden som var egentliga anledningen till att jag alls gjort den här resan, men… Precis som på min uppväxtort, visade det sig SÅ snabbt bara kännas … vanligt och helt normalt. När bussen passerat en av stadsdelarna, plingade jag – och bussen stannade – med några meters marginal eftersom de flyttat busshållplatsen med några meter – (nästan) EXAKT där jag klivit av andra bussar så, så många gånger under alla, alla år. Och, nej, inte eller där fanns någon tvekan om hur jag skulle gå för att ta mig dit jag skulle..! Och ju mer jag rörde mig där, i stadskärnan, så… Jag förstod ju att jag varit borta ett tag (en ny skola, ett nytt höghus, en ny park, nya affärer… dyker ju inte upp på bara en – två veckor så där [!]), men, samtidigt… Att det skulle vara sexton ÅR sedan..!? Näää… Jag var ju … ”hemma” skulle jag inte säga att jag var (!), men, någonstans kände jag mig ju INTE som någon turist eller..! Absolut inte! All den nervositet jag kände inför att återkomma både till uppväxtorten och staden..!? Jag förstod ju att inte ALLT skulle vara förändrat – kanske speciellt inte i samhället där jag växte upp! – utan den låg nog mer i att… ja... Det skulle nog ha varit jobbigt OM det varit FÖR stora förändringar (!)… Ja, bara komma tillbaka efter så många års bortavaro. Men, ja, sedan var allt bara SÅ vanligt och normalt…



Sedan var det så klart en märklig känsla att… Hur ska jag förklara…? Att nutiden möter dåtiden, för… Speciellt i samhället där jag växte upp då, kunde jag lätt – om jag haft sällskap med någon – peka ut att ”Där bodde Marianne, Erik och Elsa. De bodde i det gula huset på andra sidan E4:an innan”, ”Där bodde Britt-Marie som var min mentor i högstadiet”, ”Där bodde Malin som jag lekte med på fritids, tillsammans med sin mamma och pappa (som var vaktmästare), och sin storasyster Maria”, ”I det där huset låg min första lägenhet”, ”I det där huset var min andra lägenhet”, ”Där bodde farmor”, ”I den här längan höll vi till när jag gick i mellanstadiet, och sedan, i högstadiet, flyttade vi till det huset”, ”Där gick jag i öppen förskola”, ”Där var biblioteket”, ”Där låg en bensinmack”… Också vidare, också vidare. Ja, det är något märkligt att komma tillbaka till en plats som man någonstans vet SÅ mycket om. Samtidigt som man är fullt medveten om att det hör till dåtiden, för, MYCKET har ju hänt genom åren, och, det som är nu, det är jag inte en del av lägre, utan jag skulle få prata om människor i just dåtid, för, att de skulle bo kvar fortfarande? Jag vet inte. Eller, ja, så klart, vissa vet jag: Jag VET att varken Birgitta eller Leif bor kvar, jag VET att Marianne, Elsa och Erik alla är döda sedan många år, jag VET att två personer som jag inte vill ha i mitt liv har flyttat dit, men… I det stora hela så sker mitt liv där, just mer i dåtid, än i nutid.
1 September 2023  | Länk | Krönikor & kåserier (under 2023)
520 dokumenterade veckor

Publicerad 2023-07-06


För tio år sedan (! Ja, det känns verkligen som en lååååång tid, men, som en jämnårig kompis konstaterade redan för några år sedan, så har man nu kommit upp i en ålder där man mer KAN börja se tillbaka på sitt liv, och, ja, jag antar att det är ett tecken på att man börjar bli … tja… gammal… Samtidigt förstår jag: De första femton – sexton åren i ens liv ser ju i princip likadana ut för de flesta = man går i skolan. Punkt slut. Man varken kan eller får påverka så mycket vad gäller det, förrän det är dags för gymnasieval. Det är ju när man slipper från den världen – är vuxen! – som man faktiskt kan, och får, välja mer själv) – inför min 28:e födelsedag – bestämde jag mig för att jag skulle testa något, för mig, nytt: Jag skulle börja blogga! Jag hade ju hört talas om fenomenet och förstått vad det gick ut på, men, i ärlighetens namn, aldrig någonsin läst någon annans blogg. Jag förstod dock att tanken var att, om man har en blogg, ska den uppdateras minst en gång per dag, och, det förstod jag redan från början att jag inte skulle komma att göra (inte för att jag inte skulle ha tid [!], utan för att det, på något sätt kändes mer hanterbart att sammanfatta och publicera en gång per vecka), så, jag gick in i det här projektet med att det får bli någon typ av kort veckosammanfattning istället. Sedan hade jag ju förstått att en blogg både kan vara riktigt, riktigt personlig – och av det mer allmänna slaget; vilket passade mig, eftersom jag inte hade något behov, eller vilja, att ”hänga ut mig själv” på något djupare plan, var det ett mycket medvetet val att hålla mig ganska neutral, men samtidigt ändå skriva om sådant som hänt i mitt liv, naturligtvis. Att det jag skriver om, inte pekar ut just mig, utan lika gärna kan vara någon annans vardag.

Mitt inlägg på min första födelsedag sedan projektet började löd:
--------------------------------------------------------
Onsdag den 3/7

28 år. Och idag är det lite extra ”på riktigt” jag fyller år, eftersom den tredje juli 1985 också var en onsdag :) Naturligtvis inte något jag minns då, men… ;) På tal om att minnas, så har jag blivit ihågkommen, och fått både sms och kort, och / eller presenter, bland annat en pläd, tre böcker (”Davidsstjärnor”, ”Jag är Ida” och ”Du går inte ensam”), så nu har jag lite läsning framöver :) Jag har inte bestämt vilken jag ska börja med, men det lutar ju åt ”Du går inte ensam”… :)
--------------------------------------------------------

Jag hade inte någon tanke på hur länge projektet skulle vara, men, efter erfarenhet av andra projekt jag gett mig på, anade jag väl att risken fanns att jag skulle ledsna ganska snart, glömma, och gå vidare med något annat… Att det, i år, är tio ÅR sedan jag började, känns alltså smått overkligt! Även om jag, som sagt var, inte sagt ”Jag håller på i ett år”, så tänkte jag nog aldrig ens tio år framåt i tiden, vid den tiden..! Tio år är liksom lääääääänge..! Men samtidigt inte…

Nu går jag sällan tillbaka och tittar på vad jag skrev för si och så länge sedan (!), men, bara när jag tänker på tidsperioden medan jag skriver det här..! För tio år sedan visste jag inte att jag skulle ha det jobb jag nu har, jag visste jag inte att jag skulle bo där jag gör nu (eller ens att jag skulle flytta!)… Nu reser jag inte så ofta som jag skulle vilja (!), men, alla resor jag ändå har gjort under de här åren; alla nya platser; varav några jag valt att återvända till (med det sagt inte att det varit något ”fel på de andra platserna [!], men, vissa har fastnat lite extra i hjärtat)… Sedan går – naturligtvis – tankarna även till de människor som funnits i mitt liv under de här åren, men, som, i vissa fall inte längre finns kvar av olika orsaker; främst för att vi bara / ”bara” börjat leva för olika liv, men, dödsfall är väl nästan oundvikligt att råka ut för under en så pass lång period. Men, jag tänker ju också på de människor som kommit in i mitt liv de här åren, för, de finns naturligtvis också (!) – vilket jag är tacksam för. Och inte bara / ”bara” människor, utan min Molle som blev femton år.

Inför födelsedagen i år – tio år senare – löd blogginlägget:
--------------------------------------------------------
Onsdag den 5/7
Idag hämtade jag ett paket från U, innehållande fyra böcker: ”Vit som snö”, ”Som vi lekte”, ”Där döden väntar”, och ”Skuggläge”.
--------------------------------------------------------
(Eftersom jag varit bortrest, kunde jag inte hämta det på ”rätt” dag). Jag fick böcker i födelsedagspresent till den här födelsedagen också… Vad säger man? Vissa saker ändras inte.






Fotnot: Där jag bloggar, kan man välja om man vill att det ska synas hur många som besökt sidan eller inte. Jag har den funktionen avstängd, men, inför denna krönika kollade jag av nyfikenhet: 188 262 sedan starten för tio år sedan. Jag förstår att det inte är något att skryta med, så, det tänker jag inte göra eller (!), men, samtidigt så… Jag skriver ju – ärligt talat – INTE eller för att slå följar-rekord eller något (!); och – nu skrivet i skämtsam ton! – förstår jag ju att eftersom jag lever ett vanligt, ”trist” (vardags-)liv utan en massa händelser utöver det vanliga, så är det väl inte direkt något som bidrar till eventuell popularitet. Men – det är HELT okey! Ärligt, så är det, det.
6 Juli 2023  | Länk | Krönikor & kåserier (under 2023)
Eftersom rörmokaren frös, höjde han värmen på mina element…

Publicerad 2023-06-04


Redan i mitten av förrförra veckan satt ett dataskrivet A4 på entrédörren till trapphuset där jag bor – och, om man mot förmodan skulle missa det, så hade det delas ut exakt likadana meddelanden i brevboxarna också – om att det, veckan efter, skulle ske någon form av ventilbyte i lägenheterna, och, om man inte var hemma eller protesterade av annan anledning, skulle de som utförde arbetet, använda huvudnyckeln för att ta sig in. Nu ska jag väl säga att det inte händer jätteofta att hyresvärden bjuder in vilt främmande människor att gå in i ens hem (!), men, ja, jag suckade väl lite och tänkte något om att det är ”straffet” för att man bor som man gör – att man KAN få oväntat besök… Av främmande människor. Som har nyckel till ens lägenhet… Samtidigt ska jag väl erkänna att det är lite skönt att ha den servisen..! Jag menar: VENTILER!? VEM funderar på sådant och att det är något som tydligen ska bytas!? Hur ofta? Varför? Hur märker man ens att en ventil är trasig!? JAG har då verkligen inte någon aning! Jag går INTE och funderar på ventiler! Så – det är väl tur / bra att någon annan (hyresbolaget) tänker på sådant… Hade JAG måst tänka på sådana saker, hade det nog inte blivit mycket gjort, kan jag lova..! Det FINNS ju en anledning till att jag bor som jag gör...!

Hur som: Under den här perioden de skulle komma, hade jag fått frågan om en bekants hund kunde bo hos mig, och… Även om jag som känner henne, vet att hon är JÄTTEsnäll, så förstod jag ju att… OM jag nu inte skulle vara hemma just exakt när rörmokaren kommer – men att hunden är det – så skulle det ju vara en vilt främmande hund för den människan (och, ja, en vilt främmande människa för hunden också, naturligtvis! Även om HON nog inte skulle attackera denna rör-människa) – så vet ju inte rörmokaren HUR snäll hunden är, så… Ja, jag ringde en av kontakterna som stod på A4:at och berättade läget. Han (rör-människan) lovade då att han skulle ringa innan han kom så han inte blev ensam med denna underbara – men, för honom, främmande – varelse till hund.

Nu blev det ändrade planer vad gällande hundens boende hos mig, men, det visste ju inte ventil-bytar-människan, så… Hur som ringde han i torsdags och förvarnade om att det var min lägenhetstur att få besök under dagen. Som sagt: Nu blev det inte något av att ha en pälsig sambo, men, jag är ju ändå glad att det lett till att jag bett honom höra av sig innan..! Jag menar: Mardrömmen hade ju varit att stå i duschen när de kommit och inte hunnit ge sig till känna innan de låst upp dörren och bara gått in!!

Torsdagarna är nog de dagar jag (oftast) har mest att få undan på jobbet, så, strax efter att han ringt, var jag ändå tvungen att ge mig iväg och påbörja dagen. Och när jag kom hem igen några timmar senare, var arbetet gjort. Och en – eller flera? – vilt främmande människor hade gått omkring hemma hos mig, utan att jag varit hemma. På sätt och vis, hade det känts konstigt ATT vara hemma då, på sätt och vis känns det konstigt att INTE vara det. Jag menar: Det ÄR inte en… normal situation… att ha vilt främmande människor hemma när man inte själv är hemma..! Inte som inbrott – de hade ju ändå huvudnyckel, så besöket kom ju inte oväntat så (!) – men… Besökarna kommer ju ändå in i … en stor del av mitt liv – mitt hem! – på något sätt… Nu har jag verkligen inte något (olagligt) att dölja så (!!), men, det känns ju pinsamt om mina underkläder hänger på tork, liksom..! Jag vet: Kanske jag är nojig, men, DET känns verkligen inte som någon kunskap jag vill dela med mig av till vem som helst...! Inte ens om någon jag kände, skulle jag nog känna mig helt bekväm med att inse att mina underkläder hänger på tork under deras besök…

Nu syftar jag verkligen inte på just byta-ventil-människan /-orna som var hos mig (!), men… Tänk tanken att få nyckeln – och tillåtelsen – att komma in hos en vilt främmande människas hem..!? När kanske den eller de som bor där, ens är hemma..! Nu tror – och hoppas jag – att, för att ta byta-ventil-människorna som exempel – fokuserade på just sitt jobb; gick rakt fram till elementen och bytte ventilen, men..! Någonstans MÅSTE de ju få ett intryck av människan som bor där också; det är ju svårt att stänga av ALLT utom just elementen, tänker jag, utan någonstans tar man ju in hur det ser ut i resten av bostaden, och få en bild av den som bor där, utifrån det. Lite (eller mycket) nyfiket undrar jag ändå vad första intrycket av min lägenhet är, för någon som kommer hit första gången, och någon som faktiskt inte ens känner mig… Det vore roligt / intressant att veta vad DE får för bild av mig, hur jag är…Att jag har det ganska stilrent och ordning och reda, vet jag ju, men, om de kanske tänker att ”Vilken snygg byrå!” när de kommer in i hallen… Eller om de stannar upp vid bilden jag i köket på en katt som jag hade boende hos mig under en tid, och tänker ”Vilken söt! Undrar vad den heter?” eller likande… I skrivande stund (och även under deras besök), ligger ett brev på micron som jag ska skicka närmaste tiden… Undrar om de såg det; såg adressen namnet på, och adressen till den det ska till, och började fundera på hur jag känner henne. Tanken på att de faktiskt – i teorin – SKULLE kunna öppna mina garderober (där mina underkläder är. Till exempel…) vill jag nog inte riktigt fundera på…

När jag kom hem efter jobbet några timmar senare, var det enda tecknet på deras besök att värmen på två av elementen hade höjts till en femma, så, kanske tyckte ventil-mannen att jag hade kallt... (Vilket inte jag tycker – ! – så, jag stängde av igen). Omtänksamt ändå…
4 Juni 2023  | Länk | Krönikor & kåserier (under 2023)


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & Maria ....                                             Skaffa en gratis hemsida