|
|
|
|
|
Må
|
Ti
|
On
|
To
|
Fr
|
Lö
|
Sö
|
| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |
| |
April (2024) |
|
|
|
|
| (3) |
|
| (2) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
| (3) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (1) |
|
|
|
| (5) |
|
| (1) |
|
| (0) |
|
| (0) |
|
| (3) |
|
| (1) |
|
| (0) |
|
| (5) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Inlägg: 15 |
| Kommentarer: 4 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
Konsten att vara frank
KONSTEN ATT VARA FRANK !
I litteraturen är det svårt att vara frank.
Det räcker inte att man är öppenhjärtig och tillmötesgående, man måste också kunna vara chosefri, ibland rent av brutal.
En sak är att behaga, en annan att säga sanningar så att de angår fler än bara en själv. Det gäller att hitta den rätta balansen mellan handgriplighet och tjuskraft, klarhet och passion. Författaren måste veta hur man tänker med hjärtat men känner med hjärnan – och aldrig för en sekund inbilla sig att det skulle röra sig om något annat än ett arbete uträttat av en muskel på några hekto och en grå massa om ungefär 1,5 kilo.
Det förstår sig att detta inte är någon uppgift för amatörer. Att på en gång ta bladet från munnen och välja orden är inte den lättaste sak ens för den som har språket i sin hand. Tilltalet måste vara både lockande och i stånd att kalla saker vid deras rätta namn.
Mot slutet av sitt liv brukade Heiner Müller berätta en historia som illustrerar svårigheten. Han hade hittat den i en bok om ”postheroiskt management”, som menar hur svårt det är att få organisationer att ta till sig kunskap.
Om en groda läggs ned i ett kar med varmt vatten hoppar den genast ut igen. Om den istället läggs ned i ett kar med kallt vatten och därefter temperaturen långsamt ökas blir den kvar, simmar förnöjt omkring och kokar sakta till döds.
Naturligtvis är det så litteratur bör skrivas. Då den fångar oss lär den oss något om vår egen dödlighet. Elak men omtänksam, känslig och extatisk bibringar den sina läsare det viktigaste litteraturen kan göra;
de får oddsen klara för sig.
En bok kan fånga läsarens intresse både genom sitt ämnesval och sin formella medvetenhet. När Will Self för några år sedan gav ut ”Min grej” lyckades han med bägge delar. Här sjöngs motorvägarnas, husvagnsparkeringarnas och öppenvårdsklinikernas oväntade lov i den mest självmedvetna av litterära former. Detta var plebejisk Nabokov på speed.
Men istället för att låta vårt intresse för innehållet harmoniera med vår beundran av stilen skapade Self ett brott. I den oroväckande glipa som uppstod skaffade sig hans satir manöverutrymme. Self förmådde inte bara komma en tidigare osynlig sida av det Brittiska samhället inpå livet utan också dra de konventioner som styr våra liv i tvivelsmål. På så vis lyckades boken med konststycket att antyda en hemlig förbundenhet, samtidigt som den bit för bit skruvade isär det kontrakt man som läsare trott sig ha ingått med texten. Till slut visade det sig inte vara ett bröllopsbevis man höll i handen, utan en skilsmässohandling.
Self´s uppsåt var förstås elakt men det tillkom av kärlek till litteraturen.
För att insikter idag skall kunna förmedlas måste de bränna. Ingenting säger att sanningen skall behaga eller att läsningen av en bok bör bidra till större själsligt lugn. När intresset för litteraturen är så svalt som idag är det tvärtom författarens uppgift att höja temperaturen.
Att man som läsare kan få det hett om öronen får man försöka stå ut med.
Aris Fioretos EXPRESSEN
Det går inte att prata om havet med en groda som sitter i en brunn. Konfucius to be frank
|
|
20 September 2017
| Länk
| Konsten att vara frank
| 0 kommentar
|
 |
|
|
Konsten att vara frank
KONSTEN ATT VARA FRANK !
I litteraturen är det svårt att vara frank.
Det räcker inte att man är öppenhjärtig och tillmötesgående, man måste också kunna vara chosefri, ibland rent av brutal.
En sak är att behaga, en annan att säga sanningar så att de angår fler än bara en själv. Det gäller att hitta den rätta balansen mellan handgriplighet och tjuskraft, klarhet och passion. Författaren måste veta hur man tänker med hjärtat men känner med hjärnan – och aldrig för en sekund inbilla sig att det skulle röra sig om något annat än ett arbete uträttat av en muskel på några hekto och en grå massa om ungefär 1,5 kilo.
Det förstår sig att detta inte är någon uppgift för amatörer. Att på en gång ta bladet från munnen och välja orden är inte den lättaste sak ens för den som har språket i sin hand. Tilltalet måste vara både lockande och i stånd att kalla saker vid deras rätta namn.
Mot slutet av sitt liv brukade Heiner Müller berätta en historia som illustrerar svårigheten. Han hade hittat den i en bok om ”postheroiskt management”, som menar hur svårt det är att få organisationer att ta till sig kunskap.
Om en groda läggs ned i ett kar med varmt vatten hoppar den genast ut igen. Om den istället läggs ned i ett kar med kallt vatten och därefter temperaturen långsamt ökas blir den kvar, simmar förnöjt omkring och kokar sakta till döds.
Naturligtvis är det så litteratur bör skrivas. Då den fångar oss lär den oss något om vår egen dödlighet. Elak men omtänksam, känslig och extatisk bibringar den sina läsare det viktigaste litteraturen kan göra;
de får oddsen klara för sig.
En bok kan fånga läsarens intresse både genom sitt ämnesval och sin formella medvetenhet. När Will Self för några år sedan gav ut ”Min grej” lyckades han med bägge delar. Här sjöngs motorvägarnas, husvagnsparkeringarnas och öppenvårdsklinikernas oväntade lov i den mest självmedvetna av litterära former. Detta var plebejisk Nabokov på speed.
Men istället för att låta vårt intresse för innehållet harmoniera med vår beundran av stilen skapade Self ett brott. I den oroväckande glipa som uppstod skaffade sig hans satir manöverutrymme. Self förmådde inte bara komma en tidigare osynlig sida av det Brittiska samhället inpå livet utan också dra de konventioner som styr våra liv i tvivelsmål. På så vis lyckades boken med konststycket att antyda en hemlig förbundenhet, samtidigt som den bit för bit skruvade isär det kontrakt man som läsare trott sig ha ingått med texten. Till slut visade det sig inte vara ett bröllopsbevis man höll i handen, utan en skilsmässohandling.
Self´s uppsåt var förstås elakt men det tillkom av kärlek till litteraturen.
För att insikter idag skall kunna förmedlas måste de bränna. Ingenting säger att sanningen skall behaga eller att läsningen av en bok bör bidra till större själsligt lugn. När intresset för litteraturen är så svalt som idag är det tvärtom författarens uppgift att höja temperaturen.
Att man som läsare kan få det hett om öronen får man försöka stå ut med.
Aris Fioretos EXPRESSEN
Det går inte att prata om havet med en groda som sitter i en brunn. Konfucius to be frank
|
|
20 September 2017
| Länk
| Konsten att vara frank
| 0 kommentar
|
|
|
|
Konsten att vara frank
KONSTEN ATT VARA FRANK !
I litteraturen är det svårt att vara frank.
Det räcker inte att man är öppenhjärtig och tillmötesgående, man måste också kunna vara chosefri, ibland rent av brutal.
En sak är att behaga, en annan att säga sanningar så att de angår fler än bara en själv. Det gäller att hitta den rätta balansen mellan handgriplighet och tjuskraft, klarhet och passion. Författaren måste veta hur man tänker med hjärtat men känner med hjärnan – och aldrig för en sekund inbilla sig att det skulle röra sig om något annat än ett arbete uträttat av en muskel på några hekto och en grå massa om ungefär 1,5 kilo.
Det förstår sig att detta inte är någon uppgift för amatörer. Att på en gång ta bladet från munnen och välja orden är inte den lättaste sak ens för den som har språket i sin hand. Tilltalet måste vara både lockande och i stånd att kalla saker vid deras rätta namn.
Mot slutet av sitt liv brukade Heiner Müller berätta en historia som illustrerar svårigheten. Han hade hittat den i en bok om ”postheroiskt management”, som menar hur svårt det är att få organisationer att ta till sig kunskap.
Om en groda läggs ned i ett kar med varmt vatten hoppar den genast ut igen. Om den istället läggs ned i ett kar med kallt vatten och därefter temperaturen långsamt ökas blir den kvar, simmar förnöjt omkring och kokar sakta till döds.
Naturligtvis är det så litteratur bör skrivas. Då den fångar oss lär den oss något om vår egen dödlighet. Elak men omtänksam, känslig och extatisk bibringar den sina läsare det viktigaste litteraturen kan göra;
de får oddsen klara för sig.
En bok kan fånga läsarens intresse både genom sitt ämnesval och sin formella medvetenhet. När Will Self för några år sedan gav ut ”Min grej” lyckades han med bägge delar. Här sjöngs motorvägarnas, husvagnsparkeringarnas och öppenvårdsklinikernas oväntade lov i den mest självmedvetna av litterära former. Detta var plebejisk Nabokov på speed.
Men istället för att låta vårt intresse för innehållet harmoniera med vår beundran av stilen skapade Self ett brott. I den oroväckande glipa som uppstod skaffade sig hans satir manöverutrymme. Self förmådde inte bara komma en tidigare osynlig sida av det Brittiska samhället inpå livet utan också dra de konventioner som styr våra liv i tvivelsmål. På så vis lyckades boken med konststycket att antyda en hemlig förbundenhet, samtidigt som den bit för bit skruvade isär det kontrakt man som läsare trott sig ha ingått med texten. Till slut visade det sig inte vara ett bröllopsbevis man höll i handen, utan en skilsmässohandling.
Self´s uppsåt var förstås elakt men det tillkom av kärlek till litteraturen.
För att insikter idag skall kunna förmedlas måste de bränna. Ingenting säger att sanningen skall behaga eller att läsningen av en bok bör bidra till större själsligt lugn. När intresset för litteraturen är så svalt som idag är det tvärtom författarens uppgift att höja temperaturen.
Att man som läsare kan få det hett om öronen får man försöka stå ut med.
Aris Fioretos EXPRESSEN
Det går inte att prata om havet med en groda som sitter i en brunn. Konfucius to be frank
|
|
20 September 2017
| Länk
| Konsten att vara frank
| 0 kommentar
|
|
|
|
Ödets nyck - to be frank!
Ödets nyck! Kort resumé om Lars Hedström och hans vapen m.m. © to be frank.
En lördag i maj 1990 då jag kom hem till Lilla Essingen på min motorcykel och parkerade utanför min port såg jag i ögonvrån hur en man stod tvärs över gatan och ”mekade” med en HD. Jag gick över till honom och sa – vilken snygg hoj du har! Ja sade han och jag frågade vad han gjorde. Jag sätter på en ny förgasare med accelerationspump svarade han. Jasså varför då sa jag. För att få bättre bottendrag sade han. Aha tänkte jag.
Vi kanske ses sade jag och kände mig glad att ha hittat en ”granne” med samma intresse som jag och så gick jag in till mitt.
Nästa lördag upprepade sig scenariot och jag frågade vad han gjorde då? Jag sätter på shotgunrör svarade han. Ska vi gå till puben och ta en öl frågade jag? Nä men du kan få en grogg uppe hos mig sa han. Jasså jaha tack sa jag och när han var klar med mekandet åkte vi upp med hissen 5 tr. och jag klev in i en liten charmig hörnlägenhet med öppen spis och ganska sparsamt möblerad. Slå dig ner sa han och ställde fram hembränt och groggvirke, ta för dig sa han. Sedan sade han – vänta ska du få se något och så gick han in i en garderob och jag hörde hur det skramlade av nycklar mot ett plåtskåp.
Han kom ut med händerna fulla av 7 st. olika skjutvapen som han lade på bordet.
Oj, det här var inga dåliga grejer sade jag aningslöst! Hur kommer sig detta? Praktiskt pistolskytte sade han och plockade undan 4 av dessa. Kvar på bordet låg 2 magnum-revolvrar och en Colt automatpistol. Jag blev nervös och började fingra på dessa för att försäkra mig om att de var oladdade, och det var dom tack och lov. Äntligen någon som är intresserad sade han och presenterade sig som Lasse och berättade att han var från Söderhamn när vi väl började supa.
Ett rejält hopp i tiden: Söndagen den 23 januari 1994 kl.1000 hörde jag en kraftig smäll i kvarteret och undrade vad som hänt. Efter en stund tittade jag ut genom mitt köksfönster och såg en ambulans utanför hans port och en väldig massa polisbilar. Jag dröjde mig kvar vid fönstret och såg hur man bar ut en kropp helt övertäck av ett lakan.
Han hade skjutit sig genom huvudet inför sin kompis Nisse Pettersson som sedan fick sitta på min balkong och upprepade gånger prata av sig om det obehagliga.
Om dessa vapen: Den ena magnumrevolvern var en svartanlöpt Smith & Wesson.
En sådan som Hans Holmér satt och viftade med i TV. Den andra var av ”blank” metall med vita kolvinlägg och mycket lång pipa men för samma typ av ammunition.
Colten är inte så mycket att orda om men enligt Nisse var det den han hade skjutit sig med vilket utesluter ”rysk roulette”.
Nu kommer det konstiga i kråksången: Mot slutet av detta ca 4 års ”galna” umgänge med mycket supande och mc-åkande så ville han mycket bestämt att jag skulle lyssna på en ”festlig” sång som han sade. Det var en 12 minuter lång ballad av artisten Kjell Höglund och heter ”slutstrid” på albumet ”Lokomotiv”. Detta var så viktigt för honom att han spelade den många gånger under slutskedet av vårt umgänge. Och jag undrade om han menade något särskilt med detta. Slutligen gav han mig kassetten för att jag skulle lyssna på låten hemma. Jag lyssnade om och om igen för att försöka förstå om det fanns något budskap med detta. Jag tog t.o.m. med mig kassetten i taxibilen och lyssnade på låten och plötsligt som en blixt från klar himmel slog det mig. Aningslöst hade jag ännu inte börjat tänka på Palmemordet men en textrad i sången fick mig att haja till rejält.
I slutet av låten hörs tydligt: Det var jag, det var jag, det var verkligen jag!
Och jag undrar än idag om det var dessa ord som var budskapet och började alltså tänka på Palmemordet. Jag kände mig mycket ”förvirrad” - to be more than just frank!
14 dagar efter hans död efter mycket tvivel och tvekan skrev jag pliktskyldigt ett brev till polisens Palmegrupp, jag skrev: Hejsan mitt namn är Mats Frank och jag känner till ett vapen av det slag ni letar efter i Palmeutredningen. Om ni är intresserade av detta så är ni välkomna att höra av er, och så skrev jag mitt telefonnummer.
Det dröjde ett halvår innan dom hörde av sig så jag fick berätta om innehavaren.
Jag ska kontrollera uppgiften sa polisen. Den ”blanka” puffran” med lång pipa hann jag aldrig nämna. En kvart senare ringde samma polis och sa – det vapnet är redan kontrollerat men tack för hjälpen och så la han på luren utan vidare snack.
Jag blev mycket förbryllad därför en tid innan han sköt sig så sade han Lasse alltså – att den ”svarta” magnumrevolvern blivit stulen vid ett bilinbrott mitt på blanka lördan utanför McDonalds på Norrlandsgatan. Jag begrep ingenting av sammanhanget med det och vad polisen hade sagt – som meddelande på hans telefonsvarare. Det kunde ju inte vara sant.
En dag i mitt taxiliv fick jag boken ”Palmemordets nakna fakta” i min hand. Den är skriven av kriminalinspektör Ingemar Krusell – to be frank.
I den boken som är mycket intressant att läsa om alla spaningsdetaljer och allt annat så nämner författaren vittnet den s.k. Chevroletmannen som efter det första skottet hade gjort en u-sväng och alltså hamnat mitt i skottlinjen på samma sida som dramat.
Detta vittne hade i förhör sagt att vapnet hade ”lång” pipa och man måste ju undra hur han kunde se det i den svaga belysningen från Decorimabutiken. ???
Det kanske var för att mordvapnet var av ”blank” metall är min reflexion – to be frank!
I boken finns en skiss av den s.k. ”Grandmannen” d.v.s. den person som uppträdde ”konstigt” vid Grandbiografen då besökarna gick ut. Skissen är gjord av en yrkes-tecknerska som var på resa i Italien då hon blev varse att polisen sökte vittnen.
Via konsulatet skickade hon hem skissen till Sverige och polisen.
Min reflektion: Den skissen påminner åtminstone mig om Lars Hedström.
Detta har ”plågat” mig i 23 år och jag vet inte vad jag ska göra – to be frank????????????
Tillägg 1: Jag vet alltså inte vad jag ska göra eftersom mitt ”tips” redan är avfört p.g.a. att hela svenska folket var ”fixerade” vid en svart magnumrevolver genom Hans Holmérs fåniga framträdande i TV. Han ”lurade” oss allihop med sitt PKK- tjafs och den urlöjliga fantombilden – to be frank!
Tillägg 2: Enligt en annan ”granne”, gubben Rune i samma hus som Lasse så var han med i någon av polisens skytteklubbar och ägnade sig alltså åt ”praktiskt pistolskytte” vilket leder tankarna till det s.k. polisspåret som aldrig blev riktigt utrett.
Som ett PS. Kulorna som återfanns på mordplatsen kom från en typ av ammunition som heter Winchester metalpiercing och är gjorda av metallen tungsten, wolfram. Dessa är så ”hårda” att de inte får några ”spår” av pipans refling utan tvärtom så ”slipar” dessa pipan så att precisionen så småningom går förlorad. M.a.o. så är allt kontrollerande av vapen helt värdelöst eftersom det inte ”bevisar” något. ???
Från ett s.k. ”nyckelvittne” - to be frank! Slut kom! frankett@hotmail.com
|
|
28 Februari 2017
| Länk
| Palmemordet
| 1 kommentar
|
|
|
|
Ödets nyck - to be frank!
Ödets nyck! Kort resumé om Lars Hedström och hans vapen m.m. © to be frank.
En lördag i maj 1990 då jag kom hem till Lilla Essingen på min motorcykel och parkerade utanför min port såg jag i ögonvrån hur en man stod tvärs över gatan och ”mekade” med en HD. Jag gick över till honom och sa – vilken snygg hoj du har! Ja sade han och jag frågade vad han gjorde. Jag sätter på en ny förgasare med accelerationspump svarade han. Jasså varför då sa jag. För att få bättre bottendrag sade han. Aha tänkte jag.
Vi kanske ses sade jag och kände mig glad att ha hittat en ”granne” med samma intresse som jag och så gick jag in till mitt.
Nästa lördag upprepade sig scenariot och jag frågade vad han gjorde då? Jag sätter på shotgunrör svarade han. Ska vi gå till puben och ta en öl frågade jag? Nä men du kan få en grogg uppe hos mig sa han. Jasså jaha tack sa jag och när han var klar med mekandet åkte vi upp med hissen 5 tr. och jag klev in i en liten charmig hörnlägenhet med öppen spis och ganska sparsamt möblerad. Slå dig ner sa han och ställde fram hembränt och groggvirke, ta för dig sa han. Sedan sade han – vänta ska du få se något och så gick han in i en garderob och jag hörde hur det skramlade av nycklar mot ett plåtskåp.
Han kom ut med händerna fulla av 7 st. olika skjutvapen som han lade på bordet.
Oj, det här var inga dåliga grejer sade jag aningslöst! Hur kommer sig detta? Praktiskt pistolskytte sade han och plockade undan 4 av dessa. Kvar på bordet låg 2 magnum-revolvrar och en Colt automatpistol. Jag blev nervös och började fingra på dessa för att försäkra mig om att de var oladdade, och det var dom tack och lov. Äntligen någon som är intresserad sade han och presenterade sig som Lasse och berättade att han var från Söderhamn när vi väl började supa.
Ett rejält hopp i tiden: Söndagen den 23 januari 1994 kl.1000 hörde jag en kraftig smäll i kvarteret och undrade vad som hänt. Efter en stund tittade jag ut genom mitt köksfönster och såg en ambulans utanför hans port och en väldig massa polisbilar. Jag dröjde mig kvar vid fönstret och såg hur man bar ut en kropp helt övertäck av ett lakan.
Han hade skjutit sig genom huvudet inför sin kompis Nisse Pettersson som sedan fick sitta på min balkong och upprepade gånger prata av sig om det obehagliga.
Om dessa vapen: Den ena magnumrevolvern var en svartanlöpt Smith & Wesson.
En sådan som Hans Holmér satt och viftade med i TV. Den andra var av ”blank” metall med vita kolvinlägg och mycket lång pipa men för samma typ av ammunition.
Colten är inte så mycket att orda om men enligt Nisse var det den han hade skjutit sig med vilket utesluter ”rysk roulette”.
Nu kommer det konstiga i kråksången: Mot slutet av detta ca 4 års ”galna” umgänge med mycket supande och mc-åkande så ville han mycket bestämt att jag skulle lyssna på en ”festlig” sång som han sade. Det var en 12 minuter lång ballad av artisten Kjell Höglund och heter ”slutstrid” på albumet ”Lokomotiv”. Detta var så viktigt för honom att han spelade den många gånger under slutskedet av vårt umgänge. Och jag undrade om han menade något särskilt med detta. Slutligen gav han mig kassetten för att jag skulle lyssna på låten hemma. Jag lyssnade om och om igen för att försöka förstå om det fanns något budskap med detta. Jag tog t.o.m. med mig kassetten i taxibilen och lyssnade på låten och plötsligt som en blixt från klar himmel slog det mig. Aningslöst hade jag ännu inte börjat tänka på Palmemordet men en textrad i sången fick mig att haja till rejält.
I slutet av låten hörs tydligt: Det var jag, det var jag, det var verkligen jag!
Och jag undrar än idag om det var dessa ord som var budskapet och började alltså tänka på Palmemordet. Jag kände mig mycket ”förvirrad” - to be more than just frank!
14 dagar efter hans död efter mycket tvivel och tvekan skrev jag pliktskyldigt ett brev till polisens Palmegrupp, jag skrev: Hejsan mitt namn är Mats Frank och jag känner till ett vapen av det slag ni letar efter i Palmeutredningen. Om ni är intresserade av detta så är ni välkomna att höra av er, och så skrev jag mitt telefonnummer.
Det dröjde ett halvår innan dom hörde av sig så jag fick berätta om innehavaren.
Jag ska kontrollera uppgiften sa polisen. Den ”blanka” puffran” med lång pipa hann jag aldrig nämna. En kvart senare ringde samma polis och sa – det vapnet är redan kontrollerat men tack för hjälpen och så la han på luren utan vidare snack.
Jag blev mycket förbryllad därför en tid innan han sköt sig så sade han Lasse alltså – att den ”svarta” magnumrevolvern blivit stulen vid ett bilinbrott mitt på blanka lördan utanför McDonalds på Norrlandsgatan. Jag begrep ingenting av sammanhanget med det och vad polisen hade sagt – som meddelande på hans telefonsvarare. Det kunde ju inte vara sant.
En dag i mitt taxiliv fick jag boken ”Palmemordets nakna fakta” i min hand. Den är skriven av kriminalinspektör Ingemar Krusell – to be frank.
I den boken som är mycket intressant att läsa om alla spaningsdetaljer och allt annat så nämner författaren vittnet den s.k. Chevroletmannen som efter det första skottet hade gjort en u-sväng och alltså hamnat mitt i skottlinjen på samma sida som dramat.
Detta vittne hade i förhör sagt att vapnet hade ”lång” pipa och man måste ju undra hur han kunde se det i den svaga belysningen från Decorimabutiken. ???
Det kanske var för att mordvapnet var av ”blank” metall är min reflexion – to be frank!
I boken finns en skiss av den s.k. ”Grandmannen” d.v.s. den person som uppträdde ”konstigt” vid Grandbiografen då besökarna gick ut. Skissen är gjord av en yrkes-tecknerska som var på resa i Italien då hon blev varse att polisen sökte vittnen.
Via konsulatet skickade hon hem skissen till Sverige och polisen.
Min reflektion: Den skissen påminner åtminstone mig om Lars Hedström.
Detta har ”plågat” mig i 23 år och jag vet inte vad jag ska göra – to be frank????????????
Tillägg 1: Jag vet alltså inte vad jag ska göra eftersom mitt ”tips” redan är avfört p.g.a. att hela svenska folket var ”fixerade” vid en svart magnumrevolver genom Hans Holmérs fåniga framträdande i TV. Han ”lurade” oss allihop med sitt PKK- tjafs och den urlöjliga fantombilden – to be frank!
Tillägg 2: Enligt en annan ”granne”, gubben Rune i samma hus som Lasse så var han med i någon av polisens skytteklubbar och ägnade sig alltså åt ”praktiskt pistolskytte” vilket leder tankarna till det s.k. polisspåret som aldrig blev riktigt utrett.
Som ett PS. Kulorna som återfanns på mordplatsen kom från en typ av ammunition som heter Winchester metalpiercing och är gjorda av metallen tungsten, wolfram. Dessa är så ”hårda” att de inte får några ”spår” av pipans refling utan tvärtom så ”slipar” dessa pipan så att precisionen så småningom går förlorad. M.a.o. så är allt kontrollerande av vapen helt värdelöst eftersom det inte ”bevisar” något. ???
Från ett s.k. ”nyckelvittne” - to be frank! Slut kom! frankett@hotmail.com
|
|
28 Februari 2017
| Länk
| Palmemordet
| 1 kommentar
|
|
|
