Det var du.
Du som gjorde mig hel. Efter många år med ett trasigt hjärta och en hopplöshet att aldrig få uppleva ömsesidig kärlek igen. Men så kom du från ingenstans, i den mest oväntade tidpunkten, och ändrade allt.
Det var du.
Du som såg mig. Uppskattade mig. Vågade visa dina känslor. Du som tog hand om mig, som alltid höll min hand eller runt min midja. Du som tog mig på de mest naturliga och finaste dejterna jag tidigare bara drömt om. Du som pratade öppet om allt. Du som prioriterade mig.
Aldrig någonsin hade något känts så bra och så naturligt. Det var som om två själar möttes en kväll och därefter var oskiljaktiga, dag in och dag ut.
Du gjorde hela min vardag. Du fick mig att älska livet igen. Du gjorde mig glad. Du fick mig att känna mig efterlängtad. Du var pusselbiten jag väntat på.
Jag kan hålla på och skriva hur länge som helst om hur fin du är och hur gärna jag vill vara din. Men tyvärr slutar det där för så gjorde även vi. Även det allra finaste och mest självklara kan tydligen också avbrytas. Och fan, det gjorde ont, så mycket ondare än vad jag trodde.
Men jag är starkare idag än för några år sen. Jag vet att jag klarar mig. Men det klart att det gör ont när hjärtat ville något annat.
Jag är för evigt tacksam att jag träffade dig den där tidiga sommarkvällen i slutet av maj. För du byggde upp mig igen. Du påminde mig även att det finns fina människor där ute som kommer vilja mig väl. Som kommer behandla mig som en prinsessa. För det är så du behandlade mig.
De fina minnena vi hann skapa i början av sommaren kommer jag bära med mig länge. Jag vet att du också tänker på allt vi gjorde, på hur vi var, på vad vi kunde bli. Jag känner det, enda in i min själ. Jag känner så mycket. En så stark koppling. Jag känner ibland att du tänker på mig.
Jag skriver detta ikväll även om jag velat skriva av mig så länge. Men jag har inte haft orken riktigt. Jag har inte haft lust att bli påmind. Men jag är hel igen och vågar därför skriva.
Men det klart att det svider till lite inom mig när jag åker förbi de platser som blev "våra". Eller när jag hör våran låt. Eller när jag står i affären och ska köpa dricka och ser den smaken som vi alltid tog. Eller när jag ser dig. Som jag gjorde senast ikväll. Och jag vet att du såg mig med. Visst är det konstigt när två personer träffas och lär känna varandra blixtsnabbt. Och lika snabbt är allt över. Och man är tillbaka till att vara främlingar igen.
Jag undrar vad du tänker på ikväll. Säg mig, tänker du på oss lika mycket som jag gör? Jag vill att du ska veta att jag saknar dig. Din röst, dina vackra ögon, din doft men framför allt saknar jag din ömma närhet. Jag saknar hela dig. Kom tillbaka.