Startsidan Blogg Gästbok Logga in
Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<
Mars (2024)
>>


Framtid?



Sedan jag gick med i facebookgrppen "Vi som inte tänker rösta på alliansen i valet 2010" för nån månad sedan har jag blivit alltmer skrämd för varje länk de postar och som jag läst. Visst, de kanske vinklar sin information, det får man räkna med. Men det finns många fakta man inte kan blunda för. Och i jämförelse så vinklar och ljuger nog alliansen och dess väljare minst lika mycket.

Vi har en statsminister som helt uppenbart för folket bakom ljuset, som slingrar sig, ljuger och bortförklarar när han ställs inför otrevliga fakta som är till nackdel för alliansen och moderaterna.

Tydligen är ungdomsarbetslösheten en synvilla, till exempel, enligt herr Reinfeldt.
Hans hejdukar anser att Mona Sahlin inte är lämplig som statsminister. Varför? På grund av hennes kläder (har man sådana argument anser åtminstone jag att man kan säga upp sig och återgå till..ohw, i dunno.. plocka skräp i parken?).

Nu är det så att jag inte riktigt anser att Mona Sahlin verkar lämpa sig som statsminister heller, men i jämförelse med Fredrik Reinfeldt skulle jag ändå ge henne den posten vilken dag som helst i veckan.

Oh. Och så var det den där grejen med att unga under 24 ska ha halva lönen jämfört med "VUXNA". För man är inte människa och vuxen innan dess tydligen, oavsett att vi i det här landet blir myndiga vid arton.

Sedan har vi den eviga frågan om sjukförsäkringen och utförsäkringarna. Hittills har åtminstone en tredjedel av de som utförsäkrats och genomgått AF:s FAS 3 lämnat in nya ansökningar hos försäkringskassan - och de flesta kommer beviljas samtidigt som bara 3,4% av deltagarna har ett vanligt jobb idag - i någon mån, osäkert hur stor.
Exakta siffror angående FAS-statistik verkar vara svåra att få tag på - för man verkar försöka frisera siffrorna till Reinfeldts fördel.
Allt detta omflyttande av personer som är svaga, sjuka, hjälplösa - bara för att få bättre siffror! Tillfälligt, vågar jag tillägga, för det lär garanterat synas i framtida statistik hur många som tagit livet av sig, hur många som tvingats försätta sig i personlig konkurs för att de inte kunnat betala sina räkningar på de 223 kronor per dag som gett dem en praktikplats istället för att ge någon annan ett riktigt jobb! Och så vidare.
Plus att vi inte får glömma att hela denna praktikgrej antagligen bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Jag läste att man vill införa marknadshyror

Det enda som betyder något i Fredrik Reinfeldts Sverige är att man ska tjäna sina egna pengar, och att men ska få behålla alla de pengarna för sig själv. Istället för att betala skatt och se till att alla får en skälig levnadsnivå.

Jag vill inte leva i Fredrik Reinfeldts Sverige, där han säger att han vill att alla ska ha råd med mat (fast i slutändan har folk inte råd med det heller visar det sig: http://www.expressen.se/Nyheter/1.2005654/sjuka-eva-osterberg-blir-helt-utan-stod) - men rent krasst skiter fullständigt i befolkningen. Jag vill inte leva i ett land där djungelns lag råder, där bara de starka kan komma att (får) överleva.

Jag vill inte se Sverige förvandlas till ett mini-USA (inte ens USA vill ju att det ska fungera så längre, de tar stora steg mot den politik Reinfeldt vill ha bort!).
Jag vill inte tänka på framtiden och undra om det kommer att finnas ett Sverige då.

Jag är rent ut sagt livrädd för att Reinfeldt ska vinna valet i höst och få sitta en hel mandatperiod till. Det får bara inte hända.
Måtte människor se igenom hans manipulationer och maktgirighet. Han är inte gud. Han har ingen rätt att sätta en grupp framför en annan.



Jag tänkte lista några av alla de länkar jag följt den senaste tiden och hoppas att de kan väcka en tankeställare hos någon...
Avfärda dem inte bara som något ni inte orkar läsa, snälla.


http://kulturbloggen.com/?p=20806

http://www.dn.se/ekonomi/utforsakrade-soker-sig-ater-till-sjukforsakringen-1.1111904
(Följ ytterligare länkar i den högra kolumnen!)

http://ilsemarie.wordpress.com/2010/05/31/vi-ska-mala-hela-varlden-lilla-reinfeldt/

http://bloggarna.se/webedit/ace/aa.asp?ankare=10maj30&sidaid=479#10maj30

http://bloggarna.se/webedit/ace/aa.asp?ankare=10maj29&sidaid=479#10maj29

http://networkedblogs.com/4jvyC




Jag är inte jätteinsatt i politiken. Jag kanske inte kan argumentera för min sak riktigt så som jag önskat. Men följ länkarna, sök er vidare till andra informationskällor som kan berätta vad det är för politik som bedrivs egentligen.


1 Juni 2010  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
25 mars



Jag önskar att alla kunde få uppleva det underbara i att upptäcka att man är mitt bland folk, och faktiskt har roligt!

När jag var sjuk hade jag även social fobi och att vara bland människor var då en av de mest energikrävande saker jag kunde göra. Bara att gå till affären var hemskt; jag upplevde att alla kollade på mig, att jag var alltings centrum och att allt jag gjorde var helt fel. Varje gång jag var i sociala sammanhang (även om det var bland vänner) så gick all min energi åt till att klara av att vara där.

Nu, när jag mår bättre, kan jag ibland stanna upp och upptäcka frånvaron av rädsla! Det är en fantastisk känsla att kunna stå bland klasskamraterna (som inte vet om min bakgrund) och skämta och skratta och bara vara. Att i ett sånt läge kunna stanna upp, se sig själv utifrån och känna glädje istället för rädsla och ångest är en upplevelse jag önskar alla!



Så skriver Liv Högmark i SHEDOS blogg;
http://shedoblogg.blogspot.com/2010/03/en-i-ganget.html


Och jag tänker att dit vill jag också nå. Till den punkten där det känns naturligt att vistas med människor man tycker om och kallar vänner, utan att vara så in i nordens onödigt självmedveten och oförmögen att slappna av för att man hela tiden känner sig konstig och i avsaknad av saker att säga.
Jag försöker minnas om jag kände mig så obekväm redan när jag var liten, men jag kan inte göra det. Jag var blyg och minns bl.a. att jag inte tillät mamma att gå från klassrummet min första skoldag när alla andra föräldrar fick gå en guidad tur i skolan medan vi i klassen gjorde nåt annat.. men annars? Njäe. Men i mellanstadiet när jag började känna mig utanför.. kanske jag kände mig konstig? Fast jag minns inte med säkerhet.

Jag har nog alltid varit plågsamt självmedveten och analyserande på något plan i alla fall. Analyserandet kommer jag väl aldrig ifrån, eftersom det är ett sådant utmärkande personlighetsdrag. Men man borde ju kunna bli bättre på att ägna sin tid åt annat tycker jag. Med tiden. På något vis.



Jag var på af i max fem minuter idag. Redan första sekunderna innanför dörren tog luften i mina lungor slut. Efter fem minuter kände jag mig både panikslagen och gråtfärdig. Inser än en gång hur lång väg jag har kvar till den riktiga friskheten än...


25 Mars 2010  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
3 mars



Jag fipplade bort kattpäls under mellanslagstangenten förut så nu kan jag inte göra mellanslag utan att bruka milt våld eller placera fingrarna på exakt rätt ställe på tangenten. Så ni vet om jag plötsligt börjar skriva ihop alla ord...


Jag orkar nog inte ta in gårdagens besked riktigt. För då måste man ju oroa sig, eller göra något annat.. drastiskt.
Funderar istället på vad jag egentligen ska göra nu?
Funderar på om det är möjligt att läsa in en 200-poängskurs om jag börjar inom den närmaste tiden, fram till juni? Om jag kan bli berättigad studiemedel då, motsvarande heltid, typ?
Om jag skulle _försöka_ läsa in den där sjukvårdskursen och därmed få ut min "uska-examen" iallafall? Och kanske söka nån högskoleutbildning till hösten och se vad som händer? Eller söka nån folkhögskoleutbildning?
För om man ska få ut ersättning från af för praktik måste man väl ha heltidspraktik? Och då skulle jag väl med stor sannolikhet inte a) orka och b) bli tvungen att lägga ner studierna... och sedan skulle jag vara tillbaka på nån ruta före ruta ett.

Det kanske skulle vara en bra idé att kolla upp med syon åtminstone? Den kursen jag har i åtanke innehåller iallafall ganska mycket praktik, så det skulle inte bli alltför mycket studie-studier... Och om den har ungefär samma upplägg nu som 2004 så var det mest självstudier också. Med andra ord skulle jag kunna styra utifrån dagsform när jag skulle plugga och inte...

Om mamma kan hjälpa mig och vara bollplank borde det med lite tur kunna gå? Kanske med ett hyfsat betyg också, för jag skulle fått mvg förra gången om jag gjort den stora inlämningsuppgiften jag failade att ens påbörja...


Det känns inte som att jag skulle ha något att förlora på att försöka iallafall. Lyckas jag så får jag ju ett slutbetyg iallafall, och då blir de fortsatta möjligheterna att hitta på något som fungerar för mig betydligt bättre...


Sedan har jag ju vissa vård-kunniga bloggläsare här som säkert skulle kunna hjälpa mig med en ev. sjukvårdskurs. Eller vad säger Tuss? ;)


3 Mars 2010  | Länk | Tankar på kammaren | 5 kommentarer
Brev



Jag möttes denna dags morgon av ett länge efterlängtat brev från syster Vit när jag loggade in på facebook. Jag har så länge undrat vad som skett och sker, huru läget varit.
Telefonrädsla och tvång kring brevskrivande är två ting som inte går så väl samman. Ej heller har jag haft klart för mig om de nummer jag haft till henne har fungerat...
Men nu kunde jag äntligen få bekräftat mina aningar om att systrami ej längre vårdas på låst avdelning utan i sitt alldeles egna hem sedan december månad.
Det var en sådan glädje att läsa!
Men samtidigt översköljs jag av det dåliga samvetet över hur dålig jag varit på att finnas där för henne under denna långa tid och undrar hur jag egentligen ska kunna besvara hennes ord...




1 Mars 2010  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
Pensées sur la chambre



Je souhaite une histoire heureuse.
Mais je crains que une tentative se terminerait en cas de catastrophe.
Jai peur de perdre lespoir ...
Jai peur de perdre lespoir tout à fait, si elle va mal.

Mais la question est, bien sûr, il vaut mieux essayer et échouer que de ne pas essayer après tout?

La réponse est vraiment tout à fait évident.
Nest-ce pas?


23 Februari 2010  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
23 février



Jag undrar ibland, allt oftare egentligen, om det finns något sammanhang där jag ska komma att känna mig hemma? Jag önskar så innerligt, och försöker föreställa mig tillfället för mitt inre. För att liksom få en aning om i vilken riktning jag ska sträva. Men där finns inget, inget annat än mörker, ungefär som på en svart bildskärm.

Hur vet man då hur man navigerar?




(jag tänkte att det kanske kunde bli en alster-text, eller möjligen ett brev, men nä.. det finns ju inga stjärnor att navigera efter)



23 Februari 2010  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
Tjugosju..




Och du skulle ha fyllt tjugosju idag om du fortfarande funnits. Jag skrev på haket innan, att kanske hade du bott i ditt radhus med vitt staket nu om inte om vore. Kanske hade du suttit i ett glassigt kontor i L.A? Kanske hade du pluggat på högskola/universitet? Jag vet en sak med säkerhet iallafall; du hade firat din födelsedag idag med det onyttigaste du kunnat uppbåda.

Jag hoppas du kalasar på något gott där du är, ändå..



19 Oktober 2009  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
Plastkassar vs tygväskor?



Jag läste just om nån polyesterväska som miljövänligt alternativ till plastkassar. Började fundera lite.

Jag köper plastkassar ytterst sällan. Det blir kanske 1½-2 stycken i månaden i snitt. Jag återanvänder dem alltså så länge det går, innan jag använder dem som soppåsar.
Eftersom man återvinner så mycket nuförtiden blir det ju inte så mycket hushållssopor så de där kassarna räcker alldeles lagom.

Om jag skulle köpa tygväskor istället, eller papperskassar, skulle jag ju ändå behöva något att slänga hushållssoporna i. Och vad, om inte matplastkassar använder man till sådant? De där jättetunna vita soppåsarna som finns i offentliga toaletter och sådant håller ju inte speciellt bra, så att köpa en rulle med sådana känns inte som något alternativ för mig iallafall.
Vad finns då för alternativ?

Hur resonerar ni?



Jag känner mig som värsta miljönörden (alternativt; pensionären) som funderar på sådant här sent en fredag/lördagnatt :)

29 Augusti 2009  | Länk | Tankar på kammaren | 3 kommentarer
Eller: Tankar från en balkong.


En dag på balkongen är inte mycket värt egentligen, när där inte finns någon att dela den med. Jag är så trött på ensamheten, på att hela tiden gå sönder ännu en bit när jag tillåter mig att känna och/eller tänka på det. Särskilt som jag inte borde kunna gå mer sönder än jag redan gjort under alla de här åren...

Vad ska jag göra med mig själv och mitt liv egentligen?


25 Juni 2009  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
Kapitel vs böcker.



Häromdagen slog det mig att jag hittills bara påbörjat nya kapitel emellanåt, i försök att lämna det förflutna därhän medan jag gått vidare.
Kanske är det inte tillräckligt längre?
Kanske måste jag börja på en helt ny bok?


Det känns ganska logiskt på något vis.
Men hur slår man ihop en bok, trycker upp den i bokhyllan och påbörjar en ny?
Ni vet, det är ju så fasansfullt svårt att skriva inledningar.

När den är skriven kommer fortsättningen förhoppningsvis av sig själv.
Men först är det alltså inledningen...


Har inte så mycket mer att anteckna idag. Tänkte se Årets tornados på Discovery channel nu, sedan ska jag nog fundera på skönhetssömnen..


Avslutningsvis sänder jag ett bamsegrattis ända ner till Lund och Lena som fyller år i hela 62 minuter till :)
Grattis!!

4 Juni 2009  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
Hemligstämpel



Jag funderar vidare på detta med att "alla" anser mig så hemlig av mig, apropå en diskussion om spännande människor med Kim.
Hur är det egentligen möjligt?
Jag vrider och vänder på tankar och känslor och händelser i både nogg och blogg och dagbok, men ändå försvinner den inte - hemligstämpeln?

Jag levde inget spännande liv innan internetdagböckerna äntrade mitt liv heller, jag lovar!


Och om det finns några frågetecken att räta ut, ställ för all del frågorna så lovar jag att fixa det ;)
Oförtjänta hemligstämplar är väl nåt man kan bli arresterad för? Eller? ;)



Kan avslöja att jag blev bränd av solen medan jag klippte det sista gräset hos mamma igår, förresten. Alldeles röd om underarmarnas ovansida är jag. Det känns lite trist när man trivs med att vara blek... Men mest är jag bara glad över att det var soligt EN hel dag innan regnet återvände!


26 Maj 2009  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
21 maj 2009.



Det var Emma som skrev om längtan efter att ta hänsyn till någon, tror jag.
Det är en sådan där sak som de flesta har en hel del erfarenhet i min ålder. Utöver sammanboende med mamma och korta resor där jag bott med andra, har inte jag den erfarenheten.
Och det är en sådan där sak som jag verkligen tänker på och saknar numer. Samtidigt som det känns som att jag bott ensam alldeles för länge för att någonsin våga låta någon komma så nära, att bo under samma tak.
Fy helvete vad läskigt, liksom!

Så slog det mig tidigare idag, eller om det var igår kanske, att man ju faktiskt delar vardagssaker om man bor med någon. Inte bara speciella saker. Roliga, tråkiga. Stora som små. Man delar ju faktiskt vardag också om man bor med någon. Egentligen borde det ju inte vara någon aha-grej, men det kändes så för mig då.

Tänk om det fanns någon där som tog hand om disken varannan gång?
Tänk om någon fanns där att skura golvet när jag dammsugit (för jag hatar att torka golv, hur mycket jag än älskar doften av nysåpade golv..)?
Tänk om någon fanns där att laga maten de dagar jag inte har någon lust.
Eller följde med på en promenad när jag inte varit ute på flera dagar; någon som släpade med mig ut vare sig jag vill eller ej.
Att ha någon närvarande när man ser något på tv:n som man vill kommentera. Istället för att säga det ut i tomma intet (till katterna) eller lagra det i minnet för att ta upp när man träffar eller pratar med någon vid ett senare tillfälle, då det egentligen inte spelar den minsta roll längre - kunna reflektera högt och veta att någon faktiskt hörde och kunde ge ett svar tillbaka. Med ord eller bara tystnad.


Det här är egentligen en sak som drabbar mig med jämna mellanrum. Saker som är självklarheter för alla andra slår ner som en slägga i mitt huvud. Och så gör de ont. Förbannat ont.
För att jag för en sekund tillåter mig att bygga upp drömslott, och sedan vaknar jag och sticker hål på drömbubblan med min dåliga självkänsla och obefintliga självförtroende...


Texten i inlägget innan detta hittade jag när jag fick för mig att bläddra lite bland mina gamla texter. Det fick mig att börja tänka på det här igen. Längta efter att dela vardag med någon, att ha någon att ta hänsyn till - som Emma skrev...
Men det känns lika avlägset som någonsin.
Var hittar man en sådan människa liksom?






21 Maj 2009  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
Apriltankar


Jag har redan skrivit lite om detta på Haket, så ni som läser där finner kanske inget av intresse i det här inlägget. Men jag tycker det är dags att skriva några ord här nu och därtill få några fler reflektioner kring saker och ting än jag kan få på ett slutet forum som Haket..


Först och främst; http://www.alvhemmakleri.se/index.php?page=hem-till-salu&object_id=OBJ17735_968133664
Oh vilken drömlägenhet! Jag vill ha! Jag har förövrigt mest varit inne på en vit FL/Y-lampa den dagen jag förverkligar min dröm om att köpa en sådan, men den rosa varianten som skådas i lägenhetsannonsen är verkligen urtjusig. Strunt samma att rosa är en färg man riskerar att tröttna på på ett annat vis än vitt, den är ju faktiskt mer personlig (plus att jag börjat glida ifrån min längtan efter ljust nu, jag längtar mer efter mörkt! :)


Men för att gå vidare med inlägget.
I eftermiddag har jag tagit tag i det där med att registrera mig på boplats. En sak jag egentligen skulle gjort redan i höstas/vintras om jag varit smart. Men men, bättre sent än aldrig?

Jag blir i vilket fall ganska förvirrad av alla områdesalternativ man kan kryssa i. Det är ju svårt att veta vilka områden som är bäst när man inte är speciellt bekant med staden. Jag vill ju bo ganska centralt utan att för den skull bli ruinerad, men utifrån en karta är det ändå svårt att se vad som faktiskt är centralt och bedöma reseavstånden när man kommer en bit längre ut från stadskärnan.
Hur lång tid tar det liksom från Tynnered? Backa? Mölndal? Eh. Och allt vad områdena nu heter :)

Var är det svårast att få en lägenhet, var är det lite enklare? Utan att för den delen hamna ute i Bergsjön, som kanske inte är så illa som det framställs men som jag som nyinflyttad från landet ändå gärna håller mig ifrån till en början?

Elisabeth, har du några kloka råd att ge mig? Spara inte på orden då ;)



Funderar förövrigt på hur lång tid det egentligen kan handla om innan man får erbjudanden på boplats? Jag är ju otålig! :)


Ska kika på Roomservice nu, så inlägget får sin punkt här. Ska dock försöka skriva något mer inom en mindre tidsrymd än det blev mellan det här inlägget och det förra. Jag saknar skrivandet, som alltid..

29 April 2009  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
9 mars







Ordlös.
Modlös.


Eller bara vid vägs ände?




Det låter så dramatiskt,
men kanske har jag bara nått den punkt
där skrivandet inte räcker längre.


9 Mars 2009  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
Ytlighet


Hur rätt det än känns att försöka förverkliga mina inredar-drömmar kan jag ibland slås av en enorm känsla av meningslöshet inför all ytlighet som nya soffkuddar och sjuanstolar ändå är i jämförelse med så mycket i den här världen. Inte minst sedan Engla Louise ringde i söndags i skäraste förtvivlan.

Jag vet så väl den känslan av meningslöshet hon talade om. När hon är för sjuk för att leva ut sina intressen, sömnaden, skrivandet, baletten, vad finns då kvar? Finns något kvar? Utom den tynande kroppen?

Jag har inte varit fysiskt förhindrad att ägna mig år saker under dessa år av sjukskrivning, men väl psykiskt många gånger. Apati och mentala spärrar kan vara lika starka fängelsegaller som just ett sådant där fängelsegaller man ser i tecknade serier..
Men jag tror också att man kan återuppta sina intressen, man kan ge näring till själen och efter noggrann omvårdnad kan man blomma igen.

Det beror förstås på människan hur mycket arbete som krävs innan blomningen är möjlig. Vissa är starka och envisa som maskrosor, andra är sköra som sällsynta orkidéer. Men sålänge det finns en gnista inuti, då går det att lyckas!


Meningslösheten jag kan känna inför att ägna ett helt yrkesliv åt inredning övervägs ändå av vetskapen att jag nog inte skulle orka arbeta med svårt sjuka människor längre, som innan. Jag tror att jag lätt skulle låtit mig dras med istället för att hålla den där distansen som ändå behövs för att jobba inom sjukvården, och andra lika påfrestande yrken.
På sätt och vis känns det också/ändå som en "förebyggande åtgärd" att omge sig med vackra möbler, textilier och detaljer i form av ljus, böcker, fotografier... Iallafall för mig. Jag inbillar mig att en otrivsam plats är en grogrund för dåligt mående på samma sätt som dåliga relationer eller otäcka händelser kan vara det. Kanske inte i samma skala, men ändock en grogrund. Och då kanske jag kan göra lite nytta ändå, från en annan vinkel..


Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta. Det behövde bara rensas ut ur hjärnkontoret tror jag.


3 Mars 2009  | Länk | Tankar på kammaren | 2 kommentarer
2 mars



Jag har drömt om att bli inredningsarkitekt så länge att jag knappt minns när drömmen först vaknade längre. Någon inredningsarkitekt lär jag dock aldrig bli. För mycket matte krävs..

Men det finns ju andra vägar!
Idag när jag satt i soffan med min Allt i Hemmet i knät och Top Design på tv:n blev jag plötsligt alldeles överväldigad. Det _är_ verkligen det där jag vill syssla med! Det _är_ min dröm, min framtid.

Så jag ska börja arbeta mot ett förverkligande nu. Hur svårt och omöjligt det än kan kännas. Det ska gå. Jag måste bara lista ut hur... så imorgon (om jag inte blir upptagen av att umgås med snöskutan hos mamma) ska jag börja googla. Kanske borde jag stämma möte med en sådan därn syokonsulent också framöver. Det är bara att ta ett djupt andetag och gå snabbt genom omvårdnadskorridoren. Kanske har jag tur och slipper möta gamla lärare för att nå syo-vrån i huset?


Som grädde på moussen är det just i detta nu premiär för den femte säsongen av Project runway. Ett roligt program! :D


(jag önskar att jag hade en sekretär, bilden har jag stoppat ner i min inspirationsmapp någon gång och har ingen aning om var den kommer ifrån, men fin är den)
2 Mars 2009  | Länk | Tankar på kammaren | 2 kommentarer
18 februari



Nån gång under förra veckan slog det mig att jag inte umgåtts någon längre stund med någon annan än mamma sedan ett bra tag innan jul. Jag känner att det är dags att göra något åt det nu..

Förvisso kunde jag ha våldgästat fröken J om jag ansträngt mig för att få det att ske, även om hon hela tiden är så himlans upptagen med allt och alla eller precis ingenting, men i ärlighetens namn vill(e) jag inte det. Jag har inte saknat henne ett dugg.
När jag stod och diskade ikväll insåg jag det senare. Samt att vi verkligen inte har någonting gemensamt.
Allt hon har att prata om är "människor" jag inte har något som helst till övers för, eller så tjatar hon om sitt jobb eller om saker hon ska göra men aldrig får arslet ur vagnen och faktiskt gör (mycket snack och liten verkstad, hade det inte varit för att jag ringde och gav henne konkreta datum, priser och plats att bo på hade hon inte varit på väg till Göteborg imorgon..). Vi har ingenting gemensamt.
Hon föredrar att lyssna på själlös discomusik och se på dålig film eller att dricka vin på sin fritid.
Jag vill ha något mer. Jag älskar att läsa saker som berör ända in i märgen, jag älskar färg och form, hur man påverkas av sin omgivning och jag kan faktiskt tycka att saker som politik är roligt. Saker som påverkar världen i det stora liksom.

Jag ser fram emot att åka till Göteborg imorgon, men jag önskar att jag hade annat resesällskap. Jag ska verkligen försöka att be henne hålla klaffen när hon börjar tjata om allt det där jag inte orkar höra en enda mening till om. Sedan återstår det väl att se om det faktiskt fungerar...


Och när jag kommer hem. Då ska jag försöka göra nånting så att jag slipper konstatera om ytterligare två månader att jag inte har träffat en enda människa förutom mamma under den tiden.


Men för stunden ska jag bara försöka packa det sista, ställa alarmet på mobilen till fem imorgon bitti, läsa några blogginlägg och sedan försöka sova. Det ska bli minst sagt spännande att se hur det lyckas, med mina vanor att lägga mig mellan ett och två i vanliga fall...

Jag hoppas ni får en fin helg!
Återkommer sent på söndag kväll som tidigast, men antagligen dröjer det till på måndag..


18 Februari 2009  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
Underligheter



Vad underligt, när jag klickar mig in på "senaste kommentarer" är det bara punkter där. Annars brukar man ju kunna läsa de första orden där? Nåja, det gör ingenting så länge det faktiskt går att klicka sig vidare och läsa själva kommentarerna. Iallafall inte tillfälligt. Det kan bli jobbigare om man inte kan läsa på sikt, och det blir nya kommentarer. Det ser man ju inte då...

Hmm.


Jag fick tips av pappa att köpa på mig frimärken nu innan nyår också, för sedan ska de höja priset med 50 öre. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av det tipset till er med :)

Jag har inte noterat det, men valören står ju faktiskt inte på märkena längre, och därmed kan man använda de gamla även när de höjt priset. Kanske verkar jag lika snål som Smålänningarna nu, det handlar ju bara om en femma per tio frimärken: men många bäckar små! Speciellt för oss som åtminstone periodvis är flitiga brevskrivare! :)

10 December 2008  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
Tankenöt.



Jag hade knappt hunnit trycka på publicera-knappen i inredningsbloggen förrän telefonen ringde. Det var mamma som just satt och tittade på de där stolarna jag vill ha (och skrev om i det där blogginlägget) på haléns hemsida. De har sänkt pris och mamma funderade på att beställa dem till mig.

Jag tycker inte om tanken att hon ska betala (mamma är inte heller rik...), men hon har faktiskt erbjudit sig att köpa dem nu och då återstår frågan; svart eller vit?!?

Jag ska ha ett vitt bord. Det är redan beslutat. Jag har mest varit inne på vita stolar också. Men så funderar jag på hur smart det egentligen är med vita stolar? Är de svarta å andra sidan lättrepade? Åh, hur ska man kunna bestämma sig?!

Så nu tänkte jag att vi kan ha en liten tycka-till här.
Röstar ni på svarta eller vita stolar?
Har ni några erfarenheter av "mina" stolar?
Har ni något annat att tillägga?


Help me! :)

13 November 2008  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
Saknad


Jag vet inte varför, men det tycks vara en sådan dag idag när man tänker på de som inte finns längre. Jag saknar Mr Ace, har tänkt en massa på att oktober närmar sig och med oktober också årsdatum och födelsedagen han aldrig får uppleva. Jag tänker på E, och undrar om vi håller på att tappa kontakten ändå. Det vill jag ju inte, men livet kanske inte menade att det skulle bli långvarigt? Som med min karusellsyster?
Jag vet inte...


Jag tänker på min egen födelsedag som också närmar sig. Jag tänker på Novemberkalaset för tre år sedan, tänker på Tuss och Söt. Undrar vad som kommer hända i framtiden. Tuss är världens bästa, men har Söt också försvunnit så långt ifrån mig att det inte går att hitta tillbaka igen?
Jag saknar henne.

Önskar att ett nytt Novemberkalas kunde bli, men det går väl inte...
Känner inte för att uppmärksamma min födelsedag alls i år. Kanske köpa en tårta och äta upp den alldeles själv, men inte mer än så. Min bästa födelsedag kommer aldrig någonsin gå att komma i närheten av så varför ens hoppas/försöka?




Jag önskar mig mitt och Kims hakethem och alla hakvänner samlade där. Med thé och tända ljus, trygg musik, trygga skratt, trygg vänskap. Och en flygel till Kim.




Jag undrar om Mr Ace kan se oss? Hör han när jag pratar med honom? Jag är säker på att han skulle sagt något som fått mig gladare igen i sådana fall. Åh, vad jag saknar hans lättsamma inställning till allt..
Jag vill sitta vid Sibylla och slänga strips igen. Kan jag få slänga strips på min grisbjörn?





2 September 2008  | Länk | Tankar på kammaren | 4 kommentarer
Skrivandet.



Funderar så smått på varför jag skriver här just nu. Det känns inte alls som att jag har så många läsare som statistiken visar, borde ingen visa tecken på att de läser då? Inte för att verka otacksam och tjatig efter kommentarer. De är ju inte syftet med att jag skriver noggdagbok och kommer aldrig bli.
Men det känns ensamt.
Och när jag försöker skriva om saker som är svåra, som jag inte vill uttrycka i ord som kan läsas av andra än mig utan att någonsin få den minsta feedback på det, då får de där tankarna och känslorna, Värdelösheten, mer bränsle...


Jag borde sova nu.
Och jag ska sova nu.
För jag är trots allt trött nu.
Till slut.

Men dygnsrytmen är nog smått förstörd ändå.



2 April 2008  | Länk | Tankar på kammaren | 3 kommentarer
Minnesvärda människor.



Hej ni. Jag känner inte att jag har något särskilt att skriva här just nu. Däremot har jag författat en "liten" text som jag publicerade på Haket för en stund sedan. Jag funderar huruvida det är klokt eller ej att publicera den här, men jag känner ändå att de av er läsare som är mina vänner borde få läsa den om ni kan, orkar och vill. Den är lång, så jag har förståelse för om ni inte gör det. Men ja..
Jag tar förövrigt bort ett namn som jag inte vill ha utskrivet här, där det är så mycket mer öppet för främlingar att läsa än det är på Haket. Så ni vet, när ni kommer till "XX".




"Med Kims kommentar om Greys Anatomy här nedan som utgångspunkt hamnade vi i en diskussion om ensamhet. Och så spann min hjärna plötsligt vidare på mängder av sidospår. Ensamhet är helt klart ett ämne som är väldigt viktigt för mig. Det har det nog alltid, eller åtminstone väldigt länge, varit. Och det har blivit mer viktigt med tiden.

Kanske för att jag varit väldigt ensam, väldigt länge. I högstadiet och gymnasiet hade jag verkligen inte gott om vänner. Det var först efter studenten jag började umgås på allvar med Julia (och Madde.. och ett tag även Ida - igen.. för vi var bästa vänner ett tag i mellanstadiet..).
Jag umgicks aldrig med någon efter skolan under den tiden, utom i sjuan när jag tränade ju-jutsu två gånger i veckan med F, och tar helt enkelt inte "sällskap" för givet. Om något är det väl snarast tvärtom.

Det är klart att jag kände mig ensam, många gånger. Men många gånger gjorde jag det inte - också. Jag har nog alltid varit en sådan som inte lider av ensamhet så länge den inte är konstant eller ofrivillig. Jag trivs till exempel väldigt bra nu när jag bor ensam, men ibland gnager det inuti efter någon annans röst som kontrast till mina egna tankar. Något som bryter av. Jag kan längta efter mer icke-ensamhet. Så sent som igår när jag gick in med posten jag hämtat i brevlådan susade en tanke förbi om att jag skulle behövt bo med någon egentligen, inte en sambo-sambo. Men en kombo? Jag gillar det konceptet. Även om jag vet med mig att det skulle varit jäkligt svårt samtidigt, att plötsligt bo med någon. Jag har ju bara bott med min mamma förut, om man inte räknar hennes rekordkorta samboskap med svinet.. Jag är inte van att bo nära någon som inte varit närvarande i mitt liv sedan den 3 november 1985. Men efter invänjningsfasen tror jag att det hade varit en bra sak. En bra skola, liksom.

Men ensamhet har inte bara visat sig på det viset. Jag vet inte hur gammal jag kan ha varit när jag först började reflektera över mormors ensamhet. Kanske kom det mer efter att hon blev sjuk 2001, men jag måste ju ha tänkt på det innan det också.
Min mormor blev änka redan 1983, morfar dog ganska hastigt och oväntat efter ett par hjärtinfarkter bara 55 år gammal. (Då var jag ju inte ens påtänkt..!). Hon har såvitt jag vet inte haft särskilt mycket kontakt med sina syskon som vuxen, hon umgicks inte med morfars syster som bor granne med mormorshuset. Hon har aldrig haft några vänner som hon umgåtts med, det närmaste en vän jag vet om är den kvinna som mormor klippte sig hos var sjätte vecka under min uppväxt. Fram till början av nittiotalet brukade hon flänga runt på sin cykel för att handla. Först cyklade hon till Orsa för att handla åt sin mor och sköta sin fars grav på kyrkogården, andra gången färdades hon till Mora för att handla till sig själv och sköta om morfars grav. Annars var hon alltid hemma och lagade sin fantastiska mat, bakade fantastiskt gott fikabröd, eller tog hand om alla växter och klippte gräset...

På kvällarna slog hon på sin lilla frukost-TV för att se de regionala nyheterna och sedan de nationella nyheterna, och kanske något mer. Hon lade alltid patiens eller löste korsord också, på samma sätt som jag alltid måste hålla i en penna eller en bok eller tidning samtidigt som jag ser på TV.
Jag var hos henne ofta om helgerna, särskilt sedan jag vägrade vara hos pappa varannan helg. Och visst fick min mormor lite sällskap då. När min kusin A gick på högstadiet/gymnasiet(?) brukade han komma in till henne för att äta fiskbullar och stekt potatis innan han skulle iväg på sin ishockeyträning. Hans syster, vars namn också är A, var knappt alls hos mormor under sin uppväxt däremot. Så mormor hade alltså lite sällskap, men en gång väcktes alltså tankarna hos mig. Kände hon sig inte ensam i det där stora, tomma huset? Hur sjutton stod hon ut? Kanske hade hon inget jättestort behov av sällskap hon heller, men någon gång? Ensamheten måste väl ha klöst i hennes bröstkorg, likväl som den gör i min?
Jag känner att jag gjorde så gott jag kunde för mormor, jag brukade ringa till henne. På senare år hjälpte jag henne med handling, och ännu senare när hon inte ens följde med till affären var det oftast jag som skötte hennes handlingslista medan mamma handlade åt oss. Det var jag som visste vilket märke hon ville ha på pölsan och cornflakesen. Det var jag som visste vilken fil hon föredrog, vilka skorpor hon ville ha. Var hennes potatisskalare fanns och vilken låda knivarna återfanns i.
Om jag skulle ställt in alla hennes saker i köksskåpen nu så hade jag inte haft några problem med det. Jag kände mormors hem utan och innan, jag visste att hon tyckte om de där programmen där de sjöng psalmer och gamla visor på TV på lördagskvällarna. Det var jag som föreslog en personlig melodi till hennes begravning, för vare sig mamma eller morbror visste något om sådana saker.
Det är det som gör så ont. Det var knappt någon som visste någonting om henne. De tog sig aldrig tid att sitta ner och lyssna eller småprata. Det var bara snabba vändor in med handlingskassarna eller för att hämta nyckeln till garaget..

Min mormor var fantastisk, hon ställde alltid alltid upp. Hon förtjänade så mycket mer tillbaka.



En av pappas grannar har bott i sin lägenhet, om inte sedan området byggdes, så iallafall i väldigt väldigt många år. Hon heter Ingrid. Tant Ingrid. Jag har inte träffat Tant Ingrid på många år nu, men jag tänker på henne ibland. Hon var som den farmor jag först hade 80 mil bort, och senare den farmor jag inte hade alls. När jag var hos pappa knackade jag ofta på hennes dörr och fick en kaka och/eller ett glas saft. Jag fick titta på hennes vackra dockor och en gång fick jag tillochmed äta stuvade makaroner hos henne. Jag brukade gå dit även när jag inte var hos pappa. Vi kunde sitta på hennes altan i solen och prata i evigheter. Ibland var hon ute och gick runt området och då kunde jag göra henne sällskap. Sedan dog hennes man, och hon började få sämre syn. Hon började få svårt att gå. Plötsligt orkade hon inte gå sina promenader längre.
Jag var ju liten och har inget riktigt grepp om hennes situation. Jag vet att hon hade barn, hon hade en dotter som brukade hälsa på ganska regelbundet. En av de sista gångerna jag var hos henne, det var nog i samband med att jag flyttade från Klockarhagen 2002, berättade hon stolt om sitt barnbarn som bodde i huset mittemot. Han brukade visst hälsa på ibland.

Men Tant Ingrid är nog också en ensam gammal tant egentligen. Hon lever fortfarande. Jag önskar att jag kunde hälsa på henne, men jag vågar inte riktigt.. Det är så svårt att tala om för sin låtsasfarmor som man inte sett på många år, hur mörkt ens liv blev när man växte upp. Hur man misslyckades.. Man vill liksom göra henne stolt på något vis!

Jag kan iallafall lova mig själv, och henne, att hon alltid kommer finnas i mitt hjärta. Att jag aldrig kommer glömma de många fina stunder jag hade vid hennes runda köksbord med vaxduk på när jag var barn.


Jag berättade för Kim om två kvinnor jag mötte under min första gymnasiepraktik, på en medicinavdelning. Den ena var väldigt gammal, 94 (om inte mer..) och hon hade svår cancer. Hon låg på avdelningen hela min praktikperiod. Hon var så liten och skör. Hennes nyckelben och revben syntes lika väl som på den sjukaste anorektiker. Jag vet inte om hon var dement också, mitt minne sviker på den punkten. Och hon blev bara sämre för varje dag. Jag fick höja syrgasen så mycket som man aldrig skulle tillåtit på en patient man hoppades på skulle bli frisk. Hon kunde inte äta. Jag fick mata henne någon gång, men på slutet kunde vi bara badda henne i munnen med fuktiga "bomullstussar" för att göra det lite mer uthärdligt för henne. Hon dog, min sista vecka på avdelningen. Hon hade familj som kom och hälsade på. Hur ofta minns jag inte. Men det handlade inte om att vaka i timmar varje dag. Alltså var hon ensam, för ensam.

Min andra tant var en ganska pigg 84-åring när hon kom in - samma dag jag började praktiken. Hon hade hjärtsvikt och i början uppfattade jag inte alls hur sjuk hon var. Man talade om att hon skulle få komma till ett hem, men det verkade ju överkomligt? Hon var 84, pigg i huvudet och tuff som få. Hon levde ensam i en stuga i skogen, utan vatten eller riktig toalett. Och hon klarade sig alldeles på egen hand till den dag hon kom till sjukhuset!
Jag minns hur hon kikade ut genom fönstret en morgon när vi kom för morgonrutinerna och för att ge henne frukost. Hon uttryckte sin glädje över att ha hamnat på den sidan av sjukhuset, så att hon kunde se skogen och bergen. Solen. En bit av världen.
Men hon blev sämre. Även hennes andning blev rosslande. Hon tappade vikt och fick svårare att äta. Även hon dog några dagar innan jag avslutade min första sjukhuspraktik.
Kvinnan. hade inte varit gift, hon hade inga barn, inga andra anhöriga. Den enda person i världen hon hade, var sin hyresvärd. Någon som inte ville ta hand om hennes glasögon och andra tillhörigheter när hon hade dött. Det fanns ingen alls som satte värde i dessa få saker, när hon inte längre fanns.
Det var så hemskt att höra det.
Inte minst för att jag var 16 år och aldrig jobbat inom vården innan, och dessutom inte hade erfarenhet av död sedan innan (förutom gammelmormor som dog när jag var 6 år, men jag var inte med på hennes begravning eller något så jag fick ingen riktig uppfattning om döden den gången) heller.

Det finns en regel inom vården, eller egentligen på alla jobb, att aldrig ta med sig jobbet hem. Som nybörjare var det svårt att inte göra det. Dessa kvinnor fick följa med mig hem, de fick stanna i mitt hjärta. Inte minst XX, som inte lämnade efter sig en enda människa här i världen att minnas henne. Egentligen får jag väl inte skriva ut hennes namn, och jag får väl egentligen inte berätta om dem på det här viset heller, utan att bryta sekretessen. Men de finns inte längre, och jag anser dem vara förtjänta att bli ihågkomna.
När ni läser den här texten blir de kanske ihågkomna lite extra.
Och det gör det hela värt det!


Jag känner mig fortfarande ensam väldigt ofta. Jag är rädd att jag inte kommer kunna förändra det. Genom de här åren av depressionsmonster och borderline-jävular har jag förlorat så många fina människor. Jag är ledsen för det, jag önskar att jag kunde få dem tillbaka. Jag önskar att jag kunde göra något som.. gottgör.. allt jag fick dem att genomlida. Jag vet att man inte kan vara vän med någon som mår dåligt utan att själv ta på sig lite av det mörka. Det är det jag vill utrota. Önskar att jag kunde utrota, och sedan fylla med ljus istället. Men jag försöker att sluta vara så naiv och barnsligt hoppfull. Många människor har jag förlorat för gott. Vissa finns kvar, men på mer avstånd. Kanske är det något som kan göras något åt. Annars finns bara ett alternativ kvar för att utrota ensamheten; att finna nya hjärtevänner och bygga någonting nytt. Det är det som oroar, att det inte ska gå. Att jag inte kommer lyckas. Att jag inte klarar av att knyta nya kontakter..

Men det är bara i framtiden ett svar går att finna, och tills dess försöker jag vara och tänka positiv/t. Tills dess försöker jag bidra litegrann till att visa att ensamheten är något stort, något vi alla kan försöka motarbeta. Det räcker faktiskt med ett oväntat kort till en vän, eller några vänliga ord till någon (någon man kanske inte ens känner) för att göra lite skillnad. Och lite skillnad är bättre än ingen, visst?


Oj. Tack, om ni verkligen läst hela den här texten!"
14 Mars 2008  | Länk | Tankar på kammaren | 2 kommentarer
En dag extra.



Jag skulle vilja skriva något om hur skottdagen är en dag som man kan se som en man får som en riktigt fin gåva, och som förtjänar att behandlas på ett bättre sätt. Uppmärksammas liksom. Istället för att man bara gör allt slentrianmässigt att landar framför tv:n på kvällen med fjärrkontrollen i handen, zappandes mellan alla kanaler av meningslöshet. Ärligt talat, vad spelar det för roll att Tina dansar helt fantastiskt i Lets dance den här vintern om ett sekel? Eller ens om en timme?


Men som sagt. Den där bubblan.


En fin sak med kvällen är iallafall att Sessan låg och sov på mig ikväll och att hennes päls plötsligt var helt sjukt mjuk! Annars har hon den där sträva varianten.. till skillnad från sin bror som har mjuk päls jämt.


Jag har sett sista avsnittet av Greys andra säsong nu också. Det är så sorgligt. Pengar bara rinner mellan fingrarna och jag som så gärna vill ha tredje säsongen också. Inte ens när jag tittar på tradera verkar det vara att tänka på. Ens nästa månad, antagligen.. Det är ju helt sjukt att en dvd-box kostar 499 kronor! Varför?!




Nu ska jag iallafall gå och bädda ner mig under det gosiga täcket, Nerina Pallot i öronen. Blandat med lite Anna Nalick (Breathe är med i ett viktigt avsnitt av Greys.. kommer inte ihåg vilket nu fast jag såg det igår. Det var ett sådant som gjorde att ögonen tåras iallafall. Var det någon som dog medan låten spelades? Eller överlevde? Åååh, jag skulle ju skriva om det igår men nu minns jag inte alls!)



1 Mars 2008  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
Photoshop?



Jag måste säga att jag tycker väldigt mycket om min blogg som den är nu, med stjärnbakgrund och snöflingor. De andra alternativen till snön är ganska gräsliga tycker jag, och stör när man ska läsa. Men de här flingorna faller så sakta att de inte blir ett irritationsmoment. För mig iallafall.. stör de er? Då får de fortsätta störa er ;)


Dagens fundering handlar om Photoshop. Jag skulle verkligen vilja testa. Men måste man köpa det programmet? Eller finns det att ladda ner gratis så som ..hmm.. andra program? Typ DC++ och sådant.. ? Någon som vet?

Jag känner mig inte vidare motiverad att ge mig ut och söka själv på nätet för jag vet inte alls om det jag skulle råka hitta är något som verkligen funkar..bäst att höra om era erfarenheter först då..


Jag lyckades vakna före tolv idag trots att jag ramlade i säng först vid tre inatt. Filmen hade jag sett tidigare, konstaterade jag. Men jag vet inte. Det räcker att ha sett den en gång, så himla bra är den inte. Skulle vilja läsa boken, dock.


Nu väntar jag mest på reprisen av Svensson Svensson. Sedan ska jag nog försöka läsa lite. Har två böcker liggandes, varav inredningsboken är mer än halvläst och den andra som handlar om övergrepp har jag bara påbörjat, läst några sidor..

11 November 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 2 kommentarer
Funderingar.



Jag har så smått funderat på om jag kanske skulle starta en helt egen blogg tillägnad min inredningspassion. På något vis känns det inte som att alla dessa olika kategorier passar tillsammans här. Jag vill ha ordning, inte spret...

Så jag tittade in i en av mina allra första bloggar tidigare idag, en som ligger på blogg.se. Den torde ha potential att göras om. Eller så skaffar jag helt enkelt en ny, för jag är inte så säker på att jag minns vare sig login-namn eller lösenord, och jag är säkert inte särskilt nöjd med namnet om jag lägger fokus på det heller :P Senast jag skrev där var nämligen i december 2005 och det är ju ett tag sedan..


Jag tycker väldigt mycket bättre om nogg.se som blogg, med dess funktioner och så. Enkelheten som råder här.. Men jag är lite missnöjd med textgrejset. Jag fattar inte hur man kodar så texten blir mindre..eller hur man lägger in fler bilder i ett och samma inlägg.
Förmodligen är det lättlärt. Men jag är lat. Och tar mig aldrig tid att fråga någon som vet..


Så jag avvaktar en stund till, så får vi se vad som händer sedan.

Vill någon tala om hur man minskar textstorleken och lägger in flera bilder, iallafall? Tack på förhand!


19 Oktober 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 3 kommentarer
17:33



Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, men fingrarna längtar efter att motionera lite på tangenbordet (=P).

Jag läste ut nyaste allt i hemmet i förmiddags, satt med huvuddelen av den igår och blev hjärntvättad av fina hemma-hos-reportage och en stor köksspecial. Det börjar med drömmar om drömhemmet. Sedan går tankarna oundvikligen vidare till hur det skulle bli genomförbart. Man köper inte hus ensam, så är det bara. Alltså, inte när man är ung och inte har ett jobb med jäkligt bra betalt iallafall. Så. Familj? Det är så jobbigt att tänka på sådant.. jag hoppas väl innerst inne, men samtidigt känns det som en omöjlighet att det någonsin kommer att hända.

Jisses.

Jag sa till danil att det skulle bli en etta, men nu blev det ju lite större.. Hursom, det ändrar inte kontentan i det hela; ensam, möglig ost.

och hans löfte

Han skulle inte försvinna, jag skulle inte vara ensam.


Jag vet att jag aldrig skulle kunna bilda någon riktig familj med honom, jag vet ju det. Han ville inte ha barn. Han är sjuk. Han borde inte få barn. Men ja..


Egentligen tänker jag inte så mycket på d längre. Jag saknar honom inte så ofta heller, det är bara sådana där akuta anfall, och de kommer alltmer sällan. Visst tänker jag på honom, men inte mer än flyktigt. Jag är uppriktigt småchockad över att jag till och med kan skriva det såhär, för den trettonde maj trodde jag att jag aldrig skulle kunna göra det. Å andra sidan trodde jag att vi skulle förbli vänner och det var vi ju tills ganska långt efter det att han och Em gjorde slut.. men men..

Någonstans undrar jag nog ändå om vi kommer hitta tillbaka till någon slags vänskap igen. Tänker jag på honom från den synvinkeln saknar jag honom kopiöst mycket. Han var en bra vän.. han var en mycket bra vän..





Inatt får jag äntligen nya pengar. Ska nog vara vaken tills dess och betala alla räkningar så det är gjort..om jag orkar. Annars får det väl vänta tills imorgon. Jag har bestämt mig för att fortsätta ställa klockan och vakna "i tid" om dagarna framöver. Inte lika obarmhärtigt tidigt som i helgen, men vid nio, tio sådär. Med anledning av min gamla kära dagboks avsked (den har varit med ända sedan hösten 2003!) bestämde jag mig för att verkligen arbeta mig tillbaka till Livet. Det låter så dramatiskt, och det är ju inte så att jag inte försökt tidigare.. men nu ska det verkligen gå. Om jag fortsätter skriva lika mycket privat dagbok i fortsättningen som jag gjort i sommar och fram tills nu kommer jag kanske inte hinna så långt med mitt projekt, men med den rooosa dagboken kommer jag börja vandra iallafall.


Det låter så platt att skriva såhär, men jag vet inte hur jag annars ska uttrycka mig. Och jag ville gärna dela med mig av mitt..hm. Projekt, är nog det bästa ordet faktiskt.. Projekt Livet.


17 September 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
Hur kommer det sig..



Hur kommer det sig egentligen att Friskis & svettis finns i Kiruna, Vanda (finland), och Paris men inte inom sju mil från Mora? Det känns ganska ynkligt.
Visserligen finns här ett antal gym, men det är ju inte samma sak?

Hm.
Jo, Frugan, du får ju det där med träning att låta så roligt att man iallafall skulle vilja testa..någon gång..:P

Nu får jag utöka min önskelista;
"När jag blir stor ska jag bo i en stad med IKEA"

till..

"När jag blir stor ska jag bo i en stad med IKEA och F&S"


;)


Sovatajm!
13 September 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 3 kommentarer
Sommaren som aldrig kom..



Ja, de säger ju att denna fredag den trettioförsta augusti är den sista officiella sommardagen. För min del började hösten för flera veckor sedan, även om det ju var varmt i förra veckan. Jag saknar att kunna sitta ute och läsa nu, men det är ju en vanesak. Soffan funkar minst lika bra för sådana saker!

Jag bestämde mig för att ta sovmorgon imorse och vaknade först klockan elva. Därefter låg jag kvar i sängen och snusade en timme till, och en aning mer ändå har jag för mig.
Sedan har jag läst Bob Hansson.
Och jag är ledsen, Yre, men den där boken känns minst lika överskattad som..intresset i att vältra sig i prinsessan Dianas död såhär på hennes tioåriga dödsdag.. Att de orkar!
Jag är så förbannad, varför kan de inte bara visa hennes familj lite respekt och låta det vara? Det är ju precis samma sak nu som den natten hon dog; media gottar sig utav bara helvete (förlåt min svordom, men jag blir verkligen förbannad!)


När jag nu ändå skriver om Diana, kan jag ju berätta att jag minns det som igår hur jag satt i samma fåtölj som Sessan nu ligger i bakom min rygg, och åt äppelpaj med vaniljsås till frukost hos mormor.. När texten dök upp överst i rutan "Prinsessan Diana död.." ropade jag på mormor som kom in och tittade med mig.
Jag hade en pappers/klippdocka i form av Diana hos mormor på den tiden.. den finns förresten kvar i en gammal chokladask ("Present", som man ju köpte på Konsum varje jul) tillsammans med alla andra dockor..


I övrigt har jag inte åstadkommit många knop idag, alls. Sett på tv, läst, diskat lite och lagat mat. Mamma kom, fick skjuts att handla, sedan åt vi och kikade igenom Ellos-katalogen som hon hade med sig. Hittade en kappa och en tunika som ska beställas.

Imorgon ska jag till mamma och hjälpa henne skrapa färg av fönstren efter hennes målarexpedition och sedan ska vi grilla kyckling på elgrillen efter det.



Nu längtar jag massor efter den där ikea-resan då jag ska köpa bokhyllan jag drömt om i över ett år, och gardinstänger så jag kan få upp fler gardiner här i vardagsrummet. Egentligen har jag inte råd med den extravagansen; men jag blir tokig på att ha mina ouppackade flyttkartonger ståendes på golvet ännu tre och en halv månad efter flytten och för att kunna packa upp på bästa sätt behövs en bokhylla. Men men.. det går nog bra.. Skulle jag få en ny lägenhet framöver kan det bli lite jobbigt med ekonomin en stund bara. Det har jag ju varit med om förr så det blir säkert inget problem trots allt..



Ska försöka skriva ett brev till Engla i helgen också, hon kan nog behöva lite uppmuntran såhär två veckor in i sin behandling i Stockholm.. Jag vill så gärna tro att det är platsen där hon ska lyckas med det omöjliga och bli fri sin anorexi. Men jag vet ju att hon drabbats av återfall flera gånger sedan vi fann varandra för tre år sedan och jag vet att hon varit sjuk i sexton år nu och därmed inser jag att det inte är det lättaste att göra det. Men jag fortsätter hoppas.


Man kan inte göra mer, eller hur? Och man kan ju inte säga att det är lönlöst heller. Plötsligt kan allt vända, även efter så lång tid..man kan aldrig veta i förhand.



Men nu ska jag landa i soffan med min bok och vänta på att Numbers ska börja. Därefter blir det väl sömn, förmodar jag..


31 Augusti 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 3 kommentarer
Tankar på kammaren



Ibland är det som om magen bara knyter sig av saknad. Av minnen. Det liksom kommer som en svallvåg; insikten, saknaden, ilskan, sorgen, oförståndet.. Ettårsdagen närmar sig. De senaste två veckorna har tankarna alltmer blivit medvetandegjorda..jag tänker liksom mycket mer på det..

Jag saknar våra samtal, de som var sådär kravlösa. Om det var en dålig dag kunde jag säga det och sedan pratade vi om annat. Om jag inte ville behövde jag inte säga att det var mindre bra, vi pratade bara om annat ändå och för en stund lyckades han få tankarna på annat håll. Så är det inte längre. Egentligen finns det ingen som kan göra det så som han gjorde det..

När jag får frågan "allt bra?/hur är det?" osv kan jag inte säga som det är - ens om jag vill. Det är så svårt, att bli förstådd. Om jag verkligen avskyr någonting så är det den där frågan.. Det finns liksom ingen acceptans. Bara för att det varat så länge nu, antar jag.. man får inte svara om det inte är ett positivt svar.

Och jag känner mig som världens sämsta vän när jag bestämmer möte och sedan drar mig ur i sista minuten, med hjälp av en dålig ursäkt. För jag orkar inte. Många gånger blir det aldrig av, det som bestämts. Jag sitter hellre här hemma som idag, med min big t-shirt/nattlinne och mysbyxor och ser slafsig ut. Jag har inte ens borstat tänderna än kom jag just på...

Tiden går så fruktansvärt fort. Jag är förstås glad för det på ett vis; den dagen jag inte behöver finnas mer närmar sig liksom ett snäpp till. Men samtidigt blir snäppet till dåtiden ännu lite större, minnena blir suddigare, saknaden blir mindre påtaglig, livet går liksom vidare ..utan.


Det är tio månader och fjorton dagar sedan han lämnade oss, och just nu saknar jag Mr Ace sådär fruktansvärt mycket att det är nästintill olidligt...


28 Augusti 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
Ibland..




Ibland känns det ganska ovärt att skriva dagbok; jag tycker inte att det finns särskilt mycket att skriva om när man går hemma dag ut och dag in och ..gör ingenting utom att må dåligt. Eller om man inte mår något alls, utan bara existerar, för oftast är det ju så det är..avstängt. Bara det tycker jag borde göra att motivationen att kämpa vidare och lyckas med saker som utbildning och jobb och sådant, men jag blir bara vettskrämd vid tanken på att ens ta steget att gå till syon och diskutera olika kursalternativ.. så jag förblir sittandes vid tvn. Eller datorn. Eller sovandes. Eller något annat lika meningslöst.

På sistone har ju sommaren mer känts som höst (även om det vänt nu, huvva vad varmt det var när jag vaknade idag!) och det får mig alltid på något vis att längta efter den tiden då livet delades in i terminer. Vidare har det fått mig att drömma om läraryrket igen.. Jag skulle gärna vilja klara det; läsa in slutbetyget, söka till högskolan, plugga till lärare..

Men högskola känns oövervinnerligt sedan den där dagen då Karin sa att högskola inte var så enkelt. "Jag kommer aldrig att klara det".


Alternativet till ett lyckat (arbetsliv) får bli en trissvinst då, en stor trissvinst..så man har råd att ägna sig åt lägenhetsköp och inredning dagarna i ända? Men den chansen är ju lika med 0. Särskilt som jag aldrig köper trisslotter >.<



Snart ska jag gå ut och sätta mig och bläddra lite i Halénskatalogen som trillade in i brevlådan idag, och sedan blir det att lusläsa IKEA-katalogen! Jag har börjat läsa min sista inredningstidning i högen nu, så jag kan göra det tycker jag.. nu när högen är slut har jag nästan panik över att den är det. Men det ger ju mer tid till bokläsning om jag bara lyckas sätta mig ner och läsa..

Fick ett brev från FK också som informerade om att deras möte hålls den 22 augusti, så innan den här månadens slut borde jag få beslutet; om jag får förlängd aktivitetsersättning. Jag har skrivit förr att det nog inte blir några problem, men den där ovetskapen är ändå stressande. De har på sätt och vis mitt liv i sina händer när de bestämmer om jag ska fortsätta få pengar från dem varje månad, eller om jag plötsligt står utan någonting och måste gå till soc och..börja leta jobb?


7 Augusti 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
Jag vet inte om jag vågar vara såhär ärlig...



Med de orden kommenterade jag en dikt jag lade upp på Haket för ett tag sedan och med de orden som inledning ska jag trots allt Vara Så Ärlig nu.


Mat är ett känsligt ämne, och har väl varit det i många år egentligen trots att jag nog inte alltid varit så medveten om det. För några veckor sedan ställde jag mig på vågen och konstaterade att jag vägde två kilo mer än jag gjorde när jag vägde som mest Någonsin innan jag började gå ner i vikt hösten 2003. Precis som då fick jag total panik. Diet med vägande av maten och kaloriräknande, en ständigt hungrig mage, några promenader och ett ganska skönt konstaterande; en vecka senare hade jag gått ner fem kilo. Såklart brakade allt samman och tvärtemot mina "planer" började jag äta äta äta. Och har fortsatt så, eftersom motivationen är obefintlig - på alla plan.

Jag kanske inte har vad som verkligen skulle diagnostiserats som en ätstörning, men jag tror nog det ändå.. BED eller atypisk ätstörning? Ätstörning UNS? Det ligger ganska nära till hands. Fast jag har aldrig klarat av att tala om min vikt och om mat med min psykolog. Jag pratade om min ångest över att jag börjat gå upp så mycket i vikt med min kurator på ungdomsmottagningen en gång, jag satt där och snyftade fram hur jobbigt det var. Men jag vet inte om hon förstod, hon var iallafall inte kvar där så länge efter det att det hann hända något och på den tiden gick jag bara dit ibland för att prata av mig om hur det gick med mina samtal på öppenpsykiatrin i varje fall. Det var ju då jag hade blivit tilldelad min skötare C, som nästan bara pratade om blommor och ljus och annat meningslöst.

Att ha anorexi är förstås fasansfullt, men jag tror inte att det är skamligt på samma sätt som det är att ha någon form av hetsätstörning, bulimi eller BED.. Jag har inte bulimi, men jag har fått den uppfattningen efter att ha läst Sofia Åkermans blogginlägg från den 12 Januari i år, samt kommentarerna på det inlägget. Jag har läst i forumen på helgon.net. Jag har läst intervjuer i dagstidningar på nätet.. Jämfört med anorexi verkar det så mycket mer skamfullt att Äta, att inte kunna låta bli att äta. Att kräkas..ja, att ha hetsätstörningar helt enkelt.

I våras när jag hade en period av enorm överkonsumtion av godis kände jag en gång en enorm svallvåg av skam och ångest när jag köpt alldeles för mycket godis ännu en gång under en och samma vecka och var på väg ut ur affären med den tunga kassen. Det är alltid svårt att betala godis, läsk, fikabröd..ja, allt som är onyttigt, för det känns som att kassörskorna dömer. En sådan överviktig (jag kan inte ens förmå mig att tänka eller uttrycka mig med ord som "fet" eller tjock", det är som om jag skulle försökt ta i något mögligt frivilligt - det är äckligt, ångestskapande) person som jag behöver väl knappast två 200-grams chokladkakor Och en påse lösgodis? Flera gånger i veckan, dessutom! (Det är därför jag alltid försöker gå till en annan kassörska om jag ser att den från föregående handlingsdag jobbar då med.) Eller en hamburgare på McDonalds? Det är därför jag Alltid propsar på att åka drive-inen där om mamma är med och det är hon ju, oftast. För att inte tala om att gå in på våran Pizzeria. När de började veta vad vi skulle ha för sort så fort vi kom innanför dörren fick jag panik. Det var ju ett tecken på att jag var där alldeles för ofta, att jag var Äcklig som åt så mycket Fet Pizza! Det är klart jag får skylla mig själv som ser ut som ett äckligt monster då.. när jag inte klarar att äta och motionera normalt.




En sak som avhandlades i ett ganska nyligen skrivet blogginlägg hos Sofia Åkerman (ja, jag har läst hela hennes blogg den senaste tiden, idag har jag kommit till de allra senaste) var det här med alla tv-program om ätstörningar som visats på sistone.
Superskinny me
Jag vill vara anorektisk
Du är vad du äter
...
...
...
...

Vem är det som ser de programmen? Självklart sådana som jag. Sådana som inte Borde se det, Sådana som blir triggade. Sådana som är ätstörda.

En normal människa kanske klarar att se det sjuka i programmen, förstår varför de visas. Men herregud. Det är inte de som programmerar videon eller dvdn och spelar in de där programmen. Det är inte de som skriver in dem i sina kalendrar för att inte missa dem. Det är ju de Ätstörda som bara blir ännu mer Triggade av det.
Ändå kan man inte låta bli. Ändå kan inte Jag låta bli att se dem.



Det var inte direkt så här jag hade tänkt mig det här inlägget. Men jag har iallafall varit ärlig och det är ett första steg.

Det är ju inte direkt så att jag inte vet hur dumt det är med ätstörningar heller. Herregud. Jag har en själasyster som vårdats på sjukhus om och om igen för sin anorexi. Jag följer ett par tjejers dagbäcker på Helgon, som varit inlagda på slutenvården för behandling, den ena i nästan ett år! Jag känner flera personer som har anorexi, eller som haft åtminstone.. och bulimi..,ja. Jag känner ju människor som haft bulimi också... Hur kan man då falla för lockelsen ändå?


(Bilden är från den första "serien" bilder jag tog då jag köpt digitalkameran 2004, och sedan kom att lägga upp på nätet..jag hade gått ner de där 27 kilona och allt..)




27 Juli 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 2 kommentarer
Dagens boktips!?




Jag har många gånger läst boktips om ätstörningar och Peggy Claude Pierres "Ätstörningarnas hemliga språk" är nog den bok jag läst om flest gånger, samt noterat på flera olika ställen för att läsa den själv en dag. Men jag har aldrig fått någon kläm på vem hon är, bara trott att hon varit en av alla dessa psykologer eller psykiatriker eller behandlare som skrivit en handbok i hur anorexi behandlas och yadi yadi yada. Inte sagt att det inte kan vara intressant, men å andra sidan kan sådana "faktaböcker" vara rätt torra.
Men Peggy Claude Pierre tycks inte vara en av alla de där vanliga behandlarna.

Jag såg en dokumentär på TV3 en gång för många år sedan, jag tror rentav att det var så tidigt som i slutet av 90-talet..! Den handlade om en anorexiklinik i Kanada som tog sig an de fall som klassats som obotliga av den vanliga sjukvården, men som med deras "kärleksmetod" lyckades göra sina patienter friska. Montreauxkliniken. Jag skrev upp namnet, med en dröm om att jobba där en dag. Eller på ett liknande ställe, iallafall.

Nu läste jag om den i Sofia Åkermans blogg och plötsligt länkades Montreux och Peggy Claude Pierre samman; det var ju Hon som låg bakom den! Sorgligt nog fick jag veta att kliniken tvingats läggas ned. Men boken, den ska jag definitivt beställa från adlibris nästa gång jag har lite pengar till övers för sådan lyx!

Ni borde också läsa "Ätstörningarnas hemliga språk"! Jag tror att det är en fantastisk upplevelse att läsa den.. vare sig man har en ätstörning själv eller inte har kommit i kontakt med det alls.


Jag kan förstås inte lova det då jag inte läst boken, men jag minns ju den där dokumentären och tanken bakom deras behandlingsform.


23 Juli 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
funderingar..



Den senaste tiden har jag tänkt en del på de eventuella försäkringspengar jag kanske får ut nästa år. Huruvida jag verkligen får några, och i sådana fall vilka summor det rör sig om kan jag ju bara gissa. Men jag har ju haft aktivitetsersättning i ett och ett halvt år nu, och varit sjukskriven ett år dessförinnan också och troligtvis kommer jag inte hinna ut i ett "normalt liv" tills dess. Således dessa tankar; En tjej med samma diagnos som jag, och samma bedömda invaliditetsgrad (jag hatar verkligen det ordet), som jag diskuterade försäkringspengar med i höstas hade fått en..väldans massa pengar. Över trehundra tusen, närmare bestämt. Om jag mot förmodan skulle få en liknande summa, har jag lekt med tanken på att köpa en egen lägenhet.
Men på sistone har det inte känts lika lockande. Jag skulle vilja åka till England istället. Irland, London, kanske Skottland? Inte för hela slanten, såklart. Men ja..litegrann. Och Danmark. Och kanske lite New York, Boston och San Fransisco? Jag vet inte.. Men det skulle vara himmelskt att få resa litegrann iallafall. Jag är ju inte vidare berest sedan tidigare, så man kanske vågar säga att jag har rätt att ta igen det om jag får en chans till det?

Det är dumt att drömma iväg såhär, jag vet. Men hur låter man bli? Det skulle ju varit underbart.

Dessutom skulle jag kunnat köpa en riktig kamera. Jag håller på att få spunk på min gamling, den är sååå seg nuförtiden. Det ska liksom inte behöva ta en minut för kameran att "återhämta" sig när man tagit en bild..



Imorgon har jag näst sista sessionen med J innan hennes semester. Turligt nog är det inte förrän klockan ett, så jag får lite sovmorgon trots att jag måste duscha innan :) Sedan är det tänkt att jag ska träffa Julia också.. det är väl min tur att besöka henne nu antar jag. Och på torsdag bär det av till Borlänge över dagen. Jag tror jag åker med ett tåg som kommer dit kring två, så slipper jag irra omkring och se vilsen ut alltför länge >_<
Det blir ett ganska tight spelschema eftersom jag inte tänker utnyttja mitt tredagarsband mer än första dagen.. man måste ju se till att få mesta möjliga valuta för pengarna liksom.

Spelschemat ser ut som såhär, på ett ungefär:

Salem Al Fakir
Billie the Vision and the dancers
Sophie Zelmani
(The Sounds?)
DAMIEN RICE
Backyard Babies/Hyllning till Björn Afzelius (bara för att fördriva en stund...)
(Tomas Andersson Wij)
Laakso

Sedan är det tänkt att mamma ska komma och hämta mig. Hon är för bäst ibland. Till exempel en regnspådd festivaltorsdag innan hennes jobbfredag. Det som är bra med det hela är väl att mamma börjar jobba först kvart i elva så...


Men nu ska jag nog nanna kudden. Eller läsa bok, iallafall.
Godnatt!

26 Juni 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
närmar sig.



Nu närmar sig min festivalsommar sin början. Fast jag tycks stå utan campsällskap, och det är mindre roligt... Jag vet inte riktigt hur det ska lösas, om jag inte får tälta i närheten av Robish möjligen. Kunde inte sova inatt för att det bara snurrade en massa tankar om det i huvudet. Men det måste ju lösa sig.
Om inte annat får jag söka efter någon snäll adoptivcampare i festivalforumet...


Det är tänkt att jag ska ta mig ner på stan för att växla in mina sparpengar till arvikabiljetter (festivalbussbiljetter..) och till tågresan till p&l, träffa Julia och kanske äta lunch samt besöka systemet om en och en halv timme eller så. Men jag har ingen som helst lust till det...


Menmen. Det måste ju göras, så det kan lika gärna göras idag.



Över midsommar åker jag hemhem och dricker ur min likör 43 (den var sanslöst god) och gör mitt bästa vad gäller att ignorera midsommarfirandet. Vi ska grilla lite bara, det räcker för mig...



Nu ska jag hämta posten som just kom.


20 Juni 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
Tankar på kammaren



Släcker alla lampor utom den röda ikealampan i hallen, den som inte lyser speciellt mycket alls eftersom det röda hindrar ljuset ifrån att sprida sig i större skala. Låter ljusen brinna, de är ändå nästan nerbrunna nu så de slocknar väl snart av sig själva..

Känner hur ord och tankar längtar efter att printas ned och bilda sammanhand, men hur sjutton gör man sådana saker? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte längre.

Mamma tog verkligen steget, ringde på den där bostadsrätten. Den var redan såld, tack och lov. Sedan traskade hon iväg till morbror och pratade verkligen om att sälja huset. Jag kände hur hela världen var på väg mot sin undergång, ty tanken på att sälja mormorshuset.. herregud, jag kan inte sätta ord på hur ont det gör att ens tänka tanken på hur någon annan skulle bo där, renovera, leva. Hugga ner eken. Eller använda ladan där jag gjort ett streck i snedtaket över överslafen jag brukat sova i, varje gång jag övernattat där. Nej fy fan. Det är rena tortyren.
Men morbror lyckades avstyra det. Ännu så länge äger han ju faktistk halva huset, och han vill lika lite som jag att det ska hamna i någon annans händer.

En av "hållhakarna" till att det ska förbli i vår ägo är att jag hjälper mamma mycket mer med gräsklippningen eftersom hennes knän inte alls orkar med längre. De senaste två månaderna har hon varit till doktorn och sugit ut vätska ur ett av de nämnda knäna t r e gånger.

Jag kan allvarligt talat inte veta säkert om det kommer fungera. Visst har jag haft en aning mer energi på senare tid än vad jag brukat ha, men jag vet också med mig att det inom mig slumrar en depression (eller snarare en depressiv personlighetsstörning) och en misstänkt emotionellt instabil personlighetsstörning, och att det närsomhelst kan gå över styr igen. Jag kan inte svära på att jag aldrig mer försöker att sluta leva, sedan den senaste överdosen har tanken mer eller mindre legat kvar i bakhuvudet även om det inte varit en tvångskänsla; att göra det just precis nu. Just precis nu kan jag faktiskt inte göra något sådant heller, eftersom alla mina piller tagits ifrån mig.
Om jag inte använder mig av mina gamla recept förstås...men ja, nej.

Jag ska iallafall försöka, försöka orka, försöka kämpa lite extra även när det blir motigt och jag helst vill ligga kvar i sängen och sova för evigt. Mer kan jag inte göra, kan jag?



Och du.
Du. Du. Du.

Jag önskar att jag hade lika lätt att lägga dig bakom mig som det varit lätt att låta dig komma nära.

Och dig.
Du. Du. Du.

De där ögonen som borrar sig in i mig vareviga gång du loggar in på msn, med just den där visningsbilden.
Jag försöker att hålla mig ifrån.
Men ännu har jag inte förmått att lägga alltsammans bakom mig.
Ännu lever någon form av hopp; att du en dag ska förlåta mig och att du ska låta mig komma dig nära igen.
Inte nära nära,
men vännära.
sd
ds,
men på ett nytt, fungerande plan.



Det var som ett slag i ansiktet att hitta brors dikter till mig bland dem från Snuss idag. Jag tänkte först att jag inte hade någon rätt att sätta upp dem på väggen, men jag gjorde det iallafall.

Jag blir så arg ibland. Känslan av svek, även om jag vet att det inte handlar om det, kommer så starkt över mig och hand i hand med svek kommer förstås värdelösheten. Och det vore så lätt att säga att jag ingen vän vill ha över huvud taget i sådana situationer, för då skulle det visa sig svart på vitt om människor är något att lita på. Men det är så manipulativt och jag vill inte vara sådan mer. Jag har ställt till med tillräckligt mycket genom att justera sanningen fram tills nu.

Inte så att jag gjort något elakt med avsikt.. jag har ju bara velat bli lycklig. Älskad. Som alla andra. Men alltid slår det fel och katastrofer blir ett faktum.


Se, det går visst att skriva lite ändå. Men det är nog för att jag började skriva i noggen, med intentionen att bara publicera det där. Nu vet jag inte. Det känns som att det passar bättre in på haket, i min dagbok där. Men det sätter en sorts press på vad jag skriver.


Jag skulle ljuga om jag inte skrev att jag kände samma slags rädsla över att förlora Dig ännu denna dag som då Ni hittade tillbaka till varandra och jag agerade sådär felfelfel och nästan förlorade dig för två vårar sedan. Men jag har inte vågat bokstavera det inför Dina ögon. Jag kan nog inte det nu heller. Av rädsla att skada oss ännu en gång, så djupt att det inte längre går att hålla oss samman.

Vet du om det? Jag tror faktiskt inte det.. och det känns inte som rätta läget att försöka förklara det nu heller, när det är så lång tid sedan vi träffades i verkliga livet senast. Två år. Om mindre än två månader är det två år sedan.

Svårt att förstå...




Och du, Grisbjörnen. Ibland hatar jag världen för hur den tog dig ifrån mig. Jag vet inte om jag inbillar mig, idealiserar. Men du var en sådan viktig pusselbit när jag orkade fortsätta, och nu är jag ensam på ett helt annat sätt.. Jag vet inte.

Ett stort långfinger vill jag peka åt världen ibland. Men vad gör det för skillnad? Nu är nu, och du existerar inte längre.. det förändras ju aldrig.




1 Juni 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
Nattliga skriverier



Borde väl sova, ska upp rätt tidigt imorgon. Oavsett om jag bestämmer mig för att jag orkar och vill åka på nordea och avslöja fonden eller ej. I annat fall är det repris på Våra bästa år från i fredags typ tio i tio eller nåt.

Jag har ju inte skrivit här på ganska många dagar nu, så jag tänkte att jag skulle bokstavera ner lite tankar och sådant.

Flyttandet gör så sakteliga framsteg. Men jag har ingen brådska, alls. Speciellt inte efter lördagen då vi körde iväg de återstående kartongerna som stod och skräpade i källaren, och i vardagsrummet. Jag har förvisso en hel del onedpackat ännu. Eller inte en hel del, men man kan säga att det fortfarande ser helt bebott här hemma eftersom jag har de flesta möbler kvar här, liksom de saker jag använder dagligen..lampor vid datorn, alla viktiga papper, nyinkomna räkningar, fjärrkontroller till tv och boxen..ja..
Eftersom jag inte beställt bredband än och inte riktigt är på det klara med hur lång tid det kan ta att få igång det efter att teflånen kopplats in på tisdag så jag kan göra bredbandsbeställning utan en massa krångel med mail och sådant, har jag iallafall ingen jättebrådska att flytta helt. Det får nog dröja ända tills nästa helg...

Det är dessutom skönt att inte ha någon stress på sig att flytta allt på samma gång och sedan bo i ett kaos tills jag orkar ta hand om alla kartonger..iom det kan jag ta lite i taget och göra iordning det allteftersom. Köket är ju snart klart nu, allt är diskat och så..det som saknas är väl gardiner och att fylla kylskåpet med mat typ..:)


Jag hoppas att jag kan träffa Ida och Julia framöver iallafall. Och Emilia. Stackaren har tydligen fått laktosallergi som Ida så det är apoteksjox (ersättning) var tredje timme dygnet runt som gäller just nu. Det kan ju inte vara alltför roligt, men jag skulle gärna träffa Emilia igen medan hon fortfarande är någotsånär bebisliten :)

Jag skrev till Milla för ett tag sedan också och föreslog att hon skulle komma upp och hälsa på en stund när jag flyttat klart. Det kanske blir roligare att träffas på Arvika då, och till det behöver hon nog komma bort lite från lättillgängligheten som Stockholm innebär vad gäller droger och sådant...



Well. Criminal Minds är slut nu, så jag ska väl nanna kudden nu.



Trettonde maj är dessutom överlevd som vore det vilket datum som helst, i år.. Jag vet inte om det beror på att det verkligen är så eller om jag bara varit för upptagen och för att jag håller alla känslor på avstånd för tillfället...


14 Maj 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 2 kommentarer
Skriva.



Jag vill ju skriva! Varför ska det vara så svårt att få ner några ord på pränt då? Varför ska det behöva vara så himmelens problematiskt att bokstavera lite tankar och känslor? Eller i brist på sådant; bara vanliga vardagshändelser?

Jag blev så arg imorse när jag läste att Cat inte fick huset. Det var ju som en dröm och de lade ju faktiskt högsta budet. Fasiken vad jag otycker om sådana elaka, elitistiska..kärringar?!

Vad gäller det egna boendet är kontraktet skrivet och telefonabonnemang "ansökt om". Jag har världens lättaste telefonnummer. Lena trodde att det skulle bli lätt att komma ihåg. Jag tror också det, för ovanlighetens skull. Det tog ju evigheter innan jag lärde mig mitt senaste mobilnummer och det gamla kan jag inte utantill heller. Gjorde adressändring också. Antar att ni fått era sms?

Nu fattas att betala hyran för maj och skriva en drös med mail om adressändring till sådana där trista ställen som inte får den automatiskt. Eftersom jag inte valt någon eftersändning är väl det en aning viktigt. Även om mamma bor kvar här och så..

Just det. Jag fick sommarkatalogen från PL med Reflections idag. Det var en aning..frustrerande att se hur mycket fint det finns och veta att man inte har råd alls nu med sådana saker. Men det får bli en visning i början av juni så hoppas jag på att sälja massor då och få ett högt tillgodohavande.

För att återgå till lägenheten så har jag börjat tänka ut vad jag ska göra med trädgården också. Lite stora krukor med klätterväxter mot en spaljé får bli som en vägg åt ett håll åtminstone. Billiga trädgårdsmöbler och kanske någon pelargon att komplettera med till citronmelissen och lavendeln och det andra jag sått redan..Mhm. Sedan är alla välkomna att campa på min gräsmatta hela sommaren också. Vi kan ha nätträff och grilla och så? ;P

Aaah.
Nu längtar jag faktiskt lite. På riktigt.
Det är inte bara ångest att tänka tanken att jag kommer bo själv. Och med handling och sådana saker kommer det ordna sig. Jag får ha storhandling med mamma en gång i veckan eller nåt.. Läget är inget stort problem längre, med andra ord.

Och jag får en enorm frys, så jag kan börja göra mina storkok och baka lite oftare igen..kanske? Sassa får komma och hjälpa till.. vi får hitta på nåt utöver grekisk sallad som är infrysningbart som hon är bra på att laga..;)

Och ja, som sagt. Novemberkalas vilken månad som helst. Måste ju gå att ordnas. Hoppas. Jag saknar er ju!!










30 April 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
femton minuter över tre.



Jag vet att det vore bäst att bara slå bort alla tankar just nu, att ägna sig åt något som inte kräver tankekraft alls. Kanske sova, men då kan jag ju inte sova inatt så jag avstår ändå.

Det är liksom tårar i ögonvrån som jag inte har en aning om var de kommer ifrån, varför de dyker upp nu? Jag är lite övertrött, kanske.. men annars?

Jag skrev ett sms till Engla igår eller när det var, inte så att jag egentligen behöver få ett svar på det. Ville bara berätta om lägenheten jag tittat på, hur jag önskar besked om den, och att så frön.. Men när hon nu inte svarat med ett tecken blir jag genast orolig att hon är för sjuk igen. Tänk om hon ligger på att sjukhus och dör just nu?
Jag dör av tanken, bara.
För om jag förlorar min syster, då finns inte många kvar. Inte många alls.
Jag klarar inte att förlora någon mer, inte en till, inte Engla!

Det gör så outhärdligt ont att tänka tanken, och trots att den säkert bara är inbillning blir jag så rädd.


5 April 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
elva minuter i åtta (sju lät bättre, men det var ju fel..).


Det känns som att jag vill skriva någonting alldeles fantastiskt, seriöst, bra. Men hur gör man egentligen det? Jag känner bara till längtan efter det där geniala skrivandet, jag vet inte hur man gör det. På riktigt.

Det går ju att drömma, men allvarligt talat; jag kommer aldrig få ihop en hel bok, eller ens en diktsamling av det jag redan skrivit. Speciellt inte i utgivet skick.

Det är väldigt trist att inse, för jag älskar ju skrivandet. Har alltid gjort. Redan när jag var tio år sade Banina när vi skrev en saga tillsammans i skolan att jag nog skulle bli författare när jag blev stor. När vi skildes åt efter skolavslutningen i sjuan, måste det ha varit, sade hon att hon skulle hålla utkik efter mitt namn i bokhyllorna i framtiden. Hon var visst övertygad om att jag var en riktig författare. Sedan dess har jag sett henne en gång; det var nog i åttan. Hon var tillbaka i Mora och hälsade på i skolan, för under sommarlovet efter sjuan flyttade hon till Falun. När vi hamnade på Stranden i sexan tappade vi kontakten. Blev osams.. tråkigt nog, för jag tyckte väldigt mycket om henne egentligen.

Men det är väl inte alltid menat att man ska förbli vänner trots det.




Idag känns inte själen rofylld alls. För tredje natten i rad låg jag bara och snurrade i evigheter innan jag lyckades somna. Fast jag vaknade ändå redan vid halv ett idag, och gick upp.
Det tär att mamma är hemma, sjuk. Den där stunden med läsande vid köksbordet efter turen ut i hästhagen och till postlådan behövs visst. Ensamtid. Mamma säger att jag är vass idag.

Jag har nog bara haft för lite av den där tiden på sistone, ensamtiden.


Det för nog otur med sig att skriva så mycket om hur jag hoppas, men jag gör det ändå. Hoppas på den där lägenheten. På att den innebär ännu ett steg mot livet jag egentligen redan borde levt. Det med välmåendet.


Men nu börjar Men in trees. Får se om jag skriver mer sedan, kanske...

4 April 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
Vårsöndag.



Först och främst vill jag bara säga att jag hoppas ni har överseende med att jag svär så hemskt i bloggen när jag är arg, ledsen och förbannad. Det är liksom det eller att slicea sönder sig själv på ett ungefär, och jag nöjer mig helst med orden.

Eftersom igår var en sådan fridfull dag sinnesmässigt fram tills det att jag läste den där elaka kommentaren blev det såklart platt fall där. Jag kan inte rå för det ju; jag hatar när tankarna om att jag är dum och värdelös dyker upp och leder vidare in i destruktivitetsplanering - dö dö dö. Men nej, jag tänker inte dö för en anonym jävels skull. Sååå anonym är du förvisso inte. Om IP-spårarsidan jag fick tips om av havregryyn talade sanning så skrevs inlägget på KTH. Jag känner bara en människa där. Eller kanske en till har tillgång till dator där? Jag vet inte..
Jag hade mina aningar om en "skyldig" människa redan igår när jag kollade hur människan hittat till noggen och så, men helt säker var jag inte..och är inte nu heller. Men ja. Det spelar väl ingen roll. Strunt samma. Jag bryr mig inte.


Jag tänker inte låta mig hindras från att ha drömmar om hur jag skulle vilja bo bara för att jag inte jobbar ihop pengarna till hyran. Vad är det som säger att man inte kan önska sig eftermiddagssol på balkongen bara för det liksom?
Förresten kanske jag inte kommer behöva få bostadstillägg att betala hyran med för evigt? Nej. Just det.

Och som sagt. Jag har inte valt att inte klara mig ekonomiskt på egen hand, utan FKs aktivitetsersättning. Hade jag klarat mig utan den så hade jag bannemig gjort det, varesig jag fortfarande inte jobbade eller om jag faktiskt gjorde det.
Men Nog Om Det!




Sigur Rós i playlisten. Önskar så att jag kunde få en repris av konserten i Dalhalla.. Den var ju ren magi. Till och med mamma vill se dem igen.


När jag var och hälsade på Julia första gången i hennes lägenhet sade hon att man blir rätt städgalen när man bor själv oavsett hur man var innan. Jag var tveksam då till att jag någonsin skulle/kommer att bli det. Jag vet inte om det är våren som gör det, men nu sitter jag och längtar efter att skriva städlistor och planera saker och ting som har med sådant att göra inför den dag jag verkligen bor själv (vilket förhoppningsvis blir Snart!). Helt galet!
Hoppas att jag kommer orka hålla ordning och så iallafall...

Likaså det här med att fylla balkongen med blommor och kanske rentav ett par tomatplantor, en kruka med potatis och en klätterjordgubbsplanta.. Jag är inte mycket för odling i trädgården eftersom det är mask och sådant läskigt (fobi!) i jorden. Men på balkong slipper man ju sådant.
Hade jag vetat med säkerhet att jag skulle fått en av de där lägenheterna med inflyttning första juni, då skulle jag köpt frön och sådant på en gång och börjat så!
Det låter så roligt!


Och när jag hållit på och sortera och städa här hemma på sistone, så har jag stött på syskrinet och broderiet jag höll på med i höstas, det med kattungarna under granen.. och jag skulle vilja komma igång med det igen också. Brodera klart det, för det är ju inte mycket alls kvar på det broderiet, och sedan börja med ett nytt, mer vårigt..om jag nu har något sådant?


Iallafall. Jag har börjat bli mer ordningssam och strukturerad, minsann. Skriver ner allt jag handlat i min ekonomikoll-bok, räknar ut hur mycket pengar jag får kvar när jag betalat alla räkningar, har börjat spara lite, planerar att avsluta mitt fondkonto på nordea som pappa öppnade när jag var liten; för att öppna ett nytt på Swedbank som är min "riktiga" bank och sedan börja spara lite mer strukturerat där framöver.. på nordea har jag bara 287 kr typ, som ökar lite för varje år utan att jag gör något med det.. det hade ju varit trevligt om man kunnat spara lite varje månad och sedan sett hur summan ökar liksom.. så man har inför framtiden.. "pensionen"..osv..haha.


Det låter ju helt sjukt att fundera på pensionssparande när man är 21 och inte ens vill leva tills man blir så gammal (det vill jag inte, vare sig jag är självmordsbenägen och depressiv eller ej!).. men det kan väl vara bra att spara lite iallafall. Man kan ju hinna ändra sig, eller nåt...


Nu ska jag nog gå och värma en paj, tror jag. Sedan får vi se vad som händer. Skriva en strukturerad städlista? Kanske? :*





1 April 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 2 kommentarer
På djupet.




Jag vet att jag inte riktigt skrivit i fullständiga sammanhang på sistone. Jag har skrivit om vissa händelser bara. Men det är så svårt, har varit så svårt. Jag har ju varit mitt uppe i det. Dramaqueen, som jag är, har jag ju skapat intriger nu igen. Men det har jag faktiskt gjort av en anledning.

Jag har tagit kontakt med de människor jag känner har glidit ifrån mig, för att ta reda på om det är något att satsa på att laga och få rätsida på, eller bara komma närmare igen - eller om det är dags att skiljas åt.

d. Mer eller mindre motvilligt måste jag ju acceptera nu att det som var är över. Han har gjort klart för mig att han inte vill ha mig i sitt liv längre. Efter ett år och nästan fem månader bröt han tystnaden och svarade på en kommentar jag skrivit till honom på haket. Det var smärtsamt, det var mestadels därför jag hamnade på akuten med 46 Imovane och 75 Haldol i mig. Det var därför jag var nära att dö (jag hade gjort det om jag inte talat om för mamma vad jag gjort så hon kunde skjutsa in mig till akuten).
Jag minns inte de femtio sista haldolen. De sista fem grammen. Jag läste i min privata dagbok ett par dagar efteråt, om antalet. Det var då det gick upp för mig varför personalen på IVA, medicinläkaren och psykiatri-konsulten Anja sade sådär.

Men jag tog dem inte för att dö. Tror jag. Jag ville bara hämnas. Tala om hur ont han gjort mig. Det är ett jävligt sjukt, fel sätt att försöka tala om det på - jag vet. Men ni som verkligen känner mig vet också hur otroligt svårt jag har att uttrycka känslor i ord. Speciellt starka, allvarliga sådana.


Samma kväll beslutade jag att säga upp relationen jag hade till yavannie. Jag tror det är ett klokt beslut, även om jag kommer sakna yrvädret jag uppfattade henne som när vi först fick kontakt förra hösten.


Igår kväll fick jag äntligen ms svar på mina mail. Vi skiljs åt som älskande systrar. Våran tid är förbi. Anledningen till att vi blev karusellsystrar var att stötta varandra efter den 13 maj tvåtusenfyra. Nu har vi båda gått vidare, och kan nog inte få ut mer av varandra än vi redan gjort. Hon kommer alltid äga en bit av mitt hjärta, men nu är vi klara med varandra. Det känns rätt, och ganska lätt trots mina svårigheter för avsked.


m. Jag funderade och svarade. Vi får se.


Joel. Ja, vi får se vad som händer. Han finns fortfarande kvar i mitt liv, om så bara på ett hörn just nu. Jag hoppas det blir så att han tar mer plats igen i framtiden, någon gång. Men kanske måste jag acceptera att det inte blir så. På samma sätt som med Malin kanske han gett mig det han dök upp i mitt liv för att ge, och tvärtom.



Jag behövde reda ut det här med de här människorna, och en till som jag väljer att inte skriva om här, för att försöka börja leva ett nytt liv. För att kunna börja om på nytt, med de människor som finns kvar, på ett sätt som gör att jag mår bra. Bättre.. Och förhoppningsvis kan ge lika mycket tillbaka till dem som de ger till mig. Det är inte det lättaste, men jag hoppas att det lyckas.
Kanske kommer namnbytet in som en del i det hela. Kanske jag behöver bli en Zara Kapplas för att komma över och lämna bakom mig? Vi får se. Jag ska inte skynda fram några känslor eller resultat, det ska få ta den tid det tar.. bara.




(Bilden tillhör en Hirosha, jag är inte säker på om personen hör hemma på Helgon, Haket eller Lunarstorm. Nåt av dem är det dock).
28 Mars 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 1 kommentar
Cinnamon cmon.



Jag är inte hundra på vad cmon betyder men jag har läst det flera gånger på sistone och jag tycker om franska, så varför inte slå ihop det med cinnamon till en magnifikt underlig rubrik i min nattliga dabok? Mhm. Just så.

Jag har redan skrivit hur värdelöst allt är på Lunar, så det ska jag kanske inte rabbla en gång till. Men vad finns då kvar att skriva om, egentligen? Inte mycket... Inget alls?

Har gjort en kopp thé som står här intill nu och svalnar så smått. Varför går det alltid antingen alldeles för långsamt eller så fort att det hinner bli helt kallt innan man kommer sig för att dricka det? Det är dumt..


Milla verkar vara lptad i fyra månader till nu förövrigt.
Muntra nyheter, oh ja!

Arvika känns plötsligt osäkert också. Men det är ju bättre att Milla lever då om så bara på en avdelning, än inte alls.. För Inte alls ger ju inga fler chanser att träffas på arvika något annat år...

Hm. Whatever. Jag vet inte vad jag svamlar om riktigt.



Det är säkert lika bra att lägga ner det här trots allt. Att balansera mellan att skriva för mycket eller bara dravel är mest bara meningslöst...

Gör väl ett nytt försök imorgon kan tänkas..

26 Februari 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
23:40



Pratar om irl-möten med internetmänniskor. Jag har träffat nästan alla mina nätkontakter/vänner som jag känner att jag Vill träffa, faktiskt. Det är Cat, Maddur, Milla, Kristina och.... kvar.
Jag hoppas verkligen att det kommer bli av snart, någon gång..
Förhoppningsvis får jag träffa Milla på Arvika iallafall.

Hon är LPTad just nu. Sedan två veckor, i minst två veckor till. Jag hoppas att hennes självmordstankar hinner lugna ner sig under den tiden. Och jag är glad att hon överlevde överdosen då (anledningen till tvångsvården..).

Vad trasiga alla mina vänner känns, när man börjar diskutera psykofarmaka, diagnoser och terapi. Självmordsförsök och depressioner, självskadebeteenden och akutpsykiatri/inläggningar...

Men tänker jag efter är det ju inte så egentligen. Att alla är trasiga. De flesta mår nog faktiskt helt okej, eller rentav Bra. Och det är jag glad för. Det är bara så att sjukdom märks mycket mer, så man glömmer liksom bort det ibland...

Hm. Egentligen har jag inte en susning om vart jag vill komma med det här inlägget faktiskt, så jag tror jag slutar att skriva nu.


(Är fortfarande inte trött faktiskt, trots den ynkliga sömn jag fick imorses).


19 Februari 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
Pandoras ask?


Man kan tro att jag öppnade den iom läsningen av de gamla dagboksinläggen. Kan inte sova. Ligger bara och vrider mig och fryser. Tänker. Har tagit en Imovane nu, för första gången på månader, och ska återvända till sängen igen.. Hoppas det funkar.

14 Februari 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
Jagad



För tredje natten..eller morgonen om man ska vara noga, i rad har jag drömt att jag blivit jagad. Det började ju med den sjukt äckliga drömmen där min kusin jagade mig för att döda mig. Igår blev jag jagad av utvecklingsstörda (tror jag influerats av det där programmet från Köping som sänds på tv4?) och idag blev jag attackerad av elaka killar som sparkade fotbollar på mig och Banina (som jag gick i samma klass som låg-mellan-högstadiet, tills hon flyttade).

Vad betyder det egentligen? Detta aggressiva jagande? Jag tycker verkligen inte om det. Skulle nästan varit bra att ha en drömtydarbok till hands just nu...
20 Januari 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 2 kommentarer
Dystymi.

Har du känt dig nedstämd under lång tid?

Är du ofta omotiverat trött?

Känner du obehag när du måste tala inför människor eller börjar du stamma när du blir tilltalad?

Har du svårt för att somna in på kvällen och vaknar du tidigt på morgonen utan att kunna somna
om?

Störs du lätt av (o)ljud?

Har du svårt för att koncentrera dig?

Har du ofta hopplöshetskänslor?

Blir du lätt irriterad för småsaker?

Är du ofta spänd i kroppen?



Om du känner igen dig kan du ha en sjukdom som heter dystymi.
Det är en depressiv sjukdom som få känner till, vid sidan om den egentliga depressionen. Livet är för det mesta grått och trist. Man blir med tiden så van vid tungsinnet att man till slut tror att livet är sådant. Tungsinnet avlöses av kortare perioder av bättre humör, men dessa blir aldrig långvariga. Ångesten och nedstämdheten kommer alltid tillbaka. Skolan, arbetet eller föreningslivet upplevs ofta som ett krav utan glädje.

Dystymi uppvisar stora likheter med depression, men skillnader finns. Man kan beskriva sjukdomen som en "utspädd depression". Den blir sällan lika djup och förlamande som en egentlig depression, men desto mer långvarig.

Dystymi heter också kronisk depression och som namnet antyder har man sjukdomen under lång tid. Dystymiker kan få så kallad dubbel depression, det vill säga depression och dystymi samtidigt. Då går det inte att skilja dystymi från egentlig depression.

Dystymi ger i sin tur andra besvär. Ofta har man besvär av social fobi. Att vistas bland folk kan upplevas besvärligt. Det är också vanligt med diverse psykosomatiska besvär som magont eller huvudvärk. Till skillnad från en egentlig depression kan stämningsläget höjas om något roligt eller engagerande händer.





Alltså...det där är ju jag. Nästa gång jag träffar dr Peter ska jag faktiskt ta mod till mig och fråga/prata om det... Förutom symptomet i listan alldeles i början om svårigheter med sömnen, så stämmer allt.. och så det med de psykosomatiska besvären.. magen/huvudet har jag egentligen inte särskilt mycket problem med...har inte haft..vad jag kan minnas. Men det är så svårt, för det var ju de problemen jag skyllde på när jag skolkade under högstadiet...hade jag ont, eller var det bara för skolket? Om jag bara kunde minnas...



NU ska jag äntligen bädda ner mig i sängen och sooova!
11 Januari 2007  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
vad?



Herregud. Vad gör jag liksom vaken nu?!?
Lär somna samma minut som bussen börjar rulla, det är ett som är säkert..

Får se om jag lever när jag kommer hem nån gång ikväll..

2 December 2006  | Länk | Tankar på kammaren | 0 kommentar
åååh.



Tanken har satt sig som bara den i mitt huvud. Jag förbannar att det inte går att göra nytt lånelöfte när ett redan gjorts. Jag vill ju veta om det är möjligt :/

I Linköping är det iallafall på tok för dyrt med bostadsrätter för mig har jag konstaterat. Sundsvall känns fortfarande inte omöjligt. Det är ju bra mycket billigare, som sagt.. Även om det är långt från dig, söt. Längre.


Jag vill faktiskt undersöka de här möjligheterna mer ordentligt. Kanske ska försöka prata med mamma imorgon iallafall. Hon kommer förstås vara negativ, men jag har ju pratat om att flytta härifrån länge nu. Och jag vill inte bo här. Då skadar det inte att undersöka möjligheterna ordentligt.

Visst kommer Mora alltid vara hemma. Men ärligt talat. Huset kommer jag inte orka med. Det är för mycket att göra här. Jag kommer aldrig ha råd att sköta underhåll med åren och sådant, även om mamma kanske skulle fixa det mesta medan hon fortfarande bor här. Taket kommer behöva bytas snart. Grunden ska grävas upp. Det ska byggas ny altan, för att inte tala om invändigt. Det behövs nya tapeter, golv, badrum, kök. Kanske rentav att vi ska byta skivorna under tapeten till gips för att kunna sätta upp saker på väggarna annat än där det finns reglar. Och isolera om? Det kommer bli kostsamt. Och med åren dyker ju bara nya saker upp.

Så. Jag har insett att det här kommer säljas en dag. Det kommer bli för jävla svårt att skiljas från mitt paradis, men jag klarar det inte själv. Om vi nu inte kan behålla det och hyra ut det eller ordna det på nåt annat vis :S Bara inte min kusin flyttar hit. Hellre får det säljas i sådana fall.


Mora kommer alltid vara hemma, på sitt vis. Visst skulle jag sakna det, på sitt vis. Delvis. Men det står kvar och jag kan återvända när och om jag önskar. Min familj finns fortfarande kvar här om jag verkligen skulle flytta härifrån, att åka hem och besöka ibland. Och jag tror faktiskt det skulle räcka för mig.

Jag vill finna en stad där jag kan rota mig ordentligt. Där jag har vänner, och kanske en dag finner någon att dela livet med dessutom. Det är jag ju övertygad om att det inte kommer ske här, så. Ja.. Var är min stad? Var kan jag finna min mening?

Är det Linköping iallafall? Eller Örebro? Eller är det Sundsvall, eller rentav Umeå?

Jag ville bo i Umeå också, när jag sökte högskola. Det var mitt andraalternativ på ansökan tror jag.. Jag trivs inte med tanken på att flytta längre söderut än till Uppsala/Örebro typ. Men norrut. Gärna.
Jag vill ha riktig vinter. Snö. Det känns viktigt. Dessutom pratar de så förbannat jobbigt söderöver. Förutom på Gotland då. Och i Gbg.. Och kanske i Lkpg. Men det låter ju ganska gnälligt egentligen..om man vaknar på fel sida med en människa intill som pratar grov dialekt..


Jag vet inte vad fan jag svamlar om nu. Jag borde egentligen sova med tanke på att klockan är halv fyra, men ärligt talat har jag ingen lust. Jag saknar mina ensamma vaknätter, mörkret och msn-pratet med mina nattsuddare.. De är inte många numer. Bara Sassa egentligen.

Men jag vill skriva. Jag älskar att bara svamla på såhär, jag har ett behov av att bara skriva ner alltsammans just nu. Alla hoppande tankar och känslor.


Begravningen närmar sig. På fredag är den. Jag undrar hur det kommer bli. Kommer jag gråta ihjäl mig, kommer jag klara att gå fram ensam till kistan och lämna min blomma? Vad, när, hur, varför, vem?
Jag vill veta var han kommer begravas. Vill kunna gå dit sedan. Tända ljus och sådant. Det känns viktigt. Har alltid gjort. Men speciellt sedan mormor dog. Morfar kände jag ju faktiskt aldrig så det skulle aldrig kunna känts lika mycket..


Jag pratar om den förestående psykologutredningen med Sassa. Undrar vad den kommer visa. Är livrädd att den Inte ska visa annat än den redan konstaterade depressionen och socialfobin. Vad gör jag då liksom? Vad är då fel med mig, det som gör mig annorlunda än andra om det inte finns några bevis i deras formulär? Hur ska jag få veta?

Sassa tror att de kommer hitta något mer. Men jag kan inte tro det.
Vet inte varför. Kanske för att jag emellanåt starkt tvivlar på att jag är annat än lat, och inte alls sjuk.

Det känns hemskt när de tankarna attackerar mig. De ger mig fasansfullt dåligt samvete, gör att jag känner mig värdelös som människa. Dålig och värdelös. Och jag hatar det.


Jag vill minnas att jag nämnt en gång tidigare hur mina ögon öppnats, att jag börjat fundera på pappa den senaste tiden. Om inte han skulle kunna passa in på någon diagnos. Men jag vet inte riktigt vart han skulle passa in. Det är bara den där känslan jag har.. att han inte är som andra människor. Riktigt..

I så fall skulle jag ju kunna relatera det till mig själv iallafall. Förstå lättare varför jag är så fucked up när mina kusiner på mammas sida är så jävla perfekta. (Pappas sida av släkten känner jag ju inte tillräckligt väl för att uttala mig om..)



Jaha.



Fyra nu, om någon minut. Förresten har jag glömt att skriva att det snöar ute inatt med. Gårdagskvällens snö tinade förstås bort, men nu hoppas jag den vill ligga kvar. Mamma sa att de sagt på vädret att det kunde komma bortåt en halvmeter snö inatt och imorgon. Jag hoppas. Jag önskar mig en vit födelsedag, som alltid. Trots att Håkan inte tyckte om snö. Trots att hans begravning är på fredag, på min födelsedag...





Människor frågar mig om utbildning. Om framtidsplaner. Ärligt talat. Jag tror aldrig att jag kommer orka läsa in mitt slutbetyg. Jag vill inte läsa vidare på högskola. Karin, min lärare i vårdämnena på gymnasiet, tog ifrån mig tron att jag skulle klara det. Dessutom vet jag inte om jag skulle trivas bättre med något annat jobb än de jag kan få med min undersköterskeutbildning.

Svaret är iallafall nej till studier. Delvis nej till jobb. Bara tanken på jobb gör mig skräckslagen. Det enda jag kan se mig själv göra en eventuell karriär i, det är som konsult för PartyLite, bara jag verkligen kom igång ordentligt, fick visningar och så. Men PL ser jag inte som ett riktigt jobb heller, även om jag tjänar pengar på det. Det är ett intresse. En mani, en fix idé. Och en dag kanske jag vaknar och känner att manin över ljus och deras tillbehör inte är rolig längre? Risken finns. Som med allt annat som jag faktiskt tröttnat på förr eller senare; med tiden.

Om min utredning nu trots allt skulle slå fast någon mer diagnos, då ser jag framför mig att jag så småningom skulle bli sjukpensionär, att det med tiden skulle bli allt svårare att "återgå" till ett normalt liv, med jobb och sådant.
Eller svårare är fel ord. Jag skulle skrivit "omöjligt".


Men grejen är ju den att jag känner att det är rätt okej ändå, den tanken känns inte som ett misslyckande så som jag föreställer mig att en frisk människa skulle känna. Kanske har jag inte den viljan nu heller pga min depression, men iaf?



Jag tror det är dags att sluta skriva nu. Hoppas att Cat får mitt brev imorgon, och hör av sig. Jag hoppas innerligt. Längtar.






31 Oktober 2006  | Länk | Tankar på kammaren | 2 kommentarer


hittabutik.se - 12.000 webbutiker! | ehandelstips.se - allt om ehandel
(c) 2011, nogg.se & sandra linnéa                                             Skaffa en gratis hemsida