Har varken skrivit i eller kollat denna bloggen på flera år nu. Vet inte varför jag bestämde mig för att kolla läget ikväll. Förvånandsvärt nog så har jag fortfarande en JÄVLA massa besökare. Betyder det att folk faktiskt tagit sig tid att läsa mina ack så ungdomliga/naiva inägg från en svunnen tid?

Ja, jag är fortfarande anarkist. Är dock ej organiserad längre och bygger inte mitt liv kring mina politiska övertygelser utan låter isttället mina värderingar och åsikter prägla min vardag, mitt jobb och min fritid. Jag har på senare tid insett att (som de flesta gör) ungdomen är en tid av engagemang och tunnelseénde. En period i livet där man fokuserar all sin kraft på en enda övertygelse och där man gärna fastar i principer. Är man sådan kan man inte göra så, är man sådan så tycker man så och tänker man så så är man sådan. Jag vill absolut inte låta som någon pårökt jävla hippie men sanningen är den att världen är mer än rätt och fel, svart och vit. Det finns så mycket perspektiv och synsätt att ta hänsyn till. Vi är människor och vad vi än tycker måste vi kunna släppa allt och bara skita i det. Ingen klarar av att ständigt vara den där perfekta människan som alltid har åsikter om allt, som alltid gör allting rätt. Robin Hood, den rättfärdige...

Jag tror att vändpunkten var när jag insåg att Che Guevara inte bara var en revolutionär utan också våldtäktsman och syndikalistmördare. Ingen människa är perfekt och det finns inga övermänniskor. Det finns bara människor och det är du och jag och vem som helst. Vill vi skapa en bättre värld kan vi försöka göra den under anarkismens namn, under den svarta fanan, eftersom att detta är en välutvecklad teori om en fungerande ekonomisk samhälsstruktur. Men först och främst så är vi människor. Låt inte dina åsikter definera vem du är.

Over and out.