Godnatt min fina vän!

Jag har tänkt skriva några rader här vid flera tillfällen, men det har bara tagit emot. Känns fortfarande tungt.

För några månader sedan läste jag en artikel om att förlora en hund, som bland annat tog upp att det ibland kan kännas tyngre att förlora sin fyrbente vän än att tex förlora en släkting. Aldrig hade jag trott att sorgen skulle ta så mycket energi. Vid så många tillfällen och i så många olika situationer har saknaden dykt upp och lagt sig som en sten över bröstet. Flera gånger när något annat negativt hänt, när något annat känts tufft, när ett annat tungt minne dyker upp hänvisas mina tankar till min fyrbenta vän. Bilden av en lufsande nyvaken Shiva kommer upp och jag kan minnas hur det kändes att lägga handen över hennes varma lena nos. Det är då saknaden river extra mycket i bröstet.

Det är inte så lätt att lämna sorgen bakom sig, jag önskar att jag kunde skynda på processen på något sätt. 

 Farväl fina lilla Shiva!