 |
| om mig
|
|
|
| dagens visdom
|
| Ensamt är när man inte vågar vara sig själv. |
|
 |
| senaste blogginlägget |
JAG HATAR MIG SJÄLV
Jag har länge undrat vad det är för fel på mig. På dagarna känner jag mig som vilken människa som helst. Men när jag kommer hem och omsluts av väggarna i min lägenhet så är det som att jag är inlåst. Inlåst i mitt inre och tar mig inte ut. Det finns flera olika definitioner på att vara störd. Jag är störd, det vet jag. Men jag vill veta vad det var som gjorde så att jag blev såhär. Jag vet att jag inte är den enda som har brutit ihop utan förvarning, utan att man vet varför. Tårarna bara forsar ut och det känns som att man ska sprängas. Man vill bara försvinna. Sjunka ner genom backen, så långt ner som möjligt. Som att det finns för mycket inom mig som vill ut. Som inte får plats. Att gå och känna sig rädd för att bryta ihop vars man än är, det är inte så trevligt. Det är hemskt.
Det är något som bor inom mig. Något som klöser och river. När den klöst ett tag så nöts klorna ner och det känns inte lika mycket längre och den drar sig tillbaka. Efter ett tag kommer den tillbaka med full kraft igen och klöser och river som aldrig förr. Den skriker också. Men jag hör det inte riktigt. Känner det i mitt huvud med full kraft, utan ord, utan ljud. Men lika hemskt ändå. Det är det som får mig att vilja riva, skära, slå. Som att jag vill ge igen genom att dra ett rakblad mot min hud, genom mitt kött tills blodet rinner. Så att den ska ta skada. Även genom att svälta mig så att den inte får energi. Som att göra sin egen parasit utan mat. Men det funkar inte i längden för den växer sig bara starkare. Men för stunden känns det så mycket bättre. Lugnet man får är priceless. Man får kontroll.
Man känner sig duktig för att man tagit kontrollen över det hemska som inte borde finnas där, som egentligen inte finns där, men som känns verkligare än allt annat.
|
|
21 Januari 2012
| Länk
| Hat.
| 0 kommentar
|
| nya debattinlägg |
|
|
 |
|
|
