Dogz on the run!
Startsidan Blogg Fotoalbum Gästbok
Om mig Videoklipp Logga in
om mig
Lina
Pettersson

34 år och kvinna
Karlstad,
Värmlands län
nya foton


antal besökare

senaste blogginlägget
Crufts 2012- the return

Den här gången, till skillnad från förra gången, hade vi flera månader på oss att förbereda oss för en resa till den stora ön i väster. Den här gången var det dock inte möjligt att samåka med danskorna men däremot bokade vi in oss på samma bed and brekfast för att kunna umgås lite grann i alla fall. Vi var säkra på att ta färjan Esbjerg-Harwich igen då detta verkar vara det absolut bästa och bekvämaste sättet för oss och hundarna att ta sig till England. Med på resan denna gång följde min mor och hennes pumi Mysco som fungerade som ressällskap till Zing samt två svenska supportrar i form av Hanna och Jennie.

Resan påbörjades måndag eftermiddag från Karlstad med att bila ned till Åsa i Halland för att där spendera natten innan avfärd med färjan i Varberg till Grenå. I Karlstad anslöt sig Hanna som kom med tåget från Uppsala. Bilen började redan fylla på sig o då skulle vi ändå packa in en till person, men förra årets erfarenheter säger att allt går bara man vill. Så på väg till Åsa plockade vi upp Jennie i Kungsbacka som då kom med tåget från Mariannelund. O jora, det gick och stuva in henne också, hela baggaget fullt i min lilla röda opel och fyra människor och två hundar inne i bilen. Tur att det är små hundar :)!

På tisdagen gick färden vidare med färja över till Danmark. På denna färja fick hundarna följa med upp och vi människor hade tillgång till trådlöst internet så denna färd gick fort. Väl i Danmark fortsatte sedan bilfärden mot Esbjerg utan några större bekymmer. I Esbjerg var vi i god tid och stannade vid en mack för att tanka och rasta hundarna ordentligt i en park. Här i Danmark hade våren verkligen kommit igång ordentligt så det var bara att njuta för oss vårtörstande nordbor. En timme innan avgång stuvade vi så in oss för att checka in på färjan. Lite tumult uppstod när vi inte riktigt hittade rätt hamn men tur att då inte Esbjerg är så stort så man kan åka ganska fort till andra sidan staden istället. Incheckning av både oss och hundar gick utan problem med alla papper och pass iordning. På båten träffade vi på den svenska agilityhunden med förare Stina Matsson samt även den danska delegationen med Johanna Ahlannach i spetsen. Sedan förra året vet vi att båten inte är riktigt som Finlands färjan direkt utan verkligen av den stillsammare sorten. Det hindrade oss ändå inte från att fynda på rean i den lilla butiken som fanns ombord.

Vid första tillfället då vi fick ta ut hundarna så var allt lungt i bilen, en lättnad eftersom det var värre förra året. Men hade också lärt mig att stoppa min seperationsångest laddade hund i sin egen bur med ett gott tuggben. Hela färjeresan förflöt snabbt och alla saker som jag tänkt göra under den 18 timmar långa resan förblev ogjorda...

Väl framme i England bestämde vi att mamma skulle, som den mest erfarna bilföraren, köra första sträckan. Då kom första "lilla" problemet, vi hade ingen GPS som fungerade. Trots inköp av Europakarta och uppdaterad GPS, trodde vi, men näpp ingen Englands karta. Som tur var så hade danskorna två GPS med sig och färden började då mot BB med dansk vägbeskrivning. Mamma gjorde ett bra jobb med att hålla sig på rätt sida hela tiden, svårast i rondeller där man gärna vill hålla höger. Däremot konstaterade vi att engelskmän inte är kloka bilförare, de kör fruktansvärt snabb, ligger väldigt nära varandra och kastar sig mellan filerna. Gör man inte likdant så uppstår irritation från deras sida. Vägen gick på stora vägar i stort sett hela vägen fram till Rugby där vi skulle bo. På vägen hade vi bara ett missöde då vi blev påkörde bakifrån vid ett rödljus. Bilen fick en buckla, föraren smet men som tur var alla i bilen oskadda och jag kan leva med att gamla Opeln fått en buckla.

BB var verkligen fantastiskt fint med härligt gröna områden. En viss skillnad mot det motell vi bodde förra gången då vi fick rasta Zing vid motorvägen precis bara runt huset. Rummen var otroligt charmiga och gick i engelsk lantlig stil. Vi hade inga problem att finna oss tillrätta och finna vår väg till sängen. Upp tidigt nästa morgon för att finna den specifika parkering som vi blivit visade året innan och slippa alla trafik. Klockan 7 var vi alltså på NEC. Hade bestämt mig för samma upplägg som året innan dvs att träna med Zing inne i arenan på torsdag morgon för att därefter låta henne vila fram till lördagen. Ringen lika härlig och mäktigt stor denna gång som förra året. Zing kändes något trött men trivdes lika bra i ringen denna gång. Lek och ha kul var mitt träningsmål för dagen och det hade vi.

Vi blev väl upplärda av våra danska vänner förra året och visste att torsdag får bli shoppingdag. Så vid åtta tiden slängde vi oss iväg för att suga i oss det bästa av det gigantiska shoppingutbudet. Detta året var vi dock lite mer strukturerade i vårt sätt att täcka området och kändes oss faktiskt rätt nöjda med att ha sett det mesta på fredag eftermiddag, vilken skillnad mot förra året då det kändes överväldigande att täcka in allt. Vi passade även på att göra våra inköp denna dag då vi av erfarenhet visste att det är svårt att finna vägen tillbaks en annan dag.

Klockan 11 satt vi på plats och tog del av den engelska finalen för freestyle. Förra året var vi lite besvikna på att det inte var så stor variation i programmen men den här gången tycker jag det var betydligt bättre! Min favorit för dagen var beaglen som jag tyckte helt klart hade det mest publikfångande programmet med mest variation i rörelser som passade in till musiken, samtidigt hade de en otroligt bra tajming till musiken. Vinnaren för dagen hade ett snyggt och stilrent program men som jag insåg senare delvis spelade på texten i musiken och för oss som inte hört musiken tidigare hade något svårt att hänga med.

Kvällen ägnade vi åt att äta ute med danskorna på "Thank god it is friday" som verkligen var en unik amerikansk inspirerande restaurang. Mycket mat till ett lågt pris och underhållning på köpet ;)

Fredagen började ännu tidigare då vi körde Jennie till Londontåget då hon spenderade dagen i London istället. På plats på NEC ville både jag och Johanna gå in och köra våra program utan hundar men idag var det stopp, inga utan särskilda pass fick komma in. Tydligen hade vi bara haft tur dagen innan. Mötte även några av de andra internationella deltagarna som var väldigt frustrerade då de ville ha en chans att få komma in på arenan. Till slut med lite tysk/holländsk list lyckades vi i alla fall få komma in ändå. För egen del handlade det om att tänka ut hur man skulle lägga upp programmet i den stora arenan och att domarna inte som förra året satt på diagonalen utan på ena sidan. Hade lite svårt att få till det på ett sätt som fungerade men hade å andra sidan en dag till på mig att fundera. Dagen spenderades i shoppingstånden och att kolla in en del av finalprogrammet. Vi hade beslutat att försöka göra dagen något kortare för att inte vara lika slut till på lördagen.

Klockan 11 satt vi återigen på plats för att ta del av den engelska HTM-finlen. Många duktiga ekipage var med, tyvärr var väl inte rasbredden lika stor som i andra länder, kanske särskilt Sverige. Det blir lite tråkigt att se border collie efter border collie. Höll tummarna lite extra för engelska vännen Karen som jag tyckte var outstanding förra året. De gjorde en fin insats men hade några små misförstånd som drog ned poängen. Intressant att se detta årets bedömning då poängen låg på en helt annan nivå än förra året. Min favorit för dagen och ett av de bästa HTM-program jag sett var Heather med sin working bearded collie Maddie. Så roligt att hon även slutade som dagens segrare! Även det grodprogram som slutade tvåa stod ut i mängden. Detta var ett ekipage jag tyckte var duktiga redan förra året när de gjorde Scoby doo. I år imponerade de ännu mer. Att i efterhand få höra att föraren är allvarligt sjuk och avrådd från att tävla på Crufts gjorde prestationen ännu mer beundransvärd.

Åkte mot BB redan kl 16 för att försöka vila upp oss inför morgondagen. Riktigt så blev det inte då vi på vår matletarfärd senare på kvällen körde totalt vilse. Två timmar senare gav vi upp och ringde till våra räddare i nöden våra danska vänner som kom och hämtade upp de då vilsna och frustrerade svenskarna...TACK för det :)!

Lördagen var inget undantag på att vara på plats tidigt. Alla ville inne i arenan för att få göra de sista förberedelseerna. Vi blev alla väldigt paffa då vi inte fick mer än högst fem minuter därinne. Johanna o jag var glada att vi hade fått vara inne redan på torsdagen men synd om de övriga som inte riktigt hann med sin förberedelse. Tillbaks vid bänkarna hälsade vi på gamla kära bekanta som Esther från Holland, Marianne från Norge och Heather från Skottland men annars var det en hel del nya ansikten. Hela 15 länder skulle ju vara med denna gång! Den här gången var jag mer förberedd på hela Crufts upplevelsen och Svenskt pynt var inköpt för att pryda platsen på bänken dagen till ära. Lycka till kort och presenter utbytte ägare och kände mig väldigt stolt över det personliga kortet som Anna målat åt oss för att ge bort. Fina presenter fick vi också, av Johanna fick vi ett fint broderat kuddfodral och av Hanna en fin porslinspumi. Strax efter 10 hade vi en briefing där förutsättningarna gicks igenom, mycket av dem var jag mer förberedd på det här året än föregående. Bestämde mig för att göra samma förberedelser som föregående år dvs att dröja mig kvar vid bänkarna så länge som möjligt för att bara några nummer innan gå till det separata uppsammlingsområdet. Zing kändes lite trött och vid det här laget har jag lärt mig läsa av de signaler hon skickar till mig och i det här fallet var koncentrationen inte på topp.

Så började det närma sig vår tur, hade verkligen som mål att njuta allt jag kunde av tillfället. Och så gjorde jag i en minut ungefär innan jag inser att jag glömt rekvisita. Snabbt överlägga, kan jag köra utan? Svar nej, hela programmet tappar då sin poäng. Så vad göra, jopp springa lätt och elegant, då en en hel arena och några tusen via datorn tittar, över arenan för att hämta kartan... Japp också igång då...Räckte med att titta på Zing efter 3 sekunder för att inse vilken hund jag hade med mig in på banan...det var inte "koncentrerade- du och jag gör det tillsammans matte- Zing" utan det var "wow vad fräckt alla tittar på mig-Zing"
Vad gör man som matte då, jo det är ju bara att hänga. Zing hade "the time of her life" och jag hade fullt sjå att hänga med i hennes program, tur jag övat mycket under året på impovisation :) Så den njutning jag hoppades att det skulle bli blev det väl inte riktigt kanske...Igenom programmet tog vi oss i alla fall, inte riktigt med det innehåll jag ville ha i det men ändå :)

Väl ute hade vi gjort vårt och kunde vara lite sociala med de andra deltagarna innan det var dags för att gå in igen på arenan för prisutdelning. Då kunde jag i alla fall njuta av att stå på denna mäktiga arena tillsammans med min tokiga, primadonna hund! Vi slutade som sexa vilket jag var otroligt nöjd med, tänk sexa efter världens topp fem freestyleförare, inte så illa med lilla "pjumin" :) Vinnare, VM och EM mästaren, Tierre från Frankrike. Norden gjorde bra ifrån sig, Johanna och Danmark hade lite problem med kostym men var supernöjd med hundens insats och Marianne kom 7:e på sin femte tävling totalt någonsin. Vad månne bliva av dessa två?!

Efter fotografering så umgicks vi vid båsen och många kom fram och pratade med oss om att de sett oss förra året och tyckte att det var så bra. Det märktes att pjumin var lite mer känd detta året då många kom fram och prata om rasen. Mamma pratade faktiskt med en engelska som ägde 3 av Englands totala fem pumis. Hon hade haft många valpförfrågningar av människor som ville ha en pumi till agility och freestyle, kul! Vi tog del av den internationellla agilityn där vi hejade på Sverige och de övrig nordiska länderna. Tyvärr ville det sig inte riktigt för vår svenska representant. Resterande tid umgicks och pratade jag med övriga tävlande, det är den största behållningen av att åka utomlands att få stifta bekantskap med nya freestylemänniskor världen över.

Så var vårt Crufts-äventyr över för denna gång, hemfärden gick utan missöden och hemma landade vi på tisdagkväll. Rejält slut men med en härlig upplevelse att lägga in i minnen för livet.

Tack mamma Lena, Hanna, Jennie, Johanna, Lone, Ing-Lis för sanslöst trevligt ressällskap. Tack Emmy för att du drillade in oss förra året till att bli världsvana Crufts resenärer i år :)! Tack också till SKK freestyle kommité samt mina sponsorer Agria, Karlstads djursjukhus, Kristinehamnshundcenter och Värmlands teatern för ert stöd!
21 Mars 2012  | Länk | Tävlingar | 0 kommentar

12.000 webbutiker! | alltomklader.se
(c) 2011, nogg.se & Lina Pettersson                                             Skaffa en gratis hemsida